efteralladar

Nu ska jag tillägna ett helt inlägg åt en maträtt.

Plötsligt förstod jag vad gubbarna på Masterchef har pratat om hela den här våren. Det var krämigt, det var syrligt, det var sött och det fanns det där lilla extra som gjorde smakupplevelsen helt unik.

Några timmar innan sittningen med klassen ringde de från restaurangen och undrade om jag som är vegetarian äter fisk. Utan att nämna att det är en dum fråga eftersom fisken faktiskt var ett djur sist jag tittade efter (och det skulle göra mig till en icke-vegetarian) så gav det känslan av att de skulle slänga ihop lite potatismos med några kidneybönor på sidan för att även vegetarianen skulle få något. Men så kom kvällen, och med den kom förrätten. Chèvre-toast. Rostat bröd med en stor bit Chèvre-ost och något slags syltade päron på toppen. Helt magiskt god. Jag hade kunnat äta den för evigt.


Ärligt talat tog jag med mig kameran för att för första gången knäppa kort på min klass, men givetvis kom jag hem med bara ett kort på en förrätt.

Sittningen överträffade faktiskt på alla sätt mina förväntningar. Det var väldigt trevligt, samtalen gick med jämna mellanrum över från att vara prat och skratt till att bli allmänt baktal av diverse uppsatsexaminationer. Precis som avslutningen av en C-kurs ska vara. Jag gick också hem i exakt rätt tid, när den roligaste delen var över och det blev mest rörigt. Perfekt.

Tyvärr vaknade jag redan klockan nio i morse vilket gör mig en smula trött just nu. Men det gör inget, idag ska jag bara släpa en tung hajkryggsäck några hundra meter, skriva på diskussionen i min C-uppsats, cykla till Kupan och leta kläder, och flyttpacka, så det är lugnt.

/En lättad och peppad Elin

Min kompis Marit frågade för ett tag sen i en kommentar "Vad händer nu Elin?". Jag antar att hon menar vad som händer i framtiden och vad jag ska göra av mitt liv och så vidare. Det ska jag berätta om, men först måste jag bara nämna den otroligt komiska situationen som uppstår när man går på gudstjänst i kyrkan morgonen efter att Sverige vunnit Eurovision Song Contest och pianisten spelar Euphoria. Viktigt att komma ihåg att inte brista ut i gapskratt mitt i den andäktiga stunden.

Jo, framtiden var det ja. Jag tar ett djupt andetag och säger allt i ett svep:

Nästa tisdag flyttar jag hem till Ockelbo med allt mitt pick och pack. Sen har jag några dagars ledighet då jag bland annat ska hälsa på min mormor och morfar och spela fotboll med mina gamla gymnasieklasskompisar och deras kompisar. Dessutom hoppas jag hinna jobba lite hos mamma, fira midsommar och fira min mammas 50-årsdag innan jag tar nattåget ner till Köpingsvik på Öland, där jag i drygt fem veckor ska jobba på en sommargård med att vara receptionist och stå i café och butik. Direkt när jag kommit hem från Öland i början av augusti åker jag och hela min familj till Kreta för en veckas semester. När jag kommit hem därifrån är det dags att börja packa för att flytta... någonstans. Jag har sökt ett antal folkhögskolor och förhoppningsvis blir det Jönköping men det kan också bli Linköping eller till och med Härnösand. Kort sagt är det svårt att svara på den största frågan, alltså vad jag ska göra hela det kommande året. Men för mig räcker det just nu att veta planerna för hela sommaren, och gör det det för mig borde det göra det för er också.

Ni är i alla fall välkomna att hälsa på på Öland om ni har vägarna förbi. Själv har jag aldrig vägarna förbi Öland. Jag var där en gång, i tre minuter, men det var mer för att få åka över en stor bro än att faktiskt besöka Öland.

