Ett inlägg om Skam, nytänkande va?
(Första inlägget på över ett halvår. Kanske måste börja inse att jag inte kan försörja mig på den här bloggen.)
Jag började dagen med att titta på Skam. Sen fortsatte jag hela resten av dagen med att titta på Skam. Nu är jag färdig med alla tre säsongerna och till ingens förvåning känns det plötsligt lite tomt. Det fanns aldrig några tvivel om att jag inte skulle gilla serien, jag gillar i princip alla barn- och ungdomsserier, särskilt om de innehåller hyfsat smarta karaktärer. Nu har jag tittat och har i likhet med många andra totalt kärat ner mig i Nooras coolhet och skönhet och engagerat mig i Isaks sökande efter sig själv. Framförallt har rösterna i mitt huvud börjat prata norska, vilket är lite pinsamt eftersom jag själv inte alls kan prata norska.
Nu ska jag titta på Dawson's Creek! Jag undrar om jag är den enda som ledigt växlar mellan Skam och Dawson's Creek? I tonårsserievärlden är de nog varandras motsatser. Den ena serien är smart, realistisk och ständigt överraskande. Den andra dryper av klyschor, smetig musik och brådmogna tonåringar spelade av 25-åringar. Men jag känner att de tvära kasten också delvis beskriver mig själv.
När jag säger till folk att jag till exempel vet allt om tv-serien Glamour eller att jag är galen i Say yes to the dress (fastän jag är totalt ointresserad av brudklänningar) så blir folk förvånade. Vissa har nog en bild av mig som något slags alternativ person som bara tittar på samhällsprogram och engagerar mig i djurrätt eller något (okej, jag vet inte vad en "alternativ person" gör, så jag drog bara till med något). Till viss del kanske jag är lite så, men att utgå ifrån att en människa bara är på ett sätt är att reducera henne till en karaktär i en av de där cheesy tv-serierna utan dimensioner. Jag vet att jag snuddat vid det här ämnet förut, när jag skrev om Neil Patrick Harris, men det är viktigt för mig så jag vill ta upp det igen. Folk är inte på ett enda sätt. I samma stund som du tar dig rätten att definiera en annan människas personlighet så inkräktar du på dennes innersta.
Det här var inte alls det jag hade tänkt skriva om, men orden skrev sig själva.
Ha de!
/ELIN
Nyckeln vid Cirkelns slut
I eftermiddags kom jag på att jag skulle läsa sista halvan av Nyckeln, en bok jag la ifrån mig för ett år sen i rädsla för att den inte skulle sluta väl.
Sju timmar, fyra hundra sidor och många tårar senare la jag ifrån mig boken och insåg att det var dags att gå och lägga mig. Nyckeln är sista delen i ungdomstrilogin Cirkeln (eller Engelsforstrilogin som serien egentligen heter). Den handlar om några tonåringar som får reda på att de är häxor och måste rädda världen. Men som vanligt när jag läser fantasy är jag inte helt intresserad av de faktorer som består av häxor, magiska tecken, telepati och sånt. Istället blir jag helt fast i alla karaktärer och deras relationer.
Det är tydligt att författarna med hjälp av dessa böcker vill göra upp med sina tonår, och då gör man som läsare samma sak. För i boken tvingas bitchen, tönten, plugghästen, slampan, freaket och den snälla tjejen lära känna varandra på djupet. Lära sig att allt inte är som det ser ut att vara. Men inte på något cheesy sätt där mobbaren och mobboffret sätter sig ner och pratar, gråter ut och sen är allt perfekt. Alla är skitjobbiga mot varandra. Hela tiden. Vilket är sjukt befriande!
De bråkar om hur de ska rädda världen, varför och om de över huvudtaget ska göra det. Det finns ju så många viktigare saker att ägna sin tid åt. Som att flörta med sitt ex, röka på hemma hos ett äckel eller använda sin makt för att kontrollera hela skolan!
Jag är fortfarande så inne i den här boken att jag inte kan skriva mer utan att avslöja slutet på hela trilogin. Men den är helt fantastisk i alla fall, och alla borde läsa den, oavsett om man dras till eller ryggar tillbaka inför ord som familjaris och psykokinesi. Jag ska i alla fall läsa allt igen så snart jag kan. Men då kanske jag ska läsa en liten bit i taget och inte upptäcka först sent på kvällen att det varit sommarvärme hela dagen. Till mitt försvar satte jag mig faktiskt ute på balkongen och läste i tio minuter när jag kommit på det.
/ELIN
PS. Japan var bra, om någon undrade. Mycket folk. Många tågresor. Jag köpte ett par hängselbyxor. DS.
När jag får tid över
Idag är jag sjuk. Det här är vad jag gjort idag:
- Tittat på Say yes to the dress på TLC, en favorit.
- Tittat på tusen andra tv-serier på TV, DVD och Netflix.
- Gått i snigelfart till affären och ändå däckat hemma i ett moln av hosta och svett.
- Gjort hostmedicin på varmt vatten, lime, honung och garam masala. Jag hade ingen ingefära hemma (och för övrigt hatar jag ingefära) så jag tog den krydda som låg närmast. Funkade utmärkt!
- Tittat på Pip-Larssons på DVD.
- Kollat på Facebook för att se vilka av de gamla barnskådisarna i Pip-Larssons som är vän med varandra på Facebook. Lägg märke till att det inte ens är första gången jag gjort precis denna koll. Så illa är det.
- Blivit traumatiserad av att se att tvååringen i Pip-Larssons inte är två år gammal längre. Och inte alls lika söt.
- Tittat på Crocodile Dundee (AWS) och fascinerats över att det faktiskt finns ett 80-talsmode som inte är så pjåkigt.
- Funderat på om AWS (As We Speak) är en riktig förkortning eller om jag just hittade på den.
- Spelat Candy Crush.
- Spelat Candy Crush Soda.
- Spelat Candy Crush Jelly.
- Funderat på varför Crocodile Dundee-produktionen inte skaffade mer verklighetstrogna kulisser.
- Ätit choklad, enbart av den anledningen att Familjeliv säger att det hjälper mot rethosta.
Kort sagt har jag roat mig kungligt och haft stimulerande underhållning hela dagen.
