efteralladar

Jag sitter och förbereder en diskussion jag ska hålla imorgon, men egentligen längtar jag efter att få fortsätta att sortera mina fotoalbum. Jag fick ett nytt fotoalbum av pappa i julklapp, och nu vill jag verkligen få ordning på korten, och ha de små korten i albumet för små kort och de stora korten... (ja ni fattar). Det är otroligt meditativt att bara sitta på golvet och ha tv:n på i bakgrunden och bara sortera efter i vilken tid de olika minnena utspelar sig. De första korten föreställer vår skolresa till Boda Borg i femman och sen sträcker sig förloppet ända fram till de kanske 100 bilderna jag tog på jamboreen i somras. Däremellan har nio år och tre fotoalbum gått åt.

Det konstigaste med att sortera gamla kort är att titta på folk jag kände när jag var tolv-tretton år och som jag nu med största sannolikhet inte ens skulle hälsa på. Möjligen skulle jag gömma mig på ICA om jag fick syn på dem, för att slippa hälsa, men det förutssätter dels att jag känner igen personen och dels att jag kan anta att personen i fråga skulle känna igen mig om jag inte hade gömt mig bakom chipshyllan.

Tidigare när jag hade färre album fick jag inte plats med alla kort och därför sorterade jag ut de kort som det antingen finns fem likadana av eller som föreställer ett pekfinger framför linsen. Det gör jag inte nu! Nu ska alla kort med, även de tolv kort som föreställer olika uppträdanden på ett nyårsläger. Dels är de så mörka att ingen vet vem som uppträder och dels är allihop prydda med en orangeröd eldslåga i uppe i högra hörnet. Jag vet inte vad den där eldslågan vill säga mig men jag anar att det är något om min talang för att fotografera.

För övrigt råkade jag igår köpa ett bröd som gick ut just igår, vilket innebär att jag kommer att leva på Skogaholms Hjärtegott resten av dagen. Yey.


Elin, 14 år


Elin, 16 år

/ELIN, 20 år

Det är få låtar som är lätta att ta till sig första gången man hör dem. Men Laleh har förmågan att göra musik som lyfter och svävar iväg, så att man bara rycks med på en gång. Hon gör det i November och Live tomorrow och hon gjorde det i det första framförandet av Some die young på P3 Guldgalan. Hon visar att man kan vara annorlunda och samtidigt helt fantastisk.

Njut.


/ELIN

Medan andra räknar får brukar jag sysselsätta ofrivilligt vakna minuter med att räkna händelser eller karaktärer i diverse tv-serier. Naturligtvis motverkar det sitt syfte eftersom det alltid slutar med att jag ligger i sängen och är frustrerad över något jag inte minns och inte får knäppa på datorn för att googla det aktuella problemet, för då är min sömn totalt körd. I går kväll kom min absolut lägsta punkt. Jag försökte somna genom att rabbla den ursprungliga uppsättningen karaktärer i TV4-såpan Nya Tider. Den startade 1999 och jag kunde lätt framkalla i mitt huvud både bild och namn på 13 av de 16 huvudkaraktärer som var med under den första säsongen. Två personer, Ragnar och Johan för den som undrar, såg jag framför mig men kunde inte sätta namn på. En enda person, som tydligen hette Carina, kan jag varken placera eller ens komma ihåg att hon var med i serien (fast vid närmaste eftertanke kan hon ha varit Hugos mamma och alltså Ragnars fru/ex. Tål att tänkas på).

Jag vet inte inte om det jag sysslar med just nu är skryt eller något slags terapi för att komma över det faktum att Elin när hon var åtta år gammal var så engagerad i dessa personers kärleksaffärer och lögner att hon tolv år senare inte bara minns personerna utan också vad de arbetade med, vilka som var ihop med vilka och vilka två som egentligen startade den där webbradiostationen (Det var Mischa och Klara, även kallad Charlie, för den som undrar). Efter noggrannare eftersökningar (Jo då, sånt här kan jag söka länge i) upptäcker jag att Klara, även kallad Charlie, var med i sammanlagt sju avsnitt. SJU! Och jag som minns henne så väl: Hon hade alltid håret uppsatt i två tofsar och med olikafärgade slingor: gröna, blåa och lila. Hon var coool helt enkelt.



