efteralladar

Snart har jag bott i Söderköping i två år. Två år har gått utan att jag lärt känna en enda person i den här staden. Man skulle kunna säga att jag inte satt ner mina rötter här.

 

Förut såg jag uttrycket "rotlöshet" som något nedsättande. Rotlösa människor är de som ständigt reser, de som testar gränserna för att de inte vet var de har sig själva. Rotlöshet är att ständigt ha något oroligt och vilset i blicken.

 

På två år har jag inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förklara för någon varför jag flyttade till just Söderköping, en liten sommaridyll som under större delen av året är ganska tyst och öde. Mitt svar blir alltid "Jag skulle ha någonstans att bo". Det är ett helt igenom uppriktigt svar, men det verkar inte räcka. Och kanske är det okej. Hur kul vore det egentligen om mitt liv kunde förklaras med ett par meningar?

 

Ju mer jag flyttar och upptäcker nya saker, desto mer inser jag att jag har rötterna i mig själv. Jag kan bo i en svinkall lägenhet i Östersund utan särskilt många vänner att umgås med, i ett collegerum i Chicago med en halvskum rumskompis eller i en krokig lägenhet i ett sekelskifteshus i Söderköping. Jag är ändå jag och jag vet att jag klarar mig bra. Om inte det är att vara rotad så vet jag inte vad det är?

 

 

 

/ELIN

En sån där dag då jag först jobbar, sen fördriver tid på biblioteket i en och en halv timme innan scout. Då börjar jag må dåligt och åker hem istället för att gå på scout.

 

Vad finns det då som kan trösta mig och få livet att kännas värt att leva igen?

 

Svaret ger sig själv: Familjen Kardashian. När jag är på dåligt humör finns det två saker som muntrar upp mig: kriminalserier och överdrivet ytliga serier. Det är något med att de båda innehåller situationer som jag inte kan känna igen mig i alls som får mig att slappna av och bara stänga av hjärnan.

 

Jag har inte sett ett enda avsnitt av någon av de tusen Kardashian-serier som finns sen jag började jobba. Nu ikväll började jag se Kourtney and Kim take New York. I korta drag är det två systrar i trettioårsåldern som bråkar som tonåringar, samtidigt som de utvecklar ett framgångsrikt företag. Däremellan hinner storasystern göra slut och bli ihop med sin pojkvän och den andra systern går på en date öppet på en restaurang och blir sen ledsen för att en tidning skrivit att hon varit på date. Det är underhållning helt enkelt!

 

Haha, bara under tiden som jag skrev det förra stycket hann storasystern börja storbråka med sin pojkvän.

 

Och nu blev de sams igen! Tack och lov för det; nu kan jag sova lugnt i natt.

 

/ELIN

Planen: Åka på hajk med mina scouter eller åka till Stockholm på styrelse- och stagshelg. 

 

Resultatet: Stanna hemma med dunderförkylning och sova till tolv på dagen.

 

Det är en sån där dag då jag är apatisk halva dagen och tittar på serier, tills det plötsligt klickar till i mig och jag blir hyperflummig. En hyperflummig Elin innebär att jag går omkring i min lägenhet i pyjamas och kör en improviserad monolog på engelska och gör konstiga miner i spegeln. Till slut gick jag ut på en promenad. Problemet var bara att jag hade pyjamaströja på mig och håret stod åt alla håll. Det var runt femton grader varmt ute och jag tog på mig vinterjacka och yllebasker för att se proper ut. Fördelen med det var att jag i baskern kände mig konstnärlig och det blev en konstnärlig promenad. När jag gick förbi kyrkan började jag känna det som att världen var en tredimensionell tavla. Det var nog för att jag kände vinden fläkta mot mitt ansikte men ändå var löven på träden blick stilla. Det var som när tiden stannar på film och huvudpersonen kan gå runt och titta på allt och till och med flytta på saker och allt fortsätter vara stilla. När jag såg andra människor förväntade jag mig nästan att jag skulle vara osynlig, en iakttagare snarare än en deltagare.