/ELIN
Jag gör en pudel
Jag är rädd att jag måste göra en pudel. Och inte bara för att det är ett av mina absluta favorituttryck, liksom alla andra uttryck som innehåller djur. I det förra inlägget marknadsförde jag en tv-serie stenhårt, The Fosters. Ganska snabbt efter det började säsong tvås kvalité dala som en sten. Serien gick från att ha en glasklar röd tråd och en rörande konflikt som grabbade tag i en till att bli en riktig såpa. Karaktärerna säger klyschiga saker till varandra och allt från otrohet och graviditeter till prostitution och olyckor avhandlas nu i rask takt. Som i ett avsnitt där de firar jul och en okänd gubbe kommer och hälsar på och säger något om att "På min tid bestod familjer av mamma pappa barn. Det viktigaste är att man tycker om varandra" eller nåt sånt. I ett annat avsnitt introduceras en ny karaktär och i samma stund som hen kommer in genom dörren tänker jag "Aha, den där personen kommer vara otrogen med hen och förstöra en viktig relation". Sen dröjde det femton avsnitt innan de kysstes.
Att man kan förutse ett skeende är ett tecken på en dålig serie, eller på en människa som sett alldeles för mycket tv. I vilket fall vill jag uppmana er alla att se första säsongen, kanske fem scener ur andra säsongen (alla med Jude) och därefter vänta tills serien är på väg att ta slut och då se upplösningen. På så sätt hinner ni med en massa annat under tiden istället för att titta på en nyupptäckt psykotisk biologisk halvsyster och high school-tjejer som bråkar om vilket danslag de ska vara med i.
Jag ber om ursäkt om ni upplever att jag lett er fel. Jag hoppas verkligen att jag inte måste göra en ny pudel om ytterligare två veckor. Ett annat alternativ är ju att titta ordentligt och fundera innan jag börjar sprida mina budskap till världen. Men vem orkar leva så?
/ELIN
Comeback
Alltså, sedan jag bloggade sist har jag flyttat till Norrköping, fått fast anställning och gjort tusen andra saker. Men jag vore ju inte jag om jag bloggade om det. Istället ska jag skriva om det som förändrat mitt liv de senaste två dagarna. Det är allt jag tänker på. Jag har hittat en tv-serie. Inte bara en tv-serie, en helt fantastisk serie som jag vill se varje dag resten av mitt liv. Nej, jag överdriver inte.
Serien heter The Fosters och finns på Netflix. Den handlar om ett lesbiskt par som har tre barn, varav två adopterade. När serien börjar tar de in två syskon som fosterbarn och allt handlar om hur det går för familjen framöver. Sedan jag upptäckte serien i söndags har jag försökt marknadsföra den tre gånger. Jag kan inte nog betona hur bra detta är!
Det är inte bara queertemat som är bra (som visserligen är närvarande på flera olika sätt, hint hint), det är också att familjen består av tre olika etniska grupper, nämligen afroamerikan, latinamerikan och det jag inte kan uttrycka på annat sätt än vit. Det är också hur de framställer dessa människor. Fosterdottern, som lätt hade kunnat vara en stereotyp och revolterat och vänt upp och ner på allt, är godhjärtad och gör allt för att skydda sin lillebror. Det är till stor del de andra ungarna som strular till det. Och när hon, Callie, gör något riktigt dumt så förstår man verkligen varför hon gör det.
Jag vill inte spoila för mycket (för självklart ska ALLA titta på den här serien) men Callie blir kär i sonen i familjen, och Callies dilemma att välja mellan killen och att få en riktig familj är otroligt bra gjort. Jag skulle vilja bli bästa kompis med människorna som skrivit manus till den här serien.
Men jag vill som sagt inte överdriva.
Det roliga är att det jag gillar med serien är hur de visar på olika perspektiv på saker, vilket jag tycker är otroligt viktigt i alla sammanhang. Och det här blogginlägget är motsatsen till olika perspektiv.
Ha det bra!
/ELIN
Vad jag sysselsätter mig med när jag egentligen hade velat gå och lägga mig klockan sju på kvällen
Jag vill verkligen inte vara en sådan ung person som fnyser åt det gamla, som hånar gammal tv för att ingenting händer. Men när jag tänker efter så är det ganska roligt att vara en sådan ung person.
Ikväll har jag tittat på "Nu seglar Pip-Larssons", en serie för barn (om än inga barn som jag träffat) som gick 1971. Om du frågade mig vad serien handlar om skulle jag inte kunna svara. Sex syskon åker båt i skärgården. Handling är betydligt överskattat.
Första avsnittet ser ut så här:
1. Barnen seglar. En berättarröst beskriver barnen i tur och ordning. Sist kommer Pysen, och vuxna Elin kan inte annat än förfasas över hur föräldrarna släppte med sin treåring med sina (förvisso skittrista) syskon.
2. Det slutar blåsa. Barnen sätter igång motorn istället. De diskuterar huruvida de ska ta ner seglet.
3. De hittar sin mosters katt under däck. Katten ligger och vilar. De bestämmer utan vidare känsloyttringar att katten får bli skeppskatt.
4. Avsnittet är slut.
Andra avsnittet innehåller faktiskt lite action. En båt kommer till ön där barnen sover och stjälper ut ett tjugotal flätade korgar i vattnet. Ni vet, sånt där som lätt kan hända till sjöss. De hjälps åt att plocka ihop korgarna och storasyster Dessi målar outsägligt fula blommor på korgarna.
Femte avsnittet (som jag tittade på bara för att kunna skriva det här inlägget) ser ut så här:
1. De första fem minuterna (av totalt femton) går båten in i en hamn. De surrar båten.
2. Barnen går på promenad. Tack vare berättarrösten får vi lära oss att Utö har Sveriges äldsta gruva. Men nu för tiden är det mest sommargäster som ockuperar de gamla gruvarbetarbostäderna. Att lyssna på berättarrösten är lite som när man gick på guidad tur med sina föräldrar som sjuåring. Mycket information som aldrig kommer till användning.
