efteralladar

Två bra saker har hänt idag:

1. Jag har köpt en resväska, en lila resväska, som jag ska ha med mig till jordens alla hörn. Först och främst till Öland, Kreta, Jönköping och Chicago. Alltså var jag tvungen att köpa en väska som lämpade sig för både idylliska sommaröar, krisdrabbade semesterparadis, småländska centralorter och svårt kriminella miljonstäder. Därför blev det lila.
2. Jag har rott. En sommar utan att jag suttit en stund i ekan är en misslyckad sommar. Alltså tog jag beslutsamt på mig gummistövlarna och flytvästen och lunkade ner till sjön. Väl i båten rodde jag några tag innan jag upptäckte att jag inte var ensam i båten! (Soundtracket till Hajen alternativt annan läskig film tonar in här). Förutom en blodigel som jag inte brydde mig så mycket om simmade det också omkring en liten fisk på ekans botten. Jag trodde först att det var en löja (mest för att det är den enda lilla fisk jag kan namnet på), men efter vissa efterforskningar har jag kommit fram till att det mer troligt var en elritsa, eftersom den var så liten. I och med upptäckten var själva rodden inte längre så viktig, det blev mer prioriterat att röra mig på ett sånt sätt att inte fisken blev torrlagd. Dessutom var jag lite rädd för att blodigeln skulle angripa fisken. Utöver detta var jag tvungen att ro in till land för att kunna resa på mig och hämta öskaret för att kunna skopa upp fisken från båtens botten. Ni kan förstå att jag hade mycket att göra, och för att göra saken värre hade jag glömt var vår "ankringsplats" (en asp med ett blått rep fastknutet) låg någonstans. Till slut kom jag i alla fall i land, tog öskaret och tittade på när fisken så snällt (och naivt) simmade in i det. Sen hällde jag försiktigt vattnet med fisken ner i sjön. Både dagens äventyr OCH dagens goda gärning.

Det fascinerande är att jag ägnade fem timmar åt att leta efter en resväska medan båtturen tog tjugo minuter, ändå fick rodden bra mycket mer plats i den här texten. Så kan det gå.

 

Jag har förresten glömt berätta att jag var på Ingmarsspelen i Nås i lördags. Det var hur underbart som helst! Henrik Ståhl och Carin Hagås spelar huvudrollerna i spelet som baseras på Selma Lagerlöfs bok Jerusalem, om människorna i Nås som utvandrade till Jerusalem i slutet på 1800-talet. Medan boken skildrar både Nås-fararna och de som stannade hemma utgår Ingmarsspelen från just Ingmar (Henrik Ståhl) och hans kamp för att både få den han älskar och kunna behålla gården som gått i arv över generationer. Eftersom pjäsen till skillnad från boken slutar med att utvandrarna ger sig ivag och lämnar familj och vänner kvar var det ett ganska tragiskt avslut på det hela. Jag var deppig i en timme efteråt. Men jag kan ändå rekommendera att gå på Ingmarsspelen! Man ska inte ha roligt jämt heller.

 

(Om det finns någon till själ ute i landet som känner igen Carin Hagås från tv-serien Nya Tider så får ni gärna säga till mig, så slipper jag känna mig så ensam)

 

/ELIN

I onsdags kväll dog en av mina scouter i Östersund, Namboussou. Han har haft cancer länge och har vårdats hemma i väntan på att få somna in, så det kom inte direkt som någon överraskning. Men det är ändå konstigt att tänka sig att en fjortonårig pojke inte finns längre. Så sent som i oktober i höstas var han och hans småsyskon med på hajk till Bydalen.



Det här klippet är kanske inte vare sig passande eller så värst fint sjunget. Men jag har alltid tyckt om sången och föknippar den med ljusa och fina begravningar i just Änglagård. Därför får det bli den sången jag spelar idag, för Namboussou och hans fina familj.

/ELIN

En oerhört planerad loppis-runda ägde rum idag. Loppis-rundan var så pass planerad att den till slut inte innehöll några loppisar alls. Men fem second hand-affärer i tre olika städer har i alla fall jag och Martina hunnit med idag. Det började med Gävle och Erikshjälpen. Där var vi först på plats eftersom vi inte visste om att den öppnade förrän klockan tolv. I tjugo minuter satt vi och väntade, och under den tiden hann parkeringen bli totalt fullsmockad och säkert femtio personer stod och köade utanför Erikshjälpen. Det var som om vi väntade på en rockkonsert, riktigt läskigt faktiskt. Jag köpte en fin rutig tröja och Martina fick sig en byrå och två stycken sjuttio år gamla husmorsböcker. Som varje gedigen husmor behöver. Sen bar det av vidare till Myrorna, sushi-restaurang och ett par skoaffärer, där Martina skulle ha exakt likadana skor som hon redan har, bara mindre slitna.

Jag borde kanske berätta att mitt stora mål med second hand-shoppingen var att hitta något fint att ha när min mamma fyller femtio år om ett par veckor. Jag höll så när på att ge upp när jag kom till Ånyo i Sandviken - där hittade jag en mörkcerise klänning med knappar framtill. Inte särskilt mycket Jag, men ändå helt rätt på något sätt. Inte ens Martina kunde hitta något kritiskt att säga, och då har vi ändå totalt motsatt klädsmak.

