efteralladar

Jag vill verkligen inte vara en sådan ung person som fnyser åt det gamla, som hånar gammal tv för att ingenting händer. Men när jag tänker efter så är det ganska roligt att vara en sådan ung person.

 

Ikväll har jag tittat på "Nu seglar Pip-Larssons", en serie för barn (om än inga barn som jag träffat) som gick 1971. Om du frågade mig vad serien handlar om skulle jag inte kunna svara. Sex syskon åker båt i skärgården. Handling är betydligt överskattat.

 

Första avsnittet ser ut så här:

 

1. Barnen seglar. En berättarröst beskriver barnen i tur och ordning. Sist kommer Pysen, och vuxna Elin kan inte annat än förfasas över hur föräldrarna släppte med sin treåring med sina (förvisso skittrista) syskon.

 

2. Det slutar blåsa. Barnen sätter igång motorn istället. De diskuterar huruvida de ska ta ner seglet.

 

3. De hittar sin mosters katt under däck. Katten ligger och vilar. De bestämmer utan vidare känsloyttringar att katten får bli skeppskatt.

 

4. Avsnittet är slut.

 

 

Andra avsnittet innehåller faktiskt lite action. En båt kommer till ön där barnen sover och stjälper ut ett tjugotal flätade korgar i vattnet. Ni vet, sånt där som lätt kan hända till sjöss. De hjälps åt att plocka ihop korgarna och storasyster Dessi målar outsägligt fula blommor på korgarna. 

 

 

Femte avsnittet (som jag tittade på bara för att kunna skriva det här inlägget) ser ut så här:

 

1. De första fem minuterna (av totalt femton) går båten in i en hamn. De surrar båten.

 

2. Barnen går på promenad. Tack vare berättarrösten får vi lära oss att Utö har Sveriges äldsta gruva. Men nu för tiden är det mest sommargäster som ockuperar de gamla gruvarbetarbostäderna. Att lyssna på berättarrösten är lite som när man gick på guidad tur med sina föräldrar som sjuåring. Mycket information som aldrig kommer till användning.

 

3. Barnen skiljs åt för att turista på varsitt håll. Här börjar man ana att kommunen som Utö tillhör hade sponsrat serien (om än inte alltför mycket, för då hade man haft råd med ett manus), för öns turistattraktioner Kvarnen och Gruvan utforskas på ett sätt som inte ens sjuttiotalets underhållningstörstande barnaskara kan ha njutit av.

 

4. Tre av barnen och katten går till gruvan. Den är fylld med vatten. Barnen tittar ner. Det är långt ner.

 

5. De tre andra barnen går till kvarnen. Knutte klättrar upp i kvarnen. Det är högt upp.

 

6. När barnen kommer tillbaka till båten kommer Mirre på (jag tror i alla fall att det är Mirre, men alla ungarna är så blonda och skärpan är dålig) att de glömt katten vid gruvan. Mirre springer upp till gruvan och hämtar katten.

 

7. Avsnittet är slut.

 

 

Seriens bästa citat är när tioåringen Knutte säger så som tioåringar ofta säger:

 

"Sådana här läskiga turistorter med massor av båtar, det undanber jag mig verkligen".

 

 

Det kanske märks att jag verkligen njuter av beskrivningar av riktigt tråkiga och dåliga kulturella upplevelser. För mig är det där humor uppstår. Om ni förstår vad jag menar rekommenderar jag att ni lyssnar på följande avsnitt av Kalle Linds podd Snedtänkt:

 

 

Varje gång jag lyssnar på deras prat om Englands svar på Åsa-Nisse blir jag alldeles varm i kroppen. Det är så vidrigt dåligt och udda det de pratar om, så man kan inte annat än må bra.

 

Glad midsommar på er! Jag hoppas verkligen att ni finner humor i midsommaraftonens regnrusk.

 

/ELIN