Konstiga grejer
Det här är ett inlägg som jag planerat att skriva ett tag. Det borde jag ju i och för sig inte berätta, för det skapar förväntningar på det som komma skall. "Äntligen ska jag få höra Elins innersta tankar" tänker du (vilket kanske är din innersta tanke, vem vet?). Nej, så värst djupt är det inte, men det handlar om udda saker som jag går runt och funderar på. I listform såklart. Så här kommer den:
Konstiga saker som jag gillar:
- Busschaufförer som vinkar till varandra. Få saker framkallar så rena glädjekänslor hos mig som när jag sitter på en buss och chauffören vinkar till busschauffören som sitter i en mötande buss. Det allra bästa är ju om man är ute på en stor väg och det kommer en buss från ett helt annat bussbolag, för då är jag helt säker på att chaufförerna inte känner varandra, men de vinkar ändå för att de tycker att det är så makalöst härligt att det finns andra busschaufförer där ute.
- Att kolla upp skådespelare. Det här kanske inte låter så konstigt. Många har nog sett en film, funderat vem en skådespelare är och googlat för att få reda på var man sett skådespelaren förut. Detta gör jag också, i väldigt hög grad, men jag tar det även till en helt annan nivå. Jag kollar upp svenska skådespelare på Facebook. Inte bara för att se hur de ser ut nu och vad de gör, utan framför allt för att se om de är vän på Facebook med andra skådespelare från samma tv-serie eller film. Av någon anledning gäller det främst skådespelare från gamla barn- och ungdomsserier. Barnen på Luna, Livet enligt Rosa, Guds tre flickor (den är inte så gammal. Däremot var jag rätt gammal när jag blev störtförälskad i den) och Pip-Larssons. Finns det en känd serie från 90- eller 00-talet så har jag stalkat skådisarnas Facebook.
Så sent som i går kväll kollade jag upp skådisarna från Alla vi barn i Bullerbyn. Och här kommer vi till varför jag gör detta. Ni som tycker att denna hobby låter creepy eller bara urbota långtråkig ska lystra nu (ni som tycker att det låter creepy kommer stå fast vid er åsikt. Ni som tycker att det låter långtråkigt kommer möjligen sälla er till den förra gruppen. Hör gärna av er och meddela vilken grupp ni tillhör. Jag genomför en kundundersökning just nu). Som sagt undersöker jag om skådisarna som spelat i samma serie är vänner med varandra. Och anledningen till det är att jag har fått för mig att människor som är vänner på Facebook håller kontakt dagligen, är allra bästa vänner och antagligen också är ihop. Den mest störda delen av mig går runt och hoppas att de som spelade Britta och Lasse i Bullerbyn skulle vara ett par idag. Det spelar liksom ingen roll att de var omkring elva år gamla när de spelade in det och att jag som jämförelse knappt har kontakt med någon jag umgicks med när jag var elva. De hör ihop, så är det bara.
Nyss såg jag något underbart förresten. Jag tittade på några avsnitt av serien Livet i Fagervik (som inte är en barnserie men den är gullig och småcharmig så det går att Facebooka folk ändå) och kollade sen upp en av skådisarna. Förra året skrev hon en status om att hon ville ha tips på tv-serier. Och en annan av skådisarna kommenterade och gav tipset "Livet i Fagervik?". Ni anar inte hur en sån sak kan lysa upp hela min kväll! - Kallt kaffe, varm glass och i stort sett allt som är ljummet. Jag är en ganska känslig individ, så jag tycker att även milda såser är för starka och oavsett om jag äter något kallt eller varmt måste jag vänta tills det tappat all form av det som gör det till vad det är.
- Vasas flora och fauna. Varför det är så konstigt vet jag inte, kanske för att jag inte förut lyssnat på musik där de sjunger på finlandssvenska. Men jag vill passa på att skriva om det i alla fall. Det är alltså ett band som gav ut sitt första album förra året. Om min gamla gymnasiekompis Cecilia läser detta kanske hon blir stolt över att jag övar flitigt på min finlandssvenska! Bara hon inte testar mig så...
Min favoritlåt heter Stängningsdax. Det är en sorgsen lugn låt som börjar med raden "Du kan lika gärna stanna där du är". Jag trodde först att den handlade om något jättejobbigt på grund av den melankoliska känslan. Men när jag väl lyssnade ordentligt på texten insåg jag att den handlar om ett misslyckat raggningsförsök på krogen. Briljant. Jag älskar låtar som har en sorgsen melodi och mer lättsam text och vice versa. Vilket för mig över på nästa punkt: - Roliga dramaserier och sorgliga komediserier. Jag klarar inte av serier som bara ska vara roliga. Det måste finnas någon slags svärta i det, annars tappar jag intresset direkt. Nu börjar jag genast ifrågasätta det jag just skrev (sa jag att det är mitt i natten när jag skriver detta?). Min favoritserie sedan i somras är Unbreakable Kimmy Schmidt och den är nästan bara knäpp och tramsig. Det finns i och för sig en frustrerande galen predikant och ett gäng kvinnor som varit kidnappade i femton år, men det är inte alls de mörka elementen jag är intresserad av i serien. Vi stryker den här punkten tror jag.
/ELIN
Snart får jag plocka min Yokohamasippa
Jag vet inte om jag nämnt det, men jag ska åka till Japan om 3,5 vecka! Jag är superpeppad. Jag har inte träffat Nina på nästan två år och jag har velat åka och hälsa på henne ända sen vi lärde känna varandra hösten 2012. Det svåra med att planera en sån här resa är dock att det folk brukar åka till Japan, och kanske framförallt Tokyo, för att göra är ofta de saker jag är minst intresserad av. Vindlande storstäder gör mig lite snurrig i huvudet. Shopping gör mig illamående.
Men, precis som när jag åkte till New York och satte mig i en park och åt nötter, så gäller det att hitta sin grej och göra upplevelsen personlig. Det första jag gjorde när jag hade bestämt mig för att resa var därför att berätta för Nina om mina främsta resmål i Japan:
Men, precis som när jag åkte till New York och satte mig i en park och åt nötter, så gäller det att hitta sin grej och göra upplevelsen personlig. Det första jag gjorde när jag hade bestämt mig för att resa var därför att berätta för Nina om mina främsta resmål i Japan:
1. Nagano, för när jag var liten hade vi OS i Nagano inspelat på video. Min familj tyckte om att titta på inspelad skidåkning. Jag tyckte att det var skittråkigt att titta på skidåkning, men jag minns VHS-bandet väl eftersom jag hade som hobby att sitta och stirra på videohyllan.
2. Jag behöver också åka till Yokohama, för i tv-serien hittar Pippi Långstrump en snäcka som hon lägger i ett glas. Då öppnar den sig och en blomma slår ut. En blomma gjord av snören i och för sig, men ändå en cool specialeffekt! Pippi har hittat blomman i Yokohama, men hon kommer inte ihåg vad den heter. "Yokohamasippa, Fnöskros, Spunk..." Där börjar Pippi jaga efter en spunk men jag sitter kvar och funderar på den där Yokohamasippan. Så jag berättade för Nina att jag ville åka till Yokohama och leta efter den.
