efteralladar

Det är ofta när jag läser saker jag själv skrivit som jag skrattar till. Det säger sig självt att man skrattar åt sina egna skämt, vem har bättre humor än du själv liksom? Det är dock mer sällan jag blir berörd av mina egna texter och tankar. Men nyss läste jag något jag skrev i mitten på mars i år och inte läst sedan dess. Det handlar om skådespelaren, programledaren, och artisten Neil Patrick Harris, en av mina idoler som efter sin roll i How i met your mother skulle börja i en Broadway-föreställning som heter Hedwig and the angry inch. Så här står det:

Det finns många skäl att beundra Neil Patrick Harris. Men nu när jag läst två långa artiklar om och av honom inser jag det jag gillar mest med Neil. Han kan trolla, vara gammal barnskådis, vara pappa, spela womanizer, spela transa, leda galor och vara bög. Vad han än gör så är han alltid Neil. Hur mycket Barney (i How I met your mother) jag än sett skulle hans roll som transa inte chocka mig, det skulle inte förändra min bild av honom. För jag vet att Neil har många sidor, och han definierar själv vad som är han.

Jag vill på samma sätt som Neil skapa min egen identitet. Jag vill slänga mig mellan könsroller som Tarzan i lianer. För jag vet att jag passar inte in i stereotypen av en tjej, eller kille, eller hetero, eller gay, eller någon annan stereotyp. Ingen gör det. Det är min rättighet som människa att vara den som ytterst bestämmer vem jag ska vara och vart mina gränser går.

Ibland är jag ganska klok.

/ELIN