 

Här någonstans bör jag påpeka att jag knappt hade ätit något men druckit två enorma koppar kaffe. Och eventuellt var jag febrig (om inte annat blev jag väl det av jackan och baskern). Men om det är det som krävs för att jag ska bli en konstnärlig drömmare så får det väl vara så.

Gubben Söderman:
Ja, nu kommer sommargästerna. De är som Egyptens gräshoppor.

 

Farbror Melker:
Jaså du Söderman, du tycker inte om sommargäster du?

 

Gubben Söderman:
Jo nog tycker jag om dom. Men nästan hela rasket är ju Stockholmare, och resten är ju egentligen bara skräp de också!

 

Det är fint att så många uppskattar Söderköping på sommaren, men när de är här och myllrar tar de stan ifrån mig. Nu på hösten är det alldeles dött överallt, men inte på något sätt mindre vackert. Husen står kvar, träden har fått tusen nya färger, och jag kan njuta av det helt ensam. 

 

So the morning came
And swept the night away
As I was looking for
A way to disappear
Amongst the quiet things
And all these empty streets
I found a way, I found a way
To reappear

 

I found a way, First Aid Kit.

 

/ELIN

Det är mycket poltik i omlopp nu, som jag inte tänker yttra mig i. Jag ska istället berätta om det allra viktigaste som hände igår kväll. Jag vet att jag nämnt Kalle Lind otaliga gånger i den här bloggen. Ända sedan jag läste Människor det varit synd om våren 2011 (jag läste den för övrigt klockan sju på mornarna gående längs en riksväg utan att titta upp en enda gång) har Kalle Lind varit min humor-själsfrände. Kalle Lind tycker om gamla bortglömda "gubbar". Det kan vara halvgalna politiker eller självupptagna revyartister, det viktiga är att nästan ingen minns dem längre. Dem gillar han.

 

Det absolut roligaste han skrivit är ett kapitel där han berättar om varför det är synd om Cyndee Peters när hon auktionerades ut som Lucia under en gala. Hela kaptitlet är en beskrivning av det som verkar ha varit världshistoriens tristaste tv-kväll. Sjukt kul läsning.

 

I alla fall, i går twittrade jag för första gången på väldigt länge. Jag skrev: "Älskar att SVTs valvaka är en enda lång reunion av gamla politikertoppar :D". Min syster, som också älskar Kalle Lind, svarade då och sa "Du är det närmaste Kalle Lind man kommer". I detta inlägg taggades han också, vilket ledde till att han såg min systers kommentar och skrev (håll i er nu!):

 

 

Oh.

My.

God.

 

Inte bara det att han skrev till oss, utan också att han var nyfiken på mig och att jag måste vara knäpp! Är det inte helt underbart? Vi var totalt starstruck efter det. Jag glömde bort valet.

 

Självklart var jag också tvungen att berätta för honom om den broderade tavlan jag har på min vägg:

• Spenderar en hel kväll med att försöka bestämma dig för vilken film du ska se.
• Sitter och deppar över att det är val imorgon och att du inte gjort ett skit för att påverka samhället de senaste fyra åren.
• Försöker komma på var du gjorde av med all energi för någon månad sen, när du var ledig hela dagarna. Nu kryper det i hela kroppen.
• Gör quiz på internet för att se vilken film du bör se. Jag var sugen på att se något jordnära där jag kan känna igen mig i karaktärerna. Jag har på tre olika test fått resultaten: Jurassic Park, Titanic och något som heter The Maltese Falcon från 1941. Wow, ni förstår mig verkligen. Jag satt ju just och tänkte tillbaka på hur det var när jag besökte en ö med dinosaurier och var med på ett skepp som tragiskt sjönk innan jag blev inblandad i en mordgåta under andra världskriget. Det är som att se sitt liv på vita duken.
• Är bitter över att quiz på internet inte alls ger de resultat du ville ha.
• Är förvånad över att quiz på internet inte alls ger de resultat du ville ha.
• Bloggar om hur sysslolös du är.
• Vill gå och lägga dig vid halv åtta.
  
