efteralladar

Efter nio timmar kom jag så hem. Efter att det överfulla tåget tagit en omväg från Stockholm via Sala och Avesta-Krylbo och stannat var tionde minut för tågmöte hämtade mina söta föräldrar mig i Sandviken (som Stockholm-Gävle tåget antagligen aldrig stannat i förut!). Att ta avsked av Södra Vätterbygdens Folkhögskola var en overklig känsla, och jag tror fortfarande att jag kommer komma tillbaka dit i januari. Det värsta är nog att det är en massa människor som kommer få gå där en hel termin till.

 

Nu sitter amerikanerna på flygplanet hem, vilket är nästan lika sorgligt som att jag har åkt ifrån SVF. Just nu är ingen där de hör hemma. Men jag ska ju ut på andra äventyr, som nog ändå på många sätt överträffar det idylliska livet på en småländsk kulle. Mer om det så småningom. Just nu fokuserar jag på att vänja mig vid de läskiga snömängderna och att stå upprätt efter ett antal nätter med för lite sömn. Julen nalkas.Och tills dess kan vi titta på det här klippet och tänka på att den här videon var hipp när låten kom ut. Skrämmande tanke.

 

 

/ELIN.

The end.

 

Jag skulle gärna vilja sammanfatta den här fantastiska SVF-terminen med att spela några låtar som symboliserar den här tiden. Men skulle jag göra det skulle det bara bli en massa dåliga Taylor Swift och Justin Bieber-låtar (det är ganska uppenbart att man har umgåtts med amerikaner i fyra månader) så vi skippar det.

 

Istället kör vi två signifikanta klipp som kännetecknar detta ögonblick då jag lämnar en helt underbar plats som är fylld av fina människor och en otroligt mysig stämning:

 

 

 

Imorgon gäller det. Hej då SVF. Hej då Biblare. Hej då Jönköping. Hej då Gospelkören. Hej då Goda maten. Hej då Hiskeliga uppförsbacken. Hej Jul i Ockelbo.

 

/ELIN

För några veckor sen satt jag på skolbiblioteket och hittade första delen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den handlar ju som bekant om homosexuella och HIV/AIDS i början på 1980-talet och jag började tänka på något Christer Lindarw sa någon gång, jag tror det var i Stjärnorna på slottet. Han pratade om hur det var på den tiden han kom ut och hur mycket svårare det var. Han tyckte att unga homosexulla idag är så omedvetna om hur gayrörelsen har kämpat för sina rättigheter och att de borde vara mer tacksamma för det.

 

Här reagerade jag. Jag tycker visserligen att de som har kämpat och fortfarande kämpar för sexuellt likaberättigande är otroligt modiga och beundransvärda, men det de kämpade för var att homosexualitet skulle vara lika självklar och naturlig som annan sexuell läggning. Att då gå omkring och vara tacksam mot de som verkat för detta och hela tiden blicka bakåt är att göra dem en otjänst och att hålla fast vid sin identitet som avvikande minoritet.

 

Jag vet inte om jag gör mig förstådd här, men det är som om jag som kvinna hela tiden skulle gå omkring och vara tacksam mot de som kämpade för kvinnors lika rättigheter. När jag tycker att könens lika värde är en självklarhet borde jag väl försöka leva mitt liv utifrån denna självklarhet. Annars gör jag mig återigen till ett offer mot de starkare.

 

Det är som att den som är eller har befunnit sig i ett utsatt läge förväntas vara tacksam för det lilla man får medan de som har allt tar för givet att man alltid ska ha allt.

 

Jag vet inte om detta är en kontroversiell eller ens begriplig åsikt, men jag tänkte att jag slänger ut den så kan någon annan få fundera på den åt mig.

 

/ELIN

I somras påbörjade jag en lista där jag skrev ner 100 saker jag ska uppleva innan jag dör. Dock blev listan en gnutta ofullständig då jag endast kom på en punkt (nummer 45). Men nu ska jag försöka utöka listan, både med saker jag redan upplevt och några saker jag gärna vill göra i framtiden. Jag förbehåller mig dock rätten att ändra nummerordning på dem i framtiden.