Så här tolv år senare får jag en impuls att åka tillbaka och byta kanal. Frågan är bara vad jag annars borde ha tittat på varje vardagskväll klockan 19.30. Då vi bara hade tre kanaler är det enda jag kommer på Rapport, vilket i allmänhet inte framstår som någon höjdare för en åttaåring. Men jag får väl övertala den där ungen att det i alla fall kan komma väl till pass när de kör OÄ-tolvan i skolan. Skolarbete förstår hon sig på i alla fall!

/ELIN

Jag måste förresten också kommentera Socialdemokraternas troliga framtida partiledare. Det är ju urkul att de väljer en snubbe som är "skojfrisk" och "bra på att leverera one-liners". Det är ju allt man vill ha av ett lands ledare...

I min värld har förtroendet dock inte sjunkit. Förtroendet fanns aldrig där, eftersom han framstod som en pajas mer än en statsminister. Men inte ens jag trodde väl ändå att han skulle åstadkomma så mycket på ett år...

Mycket beror förstås på media, och det första jag någonsin såg av den där mannen var följande klipp som visades i Rapport när han lanserades som ny partiledare:



I rest my case.

/ELIN

Ännu en horribel dag lider mot sitt slut. Eller ja, horribel och horribel, allt är ju relativt. Jag har inte drabbats av cancer, jordbävning eller ens blivit överkörd av en traktor så jag kanske inte borde prata så mycket om vad som är hemskt. Jag har i alla fall påbörjat mitt livs första (och med största innerliga förhoppning enda) C-kurs på universitetet. En C-kurs är den svåraste kursen man behöver klara av för att få ut sin kandidatexamen. I stora drag består en C-kurs av ångest, magknip, massiva mängder uppgifter och en människa som säger "ni är ju på högre nivå nu så det här är vad vi förväntar oss att ni ska klara av". Om man säger så här; höjdpunkten på min vecka har varit gårdagens tandläkarbesök. Visserligen har jag inget emot att gå till tandläkaren, men man förväntar sig ändå mer positiva upplevelser än så.

Jag antar att ni (jag hoppas i alla fall att det är fler än jag som läser den här bloggen) märkt att jag bytt utseende en smula. Det är fortfarande samma basic utseende men utan två år gamla bilder på mig själv. Istället beslutade jag mig för att sätta upp en bild på något som representerar mig och mina erfarenheter: min lägerfilt. Den är något av ett cv i scoutbranschen. Tyvärr är mitt cv alldeles för tunt för att jag skulle kunna få några jobb ens i scoutbranschen men den kan i alla fall vara lite fin att titta på. Tror jag.

Denna makeover kan ju utifrån ses som en förändring och kanske till och med en av de där höjdpunkterna jag pratade om. Men det är snarare så att jag var tvungen om att göra om skiten för att slippa tänka på den andra skiten (C-uppsatsen) för en stund. I samma anda har jag även städat min lägenhet, tvättat, lyssnat på en hel ljudbok inom loppet av ett dygn (Om en pojke: 8 timmar och 23 minuter) och promenerat hem från tandläkaren på Frösön för att slippa sitta hemma och fundera. Man kan säga att det där med stress hanterar jag galant!

I ett försök att muntra upp mig själv har jag i alla fall bjudit hit Elise imorgon kväll för att titta på Pip-Larssons. Jag ska laga pitepalt åt henne så att hon känner att det verkligen är Norrland hon har flyttat till. Då jag alltid följer mormors recept när jag gör palt och hon inte använder några mått blir min palt alltid olika varje gång. Så Elise kan förvänta sig allt från potatissörja utspridd i kastrull som man måste sila av för att slippa äta det som soppa (tro mig, det har hänt) till en hård klump som man inte kan skära i. Det kommer bli kanon!

/ELIN

Det förra inlägget var lite väl seriöst tycker jag. Därför återgår jag nu till att skriva mer meningslösa saker än någonsin förr. Det är dags för en av mina berömda listor, som bara är intressanta för mig själv och därför borde hela världen få ta del av dem. Häromnatten när jag skulle ha redovisning dagen därpå kunde jag inte sova, och därför tog jag fram min "Listor och finurliga idéer"-bok och gjorde listor över "De 10 bästa tv-serierna genom tiderna", "De 10 bästa julkalendrarna genom tiderna", "De 10 bästa filmerna genom tiderna" och "De 10 bästa bokupplevelserna genom tiderna". Jag försökte att hela tiden ha distans till de fenomen jag listade, och därför kunde till exempel Rederiet komma in på listan över tv-serier medan Skins som är tusen gånger bättre i kvalitet inte gjorde det, för medan jag vet att Rederiet alltid kommer vara en av de större tv-upplevelserna i mitt liv har jag ingen aning om huruvida Skins kommer att finnas kvar i mitt hjärta om tio år.