Förresten måste jag också såklart passa på att kommentera Eurovision. Jag kan fortfarande bli lite lycklig och fnissa till när jag tänker på det. Särskilt som jag gillar att rabbla upp saker, och i flera år varit van vid att säga att Sverige har vunnit fyra gånger: 1974, 1984, 1991 och 1999. Men nu blir det ett till år och namn på listan. Man kan bli lycklig för mindre. Jag tog inatt ut mina känslor genom att om och om igen slå Elise på armen, mest som små glada klappningar. Hon gav dock igen genom att spruta grädde i håret på mig, för att ta ut sin lycka över att Serbien inte kom tvåa. Då var väl min lycka mer befogad eller hur?



Den här veckan gäller opponering, sittning, finlunch, examenshögtid och scouthajk. Önska mig lycka till!

/ELIN

Jag fick en utmaning av Elise, och lydig som jag är antar jag den:

1. Vad gör du helst en vacker dag, går till stranden eller till parken?
   Stranden. Jag ägnar hela året åt att längta efter att få bada, så parken går bort direkt (såvida parken inte har någon djup damm som jag får simma i).
   
   
2. Vilken färg har du på inredningen i ditt hem?
   Tyvärr just nu rosa slitna väggar inklusive stora märken efter någon gammal spegelvägg. Dessutom möbler som är träfärgade (7 olika sorters träfärger) eller vita.
   
   
3. Om du skulle flytta utomlands vilket land skulle du välja?
   USA. Fast inte för att stanna, bara känna in atmsofären i några månader.
   
   
4. Vilken är din favoritsötsak?
   Choklad. I alla former. Jag lever efter den principen att om man köper något fikabröd som inte innehåller choklad så är det slöseri med pengar.
   
   
5. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
   Skicka sms. Det är praktiskt och man hinner tänka efter vad man ska säga.
   
   
6. Vilken är din favoritaffär?
   Myrorna.
   
   
7. Hur många språk kan du?
   Tre. Svenska, engelska, franska (det sistnämnda sämre och sämre för varje dag som går)
   
   
8. Vart drömmer du om att resa?
   Ett gammalt dammigt stort universitet. Harvard, Oxford eller något åt det hållet.
   
   
9. Håller du på med någon sport, eller höll du på med någon sport tidigare?
   På mellanstadiet deltog jag i hela TRE basketträningar och en match! Sen slutade vår tränare. Så var det med den karriären.
   
   
10. Vad gillar du mest? Kött, kyckling eller fisk?
    Eh, jag äter inte något av det.
    
    
11. Har du någon fobi? I så fall vad?
    Höjdfobi, isfobi och fobi för att ringa till folk.

Jahapp, det var ju skojigt. Utmaningen är slutförd i alla fall. Nu ska jag väl ta och försöka göra något av mitt liv.

/ELIN

Jag borde egentligen skriva ett långt inlägg om gårdagens filmkväll, som hade tema "Colin Firth" vilket givetvis innebar att jag och Elise åt turkosa plättar med minimashmallows och m&m:s på och tittade på tre och en halv Colin Firth-filmer. Vi var helt värdelösa på att göra plättar (turkosa eller ej) och den vanligaste repliken jag yttrade var: "Åh, titta på Colin! Vad fin han är".

...men det ska jag alltså inte göra. Är ni nyfikna på vilka filmer vi såg kan ni läsa Elise detaljerade inlägg om kvällen. Jag ska istället redogöra för när jag för tredje gången i mitt liv var med på rikstäckande radio. Precis som den andra gången visste jag inte om det själv utan någon annan fick tala om för mig att jag varit på radio. Första gången önskade jag en låt på Musikhjälpen och fick förklara min motivering för Christer, andra gången hade jag skrivit en kommentar på Christers hemsida om att jag tyckte om att filma mig själv när jag städar för att det blir roligare då, och igår berättade Elise för mig att på Christer (börjar ni ana ett mönster här?) hade de förra veckan läst upp en kommentar skriven av någon från Ockelbo. Jag som visste att jag skrivit en kommentar om Ockelbo-dialekt kom på att "Det där är ju jag".

