efteralladar

Här kommer en årskrönika för 2012! Händer det något spännande under årets fyra sista dagar så lovar jag (eventuellt) att berätta det då. Dock vill jag varna för att jag inte har så mycket perspektiv på det här året än, så det allra mesta på listan kommer att handla om den här hösten. Det betyder inte att mitt liv sög i våras, bara att jag är inne i en SVF-dimma nu som kommer hålla i sig ett tag till.

En bok jag läste: Hungerspelen. Den började helt briljant och föll ganska pladask i slutet. Men även om handlingen inte var klockren så är det en sån där bok som jag bara sugs in i, och det är värt en hel del.
En film jag såg: August Rush, som jag såg i väldigt trevligt sällskap på SVF. Den är inte helt realistisk men otroligt söt och mysig. En lite annorlunda må bra-film.
En tv-serie jag fastnade i: (Det måste bli 2 tv-serier) Downton Abbey och Torka aldrig tårar utan handskar. Downton Abbey kan sägas vara bra rent objektivt. Det är en sån där sak som är svår att protestera mot. Det skule vara som att säga att Meryl Streep är dålig på att skådespela eller att choklad är äckligt. Det funkar inte. Downton Abbey är snyggt, roligt och har en stark dragningskraft. Torka aldrig tårar utan handskar må vara en viktig samhällsskildring och en tragisk historia, men tyvärr har inte den delen fastnat så bra på mig. Jag har sett första avsnittet fyra gånger och de andra bara en, vilket betyder att jag bara tycker att det är en sjukt fin kärlekshistoria och att jag inte vill att de fina människorna ska bli sjuka och dö. Första avsnittet räcker bra för mig.
En grupp jag upptäckte: First Aid Kit. No further comments.
Den bästa kvällen: Julavslutningen på SVF. Julbord, dans kring granen, dans till skolans eget storband, innebandy mitt i natten, glögg ännu senare mitt i natten och en krånglig film som man somnar till efter det är ganska svårt att slå.
Den bästa utlandsresan: Italien med min kära klass. Helt sjukt att jag nästan helt gratis fick en vecka i Rom och titta på Colosseum, Vatikanen och allt det andra häftiga vi fick uppleva.
En till fantastisk kväll: När jag och två scoutledarkompisar förra vintern höll i Odenslundskyrkans invigningsfest. De hade långklänning och jag hade skjorta och fluga, allt för att skapa galastämning. Sen var vi värdar för festen och presenterade andra programpunkter och höll i lekar. Det var en av de där gångerna man verkligen kände sig uppskattad bara för att man ansträngde sig. Och därför blev det också till ett av de där tillfällena jag kommer minnas länge.
En karaktär jag beundrat: Luna Lovegood. Hennes syn på vänskap är något jag verkligen kan känna igen mig i.

1. Emmylou med First Aid Kit
2. Some die young med Laleh
3. PS Stockholm med Stiko Per Larsson
4. Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson
5. The longer the waiting med Anna Ternheim och David Ferguson
   

Efter nio timmar kom jag så hem. Efter att det överfulla tåget tagit en omväg från Stockholm via Sala och Avesta-Krylbo och stannat var tionde minut för tågmöte hämtade mina söta föräldrar mig i Sandviken (som Stockholm-Gävle tåget antagligen aldrig stannat i förut!). Att ta avsked av Södra Vätterbygdens Folkhögskola var en overklig känsla, och jag tror fortfarande att jag kommer komma tillbaka dit i januari. Det värsta är nog att det är en massa människor som kommer få gå där en hel termin till.

 

Nu sitter amerikanerna på flygplanet hem, vilket är nästan lika sorgligt som att jag har åkt ifrån SVF. Just nu är ingen där de hör hemma. Men jag ska ju ut på andra äventyr, som nog ändå på många sätt överträffar det idylliska livet på en småländsk kulle. Mer om det så småningom. Just nu fokuserar jag på att vänja mig vid de läskiga snömängderna och att stå upprätt efter ett antal nätter med för lite sömn. Julen nalkas.Och tills dess kan vi titta på det här klippet och tänka på att den här videon var hipp när låten kom ut. Skrämmande tanke.

 

 

/ELIN.

The end.

 

Jag skulle gärna vilja sammanfatta den här fantastiska SVF-terminen med att spela några låtar som symboliserar den här tiden. Men skulle jag göra det skulle det bara bli en massa dåliga Taylor Swift och Justin Bieber-låtar (det är ganska uppenbart att man har umgåtts med amerikaner i fyra månader) så vi skippar det.