Den svåraste kategorin att ha distans till var listan över julkalendrar, eftersom jag var tvungen att skilja mellan kvalitet och livslång kärlek när jag rangordnade dem. men så här slutade den i alla fall:

1. Pelle Svanslös (Den naiva och söta katten slog mig med häpnad när jag fick kalendern i julklapp för något år sen. I själva verket gick den på tv 1997, men det enda jag minns från dess är Pettersson, hunden, och hans "Ge're iväg! Ge're iväg! Ge're iväg!").
2. Mysteriet på Greveholm (Spännande, skojigt och suveräna specialeffekter! I alla fall om man räknar i förhållande till att den är gjord 1996 med en budget för ett barnprogram).
3. Ture Sventon (Så här i efterhand minns jag inte hur jag kunde ha hjärta att sätta Ture så lågt som på tredje plats, eftersom jag har varit kär i honom sen jag var sju. Men listan får stå som den står).
4. En riktig jul (Gick 2008 och var otroligt kvalitativ och välspelad. Folk som säger att det var bättre förr vet inte vad de talar om).
5. Sunes jul (Har jag egentligen bara sett ordentligt på Youtube, och det räknas inte riktigt. Men den är ju så charmig och rolig, och Sune-aktig).
6. Tjuvarnas jul (2011 års julkalender som jag och många andra imponerades av. Otroligt sorglig på sina ställen).
7. Superhjältejul (Med mina stora hjältar Henrik Ståhl och Sara Edwardsson. Supermysigt).
8. Julens hjältar (Denna har jag inte sett sen den gick på tv när jag var åtta år. Jag vet inte heller om jag vill se om julkalendern om julgransprydnader som blir bortkastade och glömda, men då tyckte jag enormt mycket om den).
9. Skägget i brevlådan (En kalender alla klagade på och som jag skrattade hysteriskt åt. Min favoritdel var när de hittade ett par kalsonger som det stod Björn Borg på och yttrade repliken: "Varför skulle en gammal tennisspelare vilja ha sitt namn på dina gamla kalsonger?". Svårt att förklara det roliga i det...).
10. LasseMajas detektivbyrå (Helt okej kalender som innehöll både brott och Amy Diamond).

Egentligen skulle jag ju vilja göra en lista på såna julkalendrar som absolut inte fick komma med på den förra listan också. Där skulle dessa ingå: Trolltider (visst sjuttiotalister, ni kan ha er nostalgi, men det här är det segaste jag har sett!), När karusellerna sover (Visst Göteborgare, ni kan ha ert Liseberg, men varför göra en julkalender som bara innehåller en grön kanin som springer omkring och ser läskig ut??) och Dieselråttor och sjömansmöss (som kanske utgör mitt enda "jag är för stor för att titta på julkalendern"-år, eftersom alla andra gillade den medan jag tyckte att den var skit).

 

Som slutsats kan vi dra att jag följt alla julkalendrar sen jag var fyra år och har sett ännu fler än så. Det är extremt heligt och jag vill nu visa några vackra klipp från de år som gått:

 

Det vackraste klippet som någonsin skådats.


Uni Sax sänder ut sunda budskap till barnen.


Magister Munter var småbarnsdelen i Jul i Kapernaum. Av någon outsägligt dum anledning är detta inte med i DVD-utgåvan av kalendern. Puckat.

/ELIN

Jag hade egentligen stängt av datorn och skulle gå och lägga mig, när jag råkade få se en dokumentär på Tvåan: Dokument Utifrån: Modets offer. Jag blev så obehagligt till mods när jag tittade att jag var tvungen att göra något innan jag somnar. Dokumentären handlar om de kemikalier som används i asiatiska fabriker när man tillverkar kläder. Man får se hur stora västerländska klädkoncerners chefer åker ner till Bangladesh eller Indien för att träffa fabrikscheferna. Då borde ju cheferna rimligtvis få se hur barn och vuxna står och jobbar med fötterna i giftiga restprodukter som kan göra dem sjuka för resten av livet? Men nej då, för cheferna lämnar helst inte hotellet, utan bjuder in den ansvarige för fabriken till hotellet för att prata där. Det är ju skönt, då slipper de ha dåligt samvete för den industri de upprätthåller.