Till min stora förvåning tyckte Nina att det var en bra idé att åka till Yokohama, även efter att jag förtydligat att det bara var ett skämt (det faktum att Nina ibland har problem med svenskan, kombinerat med att vi enbart pratar på Facebook, kombinerat med att det mesta jag skriver är strunt uppstår det ibland små missförstånd). Först igår kollade jag upp vad Yokohama egentligen är för något. Till min stora förvåning så visade det sig att det inte är någon pittoresk blomsteräng, utan Japans näst största stad. Som tur är har Nina lovat att bjuda mig på kaffe om jag inte hittar någon Yokohamasippa.
I väntan på kaffe bjuder jag på en bild på mig och Nina från tiden då vi var unga och ofördärvade Chicagostudenter.
/ELIN
Vad jag sysselsätter mig med när jag egentligen hade velat gå och lägga mig klockan sju på kvällen
Jag vill verkligen inte vara en sådan ung person som fnyser åt det gamla, som hånar gammal tv för att ingenting händer. Men när jag tänker efter så är det ganska roligt att vara en sådan ung person.
Ikväll har jag tittat på "Nu seglar Pip-Larssons", en serie för barn (om än inga barn som jag träffat) som gick 1971. Om du frågade mig vad serien handlar om skulle jag inte kunna svara. Sex syskon åker båt i skärgården. Handling är betydligt överskattat.
Första avsnittet ser ut så här:
1. Barnen seglar. En berättarröst beskriver barnen i tur och ordning. Sist kommer Pysen, och vuxna Elin kan inte annat än förfasas över hur föräldrarna släppte med sin treåring med sina (förvisso skittrista) syskon.
2. Det slutar blåsa. Barnen sätter igång motorn istället. De diskuterar huruvida de ska ta ner seglet.
3. De hittar sin mosters katt under däck. Katten ligger och vilar. De bestämmer utan vidare känsloyttringar att katten får bli skeppskatt.
4. Avsnittet är slut.
Andra avsnittet innehåller faktiskt lite action. En båt kommer till ön där barnen sover och stjälper ut ett tjugotal flätade korgar i vattnet. Ni vet, sånt där som lätt kan hända till sjöss. De hjälps åt att plocka ihop korgarna och storasyster Dessi målar outsägligt fula blommor på korgarna.
Femte avsnittet (som jag tittade på bara för att kunna skriva det här inlägget) ser ut så här:
1. De första fem minuterna (av totalt femton) går båten in i en hamn. De surrar båten.
2. Barnen går på promenad. Tack vare berättarrösten får vi lära oss att Utö har Sveriges äldsta gruva. Men nu för tiden är det mest sommargäster som ockuperar de gamla gruvarbetarbostäderna. Att lyssna på berättarrösten är lite som när man gick på guidad tur med sina föräldrar som sjuåring. Mycket information som aldrig kommer till användning.
3. Barnen skiljs åt för att turista på varsitt håll. Här börjar man ana att kommunen som Utö tillhör hade sponsrat serien (om än inte alltför mycket, för då hade man haft råd med ett manus), för öns turistattraktioner Kvarnen och Gruvan utforskas på ett sätt som inte ens sjuttiotalets underhållningstörstande barnaskara kan ha njutit av.
4. Tre av barnen och katten går till gruvan. Den är fylld med vatten. Barnen tittar ner. Det är långt ner.
5. De tre andra barnen går till kvarnen. Knutte klättrar upp i kvarnen. Det är högt upp.
6. När barnen kommer tillbaka till båten kommer Mirre på (jag tror i alla fall att det är Mirre, men alla ungarna är så blonda och skärpan är dålig) att de glömt katten vid gruvan. Mirre springer upp till gruvan och hämtar katten.
7. Avsnittet är slut.
Seriens bästa citat är när tioåringen Knutte säger så som tioåringar ofta säger:
"Sådana här läskiga turistorter med massor av båtar, det undanber jag mig verkligen".
Det kanske märks att jag verkligen njuter av beskrivningar av riktigt tråkiga och dåliga kulturella upplevelser. För mig är det där humor uppstår. Om ni förstår vad jag menar rekommenderar jag att ni lyssnar på följande avsnitt av Kalle Linds podd Snedtänkt:
Varje gång jag lyssnar på deras prat om Englands svar på Åsa-Nisse blir jag alldeles varm i kroppen. Det är så vidrigt dåligt och udda det de pratar om, så man kan inte annat än må bra.
Glad midsommar på er! Jag hoppas verkligen att ni finner humor i midsommaraftonens regnrusk.
/ELIN
För att skapa lite balans i sociala medier
Enligt min åsikt innehåller sociala medier alldeles för mycket skryt och uppvisning av folks fina sidor. Det är hemlagade middagar, träningsresultat och välkammade luggar. För att skapa lite balans i detta ska jag nu berätta om den senaste gången jag var riktigt, riktigt korkad. Nämligen för 24 timmar sen. Jag har säkert varit korkad efter det också, men i så fall har jag inte insett det ännu.
Igår kväll när jag skulle sova lyssnade jag som vanligt på Pang Prego. Pang Prego gick ju på radio för fem-åtta år sen, men då lyssnade jag aldrig på det. Jag är inte heller säker på att jag hade gillat den sortens humor då. Men nu är jag besatt. Jag lyssnar varje ledig stund, och har kommit igenom omkring 100 avsnitt på en månad. I alla fall, de spelade upp en av mina favoritdelar av programmet, nämligen Jesper Rönndahls skojiga sång "Är det en mango". Den går så här:
(klippet är 8 sekunder långt, så du orkar nog klicka på länken och lyssna)
Jag hörde sången första gången för ungefär två veckor sen. Sen körde de den igen i ett annat avsnitt som jag lyssnade på i onsdags morse. Hela den förmiddagen hade jag den på hjärnan. Eftersom den inte är lång kan ni förstå att jag hann sjunga den i huvudet rejält många gånger på en förmiddag.
Och trots detta, så förstod jag inte skämtet. Jag är helt ärlig nu. I mitt huvud såg texten ut så här:
Är det en mango? Är det en mango? Är det en mango? Nej, nej. Är det en pappa? Ja.
Och jag tyckte fortfarande att det var hysteriskt roligt. När jag tänker efter så kanske jag tyckte att det var roligt just för att det var helt meningslöst. Lite "Rosa elefanter som var ute och flög"-syndromet; poängen är att det inte finns någon poäng.
Så låg jag och skulle somna igår kväll. Jag sjöng sången i huvudet och plötsligt klickade det till för mig. Ordet Papaya visade sig som i en uppenbarelse. Jag brast ut i ett hysteriskt gapskratt som säkert skrämde slag på de eventuella grannar som hörde det. Jag var liksom i chock över att jag varit så korkad.