3. Barnen skiljs åt för att turista på varsitt håll. Här börjar man ana att kommunen som Utö tillhör hade sponsrat serien (om än inte alltför mycket, för då hade man haft råd med ett manus), för öns turistattraktioner Kvarnen och Gruvan utforskas på ett sätt som inte ens sjuttiotalets underhållningstörstande barnaskara kan ha njutit av.
4. Tre av barnen och katten går till gruvan. Den är fylld med vatten. Barnen tittar ner. Det är långt ner.
5. De tre andra barnen går till kvarnen. Knutte klättrar upp i kvarnen. Det är högt upp.
6. När barnen kommer tillbaka till båten kommer Mirre på (jag tror i alla fall att det är Mirre, men alla ungarna är så blonda och skärpan är dålig) att de glömt katten vid gruvan. Mirre springer upp till gruvan och hämtar katten.
7. Avsnittet är slut.
Seriens bästa citat är när tioåringen Knutte säger så som tioåringar ofta säger:
"Sådana här läskiga turistorter med massor av båtar, det undanber jag mig verkligen".
Det kanske märks att jag verkligen njuter av beskrivningar av riktigt tråkiga och dåliga kulturella upplevelser. För mig är det där humor uppstår. Om ni förstår vad jag menar rekommenderar jag att ni lyssnar på följande avsnitt av Kalle Linds podd Snedtänkt:
Varje gång jag lyssnar på deras prat om Englands svar på Åsa-Nisse blir jag alldeles varm i kroppen. Det är så vidrigt dåligt och udda det de pratar om, så man kan inte annat än må bra.
Glad midsommar på er! Jag hoppas verkligen att ni finner humor i midsommaraftonens regnrusk.
/ELIN
Hjalmar Hjortron - min idol
De få gånger jag bloggar märker jag att jag snöar in mig på olika tv-serier och dylikt. Anledningen till det är att jag inte har något behov av att vara privat i bloggen. När man blir äldre mildras behovet av att totalt hänga ut sig själv och sina känslor. 24-åriga Elin skulle aldrig kunna göra ett sånt här inlägg till exempel: Elin är 19 år och självutlämnande.
Så istället för att som så många andra blogga om mitt liv och prata om hur många gånger jag varit på gymmet den här veckan (0), vilken grym handväska jag köpt (i krokodilskinn, kostade 6000 dollar. Skitful) eller i detalj beskriva hur idiotiska jag tycker att mina kompisar är (och några inlägg senare beklaga mig över att ingen av mina kompisar vill umgås med mig) så skriver jag om Gilmore Girls, Kalle Lind och barnprogram.
Därför över till dagens tema: Hjalmar Hjortron. Ni som inte är bekanta med denna förtjusande herre har verkligen missat något. Hjalmar Hjortron är med i tre avsnitt av Ture Sventon-julkalendern 1989, i form av pappa och kylskåpsingenjör. Hjalmar är tankspridd, paranoid och ganska korkad. Bästa kombinationen enligt mig, och det är det som gör honom till min idol.
Låt mig presentera några skäl till att alla borde börja idolisera Hjalmar Hjortron och ha en bild av honom hängande på väggen med ett ljus och rökelse under:
1. Han har uppfunnit ett kylskåp som är topphemligt, men har trots det installerat högtalare i kylskåpet som spelar Upplands regementes paradmarsch på högsta volym så fort luckan öppnas, så att det är omöjligt att missa att han har kylskåpet framme.
2. Han är ständigt utrustad med en mätsticka som mäter hur många semlor som får plats i ett kylskåp som han inte tänker sälja.
3. Sventon, Hjortron och kylskåpsassistent Matsson (aka boven) har exakt samma färg på perukerna. Faktiskt samma färg som bäret hjortron har. Tillfällighet?
4. Hans hem är helt inrett med kylskåp, men familjen har ändå ingen mat hemma.
5. Hjortron tar med sig mat som hans fru har gjort till jobbet, bara för att kunna kyla den i sitt magiska kylskåp och sen ta hem den igen.
6. De äter korvkaka till middag. Behöver jag säga mer? Till och med berättarrösten är skeptisk!
7. Förutom kylskåp uppfinner Hjalmar också en liten roterande julgransfot. Jag misstänker att denna detalj är med för att vi ska påminnas om att det är en julkalender vi tittar på, trots att resten av Ture Sventon i öknen är baserad på sol, hetta och pastejer med fårstuvning.
Till sist, för att ni verkligen ska förstå Hjalmar Hjortrons briljans så får ni här ett utskrivet replikskifte som sker per telefon. Sventon har hittat barnen på sin flygande matta och ringer nu Hjortron från en telefonkiosk i Flen. Denna konversation är också anledningen till att jag fnissar varje gång jag hör talas om orten Flen.
Sventon: Hallå? Är det ingenjör Hjortron? Det är Privatdetektiv Sventon. Jag är i Flen. Barnen är med. De smög sig ombord på mattan.
(Tystnad medan Hjortron försöker förstå vad Sventon säger)
Sventon. Vi är i Flen!!!
Hjortron, förvirrat: Jaså, i Flen? Vi undrade just var ungarna höll hus. Vi trodde att de var hos grannarna.
Sventon: Jag är på väg till arabiska öknen.
Hjortron: Nej, där har jag aldrig varit, men i Flen har jag varit en gång.
Sventon, otåligt: Vad ska jag göra med barnen? Jag har bråttom!
Sventon igen, ironiskt: Ska jag kanske ta dem med till öknen?
Hjortron: Ja, det skulle ju vara förfärligt vänligt om herr Sventon ville göra det. Bara de är tillbaks till måndag. Och har varmt på sig på fötterna. Annars blir mamma så orolig. Hur länge stannar herr Sventon borta?
Sventon, blir avbruten av barnen: Ett ögonblick.
Hjortron: Jaså, bara ett ögonblick. Ja men då går det nog bra, antar jag.
Sventon ger upp.
Om du fick mersmak av detta så finns hela Ture Sventon på Öppet arkiv.
/ELIN
För att skapa lite balans i sociala medier
Enligt min åsikt innehåller sociala medier alldeles för mycket skryt och uppvisning av folks fina sidor. Det är hemlagade middagar, träningsresultat och välkammade luggar. För att skapa lite balans i detta ska jag nu berätta om den senaste gången jag var riktigt, riktigt korkad. Nämligen för 24 timmar sen. Jag har säkert varit korkad efter det också, men i så fall har jag inte insett det ännu.