Det jag blir arg på är de upprepade bevis på att kolonialismen finns kvar, den har aldrig försvunnit. Vi som är rika vill ha det bekvämt, och därför utnyttjar vi de som är fattiga och inte har något annat val än att ta ett farligt jobb. Arbetarna kan inte klaga, för då riskerar de att få sparken, och när de blir sjuka har de inte heller råd att skaffa den sjukvård som behövs. Och så går vi omkring här i våra H&M och JC och Lindex och tittar på söta tröjor och snyggt skurna jeans, och skiter fullständigt i vem som har tillverkat grejerna och hur det gick till. Jag blir irriterad varje gång någon i skolan pratar om en ny jacka de har köpt eller när jag ser folk på tv prata om att det viktigaste är att klä sig snyggt. Jag är själv inte bäst i världen och det händer att jag köper nya kläder, men det är som om de flesta inte bryr sig överhuvudtaget! DET har jag svårt att få in i min lilla hjärna, hur det går till...

God Natt.

/ELIN

Det här är en låt jag lyssnar på hela tiden. Det är Cat Stevens som sjunger, vilket är lite konstigt eftersom jag aldrig direkt brytt mig om honom förut. Men när jag nu hör den här sången handlar det inte så mycket om artisten utan om tv-serien som låten är med i. De senaste två månaderna har jag tittat på de två första säsongerna av den brittiska dramaserien Skins. Den handlar om ett gäng tonåringar som blir höga, har en massa sex och helt enkelt strular till det hela tiden. Det kanske låter konstigt, men den har en kärna av något väldigt vackert i sig, och jag rycks med och sitter framför tv:n och skriker "Nej, dumma unge, du ska inte vara med henne" eller "Fattar du inte hur underbar du är?!". Det senare skriker jag oftast till min favoritkaraktär, Cassie Ainsworth. Hon är helt otrolig, hon är sådär härligt avlägsen och flummig att hon får mig att tänka på Luna Lovegood. Vilket har lett till att jag börjat gilla filmversionen av Luna Lovegood bara för att Luna och Cassie är ganska lika varann. Fast samtidigt är det bokversionen jag förknippar det med.... Äh, jag fattar knappt själv, så strunt i det. Det jobbiga med Cassie är i alla fall att fast hon är så fantastisk så hatar hon sig själv och svälter sig och skadar sig själv.


Hannah Murray aka Cassie Ainsworth


Evanna Lynch aka Luna Lovegood

Det briljanta (och självklara, när man tänker efter) är att karaktärerna som är 15, 18 eller 19 år gamla spelas av skådespelare som faktiskt är 15, 18 eller 19 år gamla. Vilket gör det ungefär tusen gånger trovärdigare än när de tar in folk som är mycket äldre för att spela ungdomar. Mina två favoritexempel på det senare är Antwon Tanner som var 28 när high school-serien One Tree Hill startade, och 29-åriga Gabrielle Carteris som spelade 16 i Beverly Hills.

Nu skulle jag i alla fall vilja visa klippet där karaktärerna sjunger Cat Stevens Wild world. Men eftersom det är det sista som händer i första säsongen skulle det vara en ganska stor spoiler, så ni (fast mest jag) får nöja er med att lyssna på låten istället.




Och så en rekommendation (en riktigt otippad sådan): Titta på Skins!



/ELIN

Vid något tillfälle, jag vet inte när det skedde eller vad som orsakade det, gick jag från att vara lite halvslarvig till att vara den absolut mest borttappande människan i min närhet. Det som är mest frustrerande är att sakerna jag tappar bort återfinns strax efter att jag slutat behöva dem! Det som i ett tidigare inlägg benämndes "gem" (som för övrigt var en gammal kursbok som jag skulle låna ut till en kompis) har nu hittats i en byrålåda, nästan längst upp. Jag hittade boken när jag letade efter ett pappershäfte som jag nu har tappat bort. Visserligen är det bara att gå till läraren och be om ett nytt häfte, men det är en gnutta irriterande när jag vet att det med största sannolikhet finns i lägenheten, och att jag kommer hitta det på måndagen, eftersom uppgiften som baseras på den ska lämnas in på söndag.