Här är sändningen, men ni måste spola fram till 35:35 för att höra Elins tredje försök att få ut sitt viktiga budskap till Sverige:



För övrigt har jag lämnat in en C-uppsats i dag. Jag tänkte säga det bara så där i förbifarten för att ni ska bli sjukt imponerade över att jag tar så lätt på det och sen bara öser in era gratulationer och beröm (nu fiskar jag efter det på riktigt, så fältet ligger öppet för era värmande ord).

/ELIN, som ska ta sovmorgon i morgon

Härom veckan fick jag den konstigaste kommentaren någonsin på bloggen. Det var något slags företag som skrev den och eventuellt skrev den här organisationen kommentaren för att jag skulle göra reklam för den, men så roligt ska vi inte ha det. Vill ni veta vem den konstiga är så får ni kolla på inlägget om Stiko på Ångsta Vandrarhem. Så här var i alla fall kommentaren:

När man börjar skriva en text med orden "Jag råkade lära känna en rödhårig tjej på ett läger - och nio månader senare..." så är det en intresseväckande inledning på en text. Vad menas egentligen med 9 månader senare?

En befogad fråga kanske, det var mer avsändaren som var skum. Faktum är att jag skrev inledningen till inlägget först, innan jag insåg att just nio månader var en ganska suspekt tidsperiod. Det är alltså inte så att jag har träffat en flicka, väntat i nio månader och sen... ja, ni vet. Det är bara så att det är nio månader sen (i början av augusti) som jag var på World Scout Jamboree i Skåne. Där jobbade jag med speciella gäster med bland annat en extremt rödhårig tjej kallad Elise. Jag kan lika gärna passa på att berätta storyn om Elise.

Jag och Elise umgicks inte så mycket i början, men vi pratade några få gånger, mest om vilka av våra arbetskollegor som vi tyckte borde bli tillsammans med varandra (ganska roligt att spekulera i då det var väldigt många som flörtade med varandra). Inget av det blev ju verklighet men det var som att vi hade vår grej där. Så en dag kom vår chef, Ajay, in och behövde någon svensktalande som kunde guida en grupp från Folke Bernadotte-akademin. Både jag och Elise var livrädda för att guida, men det fanns inga andra svenskar lediga, så vi bestämde oss för att ta hand om dem båda två för att det skulle vara mindre läskigt. Så vi gjorde det, med den äran om jag får säga det själv. I slutet av den guidade turen berättade jag först för en äkta Bernadotte att jag kommer ifrån Ockelbo (ganska minnesvärt) och när någon annan sen frågade vad jag gör i vanliga fall sa jag att jag är scoutledare i Östersund. Elise, som gick en bit framför mig, tvärstannade och stirrade på mig. Det kom fram att hon inom några veckor skulle flytta till Östersund, och dessutom bo två hus bort från mig! Vi insåg att vi antagligen borde bli kompisar, och på den vägen är det.

Sedan dess har vi:

• Sett Pelle Svanslös med svans (motsägelsefullt jag vet, men det var jag som hade svansen och inte han).
• Haft Människoafton (vilket av någon anledning innebär att man dricker mjölkdrinkar, äter chokladpudding och tittar på Mysteriet på Greveholm).
• Ätit palt samtidigt som Piteå var en hållplats i På Spåret.
• Skapat otroligt strikta rutiner för hur våra filmkvällar ska gå till: Varannan gång har hon de stora kuddarna och varannan gång har jag dem, hon ska alltid dricka ur min rosa mugg eftersom hon älskar rosa, och jag har bara äckligt te hemma så hon har ett paket tepåsar stående i mitt skafferi. Trots att hon varit hos mig minst tjugofem gånger vet hon dock inte vilken lampknapp som hör till vilken lampa, vilket som är varmvatten eller kallvatten i kranen eller hur man öppnar min ytterdörr.
• Först bestämt oss för att ha en nyttig kväll, sen gått till Max sent på kvällen för att milkshake-behovet blev för starkt.
• Umgåtts tio timmar i sträck.
• Tvingat varandra att titta på varandras gamla barndomsfoton.
• Gått på Anna Ternheim och rivit ner en affisch med blodiga fingrar.
• Gått på samma Stiko-konsert två gånger med två dagars mellanrum, varav en mitt ute i skogen.