 

Istället kör vi två signifikanta klipp som kännetecknar detta ögonblick då jag lämnar en helt underbar plats som är fylld av fina människor och en otroligt mysig stämning:

 

 

 

Imorgon gäller det. Hej då SVF. Hej då Biblare. Hej då Jönköping. Hej då Gospelkören. Hej då Goda maten. Hej då Hiskeliga uppförsbacken. Hej Jul i Ockelbo.

 

/ELIN

Den där analysen av The Hobbit kommer ju aldrig att komma, så alla kan sluta hålla andan nu. Jag såg filmen i alla fall; den var bra, ganska lång och popcornen var goda. Punkt slut.

 

Ett litet schema över mina kommande planer:

Onsdag: Sista provet, julfest på skolan.

Torsdag: Avslutning på skolan.

Fredag: Avslutning på skolan (igen), kontroll av städning av rummet och Hemfärd.

Lördag: Hänga, ha snöbollskrig (högst troligt med mig själv) och slå in julklappar.

Söndag: Midnattskonsert i Ockelbo Kyrka.

Måndag: Julafton.

Tisdag: Juldagen (surprise, surprise)

Nyår: En smula oklart.

Efter nyår: Ev besök av kompis

9 Januari: Tåg till Köpenhamn och sen flyg till CHICAGO!!!

 

Sen är min framtid höljd i dunkel...

 

/ELIN

Jag skulle börja skriva för fyra timmar sen, istället bestämde jga mig för att äta upp all min mat eftersom jag flyttar på fredag, men inte ens det klarade jag av. Alltså är jag värdelös.

 

Nu har jag laddat upp med en stor sats kaffe och ska skriva klart min himla term paper så att jag blir av med kursen för alltid.

 

Puss och kram.

 

Okej, här kommer två skrämmande saker som hände mig idag:

1. Jag åkte till Gränna för att gå på julmarknad med några klasskompisar. Det första jag ser när jag går från busshållplatsen är en massa pastellfärgade hus på rad, som taget ur en saga. När jag gick vidare så jag att det fanns en vit kyrka mitt i byn. Bredvid kyrkan gick ungefär tolv tjejer med lucialinnen och kransar på huvudet. När jag vänt mig bort från dem för att fortsätta gå ser jag en liten flicka, typ åtta år, med huckle på huvudet (okej, hucklet har jag kanske konstruerat i mitt huvud i efterhand men ändå) och en korg i handen, prydd med röda band och fylld med godis. När jag några meter fram stött på världens minsta ponny var saken avgjord: Gränna är läskigt idylliskt.
2. När jag skulle packa skolväskan för imorgon (som alla duktiga flickor gör) hittade jag en banan i väskan! Okej, nu undrar ni; vad är det för läskigt med det då? Jo, för jag åt upp den där bananen igår!!!

Idag har jag sjungit gospel med Samuel Ljungblahd och Ole Bjørud. För den som inte vet vilka de är kan jag berätta att de är Sveriges respektive Norges största soulsångare, kristna sådana. De hade två konserter idag och min kör Immanuel Gospel hade äran att öppna konserterna med några egna låtar och sen sjunga tre stycken med dem. Om vi börjar med körens egen del så var vi runt sextio(!) stycken, eftersom att det är en så galet bra och rolig kör att vara med i. Vi har aldrig låtit så bra som ikväll, vi var så samstämda och publiken var så med och allt var bara så galet roligt! Jag har inga bilder eller ens några låtar att lägga upp, men jag tror att någon filmade och att det ska komma upp något på Youtube så småningom.

 

Vad gäller artisternas framträdande var de jättehäftiga. Medan Børud har en fantstisk klar röst är Ljungblahd en show man som kan hoppa runt konstant i två timmar om han är på det humöret. Ikväll var det dock ganska många lugna låtar så han behövde inte ta ut sig totalt. Mina två favoriter var i alla fall "You've got a friend" som inte är en julsång men som hela publiken sjöng tillsammans, och "We three kings" som de sjöng nästan utan komp och med stämsång som fick dem att låta nästan elektroniska. Det är svårt att förklara vad det var som var bra med det men det var häftigt i alla fall. Helt unikt.

 

Nu ska jag sova. Har jag tur (och viss ambition) så skriver jag färdigt min uppsats i morgon förmiddag så får jag vara med på en tur till polkagrisens förlovade hemland Gränna på eftermiddagen. Men som det känns just nu kommer hela dagen och inte bara förmiddagen upptas av samer, indianer och inuiter. Vilket väl inte är helt fel det heller...