Hela den här upplevelsen (ja, jag kallar det för upplevelse, ni får tycka vad ni vill!) är kanske ett tecken på att jag just nu ser allt som Jesper Rönndahl gör som briljant. En person som kan vara med och skapa såväl Hej domstol som Pang prego, vinna På spåret och göra ett urkul sommarprogram, han kan väl inte göra en sång om en mango som inte är rolig? Nej, just det. Då måste jag skratta åt den och sjunga den i flera veckor, även om jag är för dum för att förstå den. Det säger sig självt.
Nu vill jag uppmana alla andra att visa på internet hur korkade ni är. För att inte tala om hur fula och elaka ni kan vara. Det skulle lätta upp stämningen en smula.
/ELIN
På söderfronten nästintill intet nytt
På små orter är det inte alltid som det händer så mycket, vilket skapar problem för de journalister som har som heltidsjobb att skriva om det som faktiskt händer. I min uppväxtkommun Ockelbo har tidningen Arbetarbladet löst detta genom att inte skriva så mycket om Ockelbo. Vanligtvis nämns det bara om Wij trädgårdar slarvat bort mer av kommunens pengar eller om man lyckats skaffa en ny älg med kungligt namn.
I Norrköpings Tidningar har man en helt annan approach. Jag anar att det finns en eller flera journalister som inte skulle ha något jobb om den/de inte skrev något om Söderköping. Därför satsar man på att rapportera allt - och ingenting. Jag presenterar därmed:
Elins fem-i-topp över tidningsrubriker om saker som "hänt" i Söderköping:
1. Man snattade falukorv under jackan
Hela artikeln lyder: "När han sedan gick igenom kassan hade han varken kundkorg eller några varor, som han betalade för. Däremot såg vittnet att jackan buktade ut i ryggen (!!! vem snattar genom att gömma saker på ryggen? förf. anm.). Mannen stoppades och erkände att han plockat på sig bland annat falukorv, kalvfilé, kattmat, grädde och en räksmörgås." Dock förtäljer inte artikeln vad det var för mysko mat han skulle laga?!
2. Klotter på vägskylt
Någon har sprejat ner skylten med vit färg, någon gång mellan den 18 februari och 4 mars. Det tog alltså två veckor innan någon ens såg att skylten var annorlunda.
3. Tankade utan att betala
Med tanke på hur många artiklar på NT som har den här rubriken verkar de snarast inspirera Söderköpings storbovar till att också testa springnota. Rapporteringen kan väl knappast syfta till att vi Sörpingsbor ska kunna skriva in tips till polisen. Eller för all del, ser du till någon som har 14 liter obetald Shell-bensin i tanken, värd 191 kronor, så kan du kontakta polisen. Har du tur känns det på lukten att det är bensin från Shell.
4. Polisanmälan om bortflugen tamduva
Om du ser en duva du inte sett förut: kasta dig över den för att titta på foten. Där finns nämligen en ringmärkning med ett engelskt telefonnummer som inte gäller längre.
5. Man fick bluffaktura från Tallinn
Märk väl: mannen lurades inte att betala fakturan, han är inte fattigare än innan och det är såvitt vi vet inte del av någon stor härva. Rubriken hade lika gärna kunnat vara "Man fick upp ett pop up-fönster som sa att han kunde vinna 1 miljon om han klickade på länken. Mannen vann inte".
Märk väl: mannen lurades inte att betala fakturan, han är inte fattigare än innan och det är såvitt vi vet inte del av någon stor härva. Rubriken hade lika gärna kunnat vara "Man fick upp ett pop up-fönster som sa att han kunde vinna 1 miljon om han klickade på länken. Mannen vann inte".
Hoppas nu att inte mina föräldrar läser det här och blir oroliga för att jag hamnat i en sån ligist-håla.
/ELIN
Riktigt spännande grejer på gång...
Den här helgen händer det. För första gången i mitt liv ska jag sova på hotell inom Sveriges gränser. Ni anar inte hur spännande det här är. Det enda pinsamma i historien är att jag ska sova mina första hotellnätter under Scouternas nationella stämma. Då är man pappersscout på riktigt (FYI pappersscout är en person som håller på med scouting men hellre sysslar med mötesprotokoll och stadgar än lär sig hur man överlever i skogen eller knyter en engelsk säckknop).
Missförstå mig rätt, jag har bott på hotell, men det är då såna vid medelhavet där städerskorna gör fjärilar av ens pyjamas. Jag har även bott på vandrarhem i såväl USA som Tjeckien. Men det närmaste jag kommit hotell i Sverige är campingstugor.
För att ge er perspektiv på hur stort och unikt det här är ska jag lista alla olika sätt jag faktiskt har sovit på:
- I hus.
- I tält (såväl bra ställda tält som tält som står i en backe, vilket slutar med att alla ligger i en hög på morgonen).
- På en tältsäng på en balkong.
- Under ett köksbord utomhus.
- I husvagn.
- På tåg, bussar och i bilar (inklusive två stycken trettio timmar långa bussresor).
- På en veranda i halv storm.
- Under bar himmel bredvid en eld.
- Under bar himmel bredvid främmande människor som gick på samma scoutledarutbildning som vi men inte i samma grupp. Det var mörkt ute så jag vet fortfarande inte vilka de var eller hur de såg ut.
- I en tältkyrka (den skulle vaktas. Om det började regna skulle vi gå omkring och slå med en pinne i taket för att vattnet inte skulle tynga ner duken).
- Tvärs över golvet i en båthytt där det fanns plats för fyra personer och vi sov sex stycken.
- I vindskydd.
- Under en trappa (mina storasyskon var på hajk och eftersom jag var för liten för att följa med fick jag flytta in under trappen några veckor i stället).
- I mängder av gympasalar, klassrum och kyrkor.
Jag har alltså arbetat mig hårt upp genom klasserna och kommer nu till de riktigt fina salongerna; svenska hotell. Jag förväntar mig att det ska vara ungefär som hotellsviten i Pretty Woman: Massor av rum, en flott balkong som man inte går ut på och folk som bara väntar på att få bära mina väskor och bjuda på champagne och jordgubbar. Jag hoppas att jag inte har för höga förväntningar.
/ELIN
PS. Om ni tycker att det varit tyst här på bloggen den senaste tiden så är det för att jag tappat rösten. DS.
Elins kunskapsglapp
Jag ser mig själv som ganska allmänbildad. Jag läser nyheter varje dag, jag tycker om att lyssna på dokumentärer och jag vinner ibland i TP. Jag är visserligen 0 % intresserad av vetenskap, men jag är å andra sidan extra insatt i julkalendrar, skådespelares namn samt Saltkråkan-citat. Den senaste veckan har jag dock insett att jag, förutom fysik och biologi och sånt, har ett allvarlig glapp i min kunskap inom ett område som jag rimligtvis borde veta något om.
Hela problemet bottnar i att jag inte gillar TV4. Alltså, det är inte så att jag har ett principiellt motstånd mot själva koncernen, jag har bara extremt svårt för att hitta något som helst intressant i deras program.
I Scoutstaget, Equmenia-gruppen som jag sitter med i, finns det vissa informella krav. Ett är att man ska tycka om sushi (vilket knappt hälften av medlemmarna gör) och förra helgen fick jag veta att ett annat är att man bör tycka att TV4:s morgonsoffa är bättre än SVT:s morgonsoffa. Denna ståndpunkt lät för mig så knäpp att jag utan att tänka utbrast ”Det är väl klart att den inte är”.