Ska jag vara helt seriös har det här varit det klart bästa året i Östersund, och det är delvis tack vare Elise. Eftersom umgänget har gått ut på att babbla konstant en halv natt, och bara till hälften lyssna på vad den andra säger har det varit otroligt roligt. Det jobbiga har varit när vi för en gångs skull varit ute bland folk och inte riktigt vetat hur vi ska bete oss. Vi pratar nog alltid lite för högt och säger lite för mycket strunt för att folk runt omkring ska stå ut.

 

Elise, med de små kuddarna och den rosa muggen (förlåt för den osmickrande bilden, men den fångade stämningen på ett så bra sätt:P)

 

Nu ska vi avrunda det här året med att äta ägg (de har tydligen äggonsdag i Elise familj) titta på Eurovision Song Contest (Elise är ju ett sånt ENORMT melodifestival-fan. Svårt att vara ironisk i text) och sen ska hon följa med mig på finlunchen som är min klass avslutning på programmet. Det kommer att bli legendariskt!

 

/ELIN

 

Så här i sluttampen av en utbildning och en period i livet vill man ju gärna sammanfatta den tid som varit, dels för att få minnas tillbaka och vara nostalgisk, och dels för att kunna gå vidare. Därmed presenterar jag (trumvirvel)...:

Elins fem fem-i-topplistor över Östersundstiden!

Fem låtar jag kommer att förknippa med Östersund:

1. Förändrat med Steget. Vansinnigt deprimerande sång, och band också för övrigt. Jag kan rekommendera det i viss mån, men inte för mycket. Den lyssnade jag mycket på under min första höst i Östersund.
2. Creep med Radiohead. En ännu mer deprimerande låt som jag också försöker hålla mig borta ifrån för att slippa falla ner i självförakt.
3. Lycklig och förvånad med Lars Winnerbäck. Från lite lyckligare tider.
4. Isarna med Säkert. Ganska häftig låt att lyssna på när man sitter nere vid Storsjön och tittar ut över isen i Säkert-Annikas hemstad.
5. Törneros med Stiko Per Larsson (av uppenbara skäl).

Fem fina minnen:

1. De två gångerna mormor och morfar har varit upp och hälsat på mig. Väldigt kort, men mysigt.
2. När jag och två scoutledarkompisar höll i invigningsfesten i kyrkan i vintras. Vansinnigt roligt och folk verkade verkligen uppskatta det.
3. Den helt perfekta kvällen då jag åt fil och tittade på en massa avsnitt av Livet i Fagervik. Ibland mår man så otroligt bra av så lite.
4. (Med risk för att börja låta som en extremt ensam person:) Vi var med klassen på Sandö för att lära oss om krisarbete i praktiken. På kvällen började mina klasskompisar dricka och det bestämdes att man skulle gå till "puben" på skolan. Jag, som inte riktigt kände för det, kom på att det var friidrott på tv den kvällen. Sagt och gjort gick jag till mitt rum klockan åtta på kvällen, borstade tänderna och tittade på när Christian Olsson gjorde sitt första 17-metershopp på länge. Helt underbar kväll.
5. Häromveckan, när vi hade spelat brännboll med scouterna, och jag och två av mina scouter körde tre olika gå-ramsor som jag har lärt dem hela vägen hem. I såna stunder inser jag vilka jag kommer att sakna härifrån.