  

Nu börjar snart den sista veckan innan jag börjar jobba. Idag har jag gjort flera av de saker som måste göras medan det ännu är sommar och ledighet:

 

1. Jag har lagat mat innehållande såväl persilja och lök som squash och aubergine från trädgårdslandet. Det blev en kikärtsgratäng. Mums!

 

2. Jag har tittat på TV. Det här kräver i sig inte så mycket sommar och i mitt fall inte ens särskilt mycket ledighet, men det ska ändå göras. Då jag tröttnat på de program jag faktiskt tycker är bra är jag nu inne på de mer halvdana, såsom Real Housewives of the Orange County, Familjen Kardashian och hundraartonde reprisen av Top Model. Vissa (hint hint) skulle antyda att detta är ett tecken på att det är dags att börja jobba nu, men jag är osäker. Jag tror att mitt tittande lika gärna kan utgöra en viktig studie av det mänskliga beteendet. Om inte jag utforskar dessa människors vanor och bruk, vem ska då göra det? Om inte jag misströstar över Kris Kardashian när hon får ett utbrott över att hennes trettioåriga dotter ska flytta hemifrån, vem gör då det?

 

3. Jag har badat. Om någon annan var sugen på att hoppa i den ständigt strömmande Moån efter att det regnat i en vecka så är det inget jag direkt rekommenderar. Ån är knappt acceptabel mitt i sommaren efter en värmebölja, så du bör vara rätt desperat för att klara det. Men förra gången jag badade visste jag inte om att det var sommarens sista dopp, så jag var tvungen att ta ett ordentligt avsked. Och det lyckades uppenbarligen, för jag är inte det minsta sugen på att ta några fler avsked den här sommaren.

 

 

Apropå rubriken på det här inlägget, är det någon annan som kommer ihåg det satiriska valprogrammet Elfte Timmen som SVT körde 2010? Alla sågade det vid fotknölarna, utom jag som klamrade mig fast vid de kassa ordvitsarna och den larviga politikhumorn som om det var de som skulle påverka Sveriges framtid. Nu när jag som påstår mig vara politiskt intresserad tröttnat på valrörelsen redan en månad innan det händer längtar jag tillbaka till Peter Settmans partiledarintervjuer och Kalle Linds lagom faktabaserade partihistorik:

 

 

Ack, det var bättre förr.

//ELIN

Ibland är kontrasterna så stora att det inte går att greppa: när det plötsligt ljusnar går det inte längre att minnas exakt hur mörkt det var för bara några minuter sen. Jag har fått jobb. Jag ska jobba för ett bemanningsföretag som handläggare på Migrationsverket i Norrköping. Hela grejen är för mig svår att förstå. Inte bara det faktum att jag till slut fick ett jobb, utan att det också blev just det jobb jag ville ha, i den stad jag vill stanna i ett tag till. När jag redan för länge sen gett upp hoppet för att det dröjde så pass länge innan de ringde. Pang bara.

 

Även i lyckans skimmer vet jag att det antagligen inte kommer bli perfekt. Men jag är ute efter att lära mig saker. Lära mig saker kan jag göra på vilket jobb som helst, och det har jag gjort under det senaste året, såväl på demensboende och UNHCR som på kommunen och hemma i soffan. Men det jag vet är också att om jag får välja (och det har jag fantastiskt nog möjlighet att göra) så väljer jag ett skrivbord på en myndighet långt framför det fysiska arbetet på ett boende eller att gå i regnet till främlingars hus som värvare. När andra drömmer om att få komma ut och arbeta praktiskt och fritt fantiserar jag om pappersjobb och teoretiskt tänkande.

 

Jag börjar om fyra veckor, så fram till dess kan jag känna det som att jag har semester. Idag var jag till exempel på ett beach party. Det innebär att jag gick omkring i trädgården i badkläder och drack isvatten ur en plastmugg med ett skojigt snurrat sugrör från när jag var liten. Sen spelade jag strandtennis med mig själv. Kan låta tragiskt, men det var riktigt trevligt. Sen fick jag åka och bada så det var pricken över i:t. Imorgon bär det av till syster och Stockholm och skärgården, för att sedan åka vidare till Östergötland och skriva kontrakt på fredag. Score! 