Precis som att jag föredrar alla SVT:s soffor och nyheter före TV4:s så har jag även kämpat i cirka tio år med att överhuvudtaget gilla något av fyrans underhållningsprogram. Det började med Idol. Första säsongen tittade jag på Idol, och höll stenhårt på Daniel. Året efter såg jag knappt någonting och mitt svala intresse har fortsatt sen dess. Jag har sedan 2005 funderat på varför det bara var jag som växte ifrån Idol när jag var fjorton. Ödmjukt nog får jag väl säga att det beror på min mognad, moahaha.
Let's Dance, Talang, Körslaget, Stjärnor på is, allt det har varit totalt intetsägande för mig. Och Hey Baberiba ska vi inte ens prata om! Jag skulle välja Doobidoo, På Spåret eller Uutiset före alla de där. Problemet är ju bara att nu sitter jag här med min lucka. Jag lärde mig just på Wikipedia att Oscar Zia (ja, jag läser om Oscar Zia på Wikipedia, det är så man lär sig något här i världen!) varit med i både X-factor och Let's Dance. Hade jag sett dessa program hade jag antagligen haft koll på vem han är och inte behövt sitta under hela Melodifestivalfinalen och fundera på vem som är vem av Oscar Zia och Anton Ewald, eller om de rent av är samma person. Tänk vad mycket vettigare saker jag hade kunnat göra under den tiden. Jag kanske till och med hade kunnat ha med ytterligare en kategori i min poängtabell! Tänk på det nästa gång ni försakar kunskap.
/ELIN
Boombox-besvikelsen
Följande inlägg skrev jag för några månader sen, men jag har inte riktigt kommit mig för att publicera förut. Traumat ligger fortfarande så nära och det är inte bra att blotta sitt inre alltför mycket. Men nu är jag äntligen redo.
Jag har gjort en sorglig upptäckt. Allting började med en fundering som har växt i mitt huvud. Det handlar om en så kallad boombox. Ofta när de pratar om något romantiskt i amerikanska tv-serier och vill retas så säger de att personen som är förälskad ska stå med en "boombox" utanför fönstret hos den som hen är kär i. Det är alltså någon form av serenad man vill beskriva, och efter lite efterforskningar har jag kommit fram till att fenomenet har sitt ursprung från en 80-talsfilm som heter Say anything, där killen står utanför fönstret och spelar "In your Eyes" på just en boombox. Jaja det är inte viktigt, det är själva boomboxen jag är intresserad av. Under flera år har jag tänkt mig att en boombox är något slags medeltida instrument, lite som i Sunes serenad i Sunes sommar Det kanske inte är det vackraste som framförts men det är ju gulligt i alla fall.
Häromdagen gjorde jag det stora misstaget att googla vad en boombox egentligen är. Det är...(trumvirvel) en bergsprängare! En elektronisk musikspelare alltså!!! Hur oromantiskt är inte det? De hade väl kunnat släpa med sig en banjo i alla fall. Eller en hammondorgel. Då förstår man att personen i fråga ansträngt sig på riktigt, om de ställer upp en hammondorgel utanför huset. Nej, jag är besviken.
/ELIN
Dagens chockbesked
Plötsligt kommer det fram. Mamma säger det sådär i förbifarten, som om det inte var stort alls. "Det är ju Melodifestivalen imorgon". Plötsligt kan jag knappt andas, och det enda jag kan komma på att säga är "ÄR DU SERIÖS???". Och ja, hon är seriös. Min mamma har nämligen inte så dålig humor att hon skulle se det där som ett fyndigt skämt.
Jag trodde inte att det faktum att jag inte har någon tv (något som i sig hade varit en omöjlighet för Elin för ett par år sen) hade så stor påverkan på mitt liv. Jag känner mig inte alls så avskärmad som man skulle kunna tro, då det mesta finns på internet. Men jag anar att min totala ovisshet om att Melodifestivalen börjar imorgon faktiskt beror på att jag inte sett alla de trailers för arrangemanget som med största sannolikhet hårdkörts på SVT de senaste veckorna. Jag hoppas i alla fall att det är anledningen. Alternativet är alltför skrämmande att tänka på. För inte kan det väl vara så att förra årets USA-vistelse, dvs första gången jag inte såg Melodifestivalen alls, fungerade som någon slags permanent avgiftning?
Nu är jag rädd på riktigt. Det är bäst jag sätter igång och gör i ordning de sedvanliga tabellerna för poängsättning innan min numera nyktra hjärna tvingar mig att glömma den nya insikten. Kanske kan jag på så vis tvinga fram ett återfall...
/ELIN
Nuläget
Du vet att du blivit lite knasig när du rotar runt i kylskåpet för att hitta något som väger 100 gram, enbart för att kunna mäta viktskillnaden mellan två datorer du funderar på att köpa. Jag fick till slut nöja mig med ett paket grönsaksbuljong som väger 120 gram. Sen lade jag det på axeln för att se om det skulle bli för tungt att ha i axelväskan jämfört med att inte ha ett paket grönsaksbuljong på axeln. Det gav inte exakt det resultat jag hade hoppats på.
Några av er kanske undrar vad jag egentligen gör just nu. Svaret på det är mycket enkelt och samtidigt väldigt komplicerat. Jag pluggar franska på distans (det är inte enkelt i sig men går snabbt att säga) och letar efter lägenhet någonstans i södra mellansverige. Det senare är komplicerat då jag inte har så specifika krav på vart jag egentligen vill bo; jag har bara delat hem med folk i ett år och är nu sugen på att bo i egen lägenhet igen och träffa lite nya människor och så. Så om ni råkar trilla över en billig hyreslägenhet mellan Gävle och, låt oss säga, Linköping kanske, så kan ni höra av er till mig.
/ELIN
Ode till dravel
I förmiddags när jag hämtade tidningen tänkte jag skriva en Ode till landsbygden när jag insåg hur fantastiskt det är att man kan gå och hämta tidningen i pyjamas utan att en enda bil kör förbi och stirrar på en. Men sen insåg jag att de flesta som bor i stan inte behöver gå lika långt och därför är risken mindre att någon stirrar på dem alls, särskilt de människor som får tidningen direkt genom dörren (om nu inte tidningsbudet är väldigt creepy och står kvar och tittar in genom brevinkastet tills man hämtat sin tidning). Sen insåg jag att hela min idé var rätt värdelös, när en bil kom farande och jag var tvungen att springa över vägen för att slippa bli påkörd (bli påkörd i pyjamas måste ju förresten vara det pinsammaste man kan vara med om). Alltså fick jag retirera till att skriva ett blogginlägg om att jag hade kunnat skriva ett blogginlägg om det inte hade varit en sån dålig idé. Så roligt kan man ha det.
För övrigt har jag startat ett eget litet LAN här hemma för att kunna föra över allt jag har på en dator till en dator som jag inte har någon av dessa saker på. Visserligen är datorerna inte sammankopplade, vilket innebär att det faktiskt inte är något LAN, så där sprack det också...