Igår kväll när jag skulle sova lyssnade jag som vanligt på Pang Prego. Pang Prego gick ju på radio för fem-åtta år sen, men då lyssnade jag aldrig på det. Jag är inte heller säker på att jag hade gillat den sortens humor då. Men nu är jag besatt. Jag lyssnar varje ledig stund, och har kommit igenom omkring 100 avsnitt på en månad. I alla fall, de spelade upp en av mina favoritdelar av programmet, nämligen Jesper Rönndahls skojiga sång "Är det en mango". Den går så här:
(klippet är 8 sekunder långt, så du orkar nog klicka på länken och lyssna)
Jag hörde sången första gången för ungefär två veckor sen. Sen körde de den igen i ett annat avsnitt som jag lyssnade på i onsdags morse. Hela den förmiddagen hade jag den på hjärnan. Eftersom den inte är lång kan ni förstå att jag hann sjunga den i huvudet rejält många gånger på en förmiddag.
Och trots detta, så förstod jag inte skämtet. Jag är helt ärlig nu. I mitt huvud såg texten ut så här:
Är det en mango? Är det en mango? Är det en mango? Nej, nej. Är det en pappa? Ja.
Och jag tyckte fortfarande att det var hysteriskt roligt. När jag tänker efter så kanske jag tyckte att det var roligt just för att det var helt meningslöst. Lite "Rosa elefanter som var ute och flög"-syndromet; poängen är att det inte finns någon poäng.
Så låg jag och skulle somna igår kväll. Jag sjöng sången i huvudet och plötsligt klickade det till för mig. Ordet Papaya visade sig som i en uppenbarelse. Jag brast ut i ett hysteriskt gapskratt som säkert skrämde slag på de eventuella grannar som hörde det. Jag var liksom i chock över att jag varit så korkad.
Hela den här upplevelsen (ja, jag kallar det för upplevelse, ni får tycka vad ni vill!) är kanske ett tecken på att jag just nu ser allt som Jesper Rönndahl gör som briljant. En person som kan vara med och skapa såväl Hej domstol som Pang prego, vinna På spåret och göra ett urkul sommarprogram, han kan väl inte göra en sång om en mango som inte är rolig? Nej, just det. Då måste jag skratta åt den och sjunga den i flera veckor, även om jag är för dum för att förstå den. Det säger sig självt.
Nu vill jag uppmana alla andra att visa på internet hur korkade ni är. För att inte tala om hur fula och elaka ni kan vara. Det skulle lätta upp stämningen en smula.
/ELIN
Mitt så kallade liv
Jag har väl egentligen lagt ner det här med bloggandet, men eftersom jag gjort det flera gånger förut tänker jag att det inte spelar någon roll om jag gör ett uppehåll i nedläggningen och skriver ett inlägg.
Jag måste bara berätta om något helt fantastiskt som jag upptäckte för två timmar sen! Till ingens förvåning är det en tv-serie. En tv-serie som alla måste se.
Fenomenen "tonårs-serier" och "high school-filmer" är ofta fyllda av ytlighet och överdriven dramatik. Det är väldigt tråkigt, för det är verkligen inte bara tonåringar som har nytta av att se en tonårings verklighet. Alla som varit unga behöver en ung persons perspektiv på livet, dels för att förstå unga i allmänhet och dels för att det inom oss alla finns en tonåring. På samma sätt som det finns en femåring och en tioåring där och ibland gör sig påmind. I alla fall, serien heter "Mitt så kallade liv" och gick 1995 med Claire Danes i huvudrollen.
Oavsett vem du är kommer du känna igen dig i hälften av alla replikerna. Som den här till exempel, min favorit hittills:
”What I dread is when people who know you in completely different ways end up in the same area and you have to develop this 'combination you' on the spot”
Och kanske det bästa av allt; tonåringarnas liv kontrasteras av föräldrarnas liv. Ofta gör de vuxna i princip samma sak som de unga (pratar om sina relationer, fånar sig framför spegeln, bråkar om småsaker), fast de tror att de gör det på ett moget sätt. Och hela tiden försöker föräldern och tonåringen närma sig varandra på sitt trevande sätt, vilket oftast slutar med att de sitter irriterade i varsitt rum.
Medan andra just nu upptäcker tv-serier med action och maktspel i det mörka och komplexa (House of cards, Orange is the new black, Game of thrones etc.) dras jag allt mer mot det enkla och emotionella. Det som beskriver delar av mig själv utan att trassla in sig i ett annat universum.
Jag har bara sett två avsnitt ännu av "Mitt så kallade liv", men jag känner på mig att jag kommer titta på den här serien i flera år. Ett fint ögonblick som styrker det antagandet är en scen då pappan och dottern sitter och äter mikromat tillsammans, och dotterns berättarröst sammanfattar:
"I have to say, when my father warms something up it tastes better than when anyone else does"
Så simpelt, så briljant. Det är dotterns sätt att uttrycka "vad mysigt det är när pappa och jag är tillsammans bara vi".
På återseende.
/ELIN
Knäpp och så viktig
Nu vill jag presentera en lista som känns viktig ikväll:
Elins livs största bioupplevelser.
Men först ett förtydligande: Bioupplevelser kan handla lika mycket om dig själv som om filmen. En film du sett fram emot i flera månader kan bli en besvikelse bara för att du haft för höga förväntningar. Min lista innehåller en film som jag längtat efter innerligt och två filmer som jag bara hamnade på. Alla tre är sådana som lämnat mig skakad och berörd på alla sätt och vis.
1. Vintern 2004 i Ockelbo: Sagan om konungens återkomst.
När jag gick i sjuan var det viktigaste i mitt liv att hävda att Sagan om ringen och Harry Potter var skit. Av den enkla anledningen att alla andra tyckte att det var bra. Samma läsår föll jag för båda de två verken. En kväll var jag ensam hemma och av någon anledning bestämde jag mig för att titta på Sagan om ringen. Den kvällen plöjde jag igenom både Sagan om ringen och Sagan om de två tornen (filmerna alltså, inte böckerna! Riktigt så skvatt galen är jag inte). Jag var fast.