 

Today is the day to give thanks.

 

Thank you Nicole Westbrook for making this video.

 

 

/ELIN

VisumfotoStelkrampssprutaVadderade kuvertPappersjobbSpråktest

FlygbiljetterTågbiljetterBoendeAmbassadbesökAnsökningarKurs

registreringApplicationIDFrakthandlingarSchemaläggningHälsointyg

TuberkulostestHousingformulärUniversitetsIDBLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

 

Men så slår det mig. Det här är ju min dröm. Det är ju det här jag gick omkring i flera månader och drömde om och nu är det här. Folkhögskola, amerikaner, college, få välja kurser ur en katalog som en unge med för stor godispåse. Det är här en gång i livet och då kan det väl för sjuttsingen få medföra lite pappersarbete och diverse sprutor i armen utan att jag ska dö av det? Undra förresten vilket flest har dött av: sprutor eller pappersjobb? Visserligen har många knarkare dött av injektioner men samtidigt ska man inte underskatta faran med stora högar av papper som bara välter över en när man minst anar det. Det gäller att vara försiktig.

 

Jag har en viss förkärlek för låtar som går något i stil med "This is my life" eller "First day of my life" just för att de är så peppande och samtidigt så överdådiga och präktiga. Den här scenen i Torka aldrig tårar utan handskar grabbade tag i mig (den är längre i serien) för den visar hur viktigt det är att få leva som man vill, oavsett hur konstig världen kan tycka att man är:

 

Funny how I often seem, to think I'll find never another dream in my life
Till I look around and see, this great big world is part of me and my life
This is my life

 

/ELIN

Två bra men smått suspekta saker har hänt idag:

 

Först kom jag och hela min klass in på North Park University i Chicago fast vi redan har kommit in eftersom det är det hela det här året går ut på...

 

Sen blev jag antagen till en kurs på North Park utan att ansöka om att få gå den...

 

På tal om det senare har jag på sista tiden kommit på en del om hur det amerikanska skolsystemet fungerar. Ni vet hur de i amerikanska filmer alltid pratar om vilka som är de "bra" skolorna? Harvard, Princeton, Yale etc. Går man på en bra skola är man eftertraktad på arbetsmarknaden och har hög status, går man på en sämre skola blir det svårare. I Sverige har skolor förstås också olika mycket status men inte alls i samma hög grad. Och jag har kommit underfund med att det är för att i svenska skolor finns det mycket striktare regelverk för hur kursplaner ska se ut, vad som får examineras och vad studenter bör kunna, detta för att utbildningarna i landet ska vara så likvärdiga som möjligt. I USA är det läraren, professorn, i fråga som bestämmer vad en student bör kunna och vad som kan komma på prov. I Sverige får enbart kurslitteraturen tenteras, men på mitt prov i miljövetenskap (som hölls av en amerikan) för ett par veckor sen fanns en fråga om vem som spelar huvudrollen i Jurassic Park, för det tyckte läraren var viktigt (!).

 

Har en amerikansk skola höga krav och hög status är det många lärare som söker jobb där och skolan kan gallra efter just de lärare de vill ha. Om en skola har bra lärare så har skolan bra rykte och då söker sig studenterna dit.

 

När jag nu letar efter kurser jag vill läsa i vår (förutom den som jag redan råkat (lyckats) komma in på) råder många mig att kolla vilken professor som undervisar i kursen och sen fråga vad andra studenter har tyckt om den. Är det en dålig lärare rekommenderas jag att inte läsa kursen.

 

Om det svenska eller amerikanska systemet är bäst går det att tvista om. I den amerikanska skolan riskerar det att bli en elitistisk grej, där olika individer har olika svårt att få jobb fast de i teorin gått likadana utbildningar. Men samtidigt talar det sitt klara språk att USA kammat hem en tredjedel av alla Nobelpris som delats ut genom åren; just för att de har så bra universitet.

 

Till sist vill jag bara rekommendera en film som alla borde se, särskilt för att slippa spilla tid på de längre versionerna:

 

/ELIN

 

Hemma från Rom igen. Jag är lite smått tagen och har så många intryck att jag inte har någon ände att börja i. Jag får väl strukturera på mitt vanliga sätt, göra en lista.