 

/ELIN

Plötsligt kom jag ihåg att jag har en blogg. Det kom väl kanske inte som någon chock direkt, men jag har helt enkelt inte tänkt så mycket på den. Det kommer aldrig bli någon yrkesbloggare av mig. Nu har jag i alla fall något att säga om sommaren.

 

I slutet av maj satt jag i min lägenhet i Sörping och kände mig instängd på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Tidigare har jag sett ner på stadsbor som när sommaren kommer flyttar ut till "torpet" eller "sitt land" för att koppla av. Idag insåg jag att det är för att jag tidigare aldrig bott i en stad på sommaren. Förutom enstaka dagar har jag spenderat mina sommarlov här hemma i Ockelbo, på läger, hos mormor och morfar, i deras stuga, i stugan vid havet vi brukar låna eller någon annan plats där jag råkat befinna mig. Städer har mest varit såna man spenderar en dag i och handlar eller turistar. Efter den dagen är det skönt att komma hem igen.

 

Nu bor jag inte direkt i en storstad med vimlande folkmassor, men att det är stadsmiljö med gator gör att det känns mer instängt. Och det var det jag insåg idag, att för mig är sommar att gå barfota i trädgården sena kvällar, kunna slänga mig i vår iskalla och skitiga å när jag blir överhettad och att mitt i matlagningen springa ut i rabatten och plocka grönsaker och kryddor att slänga i kastrullen. Det är en vacker bild, men också ganska ensidig. De flesta somrar har i stort sett likadana ut. I helgen ska jag tillbaka hem till min sommarpärla Söderköping en vecka, och det kanske vore en bra idé att skriva ett tillägg till min uppfattning om vad sommar innebär. Jag ska steka kolbulle, äta glass bland turisterna, gosa med grannkatten och försöka hitta någonstans att bada. Det låter väl inte helt fel?

 

Veckan därpå tar jag tåget ner till Berlin och Prag. Det blir definitivt inte en kopia av mina tidigare somrar, och det ska bli hur galet kul som helst att träffa min vän Nina igen, och göra Tjeckien tillsammans. För att ladda upp och ha något att ha på mig har jag idag shoppat - inte i en affär eller ens på internet då, utan i skrubben på övervåningen. Mamma har en massa gamla tröjor där, och jag fick dem för ett pangpris! Det kan jag varmt rekommendera.

 

/ELIN

Nu känner jag att jag borde skriva en lång målande beskrivning av mina vackra östgötska omgivningar. Men då jag inte är särskilt poetiskt lagd kommer jag inte göra det. Istället visar jag några bilder av varierande kvalitet för att illustrera det budskap jag vill få fram. Just nu vet jag inte ens varför jag gör det, för varje gång jag ser en massa bilder på en blogg så undrar jag varför folk gör så, för en bild säger enligt mig mindre än ett ord. Exakt så estetiskt lagd är jag alltså. Men jag vill också minnas att människor är olika och att det finns udda figurer som uppskattar foton mer än en lång svada av babbel (det är dock antagligen inte samma personer som läser den här bloggen. Om det nu finns några kvar som gör det). Det här är till dem:

 

Östergötland i mitt hjärta:

 

/ELIN

En lång kamp är över. I flera år har jag jobbat hårt på att lära mig göra min egen pasta. Som kombinerad pastafanatiker och halvdan matlagare har jag skapat många portioner av kokt, tjock deg som enbart smakat gott för att jag vetat att jag gjort det själv. Idag har jag äntligen kommit på lösningen på alla mina problem. Det tog tydligen cirka fyra år att inse att det som saknades till min pastabakning var:

Ni har härmed tillåtelse att idiotförklara mig. Men jag tänkte länge att det är ju fullt möjligt att göra pasta på bara vetemjöl och kavla med en gammal termos, då ska jag väl inte försöka göra det mer krångligt än det behöver vara? Men som sagt blev det också hård, tjock deg som var en smula svårtuggad. Fram tills idag, då jag använde min födelsedagspresentbrödkavel och mitt nyinköpta durumvetemjöl. Inget perfekt resultat, men några försök till och sen kanske jag till och med kan bjuda andra på min pasta. Om de är modiga det vill säga.