På vintern kom Sagan om konungens återkomst ut på bio och min bror och jag drog med vår kompis för att se den (det faktum att min kompis uppenbarligen inte hade sett de två första filmerna bekymrade inte mig. Alla skulle frälsas. Hade jag haft fler frikyrkliga läsare av den här bloggen hade jag kanske dragit en Saul/Paulus-referens här för att tydligt visa på hur den som tidigare hatat något vill visa sin nyfunna kärlek för alla, men vi skippar det). I drygt tre timmar satt jag som förstenad med handen fast i popcorn-påsen. Det var fullkomligt magiskt.
2. April 2013 i Chicago: Tlatelolco.
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag trodde att jag skulle se en mexikansk film på Chicago Latin Film Festival som ett grupparbete. Men på grund av miss i kommunikationen gick jag helt ensam på en film om ett mexikanskt uppror som jag aldrig tidigare hört talas om. Och shit vad bra den var. Så outsägligt sorglig. Då jag letat efter filmen på internet i efterhand men inte ens hittat en version med engelsk textning tror jag att jag utan risk kan berätta om hur den slutar. I slutscenen har killen dött när den mexikanska polisen stoppat studentprotesterna. Tjejen det handlar om står kvar, ensam, övergiven och förstörd. Då börjar den här låten spelas:
Hon har förlorat sitt livs kärlek och the Turtles sjunger: "I can't see me lovin' nobody but you for all my life. When you're with me, baby the skies'll be blue for all my life". Det är brutalt. Behöver jag ens säga att filmen vann priset för bästa film på filmfestivalen?
3. 30 december 2014 i Norrköping: Pride.
Efter jobbet idag gick jag till biblioteket för att leta efter ett par filmer att låna och titta på den kommande veckan. Som vanligt ledde det bara till att jag insåg att jag redan har en massa filmer hemma (ungefär som när andra köper väskor eller skor (hrm)). När jag kom ut från biblioteket fick jag ett ryck att jag skulle använda min gamla bio-biljett som jag fick hösten 2013 som tack för att jag varit funktionär på sommarens läger. Sagt och gjort gick jag till bion, kom ihåg att jag tidigare velat se Pride, köpte min biljett och gick sen nöjd och glad och väntade på att filmen skulle börja.
Jag visste inte riktigt vad det var för film, bara att det var en brittisk komedi, och jag ville hellre se en brittisk komedi än något stort och svulstigt.
I korta drag handlar filmen om en grupp brittiska homosexuella i London som kommer på att de ska starta en grupp för att stötta strejkande gruvarbetare. Wow, det var.... udda, tänker du. Ja, det är det. Sjukt knäppt och samtidigt så viktigt. Knäppt för att gruvarbetare ses som en ganska homofobisk grupp människor och i filmen vill de verkligen inte ha de homosexuellas hjälp, hur mycket de än behöver pengar och mat för att klara sig. Viktigt när man inser gruppens grundvärdering: Om vi kämpar för våra egna rättigheter så måste vi kämpa för allas rättigheter. Dessutom ser ledaren för gruppen, Mark, att de poliser som tidigare trakasserat de homosexuella nu ger sig på gruvarbetarna som vägrar jobba tills de får bättre villkor. De känner igen sig i arbetarna och ser den lilla personens kamp mot den stora makten.
När de homosexuella möter de walesiska gruvarbetarna blir det något slags Les Miserables möter Torka aldrig tårar utan handskar möter stor humor. Det fantastiska är hur enkelt filmen driver med homosexuella i samma andetag som den driver med homofober samtidigt som den ser allvaret i att människor vänder sig emot en.
Okej, den innehåller så klart en del klichéer också, som när en hel sal ställer sig upp och sjunger en gammal walesisk sång helt apropå. Men när det är britter kommer de undan med fler klichéer än om det hade varit en amerikansk film, eftersom klichéerna generellt sätt är färre.
På samma sätt som jag för elva år sen var evigt tacksam för att jag såg den tredje Sagan om ringen-filmen var jag ikväll tacksam för att jag inte satt i salongen intill och såg den tredje Hobbit-filmen. Var sak har sin tid.
Gott nytt år!
/ELIN
"You're gonna make me cry"
På senare år har jag blivit otroligt känslig för sorgliga och fina saker. Jag gråter åt filmer och tv-serier säkert en gång om dagen. Jag är också expert på att gråta åt scener som inte är sorgliga, för att jag vet att det kommer bli sorgligt några säsonger senare. Det låter kanske vrickat. Men sånt är livet. Nyss såg jag något som var lite halvsorgligt, vilket fick mig att vilja se något helsorgligt för att jag skulle kunna leva ut känslorna helt och hållet. Det gjorde jag också. Detta gör att jag bara måste presentera min nyutgivna självhjälpsbok:
Elin tar med dig på Gråtfest 2014!
1. För att mjukstarta lite så är det bra att börja med något som mest är fint och därför käsnlomässigt. Vi tar näst sista scenen någonsin i Gilmore Girls. De ska till slut skiljas åt och mamman kämpar in i det längsta för att se till att hennes dotter har allt hon behöver. Och det har hon ju...
2. Det var ju alltså något fint men ändå ledsamt. Nu går vi vidare mot de tyngre grejerna. När jag gick på högstadiet undrade någon hur man kunde gråta åt Harry Potter-böckerna. Och det klart, om man bara sett filmtrailers med en liten unge som flyger omkring på en kvast eller lär sig förtrolla grodor så kan jag förstå skepsisen. Men det var faktiskt Harry som lärde mig att gråta på det här sättet. Och när Harry till slut står framför sina föräldrars grav och tårarna faller så kommer den mest bottenlöst sorgliga texten någonsin:
He let them fall, his lips pressed hard together, looking down at the thick snow hiding from his eyes the place where the last of Lily and James lay, bones now, surely, or dust, not knowing or caring that their living son stood so near, his heart still beating, alive because of their sacrifice and close to wishing, at this moment, that he was sleeping under the snow with them.