Fem favoritplatser i Östersund:

1. Länsbiblioteket. En oas i min tillvaro. Sorlande men tyst prat, fontänens eviga porl och nästan aldrig någon jag känner som jag måste förhålla mig till. Dessutom helt gratis filmer som man får låna i en vecka. Oslagbart.
2. Storsjöstråket. Vägen längs Storsjön där jag sprungit en del i vår. Det är som att springa längs kusten när man är där.
3. Odenslundskyrkan. Massor med underbara människor som blir glada av att se en och tycker att man har något att bidra med.
4. En liten plätt med asfalt på Brunnsgränd. Under mitt första år var det min favoritplats i hela stan. På ett ställe när jag gick till skolan hade någon spillt gul, rosa och blå färg på trottoaren. Det har suddats ut av väder och vind nu, men den färgklicken var en liten energiinjektion på morgonen när man skulle släpa sig upp för alla backar till universitetet.
5. Kupan. Affären som jag förutom Konsum besökt flest gånger. Halva min garderob består nu för tiden av Kupan-fynd.

Fem flummiga händelser:

1. Elise ger mig en svans. Sådär bara utan vidare.
2. I november 2010 simmar jag tre kilometer i badhuset just under den period då Cryptosporidium härjar i stadens vatten. Jag blir inte bara utslagen av den långa simturen, utan sjuk också. Dagen därpå går jag till skolan med feber och ont i hela bröstkorgen:                                                                                                                                    "Väl i skolan stapplade jag in några minuter för sent på seminariet, blev uttittad medan jag gick in i en papperskorg av metall, muttrade "Diskret entré" och slog mig ner på en stol. Därefter var allting upp och ner. Jag, som brukar vara ganska tyst på lektioner och seminarier, förutom när jag verkligen har något att säga, babblade på, gav mig in i diskussioner, sa flummiga saker, samtidigt som jag kände mig yr och var konstant illamående. Jag antar att eftersom jag redan mådde kasst hade jag ju inget att förlora. Dessutom gick presentationen jättebra fast jag inte hade övat. Ni vet hur man kan få en klump i magen när man är nervös? Jag hade redan en enorm klump i magen så när redovisningen närmade sig hade den inte så mycket annat att göra än att försvinna. När det var klart mådde jag lika illa igen."
3. Vi är på väg hem från Vännäs efter riksstämman. Plötsligt tvärstannar bilen, och min scoutledarkompis Ida och hennes lillasyster rusar ut ur bilen (den ena utan skor) och påbörjar någon slags fotosession framför Lapplands-skylten, eftersom lillasystern aldrig varit i Lappland förut. Skumt...
4. Halva c-uppsatsen som jag och min uppsatskompis just nu håller på och skriver. Trots att vi är ganska olika som personer har vi något gemensamt: Båda tycker om att sitta och prata med sig själv, diskutera med sin dator och helt plötsligt börja sjunga utan anledning. Samarbetet har mest handlat om att lära mig förstå när hon pratar med mig och när hon mest mumlar för sig själv. Det jobbigaste är när det är en kombination av de två.
5. Elise och jag har "filmkväll" och ser finalen av Melodifestivalen, hela Ronja Rövardotter, sista avsnittet av Livet enligt Rosa, ett halvt avsnitt Idol 2006, tio minuter På Rymmen (från Ockelbo, med mina syskon som gick på mellanstadiet) och en snabbspolad version av hela Rosa – The movie medan jag rabblar upp handlingen. Vi har med råge utvidgat begreppet "Filmkväll" det senaste året.

Men det är ju viktigt att vara positiv också, så därför har jag en sista lista:

Fem saker jag inte kommer att sakna med Östersund:

1. Den eviga snuslukten som omger stan som ett moln. Egentligen skulle den här saken kunna utgöra alla fem punkterna, men då hade listor i allmänhet förlorat sin mening.
2. Vinden som aldrig slutar blåsa. Normal storm ses som en bris här, och blåser det bara lite är det vindstilla.
3. Mitt otroligt rymliga kök:                  
4. Cigarettröklukten som kommer in i min lägenhet varje kväll (japp, jag är lite tobaksfientlig).
5. Storsjöodjuret. Det råmar varje kväll när jag ska sova. Okej det där var lögn, men jag kommer inte på fler saker jag inte kommer sakna.