Jag ber om ursäkt om ni kände er tvungna att läsa det här dravlet. Jag hade helt enkelt inte så mycket mer att skriva, men jag skrev det ändå.
/ELIN
Andras önskan är min lag
Eftersom jag har outsägligt dålig fantasi just nu bad jag min vän Tua att komma på något jag kunde blogga om. Tyvärr glömde jag bort att hon är läkarstudent och hon tyckte att jag skulle skriva om mitt favoritalternativläkemedel. Kanske inte mitt första val av ämne, men ett försök är det värt.
För många år sen skojade vi i min familj att vi allihop har något som vi ser som mirakelmedicin som hjälper mot allt. Alvedon, C-vitaminbrustablett eller sätta huvudet över en kastrull med hett vatten; allt botar dina krämpor. Själv hade jag en period då jag alltid tog tempen på mig själv så fort jag mådde lite dåligt. Det var som att jag trodde att om termometern bara visade att jag mådde dåligt så var jag sjuk på riktigt, annars var det bara mitt hitte-på. Jag kan nog så här i efterhand erkänna att jag gärna var sjuk. Dock visade graderna aldrig att jag hade feber. Det kan ha att göra med att de gånger jag hade energi nog att springa och leta på termometern och sitta med den så långt in i käften i två minuter att kräkreflexen blev irriterad så var det ganska sannolikt att jag faktiskt inte hade feber.
Nu för tiden kör jag nog mest på vatten. Jag älskar vatten i alla former och tror på den helande kraften i detta kristallklara hälsoelixir. Över huvud taget dricker jag väldigt mycket vatten; jag får panik om jag är borta mer än en halvtimme utan att ha vattenflaska med mig. När jag är sjuk dricker jag ännu mer; vid feber tar jag igen förlorad vätska och när jag har magknip känns det bra att ha något svalkande som liksom fyller upp magen så att den har annat att tänka på än att ha ont.
Men talar man om alternativmedicin och Elin så går det inte att inte prata om fil och flingor. Fil och flingor funkar mot allt; det lugnar ner mig, det får mig att känna mig trygg och det går att äta som både frukost, lunch och kvällsmat.
Det jag vill ha sagt är att ibland är det vid sjukdom viktigast att göra placebo-effekten till din bästa vän. Om du vanligtvis mår bra av att äta fil och dricka vatten (jag dricker alltid ett glas vatten till filen) så kommer detta förmodligen att hjälpa ditt tillfrisknande också. Förutom om du har magsjuka. Eller laktosintolerans. Skulle så vara fallet så rekommenderar jag att du slutar vara så förjordat alternativ och går till en läkare istället. Eller Tua. Hon diagnostiserar gärna dina bekymmer.
Ta hand om dig.
/ELIN
Receptet på lycka Epsiod 2: Lantislycka
För något år sen kom jag underfund med att det receptet på lycka är så enkelt som att äta fil och flingor framför tv-serien Livet i Fagervik. Idag har jag glädjen att meddela att det finns mer än ett recept.
Ikväll hade jag otrolig överskottsenergi efter att ha sovit till klockan två på eftermiddagen och inte börjat vakna till på riktigt förrän mamma och pappa började prata om att gå och lägga sig. Jag behövde något att göra. Alltså tog jag på mig gummistövlarna och gick med hink i handen över åkern och ner till sjön för att pyssla om ekan. Jag hade rep med mig, och scout som jag är knöt jag ihop repstumparna med råbandsknop och satte fast båten ordendligt i ett träd. Och så var det ju också den där lilla detaljen att båten inte riktigt var i själva sjön utan snarare i vassen fem meter ifrån sjön. Detta är ju som vi alla vet ett problem, dels för att det är väldigt svårt att ro på land och dels för att den behöver vatten för att svälla och hålla sig tät. Visserligen har inte båten varit tät de senaste tio åren, men skam den som ger sig! I en halvtimme stod jag i leran vi kallar badstrand och drog i eländet. Jag gav upp ett par gånger (skam!) men till slut flöt den, och jag kunde ösa i vatten för att den ska kunna gotta sig ordentligt. Svettig och skitig gick jag hem i mina älskade gummistövlar. Vilken lycka!
Ja, om jag inte sa det så har jag kommit hem till Ockelbo igen...
/ELIN
Alltså, jag försöker att inte vara creepy men...
Idag, några dagar efter att påven lämnat in sin avskedsansökan, känns det som en bra idé att klippa ut en bild på honom ur tidningen och sätta på min spegel så att jag ser honom varje morgon. Det fina med att göra så är att det kan tolkas på flera olika sätt att jag har påven fasttejpad på spegeln:
- Jag tycker att påven är en fantastisk människa.
- Jag tycker illa om påven men det är roligt att ha en ironisk bild på honom (det här förslaget ligger nog närmast sanningen, men är svårast för de kära oironiska amerikanerna att förstå).
- Jag tycker illa om påven och anser att det enda smarta drag han gjorde under sin karriär var att avgå.
- Jag hittade en bild på en söt farbror och fattar inte att det är påven.
Det finns något för alla smaker liksom.
/ELIN
Om bisarra samtal
Jag skulle vilja tillägna ett inlägg åt Hilma, mitt största fan och blogg-groupie. Jag har nämnt henne förut, vi träffades när jag jobbade på Klintagården i somras och jag berättade då följande i bloggen:
Efter ett avsnitt av ett drama och en kvarts tittande på en film om drakar bestämde jag och min kompis Hilma oss för att vi skulle skapa en egen film. Den är inte helt färdigplanerad än, men den ska i alla fall innehålla Christian Bale (Batman, och han i drakfilmen), Helge Skoog (Ture Sventon, och mitt livs stora kärlek), en heffaklump, en liten hårig gubbe som gör kullebyttor över en gräsmatta, och så ska alla förväntade filmkyssar avbrytas av att fotografen tappar kameran. Vi kommer att tjäna storkovan på det här projektet!
Jag gjorde det stora misstaget att börja prata med Hilma på facebook ikväll, vilket slutade med att vi i fyra timmar diskuterade: Absolut Ingenting. Förutom att jag som vanligt var noggrann med att trycka ner henne, eftersom vi har ett destruktivt förhållande där jag trakasserar henne och sen är snäll mot henne så att hon blir beroende av mig och inte kan leva utan mig, särskilt som jag skulle straffa henne hårt om hon försökte lämna mig. 220 facebook-kommentarer enbart om bisarra samtalsämnen. Vissa kvällar är det precis vad man behöver för att bli på gott humör.
Elin: Ibland glömmer jag att det här är facebook och att vem som helst kan läsa vår fullt hälsosamma konversation:P
Hilma: HAHAHA :D förhoppningsvis har de flesta lite överseende och ser att vi båda trivs med det här ;) Men jag blir imponerad (och lite rädd) om någon orkar läsa allt det här :P
Elin: Väldigt imponerad! Och lite rädd för att nån ska ta med mig till polisen och dig till en kvinnojour...
Hilma: Nneeej!! De får aldrig skilja på oss! Du är ju allt för mig!