 

Rom topp 5:

1. Colosseum. Helt otroligt att det finns på riktigt!
2. Pizza, pasta och cappuccino varje dag. Så smakar himlen.
3. Sista kvällen, som bestod av god middag, glassletande på stan, arga leken och en otroligt dålig film; Wrath of the titans. Helmys.
4. Att springa genom stan i spöregn och sjunga svenska låtar. Alla andra hade paraplyer men vi var lätt lyckligast!
5. Klassen och gemenskapen, som bara blev bättre och bättre ju längre tiden gick.

Att läsa Hungerspelen-trilogin samtidigt som man studerar Romarriket i skolan är bland det mäktigaste man kan göra. Den maktställning regimen har och jakten på prestige till varje pris är rent ut sagt motbjudande.

 

Hungerspelen är förutom en underhållande bok en extremt stark kritik mot vårt samhälle. De utsatta områdena som hålls på mattan av de mäktiga människorna och är utan många av de förnödenheter de behöver är inte påhittade av en fantasirik författare, hela konceptet är hämtat direkt från vår egen värld.

 

I Romarriket fanns en idé som kallades Bröd och Cirkus (Panem et Circenses). Den går ut på att om de styrande tillhandahåller den mat folk behöver och lite underhållning så kommer de inte att göra uppror. I Hungerspelen är det just Hungerspelen som utgör underhållningen, och folket i den priviligierade huvudstaden stortrivs med sin undehållning, precis som romarna (troligtvis) uppskattade sina gladiatorspel.

 

Problemet med Hungerspelen är att det är de fattiga och utsatta som tar skada av spelen, genom att två ungdomar, barn, från varje distrikt varje år väljs ut för att tävla i en blodig kamp som går ut på att döda alla sina medtävlande.

 

I Hungerspelen beskrivs invånarna i huvudstaden som ovetande och naiva individer som aldrig ingriper, aldrig förstår smärtan, aldrig bryr sig om att folk ute i distrikten lider. Allt invånarna i huvudstaden gör är att tänka på sitt utseende, äta mer mat än de orkar (de har till och med utvecklat en dryck de tar på fester för att spy och sen kunna äta lika mycket till) och spekulera i vem som ska vinna Hungerspelen.

 

Det Suzanne Collins har gjort är att ta det samhälle vi har i den rika delen av världen och förstärka det så att man inte kan undgå att se hur orättvisa skillnaderna mellan rika och fattiga är. Och som jag känner igen mig i huvdstadsinvånarna! Nog ser jag att en massa skit pågår därute och att folk mår dåligt, men skulle jag ge upp ens ett uns av min egen bekvämlighet för att hjälpa dem? Nope.

 

Katniss, huvudpersonen i Hungerspelen, reflekterar flera gånger över det här. Hon är själv uppvuxen i ett av de fattigare områdena och hela sitt liv fått kämpa för att ge sin familj mat. Hon funderar över sina assistenters sätt att tänka:

 

Vad vi brukar kalla "Dagens i-landsproblem".

/ELIN

Jag skulle vilja tillägna ett inlägg åt Hilma, mitt största fan och blogg-groupie. Jag har nämnt henne förut, vi träffades när jag jobbade på Klintagården i somras och jag berättade då följande i bloggen:

 

Jag gjorde det stora misstaget att börja prata med Hilma på facebook ikväll, vilket slutade med att vi i fyra timmar diskuterade: Absolut Ingenting. Förutom att jag som vanligt var noggrann med att trycka ner henne, eftersom vi har ett destruktivt förhållande där jag trakasserar henne och sen är snäll mot henne så att hon blir beroende av mig och inte kan leva utan mig, särskilt som jag skulle straffa henne hårt om hon försökte lämna mig. 220 facebook-kommentarer enbart om bisarra samtalsämnen. Vissa kvällar är det precis vad man behöver för att bli på gott humör.