3. När jag någon gång vill snorböla på riktigt så läser jag en tonårsbok som heter Vår sista sommar av Lois Lowry. Den handlar om en trettonårig tjej som har en storasyster som hon alltid varit så avundsjuk på för att hon är snygg och populär. Men så får storasystern leukemi och ska dö, vilket såklart vänder alla känslor upp och ner. Huvudpersonen måste försöka definiera sig själv på egen hand samtidigt som hon ser sin syster tyna bort. Jag kan i stort sett bara titta på den här boken så börjar jag gråta. Läs den!
4. Nu när vi redan nått botten kan vi gräva ner oss ännu lite djupare. Ja ni hörde rätt, vi tittar på Titanic! Vad kunde väl vara bättre än 1 timmes lycka följt av två timmars hjärtslitande tragik. På senaste tiden har jag faktiskt varit så känslig att jag inte riktigt kan titta på själva delen när Titanic går under längre, det är för nattsvart. Men för att få till det där extra tjuvnypet på själen behövs det i vår gråtfest.
5. Och så avrundningen. Nu tänker ni: Vad ska komma nu (det är alltid bra att berätta för folk vad de tänker så att de slipper göra det själva)? Blir det begravningarnas begravning, depressionernas högborg? Blir det kanske den där fruktansvärda filmen du råkade låna en gång när du skulle se gulligt kostymdrama, den där alla dör i slutet? Svaret är nej. Istället blir det barnfilm med fruktansvärd dubbning, talande djur och sliskiga repliker. Och en Elin som storgråter för att det är så vackert:
Det var dagens lista. Hoppas ni mådde lika bra av den som jag gjorde!
/ELIN
Hello Saferide!
Idag släppte Hello Saferide sin första låt på sex år och det firar vi med ett blogginlägg. Tyvärr vet jag inte vad detta inlägg ska innehålla men med tanke på att det är mitt i natten aka min flumtid borde det inte vara några större problem. Ikväll har jag tittat på en tv-serie (surprise, surprise) som heter Once and again. Den är från 1999-2002 och handlar om helt vanliga människor i Chicago. Det är det vanliga dramat med bråk, otrohet och trotsiga tonåringar, men för att vara typiskt drama från nittiotalet har den väldigt mångfacetterade karaktärer. Den nonchalante ex-mannen som förstörde äktenskapet genom otrohet har en otrolig omsorg om sina barn, kvinnan som står i centrum för serien är trevlig men hon är också en sjukt frustrerande mamma och barnen är stundvis naiva och stundvis otroligt klarsynta. Det är helt enkelt omöjligt att inte tycka om dem allihop. Så den vill jag rekommendera.
Dessutom har jag genom den här serien upptäckt ett nytt humör hos mig själv. Vi skulle kunna kalla det för In treatment, Once and again och Felicity-humöret (ITOAFH om ni så vill). Det är en sinnesstämning där jag bara måste uttrycka varje tanke och känsla jag har inom mig. Det lättuttalade namnet kommer sig av tre olika tv-serier: In treatment som handlar om en terapeut och hans samtal med patienter, Once and again där vi får veta vad karaktärerna tänker i olika sammanhang och Felicity, där huvudpersonen Felicity skildrar handlingen i serien genom att tala in kasettband som hon skickar till sin vän.
Jag älskar att höra hur folk tänker och jag har också den här drivkraften att själv uttrycka vad jag tänker, även om jag till skillnad från dessa gör det i skrift vilket av naturliga själ inte gör sig lika bra i tv. Tyvärr slutar mitt egenpåhittade humör oftast med att jag stirrar rakt ut i luften och försöker komma på något djupt att skriva om mitt liv.
Nu har jag haft Hello Saferides singel I was Jesus på repeat så många gånger att jag tröttnat på den. Bra jobbat Elin. Dags att sova tror jag.
/ELIN
NPH och jag
Det är ofta när jag läser saker jag själv skrivit som jag skrattar till. Det säger sig självt att man skrattar åt sina egna skämt, vem har bättre humor än du själv liksom? Det är dock mer sällan jag blir berörd av mina egna texter och tankar. Men nyss läste jag något jag skrev i mitten på mars i år och inte läst sedan dess. Det handlar om skådespelaren, programledaren, och artisten Neil Patrick Harris, en av mina idoler som efter sin roll i How i met your mother skulle börja i en Broadway-föreställning som heter Hedwig and the angry inch. Så här står det:
Det finns många skäl att beundra Neil Patrick Harris. Men nu när jag läst två långa artiklar om och av honom inser jag det jag gillar mest med Neil. Han kan trolla, vara gammal barnskådis, vara pappa, spela womanizer, spela transa, leda galor och vara bög. Vad han än gör så är han alltid Neil. Hur mycket Barney (i How I met your mother) jag än sett skulle hans roll som transa inte chocka mig, det skulle inte förändra min bild av honom. För jag vet att Neil har många sidor, och han definierar själv vad som är han.
Jag vill på samma sätt som Neil skapa min egen identitet. Jag vill slänga mig mellan könsroller som Tarzan i lianer. För jag vet att jag passar inte in i stereotypen av en tjej, eller kille, eller hetero, eller gay, eller någon annan stereotyp. Ingen gör det. Det är min rättighet som människa att vara den som ytterst bestämmer vem jag ska vara och vart mina gränser går.
Ibland är jag ganska klok.
/ELIN
Bamse uttalar sig om samhällsklimatet
När jag kom hem till mamma och pappa den här veckan slängde jag mig nästan genast över mina gamla Bamse-tidningar från när jag var 8-9 år gammal och det var jag som prenumererade på Bamse för första gången, istället för min syster. Så här skriver Bamses chefredaktör i mars 2000:
Många säger att samhället är hårdare idag, att människor är tuffare mot varandra än förr. Försök att möta hårda ord med vänlighet. För vem kan slå igenom vänlighetens starka sköld? Så resonerade Jesus i Palestina för nästan 2000 år sedan. Så sa Mahatma Gandhi i Indien för mer än 50 år sedan. Så sa Martin Luther King i USA för mer än 30 år sedan. De lever inte längre, men deras tankar och drömmar lever vidare. Låt deras tankar leva vidare genom er.