 

/ELIN

 

Jag tror ärligt talat inte att jag någonsin lidit av duktig flicka-syndromet. Alltså, jag har uppenbarligen känt press att få bra betyg och klara av saker, men jag har aldrig haft någon ambition att bli bäst på allt. Jag försökte väl se ut som att de praktiska skolämnena gav mig samma tillfredsställda glädje som mina klasskompisar verkade omgärdade av, men om sanningen ska fram skulle jag nog välja ett matteprov framför vilken lektion som helst i slöjd, bild eller hemkunskap. Dessutom har jag alltid varit för lat för att bli en sån där som tar på sig tusen uppdrag som fyller ut all tid. Jag behöver nog aldrig vara rädd för att bli utbränd.

 

Men om jag nu trots allt har haft sagda syndrom så utrotade jag det totalt ikväll. Klockan 23.30 satte jag mig ner för att för första gången fundera på vad jag ville söka för högskolekurser till hösten. Jag tittade lite grann, smsade några frågor till Martina som är van vid fristående kurser. 00.00 skickade jag så in min ansökan för några småkurser och jag måste säga att jag är väldigt nöjd. Det är inga utbildningar som ger mig någon storslagen examen, men jag kan lära mig lite nya saker och få erfarenheter som jag kan ha nytta av. Om jag nu bestämmer mig för att alls läsa någon av dem.

 

Idag var jag förresten på biblioteket. Jag satt i säkert en timme och snabbläste (grät) mig igenom Jonas Gardells Ett ufo gör entré och Jenny. Jag tappar andan varje gång jag läser Jonas knivskarpa iakttagelser om varje liten känsla som omgärdar barndomen och hur man i efterhand ser på sin uppväxt. För var gång jag läser böckerna är det också olika stycken som berör mig. Den här gången fastnade jag för följande ord:

 

Först föds man och blir den som de säger att man är.

Sedan kan man föda sig själv igen och bli den som man skulle vilja vara.

Måla sig själv med andra färger.

Om man har modet, om man har kraften.

Om man måste.

Det första tecknet är oansenligt.

 

Huvudpersonen Juha påbörjar sin förvandling från att vara någon som ägnar all sin tid åt att vara andra till lags till att bli den han känner att han skulle kunna bli. I hans fall innebär det att under bara några veckor klippa popfrisyr, färga håret svart, köpa David Bowie-t-shirt och ta hål i vänster öra ("bög-örat"). För oss andra kanske förvandlingen inte varit lika snabb och omvälvande, men jag tror att alla kan dra nytta av sin egen personliga metamorfos.

 

/ELIN

 

 

Bland det bästa jag vet är att märka att jag utvecklas. 

 

Jag tror att det finns två sorters basal kunskap man ska lära sig i skolan, och båda kan vara helt avgörande för ens framtid. Den första är plugg-begåvning. Den har jag alltid haft en hel del av. Fram tills jag var 18 år var det också det jag identifierade mig med mest. Jag visste allt om hur lärare i allmänhet tänker och det var en självklarhet att sikta på högsta betyg (eller på låg- och mellanstadiet; få full pott och förhoppningsvis en liten stjärna i kanten). Sen när jag började på universitetet blev det här plötsligt mindre viktigt. Jag ville ju fortfarande klara kurserna, men jag distanserade mig från identiteten som "bäst i klassen" allteftersom jag upptäckte mina andra gåvor. Faktum är att jag bara fick högsta betyg (A) i två delkurser. Den första var statistik, som handlade om matte som jag gillar och dessutom hade vi en superpedagogisk lärare och de flesta fick bra betyg på den kursen. Den andra var ett grupparbete. Vi var tre stycken i gruppen och jag tror knappt att jag var den tredje ambitiösaste i vår grupp.