 

/ELIN

Igår hände något fantastiskt, något som jag aldrig kommer glömma. Jag skrev ett prov i en blå bok! För den som inte förstår det fantastiska i det här kan jag berätta att om man har prov där vissa delar går ut på att skriva en uppsats eller kortare text så får man en blå bok som man ska skriva i. Under mina år som hängiven tv-tittare har jag sett kidsen i Gilmore Girls och Dawson's creek plågas över dessa böcker. Jag har till och med ett citat om blå böcker men det fanns inte på youtube så ni får föreställa er den här vackra repliken uttalad av Rory Gilmore själv:

 

 

Spännande va? Innan provet igår bad jag min lärare om att få knäppa kort på den blå boken. Han lät med glädje mig göra det, han ville till och med posa på bilden men eftersom jag tänkte lägga upp den på nätet fick det räcka med en hand.

 

Jag håller på med det roligaste skolarbetet någonsin, och risken är att det gör det andra skolarbetet lite lidande. Men det struntar jag i! På tisdag ska vi ha rollspel på lektionen i American Conservation History; vi ska spela pilgrimer och indianer som argumenterar för sina ståndpunkter i det nya landet. Jag är med i gruppen pilgrimer som som åkte till USA för icke-ekonomiska skäl. Vi kom dit för att Gud sagt att vi skulle göra det, och vårt problem är att de där himla vildarna som bott där i flera tusen år står i vägen för vårt ädla motiv. Ni hör ju själva hur kul det här kan bli. Jag ska inte säga för mycket om våra planer eftersom de andra grupperna inte får veta vad vi ska göra, men så mycket kan jag säga att jag håller på att skriva en predikan. Jag blandar alla de predikningar jag hört i mitt liv (och det är en hel del kan jag säga!) med fördömande ord om indianer och sektliknande tendenser. Det är helt underbart!

 

Sen har jag också på senare tid (som så många andra före mig) upptäckt det musikaliska underverket First Aid Kit. De är helt underbara och jag kan inte sluta lyssna. Det går rakt in i hjärtat.

 

Lyssna på New Year's Eve. Det är tyvärr ingen video utan bara låten men det räcker gott det.

 

Och så den här härliga hippieaktiga videon. Hoppas bara att ni inte också tittar via ett folkhögskoletrådlöstnätverk, för i så fall kommer den att hacka som om någon tappade datorn i golvet varannan sekund...

 

/ELIN

Det fanns stora planer på att titta på film med klassen, om världen när Columbus upptäckte Amerika. Men istället stannade jag inne på mitt rum och upptäckte Amerika på egen hand. Sedan jag i somras fick reda på att jag skulle få åka till Chicago har jag försökt undersöka om jag har några släktingar i USA. Jag frågade mina far- och morföräldrar om de mindes att några av sina äldre släktingar tog sitt pick och pack och korsade Atlanten. Av farfar fick jag då låna en bunt gamla brev från USA sedan hans mamma brevväxlade med sin amerikaboende kusin. Det var långa beskrivningar av alla sjukdomar och plågor de hade men samtidigt stiliga kort på farfars släktingar i tjusiga hattar och pälsar. Lite poserande kanske?

 

Jag sökte också på internet, ett tag såg det ut som att de dött ut allihop, men ikväll återupptog jag sökandet cirka tusen gånger ivrigare. Och gissa om det gav resultat! Jag hittade säkert tjugo avlägsna släktingar (jag är lite för trött i huvudet för att komma på exakt hur vi är släkt men jag tror att de jag hittade är mina femmänningar) i Kansas och Colorado. Rätt långt i från Chicago alltså, men hur ofta brukar jag egentligen besöka mina andra femmänningar? Inte särskilt ofta. Alltså gör det nog inget att det skiljer några hundra mil. Mindre press liksom.

 

Det läskigaste med den här upplevelsen (förutom alla sjukdomar och skumma uppgifter om folk som gift sig med sina brorsdöttrar som poppade upp lite här och var) var att jag för en stund sen hittade sidan findagrave.com. Där kan man titta på fotografier av folks gravstenar. En till sak som vårt utvecklade samhälle kände ett trängande behov av..

 

Tjingeling!