När vi kom in i Falun hade vi lyssnat på samma Winnerbäck-låt sex gånger och åkt vilse i tre olika städer, trots en fantastisk kartläsare och två felfria lokalsinnen... Vi råkade i alla fall åka direkt till Kupan, som vi inte ens tänkt gå på men som vi nu hann kika i en snabbis. När vi väl kom till Myrorna i Falun var vi ganska trötta på hela second hand-branschen. Jag visste inte längre vilken klädsmak jag hade och Martina försökte köpa tre olika fula handväskor. Vi gav snabbt upp och det blev en fika innan vi till slut snurrade oss ut ur Falun och mot Enviken. Nu är jag hemma hos mormor och morfar och Martina är någonstans i skogen i Vintjärn (för övrigt världens mest spännande ställe) på väg hem igen. En lyckad dag med en hel del högsång i bilen och bara ett tillfälle när jag var tvungen att gömma mig bakom kartboken för att vi fastnat stillastående mellan två filer bakom en enorm lastbil. Nu ska jag spendera veckan med att spela yatzy, spela fotboll i Falun och gå på Ingemarsspelen i Nås. Mycket spelande alltså, får se till att jag inte blir beroende...

/ELIN

Jaha, då bodde man i Ockelbo igen då. Fast jag är skriven och har en lägenhet i Östersund, åker till Öland om tre veckor, och om två och en halv månad flyttar jag till Jönköping. Ja, ni hörde rätt! Jag har kommit in på Collegelinjen på Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping! Den 22 augusti börjar jag där och läser hela hösten. I januari åker jag sen till Chicago i fyra månader, och läser på North Park University.

Kort sagt är det mycket på gång, och samtidigt ingenting alls. I dagarna läser jag böcker, hoppar över de stora flyttkartongerna som är utspridda i huset och undersöker om jag har någon släkt i Chicago. Med andra ord har jag sommarlov i ett par veckor och gör mitt bästa för att inte få något konstruktivt gjort. Om jag får säga det själv går det galant!

I natt var jag vaken till klockan tre eftersom jag inte kunde somna. För att söva mig själv ljög jag ihop en historia om hur min favorit-tv-serie Gilmore Girls egentligen slutade. Eventuell SPOILER-alert, men jag är för trött för att avgöra om det verkligen behövs en sån, eftersom det mest avslöjar mina ihopljugerier. Luke och Lorelai gifter sig i alla fall, på torget i stan, det är ett år efter att serien slutade, Rory är hemma igen. Hon är brudtärna och Jess är best man. När hon går uppför altargången får hon syn på honom. Plötsligt fladdrar scener från deras förflutna framför våra ögon, och både de och vi inser att det hela tiden borde ha varit de två. Bröllopet är vackert, precis som det ska vara, alla konstiga människor i staden är där, och det är sådär härligt gediget som det alltid är.

Sen hoppar det några år framåt i tiden, och det är här jag inser den intressanta familjekonstellation jag kokat ihop. Rorys mamma och Jess morbror är ju nu gifta med varandra och när de får barn blir denne krabat Rorys syskon och Jess kusin. Och på samma sätt, om Rory och Jess får barn så blir den både syskonbarn och kusinbarn till Lorelai och Lukes unge. Det var i alla fall det enda jag tycker saknas i serien. Inte den skumma familjekombinationen alltså, utan att Rory och Jess blir tillsammans. Funderar man bara tllräckligt mycket på något så tror man till slut att det verkligen hänt.

 

Där kom lite ny häpnadsväckande information från mig. Nu ska jag försöka sova och komma på hur det gick för han som var den enda som inte sprängdes i sista avsnittet av Tre Kronor

 

God natt yxskaft

/ELIN

Jag har skapat en liten sammanfattning över mina känslor inför flytten från Östersund som sker på tisdag. Det är några spridda textrader och kombinationen kanske inte är helt begriplig, men som i all konst (även snodd konst) får man tolka det som man vill. Jag läser gärna texter, men jag vet att andra hellre lyssnar på musiken. Så därför bifogar jag även de fyra låtarna som Youtube-klipp så får ni göra som ni vill. Här är i alla fall vad jag vill säga:

Time, melting fast
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carnival in my chest
I didn't know anything,
A carpet floor boy
And the king of land
Where all the small things seems so very grand
I'm leaving tonight

I've loved, I've laughed and cried.
I've had my fill, my share of losing.
And now as tears subside
I find it all so amusing
to think I did all that.
And may I say - not in a shy way;
"No, oh no not me,
I did it my way".

Du måste tro det finns nåt episkt över dig
Du måste höra stråkkvartetten, den är i dig
Måste känna skornas skav.
När jag slutar springa,
hittar nåt att vara i.

Och vem du än blev sen
För ett par år kunde ingen kalla mig resverv
Och vem jag än blev sen
För ett par år var jag mer än vem som helst












/ELIN