Elin: Mm. Jag skulle nog klara mig utan dig dock. Det finns nog vekt folk i fängelset jag kan trycka ner.
Hilma: Men vem ska trycka ner mig? Ta ditt ansvar!
Elin: Hum. Det tänkte jag inte på... Kanske kan du träffa någon kvinna på kvinnojouren som bara låtsas vara utsatt och egentligen bara letar efter någon svag individ att trycka ner?
Hilma: Hoppas det!
God natt, Hilma. Den här sången är till dig:
/ELIN
Lite smått och gott
Två bra saker har hänt idag:
- Jag har köpt en resväska, en lila resväska, som jag ska ha med mig till jordens alla hörn. Först och främst till Öland, Kreta, Jönköping och Chicago. Alltså var jag tvungen att köpa en väska som lämpade sig för både idylliska sommaröar, krisdrabbade semesterparadis, småländska centralorter och svårt kriminella miljonstäder. Därför blev det lila.
- Jag har rott. En sommar utan att jag suttit en stund i ekan är en misslyckad sommar. Alltså tog jag beslutsamt på mig gummistövlarna och flytvästen och lunkade ner till sjön. Väl i båten rodde jag några tag innan jag upptäckte att jag inte var ensam i båten! (Soundtracket till Hajen alternativt annan läskig film tonar in här). Förutom en blodigel som jag inte brydde mig så mycket om simmade det också omkring en liten fisk på ekans botten. Jag trodde först att det var en löja (mest för att det är den enda lilla fisk jag kan namnet på), men efter vissa efterforskningar har jag kommit fram till att det mer troligt var en elritsa, eftersom den var så liten. I och med upptäckten var själva rodden inte längre så viktig, det blev mer prioriterat att röra mig på ett sånt sätt att inte fisken blev torrlagd. Dessutom var jag lite rädd för att blodigeln skulle angripa fisken. Utöver detta var jag tvungen att ro in till land för att kunna resa på mig och hämta öskaret för att kunna skopa upp fisken från båtens botten. Ni kan förstå att jag hade mycket att göra, och för att göra saken värre hade jag glömt var vår "ankringsplats" (en asp med ett blått rep fastknutet) låg någonstans. Till slut kom jag i alla fall i land, tog öskaret och tittade på när fisken så snällt (och naivt) simmade in i det. Sen hällde jag försiktigt vattnet med fisken ner i sjön. Både dagens äventyr OCH dagens goda gärning.
Det fascinerande är att jag ägnade fem timmar åt att leta efter en resväska medan båtturen tog tjugo minuter, ändå fick rodden bra mycket mer plats i den här texten. Så kan det gå.
Jag har förresten glömt berätta att jag var på Ingmarsspelen i Nås i lördags. Det var hur underbart som helst! Henrik Ståhl och Carin Hagås spelar huvudrollerna i spelet som baseras på Selma Lagerlöfs bok Jerusalem, om människorna i Nås som utvandrade till Jerusalem i slutet på 1800-talet. Medan boken skildrar både Nås-fararna och de som stannade hemma utgår Ingmarsspelen från just Ingmar (Henrik Ståhl) och hans kamp för att både få den han älskar och kunna behålla gården som gått i arv över generationer. Eftersom pjäsen till skillnad från boken slutar med att utvandrarna ger sig ivag och lämnar familj och vänner kvar var det ett ganska tragiskt avslut på det hela. Jag var deppig i en timme efteråt. Men jag kan ändå rekommendera att gå på Ingmarsspelen! Man ska inte ha roligt jämt heller.
(Om det finns någon till själ ute i landet som känner igen Carin Hagås från tv-serien Nya Tider så får ni gärna säga till mig, så slipper jag känna mig så ensam)
/ELIN
"Det är så Elin säger det"
Jag borde egentligen skriva ett långt inlägg om gårdagens filmkväll, som hade tema "Colin Firth" vilket givetvis innebar att jag och Elise åt turkosa plättar med minimashmallows och m&m:s på och tittade på tre och en halv Colin Firth-filmer. Vi var helt värdelösa på att göra plättar (turkosa eller ej) och den vanligaste repliken jag yttrade var: "Åh, titta på Colin! Vad fin han är".
...men det ska jag alltså inte göra. Är ni nyfikna på vilka filmer vi såg kan ni läsa Elise detaljerade inlägg om kvällen. Jag ska istället redogöra för när jag för tredje gången i mitt liv var med på rikstäckande radio. Precis som den andra gången visste jag inte om det själv utan någon annan fick tala om för mig att jag varit på radio. Första gången önskade jag en låt på Musikhjälpen och fick förklara min motivering för Christer, andra gången hade jag skrivit en kommentar på Christers hemsida om att jag tyckte om att filma mig själv när jag städar för att det blir roligare då, och igår berättade Elise för mig att på Christer (börjar ni ana ett mönster här?) hade de förra veckan läst upp en kommentar skriven av någon från Ockelbo. Jag som visste att jag skrivit en kommentar om Ockelbo-dialekt kom på att "Det där är ju jag".
Här är sändningen, men ni måste spola fram till 35:35 för att höra Elins tredje försök att få ut sitt viktiga budskap till Sverige:
För övrigt har jag lämnat in en C-uppsats i dag. Jag tänkte säga det bara så där i förbifarten för att ni ska bli sjukt imponerade över att jag tar så lätt på det och sen bara öser in era gratulationer och beröm (nu fiskar jag efter det på riktigt, så fältet ligger öppet för era värmande ord).
/ELIN, som ska ta sovmorgon i morgon
...men det ska jag alltså inte göra. Är ni nyfikna på vilka filmer vi såg kan ni läsa Elise detaljerade inlägg om kvällen. Jag ska istället redogöra för när jag för tredje gången i mitt liv var med på rikstäckande radio. Precis som den andra gången visste jag inte om det själv utan någon annan fick tala om för mig att jag varit på radio. Första gången önskade jag en låt på Musikhjälpen och fick förklara min motivering för Christer, andra gången hade jag skrivit en kommentar på Christers hemsida om att jag tyckte om att filma mig själv när jag städar för att det blir roligare då, och igår berättade Elise för mig att på Christer (börjar ni ana ett mönster här?) hade de förra veckan läst upp en kommentar skriven av någon från Ockelbo. Jag som visste att jag skrivit en kommentar om Ockelbo-dialekt kom på att "Det där är ju jag".
Här är sändningen, men ni måste spola fram till 35:35 för att höra Elins tredje försök att få ut sitt viktiga budskap till Sverige:
För övrigt har jag lämnat in en C-uppsats i dag. Jag tänkte säga det bara så där i förbifarten för att ni ska bli sjukt imponerade över att jag tar så lätt på det och sen bara öser in era gratulationer och beröm (nu fiskar jag efter det på riktigt, så fältet ligger öppet för era värmande ord).