/Blääääää

Cirka en timme senare, när jag ännu inte hunnit publicera inlägget:

Goda nyheter! Jag är inte så slarvig som jag tror. Jag är bara outsägligt korkad. Jag har nämligen hittat häftet. Och låg det i en gul burk? Eller under sängen under allt damm? Eller hade jag råkat slänga det i pappersinsamlingen, där jag letat upprepade gånger.

Nää du!

Det låg mitt framför ögonen på mig hela tiden, på sängen. Det var samma papper som vi använt förut, till en annan uppgift, bara att jag inte fick in det i min tröga skalle. Antingen går jag nu under i erkännandet av min idioti eller så försöker jag se det postitivt, att letandet gjorde att jag hittade boken som var borttappad. Det lutar åt det första förslaget.

-Jag tycker du är dummare än Janssons grris!
-DET ska jag tala om för morfar att du har sagt!

/ELIN

Jag är seriöst den veligaste människan i världen! Jag vaknar på morgonen och bestämmer mig för att städa idag. Alltså knäpper jag på en film som kan roa mig medan jag städar: I love you, man. En och en halv timme senare är filmen slut och all städning jag fått gjord är några klädesplagg som låg på sängen som jag vek och la in i garderoben. Därför knäpper jag istället på datorn för att köra i gång något att titta på medan jag diskar, lagar mat och städar. Efter långt funderande bestämmer jag mig för en P3 Dokumentär om mordet på Olof Palme. Men dokumentären visar sig vara alldeles för spännande och intressant för att jag ska få något gjort. Jag stänger då av den och knäpper istället på fjärde säsongen av Vänner medan jag lagar mat. När jag har ätit upp maten visar det sig att hela säsongen inte fungerar, så jag stänger då av spelaren för att jag inte vill se om jag inte kan se alla avsnitt. Vad gör jag sen? Jo, jag knäpper istället på Gilmore Girls, om igen för att ha något avslappnande i bakgrunden medan jag städar. Efter cirka två minuter tröttnar jag (eftersom jag sett alla avsnitten tjugotre gånger förut) och bestämmer mig för att skriva ett blogginlägg, för att både slippa städa och slippa välja vad jag ska se på. Ett vinnande koncept.

(Förresten googlade jag Velapa, och jag fick 528 träffar, så nog är det ett ord allt!)

/ELIN

Omtenta inlämnad. Check! Den här gången kändes det faktiskt väldigt bra, så om jag får underkänt på den finns det risk för att vissa mord kommer begås... Nu kändes det som om jag var med i en deckare, för såna där uttalande gör att man lätt hamnar på misstänkta-listan. Så för säkerhets skull: Det var ett skämt. Jag skulle aldrig döda på grund av ett F. Möjligtvis misshandla, men längre än så skulle jag inte gå.

För en gångs skull använde jag tiden väldigt väl vid hemtentan (förutom där vid två-tiden då jag tittade på Big Bang Theory-bloopers på Youtube) och skrev från 8.15 till 16.55. Alltså 8 timmar och 40 minuter av 9 timmar möjliga. Om jag har räknat rätt. Jag hann också med att brygga min godast kopp kaffe hittills, vilket kanske inte säger så mycket eftersom jag bara bryggt kaffe en gång förut. Nu sitter jag och smuttar på min äckligaste kopp kaffe hittills (jag skulle värma upp kaffet som var kvar sen i eftermiddags men det blev inte varmt alls. Snarare iskaffe än något annat. Men ganska gott för att vara så äckligt).

Som vanligt låg min humor på topp under tentan och jag hann roa mig åt åtskilliga saker. Det bästa måste jag faktiskt få berätta om. Det är ett av mina favoritcitat ur Gilmore Girls. Här kommer det:

Luke är ute på en golfrunda med sin blivande svärfar Mr Gilmore. Han känner sig djupt pressad (bland annat för att han är kass på golf). För att låta bildad ljuger han ihop att han har som hobby att läsa böcker och när Mr Gilmore frågar vilken hans favoritförfattare är svarar Luke:

"Eh, Dick something. That science fiction guy. Dick something something"
Mr Gilmore: "Well, I'll bring 'Dick' up on the internet and see what comes up"

Alltså, jag skrattar hysteriskt varje gång jag tänker på det. Och jag vet att skämt ofta inte är lika roliga när man tar dem ur sitt sammanhang och försöker berätta dem för någon annan, men jag lovar att det inte gäller det här. Och om ni inte skrattar hysteriskt nu, så försök att dricka mängder med kaffe innan ni läser det igen så ska ni se att det blir superskojigt.