 

/ELIN

Jag håller just nu på att jobba på min ansökan till North Park University där jag ska gå i vår. Ingen har riktigt fattat varför vi ska ansöka när vi redan har kommit in men det har säkert sina orsaker. I alla fall så skriver jag just nu första utkastet på uppsatsen som ska bifogas med ansökan. Det roligaste med det är att jag, nörden, tycker att det är jättecoolt att man ska göra precis som de gör när de söker till college på amerikanska tv-serier (Gilmore Girls, Dawson's Creek). Man ska skriva en uppsats om sig själv, om någon person man ser upp till eller vad man kan bidra med till skolan (Hade jag levt i Dawson's Creek hade jag också fått i uppgift att utse den som känner mig bäst som ska skriva en uppsats om mig, bara för att jag ska vara tvungen att välja mellan min bästa kompis (dvs mitt ex) och min kille (som konstigt nog inte blir så glad när jag väljer exet)). Dessutom ska man redovisa sin rastillhörighet. För oss svenskar verkar det lite suspekt och 1930-talsaktigt, men i USA är det tydligen inte kontroversiellt att ange sin hudfärg, särskilt eftersom tillhörigheten till en kulturell minoritet kan ge dig större chanser att komma in. Jag hoppas att det är så det är tänkt i alla fall, och att de inte stoppar alla ansökningar från dem som angivit att de är "Black" eller "Alaska Native"...

 

Något annat jag roar mig med (förutom att föreställa mig att universitetet ligger i trettiotalets Tyskland) är att fundera på vilka kurser jag ska läsa. Till skillnad från i Sverige läser man flera småkurser samtidigt, och därför kan jag prova på lite vad jag är sugen på. Jag sneglar lite på Internationella relationer, Globala studier, Politisk vetenskap, Psykologi, Filosofi, Litteraturvetenskap... Mm. Kurskataloger har alltid varit bland det härligaste som finns. Kurserna i sig kanske inte alltid visar sig vara enbart underbara, men i mina tankar kan de vara helt fulländade.

 

/ELIN

Jag har inte skrivit så mycket om lektionerna och ämnena vi läser. Jag läser i alla fall engelska, amerikansk historia, miljövetenskap, internationell politik och medelhavshistoria. Skum blandning, jag vet, men så går det när man både ska förbereda sig för en usa-resa, lära sig mer om Europa tillsammans med amerikaner och diskutera kulturskillnader inom en och samma utbildning.

 

Idag var en sömnig dag. 75% av klassen kom hem från en Tysklands-resa i natt och alla var helt borta hela dagen. Läraren i medelhavshistoria sa att vi var den tröttaste klassen hon någonsin haft (men att hon tycker om oss ändå), och det är ganska roligt att sitta i ett klassrum och titta runt på trettio personer som alla stirrar rakt framför sig som om de vore döda.

 

På fredag kommer min arma moder och fader hit för att se hur jag har det och vad som är på G i Jönköping. Jag har i princip inget alls att visa dem eftersom jag inte sett något själv än. Risken är ju at vi blir stående på kullen och tittar ut över stan hela lördagen. Då får de ju se staden i alla fall, det är huvudsaken.

 

När jag häromdagen läste om emigranterna som åkte till USA hittade jag ett bra citat som kan vara tänkvärt även i dagens svenska samhälle:

 

/ELIN

Här mina vänner kommer det ni väntat på, utfallet av vad jag planerade att göra den här helgen!

 

1. Jag tittade på hela Stolthet och fördom igår. Precis som vanligt får jag en impuls att se den igen i samma stund som den är slut.
2. Jag åt Ben & Jerry's Half baked ice cream. Definitivt min favorit bland deras smaker.
3. En av de tre sappy filmerna blev sedd. PS. I love you. Helt okej.
4,5,6. Hrm, jag kom inte riktigt ner på stan på hela helgen så jag köpte ingen termosmugg, ingen pasta på bageriet och jag gick inte ens på några second hand-affärer. Det är skamligt jag vet, men det var väldigt skönt att ligga i sängen i två dagar.
7. Tvätta ska jag göra imorgon! Jippie!