 

Den andra är social begåvning. Om jag hade 95 % plugg-begåvning så hade jag kanske med mig 15 % i sociala färdigheter från högstadiet. Jag brukar ofta tänka att jag missade den där lektionen i småprat som alla verkar ha haft redan i tidig ålder. Det tog ett par decennier innan jag lärde mig prata om vädret, berätta vad jag ska göra i helgen och fråga hur den andra personen mår.

 

Båda dessa former av kunskap är fördelaktigt att ha i livet, och jag tror att skolan är en väldigt jobbig plats om man saknar en eller båda av dem. Det jag personligen insett de senaste månaderna är att jag är ganska glad att det var pluggandet jag redan från början hade lätt för. För jag tror att den sociala begåvningen är mycket lättare att öva upp i efterhand. Särskilt när jag bodde i Östersund kunde jag gå hem från kyrkan på kvällen och vara alldeles lycklig i magen för att jag vågat göra något nytt. Det kunde till exempel handla om att småprata lite med någon jag inte kände så väl. Jag lärde mig allteftersom att svara och ställa motfrågor, och efter ett tag upptäckte jag att jag ibland kunde vara den som ledde ett samtal framåt. Det om något var en riktig vinst.

 

För ett par månader sen satt jag så och diskuterade med några som jag träffat förut, men då inte kände så väl. Jag pratade ivrigt på om hur det är att vara introvert (inåtvänd) och inte våga prata. I efterhand kom jag på hur konstigt det måste ha tett sig för de andra hur någon som varit pladdrig och högljudd en hel kväll sitter och kallar sig själv inåtvänd och tystlåten. Jag insåg att jag kanske inte ska vara så benägen att sätta stämplar på folk, allra minst mig själv. För människor förändras.

 

Nu jag kan sitta där och babbla på och skratta så högt att folk stirrar på mig, och sen gå hem till min lägenhet, vara överlycklig över att vara ensam och dra för gardinerna så att jag inte blir tvungen att vinka åt mina grannar. Det är en frihet jag tar mig efter all denna utveckling.

 

/ELIN

I torsdags gjorde jag något som jag funderat på länge. I min värld finns det få saker som är så ovärda som att gå till frissan. Dels är det dyrt och dels är det väldigt dyrt med tanke på hur lite jag bryr mig om hur mitt hår ser ut (bortsett från att jag här använder ett öppet forum enbart för att prata om mitt hår). Framförallt har jag en sån rejäl kalufs att jag skulle behöva gå och klippa mig en gång i månaden för att hålla den i schack. I torsdags gick jag därför och införskaffade mig en hårtrimmer. Jag hade redan läst på en massa forum (allt från Familjeliv till Flashback) om hur otroligt svårt det är att klippa sig själv och hur fult det blir. Men min beslutsamhet var starkare än forummänniskorna. Idag spenderade jag så eftermiddagen med att trimma bort det mesta av mitt hår. Jag var så nervös till en början att jag till slut nästan var besviken över hur enkelt det var. Seriöst, efter en genomgång med trimmern hade jag nästan exakt samma frisyr som jag får efter 300 kronor hos någon med frisörutbildning.

 

Här är i alla fall resultatet.

 

Före:

 

 

Ikväll gör jag något så upplyftande som att titta på en film som jag avskyr av hela mitt hjärta. Jag lovar, det finns ingen film jag tycker mindre om. Filmen jag talar om är The wedding singer med Adam Sandler och Drew Barrymore, och anledningen till att jag hatar filmen är att jag analyserade den i den uppsats jag skrev som mitt projektarbete på gymnasiet. I uppsatsen jämförde jag kvinnosyn i två romantiska komedier från två olika tider, och så här i efterhand vet jag inte om jag hade tur att få en sån fullträff med The wedding singer eller om alla romantiska komedier är så genomgående sexistiska och kränkande.