/ELIN, som ska ta sovmorgon i morgon
Såpaskvaller
Jag har två viktiga skrivna inlägg som jag inte publicerat än, men de känns inte alls lika angelägna som det här. Jag har nämligen fått reda på ett scoop! Ett ett år gammalt scoop, men ändå ett scoop. Jag var nämligen inne på International Movie Data Base nyss (en guldgruva för den som konstant hittar skådisar som man inte vet vad de spelat i förut och har panik tills man kommer på det) och läste om Melrose Place. Ärligt talat minns jag inte ens varför jag gick in på just Melrose Place, men jag hittade i alla fall information om att Heather Locklear och Jack Wagner har varit förlovade. WOW, säger ni, varför har ingen berättat det här för mig förut?!
Heather Locklear och Jack Wagner spelade Amanda och Peter i Melrose Place. Tydligen hatade alla som diskuterar på IMDB Amanda och Peter som par, men jag tyckte att de var som gjorda för varandra<3
Nu visar det sig alltså att de två skådespelarna var tillsammans mellan 2007 och 2011 och förlovade i några månader under 2011. Tydligen slutade förhållandet med att de typ förolämpade varandras familjer och försökte slå ner varandra, men de var ändå ihop! Är det inte romantiskt så säg?
Peter och Amanda förlovar sig i fängelset, för cirka nionde gången.
Saken är också den att när Melrose Place hade lagt ner började Jack Wagner på Glamour istället. Där spelar han Nick, en ganska trist typ som, liksom seriens alla andra karaktärer, har som enda hinder från att bli tillsammans med folk är att de inte är direkt släkt med varandra. Sen om de är 25 år gamla och är din före detta flickväns dotter (eller din brors mammas syster, eller din före detta flickväns syster, eller din före detta flickväns andra syster, eller din mammas pojkväns sons mamma) det är oviktigt. Poängen är i alla fall den att jag när jag var tolv år gammal gillade Peter i Melrose Place och därmed måste jag också gilla Nick i Glamour och hoppas att han ska bli tillsammans med tjejen istället för att tönten med en blond slinga i luggen ska få henne.
Det var allt för mig. Ha en god natt, och dröm om nästan-incester.
/ELIN
Varje gång jag skriver om såpor och liknande undrar jag om folk ska ta mitt intresse seriöst eller inte. Det bottnar nog i att jag själv faktiskt inte vet om jag är seriös om det jag skriver om. Antingen är dessa människors fejk-liv min stora passion i livet, eller så är det bara en plojgrej jag håller på med. Vem vet?
Heather Locklear och Jack Wagner spelade Amanda och Peter i Melrose Place. Tydligen hatade alla som diskuterar på IMDB Amanda och Peter som par, men jag tyckte att de var som gjorda för varandra<3
Nu visar det sig alltså att de två skådespelarna var tillsammans mellan 2007 och 2011 och förlovade i några månader under 2011. Tydligen slutade förhållandet med att de typ förolämpade varandras familjer och försökte slå ner varandra, men de var ändå ihop! Är det inte romantiskt så säg?
Peter och Amanda förlovar sig i fängelset, för cirka nionde gången.
Saken är också den att när Melrose Place hade lagt ner började Jack Wagner på Glamour istället. Där spelar han Nick, en ganska trist typ som, liksom seriens alla andra karaktärer, har som enda hinder från att bli tillsammans med folk är att de inte är direkt släkt med varandra. Sen om de är 25 år gamla och är din före detta flickväns dotter (eller din brors mammas syster, eller din före detta flickväns syster, eller din före detta flickväns andra syster, eller din mammas pojkväns sons mamma) det är oviktigt. Poängen är i alla fall den att jag när jag var tolv år gammal gillade Peter i Melrose Place och därmed måste jag också gilla Nick i Glamour och hoppas att han ska bli tillsammans med tjejen istället för att tönten med en blond slinga i luggen ska få henne.
Det var allt för mig. Ha en god natt, och dröm om nästan-incester.
/ELIN
Varje gång jag skriver om såpor och liknande undrar jag om folk ska ta mitt intresse seriöst eller inte. Det bottnar nog i att jag själv faktiskt inte vet om jag är seriös om det jag skriver om. Antingen är dessa människors fejk-liv min stora passion i livet, eller så är det bara en plojgrej jag håller på med. Vem vet?
Saker man skriver när man är sjuk och inte har så mycket annat för sig
Vi hade det mysigt, vi satt där och kela'
Men så förstörde du plötsligt det hela
Du reste dig hastigt och försvann på en sekund
Bara för att jag åt upp din hund
Snälla Marie, kom tillbaka till mig
Snälla Marie, för jag älskar ju dig
Snälla Marie, oh jag ber dig förlåt
Förlåt mig för hunden jag åt
Roy:
- Om du fick välja mellan två nya extraljus och att han sjöng en sång till, vad skulle du välja då?
Roger:
- Det skulle räcka med en ficklampa.
Jag har upptäckt en film som är bättre än boken (apropå något annat)! I somras när jag var på läger läste jag En dag av David Nicholls. Den var bra men inte lika fantastisk som vissa vill få det till, fast den hade ett par riktigt bra crème fraiche-skämt (som för övrigt inte är med i filmen). Men alldeles nyss såg jag filmen En dag och den var så mycket bättre! Istället för att hata killen var jag bara lite irriterad på honom vilket gjorde att jag faktiskt tyckte att han förtjänade tjejen. Den bästa romantiska komedin jag har sett sen igår.
Igår såg jag nämligen också en bra film. Jag är faktiskt sjuk så jag får titta på en massa filmer! Klaga inte på mig... Den heter i alla fall I love you, Philip Morris och är baserad på en verklig historia. Jim Carrey spelar en man som har en viss tendens att lura alla han träffar på. Han låtsas vara advokat, ekonomichef och en massa andra saker som gör att han blir stenrik. Dock blir han påkommen och åker in i fängelse, där han blir kär i Philip Morris, spelad av Ewan McGregor. Allt hade varit frid och fröjd om han bara inte lurat Philip också. För att vara en Jim Carrey-film är den väldigt fin och mysig, vilket gör den behaglig att se på.
Två rekomendationer, inte så mycket annat. Jag har gröt i huvudet och kommer antagligen inte kunna åka till Leksand imorgon. Blääääääääääääääääääääääääääääää.
/ELIN, som det är förfärligt synd om
Men så förstörde du plötsligt det hela
Du reste dig hastigt och försvann på en sekund
Bara för att jag åt upp din hund
Snälla Marie, kom tillbaka till mig
Snälla Marie, för jag älskar ju dig
Snälla Marie, oh jag ber dig förlåt
Förlåt mig för hunden jag åt
Roy:
- Om du fick välja mellan två nya extraljus och att han sjöng en sång till, vad skulle du välja då?
Roger:
- Det skulle räcka med en ficklampa.
Jag har upptäckt en film som är bättre än boken (apropå något annat)! I somras när jag var på läger läste jag En dag av David Nicholls. Den var bra men inte lika fantastisk som vissa vill få det till, fast den hade ett par riktigt bra crème fraiche-skämt (som för övrigt inte är med i filmen). Men alldeles nyss såg jag filmen En dag och den var så mycket bättre! Istället för att hata killen var jag bara lite irriterad på honom vilket gjorde att jag faktiskt tyckte att han förtjänade tjejen. Den bästa romantiska komedin jag har sett sen igår.