Kort sagt har det varit tre roliga och utvecklande år, som faktiskt blivit bättre och bättre för varje år. Jag har gått från att vara en ensamvarg till att vara en hyfsat social människa, och det har känts helt rätt hela tiden. Nu ska jag spendera de sista tre veckorna med att skriva färdigt uppsatsen, gå på sittning, åka på hajk och till slut röja ur lägenheten.

 

/ELIN

 

 

En av Sveriges största friidrottare genom tiderna har nu lagt av, efter åtta år av skador och sju operationer. Det betyder att alla de som tävlade på internationell nivå när jag började intressera mig för friidrott har lagt av (förutom Robert Kronberg, men jag tvivlar på att han någonsin lägger av). Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, Staffan Strand och Christian Olsson är för mig anfäderna till den svenska friidrotten. Nu är de alla gamla och pensionerade.


Hej då Christian.

/En hemlig beundrare


För övrigt verkar det inte ha hänt så mycket i Väst i dag, eller hur?

Jag har två viktiga skrivna inlägg som jag inte publicerat än, men de känns inte alls lika angelägna som det här. Jag har nämligen fått reda på ett scoop! Ett ett år gammalt scoop, men ändå ett scoop. Jag var nämligen inne på International Movie Data Base nyss (en guldgruva för den som konstant hittar skådisar som man inte vet vad de spelat i förut och har panik tills man kommer på det) och läste om Melrose Place. Ärligt talat minns jag inte ens varför jag gick in på just Melrose Place, men jag hittade i alla fall information om att Heather Locklear och Jack Wagner har varit förlovade. WOW, säger ni, varför har ingen berättat det här för mig förut?!

Heather Locklear och Jack Wagner spelade Amanda och Peter i Melrose Place. Tydligen hatade alla som diskuterar på IMDB Amanda och Peter som par, men jag tyckte att de var som gjorda för varandra<3

Nu visar det sig alltså att de två skådespelarna var tillsammans mellan 2007 och 2011 och förlovade i några månader under 2011. Tydligen slutade förhållandet med att de typ förolämpade varandras familjer och försökte slå ner varandra, men de var ändå ihop! Är det inte romantiskt så säg?


Peter och Amanda förlovar sig i fängelset, för cirka nionde gången.

Saken är också den att när Melrose Place hade lagt ner började Jack Wagner på Glamour istället. Där spelar han Nick, en ganska trist typ som, liksom seriens alla andra karaktärer, har som enda hinder från att bli tillsammans med folk är att de inte är direkt släkt med varandra. Sen om de är 25 år gamla och är din före detta flickväns dotter (eller din brors mammas syster, eller din före detta flickväns syster, eller din före detta flickväns andra syster, eller din mammas pojkväns sons mamma) det är oviktigt. Poängen är i alla fall den att jag när jag var tolv år gammal gillade Peter i Melrose Place och därmed måste jag också gilla Nick i Glamour och hoppas att han ska bli tillsammans med tjejen istället för att tönten med en blond slinga i luggen ska få henne.

Det var allt för mig. Ha en god natt, och dröm om nästan-incester.

/ELIN

Varje gång jag skriver om såpor och liknande undrar jag om folk ska ta mitt intresse seriöst eller inte. Det bottnar nog i att jag själv faktiskt inte vet om jag är seriös om det jag skriver om. Antingen är dessa människors fejk-liv min stora passion i livet, eller så är det bara en plojgrej jag håller på med. Vem vet?

Jag råkade lära känna en rödhårig tjej på ett läger - och nio månader senare står jag klockan halv tio på kvällen i en snödriva utanför Ångsta Vandrarhem ute i Jämtlandsskogarna och håller i en signerad affisch. Så kan det gå.

Fakta om Ångsta: Ångsta är en by som ligger vid Locknesjön, cirka 5 km söder om Brunflo i Jämtland. Ångsta ligger i Lockne socken vars kyrka ligger vid byn. Ångsta var förr en järnvägsstation vid Inlandsbanan, som passerar orten.