 

Jag skulle lätt kunna gå igenom hela uppsatsen, inklusive omfattande omdömen från mina lärare, men så roligt ska vi inte ha det. Men jag måste ändå uttrycka en del av min ilska över denna film:

1. Jag får total panik varje gång Adam Sandler pratar på sitt släpiga sätt. Det låter som att han vill att man ska tycka synd om honom, även när han är glad.
2. Julia, den kvinnliga huvudrollen, kan inte fatta ett enda beslut själv. Oavsett om det gäller vem hon ska gifta sig med eller vad hon ska göra med sitt liv så behöver hon en man som bestämmer åt henne.
3. Filmen är stötande mot kvinnor, transpersoner, överviktiga, homosexuella, människor som inte följer normen, män, barn och allt annat liv på den här planeten.

Jag upptäckte nyss att jag bara skriver i bloggen när jag fått ett nytt jobb, aldrig när jag blir av med dem. I den här takten kommer det om ett par år framstå som att jag har fjorton jobb samtidigt, och så ambitiös kommer jag aldrig att bli. Då jag ogärna vill bidra till vanan att bara visa upp sina succéer, befordringar och nybakade bullar i sociala forum kan jag nu rapportera att UNHCR-jobbet tog slut i november och jobbet på demensboende blev aldrig något jobb, bara tre introduktionsdagar. MEN (märk hur diskret jag återgår till att prata om mina framgångar) nu har jag skaffat mig något annat. Eller skaffat är att ta i; jag behövde knappt anstränga mig alls för att få det här jobbet, det kom som ett brev på e-posten. De kommande två månaderna har jag en projektanställning som utredare på Norrköpings Kommun, vilket känns kanon! Jag ska jobba lite med säkerhet och alltså röra mig lite inom mitt eget område. Hittills har jag jobbat på i 1,5 timmar så det känns stabilt.

 

Annars rullar det på. I helgen var jag på möte med Scoutstaget i Stockholm. Det är spännande att komma längre och längre in i en organisation och engagera sig på nya sätt. För fyra dagar sen hade jag till exempel ingen aning om hur det kan gå till när man försöker koka ihop en verksamhetsplan, men nu är jag kung på att visionera och drömma om vad som ska hända 1,5 år senare. För 20 sekunder sen visste jag heller inte att visionera inte är ett ord som finns med i den svenska ordlistan, vilket är lite pinsamt eftersom jag använt det en gång i kvarten hela helgen. Men men, om jag säger det tillräckligt ofta kommer det till slut att vara allmänt accepterat. Det gäller att ha visioner.

 

Fridens

/ELIN

Ja, här är jag igen, mest för att skjuta på sömnen en stund. Just nu är det exakt ett år sen jag anlände till Chicago. Det var en så bisarr känsla när hela klassen skulle åka något slags fängelsebuss genom Chicago, och det tog verkligen mer än en timme att bara korsa stan. Det är annat än Ockelbo det! Sen var jag dessutom den enda i gruppen som skulle bo på mitt dorm, så jag var helt utlämnad till främmande amerikaner mitt i natten. Ja, det var alltså mitt i natten bara för mig, men det är läskigt nog när man är i staden som folk under ett halvår påmint en om att det är en av de mest kriminella städerna i världen. Jag träffade min RA (Resident Assistant) och hon informerade om ungefär fjortontusen saker, varav jag inte mindes någon alls efteråt. Hon ledde mig upp till ett rum genom spiraltrappor och vindlande korridorer, alla försedda med en grönbrun heltäckningsmatta och rosa väggar. Rummet var större än alla mina kompisars skulle det senare visa sig och jag kunde se fram emot att få sova på en blå gympamadrass i fyra månader. När RA-tjejen lämnat mig befann jag mig i den tystaste miljön jag någonsin upplevt, vilket jag så här i efterhand mest ser som ett tecken på att jag var trött och vilsen, eftersom det resten av terminen i Chicago inte var tyst en sekund. 

 

På något sätt lyckades jag somna där i min ensamma säng, och till och med få igång duschen sen på morgonen. Åh, om jag då hade vetat hur snuskig den där duschen skulle vara inom några dagar så hade jag nog njutit mer av den fräschhet som innebar att jag hade den för mig själv OCH att någon städat den.