+ Jag såg också Juno, I love you Philip Morris, hela Livet enligt Rosa-serien och en del Eva och Adam.

 

Så här i skrift ser det inte ut som någon helfestlig helg...

 

/ELIN

På lördag åker nästan alla mina klasskompisar till Tyskland. "Vad tråkigt för Elin" tänker ni men nej då! Jag har som bekant ett visst behov av att vara ensam och därför ska jag planera den här helgen in i minsta detalj för att få ut så mycket av den som möjligt. Jag har inga exakta tidsangivelser än men här är lite av det jag planerar att göra:

1. Titta på Stolthet och fördom. Fem och en halv timme långt och totalt beroendeframkallande.
2. Äta Ben & Jerrys-glass. Funkar både vid tragiskt "snyft, jag är så ensam"-humör och "yippee, jag kan göra vad jag vill!"-humör.
3. Titta på tre "sappy" (tårdrypande, sliskiga, underbara) filmer, nämligen: 1.Chocolat (har inte sett den på jättemånga år och jag har saknat den länge. 2.PS. I love you. En sån där film jag inte är säker på att jag gillar men ändå saknar ibland och 3.Den otroliga vandringen. En grej vi såg på engelskan idag påminde mig om en jättesorglig replik i Den otroliga vandringen som går ungefär: "Vem ska då vaka över dig, vem ska trösta dig när du är ledsen?".
4. Köpa en termosmugg. Okej, nu tänker ni "Va, är det vad hon drömmer om när hon ska få vara ensam hemma, att köpa en termosmugg?" Ja, det kanske det är! Eller så är det bara så att enda gången vi inte får mat på det här stället är just det tillfället då jag är sugen på kaffe. Så därför vill jag kunna ta med mig kaffe från lunchen och sitta och smutta på det hela eftermiddagen.
5. Köpa mat på Pastabageriet. Har ni hört något så ljuvligt namn på ett matställe förut?
6. Gå på second hand-affärer. Min förra second hand-runda var så lyckad att det bara måste bli fler såna. Lite skillnad från att gå i Östersund, där det finns en enda second hand-affär och den ligger så ocentralt det bara är möjligt.
7. Tvätta. Snarare en nödvändighet än något jag längtar efter.

Kvällen spenderades tillsammans med en amerikansk klasskompis hemma hos den amerikanske läraren på skolan och hans fru. Vi tittade på film, åt popcorn och pratade om världen. När jag pratar med amerikaner är det ganska pinsamt att avslöja hur lite jag vet om Sveriges historia. De frågade mig om vikingarna och Sveriges roll i Kalla kriget och Andra världskriget och jag svarade för det mesta "Eh... I don't know really. I haven't studied it that much". Amerikaner kan sin historia och förväntar sig att andra ska kunna sin egen.

 

Något jag däremot hade en del att säga om var religion i Sverige. Att förklara för en amerikan hur otroligt sekulariserat Sverige är är väldigt svårt, därför att för dem är den kristna tron lika vardaglig och självklar som det är för oss att handla på ICA. Det är inget man tänker på eller ifrågasätter, det bara sker. Jag tar in allt de säger och försöker lära känna denna på ytan kända men i verkligheten så obegripliga kultur, där religion och politik sägs ligga milsvitt ifrån varandra, men där presidenten i vilket sammanhang som helst kan avsluta tal med "God bless America".

 

Eftersom mina tankar om Sveriges och USAs respektive kulturer inte är färdigtänkta än är det här också ett ganska ofärdigt inlägg. Men jag kommer att fortsätta fundera på det här, som i grund och botten har att göra med att ha en identitet baserad på ett land, och jag förselår att du också gör det.

 

Det här året kommer att bli intressant på fler sätt än jag tidigare förstått.

