Mitt så kallade liv
Jag har väl egentligen lagt ner det här med bloggandet, men eftersom jag gjort det flera gånger förut tänker jag att det inte spelar någon roll om jag gör ett uppehåll i nedläggningen och skriver ett inlägg.
Jag måste bara berätta om något helt fantastiskt som jag upptäckte för två timmar sen! Till ingens förvåning är det en tv-serie. En tv-serie som alla måste se.
Fenomenen "tonårs-serier" och "high school-filmer" är ofta fyllda av ytlighet och överdriven dramatik. Det är väldigt tråkigt, för det är verkligen inte bara tonåringar som har nytta av att se en tonårings verklighet. Alla som varit unga behöver en ung persons perspektiv på livet, dels för att förstå unga i allmänhet och dels för att det inom oss alla finns en tonåring. På samma sätt som det finns en femåring och en tioåring där och ibland gör sig påmind. I alla fall, serien heter "Mitt så kallade liv" och gick 1995 med Claire Danes i huvudrollen.
Oavsett vem du är kommer du känna igen dig i hälften av alla replikerna. Som den här till exempel, min favorit hittills:
”What I dread is when people who know you in completely different ways end up in the same area and you have to develop this 'combination you' on the spot”
Och kanske det bästa av allt; tonåringarnas liv kontrasteras av föräldrarnas liv. Ofta gör de vuxna i princip samma sak som de unga (pratar om sina relationer, fånar sig framför spegeln, bråkar om småsaker), fast de tror att de gör det på ett moget sätt. Och hela tiden försöker föräldern och tonåringen närma sig varandra på sitt trevande sätt, vilket oftast slutar med att de sitter irriterade i varsitt rum.
Medan andra just nu upptäcker tv-serier med action och maktspel i det mörka och komplexa (House of cards, Orange is the new black, Game of thrones etc.) dras jag allt mer mot det enkla och emotionella. Det som beskriver delar av mig själv utan att trassla in sig i ett annat universum.
Jag har bara sett två avsnitt ännu av "Mitt så kallade liv", men jag känner på mig att jag kommer titta på den här serien i flera år. Ett fint ögonblick som styrker det antagandet är en scen då pappan och dottern sitter och äter mikromat tillsammans, och dotterns berättarröst sammanfattar:
"I have to say, when my father warms something up it tastes better than when anyone else does"
Så simpelt, så briljant. Det är dotterns sätt att uttrycka "vad mysigt det är när pappa och jag är tillsammans bara vi".
På återseende.
/ELIN