Igår såg jag nämligen också en bra film. Jag är faktiskt sjuk så jag får titta på en massa filmer! Klaga inte på mig... Den heter i alla fall I love you, Philip Morris och är baserad på en verklig historia. Jim Carrey spelar en man som har en viss tendens att lura alla han träffar på. Han låtsas vara advokat, ekonomichef och en massa andra saker som gör att han blir stenrik. Dock blir han påkommen och åker in i fängelse, där han blir kär i Philip Morris, spelad av Ewan McGregor. Allt hade varit frid och fröjd om han bara inte lurat Philip också. För att vara en Jim Carrey-film är den väldigt fin och mysig, vilket gör den behaglig att se på.
Två rekomendationer, inte så mycket annat. Jag har gröt i huvudet och kommer antagligen inte kunna åka till Leksand imorgon. Blääääääääääääääääääääääääääääää.
/ELIN, som det är förfärligt synd om
"Elin, du är...Mycket"
Gårdagen var extremt aktiv och extremt flummig. Först satt jag och skrev uppsats i sex timmar, sen gick jag och sa upp min lägenhet. Jag kom hem tjugo i fem och hade en kvart på mig att äta en tallrik fil till middag innan jag gick till kyrkan för att få skjuts ut till vår hajkrekning. Min lycka var total när vi var tvungna att ta två färjor på Storsjön för att ta oss till Järsta, platsen där vi ska ha hajk i juni. Att åka båt är bland det bästa jag vet, det ger en sån frihetskänsla.
Tre timmar senare hade vi tittat på den fantastiska byn Järsta, hittat den ultimata tältplatsen och lärt oss allt om Järstas historia och den berömda Marbymattan. Jag hade dessutom klämt i mig en massa knäckeböd och en stor kopp kaffe, så följaktligen var mitt humör på topp och käften gick i ett på mig. När vi väntade på den första färjan hem upptäckte jag en handduk som hängde på ett räcke. Naturligtvis inspirerade detta till filosofiska tankar om vem som hängt handduken där, varför, och om personen som hängt den där möjligen höll utkik efter om någon skulle ta handduken, därefter slå upp registreringsnumret på bilen hos Trafikverket, se vem som äger bilen, hitta telefonnumret och ringa till handdukstagaren bara för att undersöka motiven till att ta en gammal äcklig handduk som hänger på ett räcke.
Ungefär här började mina medresenärer tröttna på mig. Väl på färjan blev jag jättelycklig och ville spela upp Titanic-scener, något ingen annan ville. Dock fick jag snart ett utbrott och gallskrek i fören "I'm the king of the world!". Därefter ville jag dansa jenka. Ungefär här konstaterade en av mina scoutledarkompisar: "Elin, du är...Mycket".
Till slut kom vi i alla fall tillbaka till Östersund, men eftersom jag var hembjuden till Elise på cheesecake och te gick jag till henne istället för hem. Låt mig beskriva hur det går till när Elise och hennes mamma tittar på tv: De är så otroligt engagerade i allt som händer. Det gäller oavsett om vi tittar på CSI eller reklamavbrotten där emellan. Ingen annanstans har jag varit med om att en människa skriker "Dumma unge" så fot en specifik reklam börjar, eller att två personer bestämt konstaterar "Så där skulle Stig aldrig göra" när den nya ICA-reklamen inte är som de vill ha den.
Jag fick under CSI chansen att presentera två av mina viktigaste teorier. En av dem kom jag på i stunden, den andra har jag ägnat ganska mycket tid åt att fundera på:
Tre timmar senare hade vi tittat på den fantastiska byn Järsta, hittat den ultimata tältplatsen och lärt oss allt om Järstas historia och den berömda Marbymattan. Jag hade dessutom klämt i mig en massa knäckeböd och en stor kopp kaffe, så följaktligen var mitt humör på topp och käften gick i ett på mig. När vi väntade på den första färjan hem upptäckte jag en handduk som hängde på ett räcke. Naturligtvis inspirerade detta till filosofiska tankar om vem som hängt handduken där, varför, och om personen som hängt den där möjligen höll utkik efter om någon skulle ta handduken, därefter slå upp registreringsnumret på bilen hos Trafikverket, se vem som äger bilen, hitta telefonnumret och ringa till handdukstagaren bara för att undersöka motiven till att ta en gammal äcklig handduk som hänger på ett räcke.
Ungefär här började mina medresenärer tröttna på mig. Väl på färjan blev jag jättelycklig och ville spela upp Titanic-scener, något ingen annan ville. Dock fick jag snart ett utbrott och gallskrek i fören "I'm the king of the world!". Därefter ville jag dansa jenka. Ungefär här konstaterade en av mina scoutledarkompisar: "Elin, du är...Mycket".
Till slut kom vi i alla fall tillbaka till Östersund, men eftersom jag var hembjuden till Elise på cheesecake och te gick jag till henne istället för hem. Låt mig beskriva hur det går till när Elise och hennes mamma tittar på tv: De är så otroligt engagerade i allt som händer. Det gäller oavsett om vi tittar på CSI eller reklamavbrotten där emellan. Ingen annanstans har jag varit med om att en människa skriker "Dumma unge" så fot en specifik reklam börjar, eller att två personer bestämt konstaterar "Så där skulle Stig aldrig göra" när den nya ICA-reklamen inte är som de vill ha den.
Jag fick under CSI chansen att presentera två av mina viktigaste teorier. En av dem kom jag på i stunden, den andra har jag ägnat ganska mycket tid åt att fundera på:
- Det syns på medelålders män på tv om de är gifta eller inte. Det har inget med ring på fingret att göra, utan de är helt enkelt ganska tråkiga och har alltid mustasch.
- (Och den här förstår jag faktiskt själv hur idiotisk den är, jag är inte lika dum som jag ser ut:) Man kan efter vad en människa har för efternamn avgöra vad denne har för kön.
Den andra teorin grundar sig på min korridor: På dörrarna står bara efternamnen på folk, och jag är helt säker på vilka som är tjejer och vilka som är killar. Till exempel heter min närmaste granne Wretman, och det vet ju alla att det är ett tjejefternamn. Visserligen motsägs detta faktum i och med att 1. Jag har sett Wretman och han är en kille och 2. Den enda jag hört talas om tidigare som hetat Wretman är Tore Wretman, och han var också en man. Men de här är givetvis undantagen som bekräftar regeln.
Kvällen avslutades med att jag stod i dörren och skulle gå hem och Elises mamma presenterade sin egen teori om att Olle i Mors lilla Olle inte är någon femåring utan en stilig ung man, och att Elise som älskar blåbär och har en brun onepiece i själva verket är björnen i Mors lilla Olle. Alltså är frågan: Vem är Elises Olle i livet? Den här teorin utgår ifrån att Olle och Björnen har ihop det på något vis och eftersom jag är ganska hämmad som person tycker jag att den tanken är ganska motbjudande. Men det är ju bara jag.
Där var den lilla kortfattade beskrivningen av min dag. Simma lugnt!
/ELIN