That's it liksom. Mer vill inte Wikipedia avslöja om denna pärla i Jämtland. Det var i alla fall där Stiko valde att spela i kväll, och hängivna som vi är lyckades Elise och jag få skjuts till Ångsta Vandrarhem. Det mest fascinerande med den här spelningen var 1. Vi var helt ensamma i vår åldersgrupp. Alla andra var antingen 70 eller 7 år gamla och 2. Alla andra på vandrarhemmet kände varandra. Helt enkelt var det Ångsta bys invånare som vallfärdat dit på kvällen för att se på när det händer. En person frågade var vi kom ifrån, eftersom hon inte kände igen oss. Det är sällan det händer på en popkonsert.


Elise i Stiko-tröja i skinnsoffan som vi satt i, med bra vinkel fram till "scenen" innan någon ställde fram en stol och satte sig framför oss.


Ångsta Vandrarhem inklusive Ångsta invånare + Bagar'n, Stiko och Emil (i omvänd ordning den här gången).


Stiko Per.

Spelningen var magisk. Helt akustisk, och Stiko avslutade varje låt med ett "Så" för att vi skulle förstå att låten var slut. Precis som på Clarion avbröt han mitt i den finstämda låten Törneros för att berätta att hans släktnamn betyder Stege. Jag blev lika chockad båda gångerna (för avbrottet, inte det otroliga släktnamnet). Efter konserten införskaffade sig Elise sin autograf på den fina Stiko-tröjan, en skiva och vi lyckades tigga åt oss varsin affisch, som vi fick dedikerade till oss.

Efteråt var vi ganska uppspelta inför tanken på att vi var i Ångsta och var konstiga. Vi lekte i en snöhög, Elise hittade en gunga, och en gubbe försökte vinka in oss för att bjuda på kaffe. En suverän kväll på det hela taget.

/ELIN

I kväll har jag och Elise varit på konsert! Jag har också köpt min första skiva på två år, det måste väl säga en hel del om vad jag tyckte om konserten.

Det var (såklart) Elise som drog med mig att se Stiko. Faktum är att hon började prata om det för flera månader sen, att Stiko skulle ut på en av sina vandringsturnéer (den här gången från Trondheim till Stockholm) och spela i Östersund en kväll i maj. Jag visste visserligen inte vem Stiko var innan jag lärde känna Elise men är man snäll så är man. Och efter att jag först lärt mig några låtar och sen gått på hans konsert måste jag erkänna att han är ruggigt bra!

Eftersom spelningen (konsert är att ta i, men det låter bättre) var på en restaurang på ett hotell var vi tvungna att boka ett bord. Det här med att boka bord och sen sitta vid ett bokat bord gjorde oss en aning nervösa. Är man inte van vid att gå på restaurang utan att hålla mamma och pappa i handen (jag) eller är van vid att gå på restaurang utan att hålla mamma och pappa i handen men ändå är ganska inkompetent på att gå på restaurang (Elise) så vet man inte riktigt hur man ska bete sig gentemot servitörer. Särskilt när man är på stället enbart för att lyssna på musik. Det hela slutade med att vi pendlade mellan att känna oss mycket sofistikerade och vuxna, och att känna oss extremt små och omogna. Vi visste inte hur man skulle kalla på en servitör, vad man sa till honom/henne när denne väl kom fram till bordet och den enda mat vi beställde var en bit chokladkaka och en tallrik med vitlöksbröd (hotellet hade inte direkt studentrabatter).


Emil, Stiko Per och Bagar'n. Bagar'n är han med fiolen. Han stod nästan blixtstilla under hela spelningen och drog bara lite med stråken över strängarna (vilket i och för sig är ungefär allt man begär av en violinist).

Mina fem i topp-låtar med Stiko:
1. Hollywood och kyrkan
2. Törneros
3. Bröder
4. Mellan himlen och Hofors
5. Pionjärer

/ELIN

Vi hade det mysigt, vi satt där och kela'
Men så förstörde du plötsligt det hela
Du reste dig hastigt och försvann på en sekund
Bara för att jag åt upp din hund

Snälla Marie, kom tillbaka till mig
Snälla Marie, för jag älskar ju dig
Snälla Marie, oh jag ber dig förlåt
Förlåt mig för hunden jag åt

Roy:
- Om du fick välja mellan två nya extraljus och att han sjöng en sång till, vad skulle du välja då?
Roger:
- Det skulle räcka med en ficklampa.