Sen har också ungefär sjunde världskriget brutit ut i min klass. Halva hösten har varit en ständig diskussion på diskussionsforumet om allt som varit fel med kursen och hur irriterade alla blir på lärarna. Jag själv pendlar mellan att hålla med om en del som sägs och att mest roas av hur arga människor kan bli. Det skulle man kunna göra en psykologisk studie på. Vilka som blir arga lätt, och vilka som tar mer lättvindigt på saker och tänker att det får gå som det går och "vi är alla bara människor".

Nu ska jag skärpa mig och försöka skapa två spellistor åt min vän Martina. En deppig och en peppig. Eftersom jag redan har en "Pepp" och en "Sorgelåtar" kommer det nog gå ganska enkelt. Så när jag är klar med det ska jag sjunka ner i min halvmjuka fåtölj och ägna kvällen åt att titta på Skins eller 10 orsaker att hata dig eller vad jag nu blir sugen på. Jag känner mig aldrig så fri och värd det som när jag skrivit en tenta!

/ELIN

Vissa summerar året några dagar innan nyår, och det tycker jag inte är riktigt rätt, för tänk om det allra bästa (eller värsta) kommer precis på slutet, och då får det varken vara med i det årets eller nästkommande års årskrönika. Därför väntade jag till idag innan jag ser tillbaka på förra året, och så här tre dagar senare har jag dessutom fått lite perspektiv på 2011 och kan prata om det som en utomstående. Så här kommer listan över nya upplevelser jag hade under förra året:

En bok jag läste: Jane Eyre. Fascinerande att få en inblick i hur även en kvinna på 1800-talet kunde sträva efter självständighet.
En film jag såg: Till det som är vackert. Överhuvudtaget blir jag mer och mer imponerad av Alicia Vikanders skådespelartalanger.
En tv-serie jag fastnade i: 16 år efter att den kom ut såg jag BBC:s version av Stolthet och fördom. Sen i våras har jag sett den kanske fyra gånger, och alltid hela serien i sträck, 5,5 timmar. Jag vet inte vad det är med den, men varje gång den är slut blir jag besviken för att jag tycker att något saknas. Och strax blir jag sugen på att se den igen för kanske kommer det där lilla extra den gången.
En artist jag upptäckte: Britta Persson
Den största upplevelsen: World Scout Jamboree på Rinkabyfältet. Överväldigande men samtidigt så vardagligt.
Den enda utlandsresan: Till Åbo med mina "Falu"-kompisar. Inklusive den godaste (och dyraste) pizzan någonsin på Dennis!
Ett ruggigt bra beslut: Att bo hos mormor och morfar i tio veckor. Det kan rekommenderas till alla, eftersom det är otroligt lärorikt (kanske inte hos just min mormor och morfar då, ni får hitta egna).
Det mest surrealistiska som hände: Jag åt lunch sittande två platser bort från kungen och drottningen. Jag var väldigt medveten om mitt bordsskick... Och som om inte det var nog satt Anni-Frid Lyngstad från Abba ett par bord bort. Skumt.
Min klädstil: Alltmer second hand och en hel del knappar.
De här låtarna kommer för evigt påminna mig om 2011 (och av någon outgrundlig anledning är alla kopplade till lägret i somras):

• Changing the world (lägerlåten på Jamboreen).
• The sun the trees med Russian Red (som min vän från Spanien lärde mig att lyssna på).
• Moonshine med Hardcore Superstar (spelades konstant på Bandit Rock som en av mina tältbyggarkompisar envisades att ställa in radion på varje gång hon hamnade i framsätet på minibussen. Vilket skedde alltför ofta om ni frågar mig).
• The final countdown med Europe (mäktigt ögonblick i slutskedet av Jamboreen).
• We built this city med Starship (Den här spelades på en bergssprängare när vi, alla gamla tältbyggare, gick tvärs över hela lägerområdet och insåg att vi faktiskt hade byggt den där stan).
• Mr Saxobeat med Alexandra Stan (Låten som vi dansade tältdans till).

Idag har jag för första gången bryggt mitt eget kaffe i min julklappskaffebryggare och skrapat bort ett tjockt lager mögel från en syltburk för att kunna äta av sylten. Är det inte härligt att vara en självständig, ensamboende ung kvinna, så säg?

/ELIN