efteralladar

Nu börjar snart den sista veckan innan jag börjar jobba. Idag har jag gjort flera av de saker som måste göras medan det ännu är sommar och ledighet:

 

1. Jag har lagat mat innehållande såväl persilja och lök som squash och aubergine från trädgårdslandet. Det blev en kikärtsgratäng. Mums!

 

2. Jag har tittat på TV. Det här kräver i sig inte så mycket sommar och i mitt fall inte ens särskilt mycket ledighet, men det ska ändå göras. Då jag tröttnat på de program jag faktiskt tycker är bra är jag nu inne på de mer halvdana, såsom Real Housewives of the Orange County, Familjen Kardashian och hundraartonde reprisen av Top Model. Vissa (hint hint) skulle antyda att detta är ett tecken på att det är dags att börja jobba nu, men jag är osäker. Jag tror att mitt tittande lika gärna kan utgöra en viktig studie av det mänskliga beteendet. Om inte jag utforskar dessa människors vanor och bruk, vem ska då göra det? Om inte jag misströstar över Kris Kardashian när hon får ett utbrott över att hennes trettioåriga dotter ska flytta hemifrån, vem gör då det?

 

3. Jag har badat. Om någon annan var sugen på att hoppa i den ständigt strömmande Moån efter att det regnat i en vecka så är det inget jag direkt rekommenderar. Ån är knappt acceptabel mitt i sommaren efter en värmebölja, så du bör vara rätt desperat för att klara det. Men förra gången jag badade visste jag inte om att det var sommarens sista dopp, så jag var tvungen att ta ett ordentligt avsked. Och det lyckades uppenbarligen, för jag är inte det minsta sugen på att ta några fler avsked den här sommaren.

 

 

Apropå rubriken på det här inlägget, är det någon annan som kommer ihåg det satiriska valprogrammet Elfte Timmen som SVT körde 2010? Alla sågade det vid fotknölarna, utom jag som klamrade mig fast vid de kassa ordvitsarna och den larviga politikhumorn som om det var de som skulle påverka Sveriges framtid. Nu när jag som påstår mig vara politiskt intresserad tröttnat på valrörelsen redan en månad innan det händer längtar jag tillbaka till Peter Settmans partiledarintervjuer och Kalle Linds lagom faktabaserade partihistorik:

 

 

Ack, det var bättre förr.

//ELIN

Idag släppte Hello Saferide sin första låt på sex år och det firar vi med ett blogginlägg. Tyvärr vet jag inte vad detta inlägg ska innehålla men med tanke på att det är mitt i natten aka min flumtid borde det inte vara några större problem. Ikväll har jag tittat på en tv-serie (surprise, surprise) som heter Once and again. Den är från 1999-2002 och handlar om helt vanliga människor i Chicago. Det är det vanliga dramat med bråk, otrohet och trotsiga tonåringar, men för att vara typiskt drama från nittiotalet har den väldigt mångfacetterade karaktärer. Den nonchalante ex-mannen som förstörde äktenskapet genom otrohet har en otrolig omsorg om sina barn, kvinnan som står i centrum för serien är trevlig men hon är också en sjukt frustrerande mamma och barnen är stundvis naiva och stundvis otroligt klarsynta. Det är helt enkelt omöjligt att inte tycka om dem allihop. Så den vill jag rekommendera.

 

Dessutom har jag genom den här serien upptäckt ett nytt humör hos mig själv. Vi skulle kunna kalla det för In treatment, Once and again och Felicity-humöret (ITOAFH om ni så vill). Det är en sinnesstämning där jag bara måste uttrycka varje tanke och känsla jag har inom mig. Det lättuttalade namnet kommer sig av tre olika tv-serier:  In treatment som handlar om en terapeut och hans samtal med patienter, Once and again där vi får veta vad karaktärerna tänker i olika sammanhang och Felicity, där huvudpersonen Felicity skildrar handlingen i serien genom att tala in kasettband som hon skickar till sin vän.

 

Jag älskar att höra hur folk tänker och jag har också den här drivkraften att själv uttrycka vad jag tänker, även om jag till skillnad från dessa gör det i skrift vilket av naturliga själ inte gör sig lika bra i tv. Tyvärr slutar mitt egenpåhittade humör oftast med att jag stirrar rakt ut i luften och försöker komma på något djupt att skriva om mitt liv.

 

Nu har jag haft Hello Saferides singel I was Jesus på repeat så många gånger att jag tröttnat på den. Bra jobbat Elin. Dags att sova tror jag.

 

/ELIN

 

Ibland är kontrasterna så stora att det inte går att greppa: när det plötsligt ljusnar går det inte längre att minnas exakt hur mörkt det var för bara några minuter sen. Jag har fått jobb. Jag ska jobba för ett bemanningsföretag som handläggare på Migrationsverket i Norrköping. Hela grejen är för mig svår att förstå. Inte bara det faktum att jag till slut fick ett jobb, utan att det också blev just det jobb jag ville ha, i den stad jag vill stanna i ett tag till. När jag redan för länge sen gett upp hoppet för att det dröjde så pass länge innan de ringde. Pang bara.

 

Även i lyckans skimmer vet jag att det antagligen inte kommer bli perfekt. Men jag är ute efter att lära mig saker. Lära mig saker kan jag göra på vilket jobb som helst, och det har jag gjort under det senaste året, såväl på demensboende och UNHCR som på kommunen och hemma i soffan. Men det jag vet är också att om jag får välja (och det har jag fantastiskt nog möjlighet att göra) så väljer jag ett skrivbord på en myndighet långt framför det fysiska arbetet på ett boende eller att gå i regnet till främlingars hus som värvare. När andra drömmer om att få komma ut och arbeta praktiskt och fritt fantiserar jag om pappersjobb och teoretiskt tänkande.

 

Jag börjar om fyra veckor, så fram till dess kan jag känna det som att jag har semester. Idag var jag till exempel på ett beach party. Det innebär att jag gick omkring i trädgården i badkläder och drack isvatten ur en plastmugg med ett skojigt snurrat sugrör från när jag var liten. Sen spelade jag strandtennis med mig själv. Kan låta tragiskt, men det var riktigt trevligt. Sen fick jag åka och bada så det var pricken över i:t. Imorgon bär det av till syster och Stockholm och skärgården, för att sedan åka vidare till Östergötland och skriva kontrakt på fredag. Score! 

 

/ELIN