Jag har upptäckt en film som är bättre än boken (apropå något annat)! I somras när jag var på läger läste jag En dag av David Nicholls. Den var bra men inte lika fantastisk som vissa vill få det till, fast den hade ett par riktigt bra crème fraiche-skämt (som för övrigt inte är med i filmen). Men alldeles nyss såg jag filmen En dag och den var så mycket bättre! Istället för att hata killen var jag bara lite irriterad på honom vilket gjorde att jag faktiskt tyckte att han förtjänade tjejen. Den bästa romantiska komedin jag har sett sen igår.

Igår såg jag nämligen också en bra film. Jag är faktiskt sjuk så jag får titta på en massa filmer! Klaga inte på mig... Den heter i alla fall I love you, Philip Morris och är baserad på en verklig historia. Jim Carrey spelar en man som har en viss tendens att lura alla han träffar på. Han låtsas vara advokat, ekonomichef och en massa andra saker som gör att han blir stenrik. Dock blir han påkommen och åker in i fängelse, där han blir kär i Philip Morris, spelad av Ewan McGregor. Allt hade varit frid och fröjd om han bara inte lurat Philip också. För att vara en Jim Carrey-film är den väldigt fin och mysig, vilket gör den behaglig att se på.

Två rekomendationer, inte så mycket annat. Jag har gröt i huvudet och kommer antagligen inte kunna åka till Leksand imorgon. Blääääääääääääääääääääääääääääää.

/ELIN, som det är förfärligt synd om

Hemma från *equmenias riksstämma. Problemet med att ha det riktigt, riktigt bra är ju att komma hem efteråt. Jag har haft det ruggigt roligt i fyra dagar och det är jobbigt att komma hem, slå sig ner framför tv:n och låtsas som om inget har hänt. Låtsas som om "Halv åtta hos mig" är lika underbart som att sitta i förhandlingar, diskutera scoutstruktur och sitta klockan två på natten och låtsasintervjua en halvgalen människa som pratar om sin kärleksrelation till en flodhäst och komponerar en sång på två minuter som jag sen får på hjärnan ("Vi kommer aldrig ses igen, vi kommer aldrig ses igen" osv. osv.). Det faktum att han sen signerar ett av korten till hans talkshow till mig och skriver ett hjärta som A i förnamnet gör min lilla övertrötta hjärna bara mer förvirrad.


Jag i skitigt hår, pappas flanellskjorta nerkladdad med vinägrettdressing, och Andrés autograf. Funderandes på vad jag ska göra med den sistnämnda...

En av de roligaste sakerna med att åka på den här riksstämman var att jag nu, efter tre riksstämmor, kan räkna mig som en av de ombud som förstår mest om hur organisationen fungerar och hur man ska tänka kring att-satser. Jag tycker ju också att det är så GALET roligt att gå omkring på påverkanstorg (rum fyllt med olika ämnen som man kan välja vilka man vill diskutera och lära sig mer om. Folk kan sätta upp sina förslag och så får de argumentera för dem och försöka fiska röster). Jag är sist kvar på plats och önskar att påverkanstorget inte skulle ta slut alls. Men slut tog det ju, och det gjorde även hela riksstämman. Nu gäller det att minnas vad man tyckte var meningsfullt innan.

/ELIN

*equmenia är Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation och bildades 2008 som en federation mellan Svenska Missionskyrkans Ungdom, Svenska Babtistsamfundets Ungdom och Metodistkyrkans ungdom. Enligt ett beslut som vi tog igår är equmenia från och med 2012 inte längre en federation utan ett enda förbund, då även förbundens tillhörande kyrkor från och med 2013 inte heller kommer att vara separata utan en enda. Där fick ni lite frikyrkoinfo, som ofta inte märks i media men som är en självklarhet i min värld.