 

/ELIN

= Orden jag upprepat för mig själv i tankarna den senaste kvarten. Jag är på skolans bibliotek (surprise surprise, man skulle aldrig kunna tro att man skulle kunna hitta mig på ett bibliotek...) och i en hel vecka har jag letat efter en bok. Fatta eld, andra boken i Hungerspelen-serien. Det står på internet att den ska finnas inne, under uHcee.01 eller nåt sånt och nu har jag kollat i den hyllan trettiosju gånger. DEN FINNS INTE DÄR!!! Och fast jag vet innerst inne att den faktiskt inte står där (eller att jag har tappat hela min hjärna bakom en vagn och därför missar boken varje gång (vilket jag antar skulle kännas precis lika illa som att inte hitta boken)) så fortsätter jag leta. Jag har sökt igenom alla hyllor i biblioteket bara för att se om det finns fler uHcee, strategiskt placerat för att det ska vara enkelt att hitta, men det verkar faktiskt inte så. Ge upp unge.

 

Faktum är att

1. Jag ändå inte kan låna boken för vi har inte fått våra inloggningsuppgifter till biblioteket än och då skulle jag behöva läsa den på plats i biblioteket och

2. Jag har redan tre Harry Potter-böcker på mitt rum som jag ska läsa. Jag och en kompis gick till stadsbiblioteket igår och jag skaffade lånekort och lånade tre Harry på engelska. Vartannat år måste jag läsa Harry, och eftersom senaste gången jag läste dem var för 2010 är det hög tid att få det gjort nu.

 

Ni förstår vilken otroligt social människa jag måste vara på den här skolan. När jag inte tvångsläser böcker så går jag maniskt omkring och letar efter böcker som med all säkerhet inte finns där. Get a grip girl!

 

Det är alltid lättare att ta saker på allvar om det finns i skrift än när det bara är tankar som snurrar omkring i huvudet, så därför skriver jag ner dessa uppmaningar till mig själv. Jag önskar bara att det inte skulle behöva gå ut över er också. You have my sympathies.

 

/ELIN

Jag hade tänkt att jag inte skulle blogga igen förrän jag tagit kort på den fantastiska utsikt som man har härifrån Södra Vätterbygdens Folkhögskola, ner mot staden och Vättern. Men Det tog en vecka men nu har det faktiskt skett:

 

 

Hade jag haft ett fönster åt det andra hållet hade jag alltså vaknat till det här varje morgon. Som ni kanske förstår innebär denna utsikt att skolan ligger på en kulle, och vill man gå någonstans utanför skolan får man vara beredd på en brant backe nedför och en snudd på outhärdlig backe uppför när man ska tillbaka igen.

 

Mitt liv här på SVF är på något sätt tvådelat, fast de två delarna flyter ofta ihop. Det är dels det generella folkhögskolelivet, där man träffar en massa trevligt folk hela tiden, och där det faktum att du en kort stund satt bredvid en människa vid frukosten kan göra att du resten av veckan får ett varmt leende varje gång du ser personen. Såna små saker gör otroligt mycket för välbefinnandet och trivseln.

 

Sen har vi också livet med klassen där svenskar och amerikaner kommer tillsammans i en härlig röra. Alla försöker lära sig varandras språk och bytena mellan de båda språken kan växla från sekund till sekund, vilket gör att din hjärna måste vara alert hela tiden. De första dagarna var jag trött både i munnen och i öronen av all amerikansk engelska som jag inte är van vid. Men nu, efter en vecka, känns det hela så mycket naturligare och jag lär mig så mycket hela tiden.

 

Idag var jag till exempel med i en diskussion i matsalen. Diskussionen rörde allt från skola och basketmatcher till partipolitik och rymdfärder, och innefattade mig, några av mina svenska klasskompisar, en amerikansk klasskompis och den amerikanske professorn som är här under hösten. Det är så galet intressant att lära sig mer om USA och hur amerikaner tänker och vad de tänker om oss! Jag hade kunnat sitta kvar resten av dagen. En av de kurser jag ska läsa i höst heter International Survey och handlar om internationell politik. Vi har än så länge bara börjat nosa på ämnet men jag blir exalterad bara av att tänka på det och funderar på att också läsa något liknande när jag åker till Chicago i vår och får välja vilka ämnen jag vill. Myyys.

 

Nu ska vi snart ha ett möte med alla som bor i mitt hus så att vi vet vad som gäller. Tjingeling!

 

/ELIN