Man kan inte förbjuda rasism och nazism, för man kan inte förbjuda folk att ha sådana tankar. Men man måste prata om det, lära sig förstå varför det finns de som blir rasister och nazister. För ingen föds rasist. Ingen föds nazist. Någonstans går något fel, och hatets och ondskans mörka tankar slår rot i själen. Man måste ta reda på var och varför det går fel, för bara så kan man "bota" folk från att "smittas" av rasismen.
Prata om det! Prata med dem som har "smittats"! Bara så kan man få dem på andra tankar.
Bamse är en gullig och trevlig tidning, men det är också en stundtals väldigt politisk tidning som inte bara avrått barn från att äta godis, utan också gång på gång visar på allas lika värde. Bamse vill visa att uppmaningen om att alla människor ska bemötas med kärlek och vänlighet inte är någon brännhet politisk fråga, utan en allmängiltig och livsviktig del av barns moraliska uppfostran.
/ELIN
The day when fashion died
Jag må vara världens mest illojala bloggare, men nu hörni har jag något på gång. Som den detektiv/modebloggare jag är har jag fått korn på något stort. Därför presenterar jag:
THE DAY WHEN FASHION DIED!!!!!
Det här vill jag att du ska titta på när du drömmer dig tillbaka till det ljuva nittiotalet. Dawson's Creek, 1997 års hetaste tonårsserie, med dess coola kids. I skjorta med nallar på, brun skinväst ovanpå för stor skjorta, respektive två på tok för korta tröjor, allt kombinerat med riktigt dåligt sittande byxor. Sen kan du ringa och tacka mig för att jag räddade dig från onödig nostalig. Tack för mig.
/ELIN
Metamorfos
Jag tror ärligt talat inte att jag någonsin lidit av duktig flicka-syndromet. Alltså, jag har uppenbarligen känt press att få bra betyg och klara av saker, men jag har aldrig haft någon ambition att bli bäst på allt. Jag försökte väl se ut som att de praktiska skolämnena gav mig samma tillfredsställda glädje som mina klasskompisar verkade omgärdade av, men om sanningen ska fram skulle jag nog välja ett matteprov framför vilken lektion som helst i slöjd, bild eller hemkunskap. Dessutom har jag alltid varit för lat för att bli en sån där som tar på sig tusen uppdrag som fyller ut all tid. Jag behöver nog aldrig vara rädd för att bli utbränd.
Men om jag nu trots allt har haft sagda syndrom så utrotade jag det totalt ikväll. Klockan 23.30 satte jag mig ner för att för första gången fundera på vad jag ville söka för högskolekurser till hösten. Jag tittade lite grann, smsade några frågor till Martina som är van vid fristående kurser. 00.00 skickade jag så in min ansökan för några småkurser och jag måste säga att jag är väldigt nöjd. Det är inga utbildningar som ger mig någon storslagen examen, men jag kan lära mig lite nya saker och få erfarenheter som jag kan ha nytta av. Om jag nu bestämmer mig för att alls läsa någon av dem.
Idag var jag förresten på biblioteket. Jag satt i säkert en timme och snabbläste (grät) mig igenom Jonas Gardells Ett ufo gör entré och Jenny. Jag tappar andan varje gång jag läser Jonas knivskarpa iakttagelser om varje liten känsla som omgärdar barndomen och hur man i efterhand ser på sin uppväxt. För var gång jag läser böckerna är det också olika stycken som berör mig. Den här gången fastnade jag för följande ord:
Först föds man och blir den som de säger att man är.
Sedan kan man föda sig själv igen och bli den som man skulle vilja vara.
Måla sig själv med andra färger.
Om man har modet, om man har kraften.
Om man måste.
Det första tecknet är oansenligt.
Huvudpersonen Juha påbörjar sin förvandling från att vara någon som ägnar all sin tid åt att vara andra till lags till att bli den han känner att han skulle kunna bli. I hans fall innebär det att under bara några veckor klippa popfrisyr, färga håret svart, köpa David Bowie-t-shirt och ta hål i vänster öra ("bög-örat"). För oss andra kanske förvandlingen inte varit lika snabb och omvälvande, men jag tror att alla kan dra nytta av sin egen personliga metamorfos.
/ELIN
Elins kunskapsglapp
Jag ser mig själv som ganska allmänbildad. Jag läser nyheter varje dag, jag tycker om att lyssna på dokumentärer och jag vinner ibland i TP. Jag är visserligen 0 % intresserad av vetenskap, men jag är å andra sidan extra insatt i julkalendrar, skådespelares namn samt Saltkråkan-citat. Den senaste veckan har jag dock insett att jag, förutom fysik och biologi och sånt, har ett allvarlig glapp i min kunskap inom ett område som jag rimligtvis borde veta något om.
Hela problemet bottnar i att jag inte gillar TV4. Alltså, det är inte så att jag har ett principiellt motstånd mot själva koncernen, jag har bara extremt svårt för att hitta något som helst intressant i deras program.
I Scoutstaget, Equmenia-gruppen som jag sitter med i, finns det vissa informella krav. Ett är att man ska tycka om sushi (vilket knappt hälften av medlemmarna gör) och förra helgen fick jag veta att ett annat är att man bör tycka att TV4:s morgonsoffa är bättre än SVT:s morgonsoffa. Denna ståndpunkt lät för mig så knäpp att jag utan att tänka utbrast ”Det är väl klart att den inte är”.
Precis som att jag föredrar alla SVT:s soffor och nyheter före TV4:s så har jag även kämpat i cirka tio år med att överhuvudtaget gilla något av fyrans underhållningsprogram. Det började med Idol. Första säsongen tittade jag på Idol, och höll stenhårt på Daniel. Året efter såg jag knappt någonting och mitt svala intresse har fortsatt sen dess. Jag har sedan 2005 funderat på varför det bara var jag som växte ifrån Idol när jag var fjorton. Ödmjukt nog får jag väl säga att det beror på min mognad, moahaha.