 

/ELIN

 

 

 

 

För några veckor sen satt jag på skolbiblioteket och hittade första delen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den handlar ju som bekant om homosexuella och HIV/AIDS i början på 1980-talet och jag började tänka på något Christer Lindarw sa någon gång, jag tror det var i Stjärnorna på slottet. Han pratade om hur det var på den tiden han kom ut och hur mycket svårare det var. Han tyckte att unga homosexulla idag är så omedvetna om hur gayrörelsen har kämpat för sina rättigheter och att de borde vara mer tacksamma för det.

 

Här reagerade jag. Jag tycker visserligen att de som har kämpat och fortfarande kämpar för sexuellt likaberättigande är otroligt modiga och beundransvärda, men det de kämpade för var att homosexualitet skulle vara lika självklar och naturlig som annan sexuell läggning. Att då gå omkring och vara tacksam mot de som verkat för detta och hela tiden blicka bakåt är att göra dem en otjänst och att hålla fast vid sin identitet som avvikande minoritet.

 

Jag vet inte om jag gör mig förstådd här, men det är som om jag som kvinna hela tiden skulle gå omkring och vara tacksam mot de som kämpade för kvinnors lika rättigheter. När jag tycker att könens lika värde är en självklarhet borde jag väl försöka leva mitt liv utifrån denna självklarhet. Annars gör jag mig återigen till ett offer mot de starkare.

 

Det är som att den som är eller har befunnit sig i ett utsatt läge förväntas vara tacksam för det lilla man får medan de som har allt tar för givet att man alltid ska ha allt.

 

Jag vet inte om detta är en kontroversiell eller ens begriplig åsikt, men jag tänkte att jag slänger ut den så kan någon annan få fundera på den åt mig.

 

/ELIN

Har ni någon gång varit med om att ni tyckt om en serie redan innan ni sett den? Det gör jag just nu. Jag älskar serien Bunheads fast jag inte har tittat på den än. Orsaken till att jag älskar den är att den är skapad av skaparna av Gilmore Girls, som är min absoluta favoritserie genom tiderna. Jag har genom säkra källor fått veta att Bunheads har ungefär samma still som GG dessutom. Alltså är kärleken redan avgjord. När min syster berättade för mig att den här serien fanns blev jag exalterad samtidigt som jag blev lite sorgsen. Att börja titta på en ny fantastisk serie känns som att jag överger Gilmore Girls och jag är inte riktigt redo för detta än. I snitt har jag tittat på kanske sju avsnitt Gilmore Girls i veckan de senaste tre åren och det har blivit en del av min identitet.

 

För att ni verkligen ska förstå min koppling till denna tv-serie (vars namn brukar få folk att tro att det är samma stil som Gossip Girl vilket gör mig otroligt irriterad) så måste jag beskriva den kort. Det är alltså en dramakomediserie om en mamma och hennes tonårsdotter och deras liv tillsammans. Punkt slut. Detta i sig kanske inte låter så fantastiskt men det som gör det så underbart är

1. Att de alltid pratar extremt mycket.
2. Att de alltid pratar väldigt snabbt.
3. Att de alltid pratar om konstiga saker som man omöjligt kan förstå ens hälften av.
4. Att den lilla staden de bor i är fylld med en massa knäppa karaktärer som alltid tjafsar men som ändå tycker väldigt mycket om varandra.
5. Att allt som är konstigt är norm.

 

Mer kommer jag inte på, men som med andra beroendeframkallande medel har alla bieffekter inte visat sig ännu, så det är bara att vänta och se.

 

Det som dock tyder på att det är dags att börja med Bunheads är att jag idag var inne på ett Gilmore Girls-forum(!). Och inte bara det, jag hamnade också på en sida kallad Virtual Gilmore Girls där fans har försökt skriva manus till tre nya säsonger efter att serien lades ner 2007. Har man riktigt tråkigt kan man alltså gå in och läsa (den ganska mycket sämre) handlingen i säson 8, 9 och 10 i en 7 säsonger lång tv-serie. Riktigt så tråkigt hoppas jag att jag inte behöver ha i mitt liv. Det kanske är dags att lämna det här kapitlet bakom mig och gå vidare. Inte för att jag tänker sluta titta på Gilmore Girls, men jag ska i varje fall skära ner lite. Kanske. Först vill jag bara visa det här klippet, som är en av de roligaste scenerna någonsin. Jag är deprimerad över att den inte går att bädda in i inlägget så ni måste lova att ni tittar på det fast jag bara ger er länken! Det kommer att förgylla din dag:

 

 

/ELIN