 

Ja, det var min lilla nostalgitripp så här på kvällen. Jag kan inte direkt påstå att jag är nostalgisk för att jag saknar den där kvällen, det var bara en helt unik känsla som infann sig. Allt var nytt, alla jag kände spreds i mindre grupper medan jag ensam hamnade i utkanten av campus utan att ens veta hur jag skulle ta mig därifrån på morgonen.

 

God natt och sov gott. Jag hoppas att ni inte drömmer om grönbruna heltäckningsmattor. Själv drömde jag inatt om att jag försökte simma ifrån några ondingar när de sköt mig med kulspruta. Det gjorde ungefär lika ont som ett myggbett. Mina kompisar hoppade hage några hundra meter därifrån. Var snälla och analysera den här drömmen åt mig. Tack.

 

/ELIN

 

Jaa, hörni. Jag har blivit lite privat på sistone och skriver mest för mig själv och inte så publikt. Mitt liv är lite trist, ganska händelselöst och samtidigt ofta hysteriskt roligt. Det mest nervpirrande just nu är att se hur min amaryllis som jag fick av min far på första advent utvecklar sig:

 

 

 

Det var allt jag hade att säga, och det kommer nog inte bli så mycket mer spännande på bloggen heller på ett tag. Men en sak kan jag säga för att sammanfatta läget, och det är att:

 

Trött Elin + Förkylning + Sorgliga sekvenser i tv-serier + Världens finaste Laleh i Musikhjälpen = Väldigt mycket tårar och snor.

 

Häromdagen började jag lyssna på ett band som heter The Velvet Underground. Jag hittade några låtar som jag gillade och tänkte att jag skulle satsa på att börja tycka om dem. Idag kom jag på att när jag för ett par år sen bestämde mig för att lyssna på rock så gjorde jag en tabell kallad "Sökandet efter min musikaliska själsfrände". Tabellen har tre kategorier: 'Mitt i prick', 'Något att fundera på' och 'Skit'. Många band hamnade under kategorin Något att fundera på, inget kvalade in på Mitt i prick och fem stycken blev betecknade som Skit. Idag öppnade jag dokumentet med tabellen, och vad hittar jag högst upp på listan med "Skit" om inte The Velvet Undergound!!!

 

Det här får mig att känna mig kluven. Har jag fel i min musiksmak eller hade 2011 års Elin fel? Beror den här förändringen på min utveckling och mognad att förstå nya saker eller har jag degraderats till att gilla skit?
Jag känner mig som Lorelai, när hon inser att hon tycker om de saker hon tycker om enbart för att hennes föräldrar inte tycker om dem. Som till exempel Pop Tarts:

 

 

Jaja, det löser sig nog. I helgen väntar i alla fall Söderköpings adventsmarknad, och jag väntar hela min familj som ska komma och roa sig hos mig under dagarna två (eller ja, två av dem kommer och ska roa sig i dagarna en, men hur bra låter det?). Det här innebär att jag måste gå och handla nu, för något jag har märkt är att när man har besök så går det plötsligt åt mer mat än bara fil och flingor. Suspekt.

 

Trevlig advent!!!!

 

/ELIN

Elins nostalgitripp fortsätter, och ju längre jag är nostalgisk desto mer långsökta blir mina källor till sentimentalitet. Därför presenterar jag en lista över tre former av nostalgi som drabbat mig den senaste veckan:

 

På tal om politik så såg jag Leif Pagrotsky på Stockholms Central för några veckor sen! När jag såg honom tänkte jag på hur otroligt förutsägbart det är att konstatera hur kort han faktiskt är, och när jag tänkte på det kom jag att tänka på vad Kalle Lind (aka min husgud) skrivit, att i början av 2000-talet gick all svensk satir ut på att skämta om att Pagrotsky var kort, och när jag letade efter det citatet hittade jag ett annat av Kalle Linds citat, om svenska partiledare:

 

Ur Kalle Linds Människor det varit synd om

 

Och med de insiktsfulla orden avslutar jag kvällens session. Men håll i er, för framöver återkommer jag med en analys av Göta Kanal och dess dammsystem. Det ni!

 

/ELIN