Let's Dance, Talang, Körslaget, Stjärnor på is, allt det har varit totalt intetsägande för mig. Och Hey Baberiba ska vi inte ens prata om! Jag skulle välja Doobidoo, På Spåret eller Uutiset före alla de där. Problemet är ju bara att nu sitter jag här med min lucka. Jag lärde mig just på Wikipedia att Oscar Zia (ja, jag läser om Oscar Zia på Wikipedia, det är så man lär sig något här i världen!) varit med i både X-factor och Let's Dance. Hade jag sett dessa program hade jag antagligen haft koll på vem han är och inte behövt sitta under hela Melodifestivalfinalen och fundera på vem som är vem av Oscar Zia och Anton Ewald, eller om de rent av är samma person. Tänk vad mycket vettigare saker jag hade kunnat göra under den tiden. Jag kanske till och med hade kunnat ha med ytterligare en kategori i min poängtabell! Tänk på det nästa gång ni försakar kunskap.
/ELIN
Boombox-besvikelsen
Följande inlägg skrev jag för några månader sen, men jag har inte riktigt kommit mig för att publicera förut. Traumat ligger fortfarande så nära och det är inte bra att blotta sitt inre alltför mycket. Men nu är jag äntligen redo.
Jag har gjort en sorglig upptäckt. Allting började med en fundering som har växt i mitt huvud. Det handlar om en så kallad boombox. Ofta när de pratar om något romantiskt i amerikanska tv-serier och vill retas så säger de att personen som är förälskad ska stå med en "boombox" utanför fönstret hos den som hen är kär i. Det är alltså någon form av serenad man vill beskriva, och efter lite efterforskningar har jag kommit fram till att fenomenet har sitt ursprung från en 80-talsfilm som heter Say anything, där killen står utanför fönstret och spelar "In your Eyes" på just en boombox. Jaja det är inte viktigt, det är själva boomboxen jag är intresserad av. Under flera år har jag tänkt mig att en boombox är något slags medeltida instrument, lite som i Sunes serenad i Sunes sommar Det kanske inte är det vackraste som framförts men det är ju gulligt i alla fall.
Häromdagen gjorde jag det stora misstaget att googla vad en boombox egentligen är. Det är...(trumvirvel) en bergsprängare! En elektronisk musikspelare alltså!!! Hur oromantiskt är inte det? De hade väl kunnat släpa med sig en banjo i alla fall. Eller en hammondorgel. Då förstår man att personen i fråga ansträngt sig på riktigt, om de ställer upp en hammondorgel utanför huset. Nej, jag är besviken.
/ELIN
Nu alla barn kommer det som ni har väntat på!
...Tomten Strut och Snurre Snigel, en prisbelönt tjeckisk dockfilm från 1976.
Håll till godo. Det är ungefär det bästa jag har att erbjuda. Mina dagar fylls av jobb, tv-serier och filmjölk. Som vanligt alltså. Och så går jag på lite styrelse/stags-möten där emellan.
Men om jag skulle ha något att skriva om så skulle jag skriva om allt det vackra som Netflix givit mig de senaste månaderna (men det finns även andra tjänster för att se tv-serier och filmer lagligt). How I met your mother, Sherlock, Modern Family och tjugo halvbra romantiska komedier har alla gett mig olika lärdomar om livet:
- Nepotism är en viktig byggsten för intressant tv. Tv-serien Sherlock är till exempel ett enda stort familjeföretag där Sherlocks föräldrar spelas av skådespelarens verkliga föräldrar, och när de ska skapa en fru åt Dr Watson så tycker de att det är enklast att helt enkelt anlita Watson-skådisen Martin Freemans sambo att spela rollen. Och så där håller de på. Av någon anledning är jag extremt förtjust i såna här kopplingar, troligtvis för att jag gillar att jämföra karaktärer med de personer som spelar dem, och när de grötar ihop verkligheten med fiktion så blir allt väldigt smaskigt. På samma sätt gillar jag att i How I met your mother förekommer verkliga respektive till tre av de fem skådespelarna: Alyson Hannigan, Cobie Smulders och Neil Patrick Harris män har alla mindre roller i serien.
- Det är en ytterst hårfin gräns mellan att vara "Intresserad av tv-serier" och "Skvallerbesatt". Jag är på god väg att ha passerat den gränsen för länge sen.
- Serier kan vara bra och dåliga på samma gång. Jag har snart sett hela två första säsongerna av komediserien av Modern family, och jag kan helt enkelt inte komma på varför jag tycker så mycket om den. För jag borde inte göra det. Men jag har sett två säsonger på en vecka, så sannolikt gör jag det.
- Bra drama behöver humor, och bra humor behöver drama. Av den enkla anledningen att livet inte består av bara det ena. Hur hade serier som Vänner och How I met your mother klarat sig om de bara gick omkring och flabbade och var sarkastiska i tio år, utan att beröra några viktiga ämnen?
Det faktum att Netflix tror att jag är kvar i USA och därmed ger mig lägre pris gör knappast saken sämre.
Titta lugnt!
/ELIN
Dagens chockbesked
Plötsligt kommer det fram. Mamma säger det sådär i förbifarten, som om det inte var stort alls. "Det är ju Melodifestivalen imorgon". Plötsligt kan jag knappt andas, och det enda jag kan komma på att säga är "ÄR DU SERIÖS???". Och ja, hon är seriös. Min mamma har nämligen inte så dålig humor att hon skulle se det där som ett fyndigt skämt.
Jag trodde inte att det faktum att jag inte har någon tv (något som i sig hade varit en omöjlighet för Elin för ett par år sen) hade så stor påverkan på mitt liv. Jag känner mig inte alls så avskärmad som man skulle kunna tro, då det mesta finns på internet. Men jag anar att min totala ovisshet om att Melodifestivalen börjar imorgon faktiskt beror på att jag inte sett alla de trailers för arrangemanget som med största sannolikhet hårdkörts på SVT de senaste veckorna. Jag hoppas i alla fall att det är anledningen. Alternativet är alltför skrämmande att tänka på. För inte kan det väl vara så att förra årets USA-vistelse, dvs första gången jag inte såg Melodifestivalen alls, fungerade som någon slags permanent avgiftning?
Nu är jag rädd på riktigt. Det är bäst jag sätter igång och gör i ordning de sedvanliga tabellerna för poängsättning innan min numera nyktra hjärna tvingar mig att glömma den nya insikten. Kanske kan jag på så vis tvinga fram ett återfall...
/ELIN
