efteralladar

Det är ofta när jag läser saker jag själv skrivit som jag skrattar till. Det säger sig självt att man skrattar åt sina egna skämt, vem har bättre humor än du själv liksom? Det är dock mer sällan jag blir berörd av mina egna texter och tankar. Men nyss läste jag något jag skrev i mitten på mars i år och inte läst sedan dess. Det handlar om skådespelaren, programledaren, och artisten Neil Patrick Harris, en av mina idoler som efter sin roll i How i met your mother skulle börja i en Broadway-föreställning som heter Hedwig and the angry inch. Så här står det:

 

Det finns många skäl att beundra Neil Patrick Harris. Men nu när jag läst två långa artiklar om och av honom inser jag det jag gillar mest med Neil. Han kan trolla, vara gammal barnskådis, vara pappa, spela womanizer, spela transa, leda galor och vara bög. Vad han än gör så är han alltid Neil. Hur mycket Barney (i How I met your mother) jag än sett skulle hans roll som transa inte chocka mig, det skulle inte förändra min bild av honom. För jag vet att Neil har många sidor, och han definierar själv vad som är han.

 

Jag vill på samma sätt som Neil skapa min egen identitet. Jag vill slänga mig mellan könsroller som Tarzan i lianer. För jag vet att jag passar inte in i stereotypen av en tjej, eller kille, eller hetero, eller gay, eller någon annan stereotyp. Ingen gör det. Det är min rättighet som människa att vara den som ytterst bestämmer vem jag ska vara och vart mina gränser går.

 

Ibland är jag ganska klok.

 

/ELIN

 

 

Jag har aldrig förstått mig på folk som blir upprörda av större världshändelser. 9/11 upplevde jag som vilken nyhetshändelse som helst, och när vi efter Tsunamin fick i uppgift i skolan att skriva av oss våra känslor skrev jag om min ilska över att svenskar bryr sig mycket mer om vad som händer med andra svenskar än med övriga människor, och att det finns så många andra hemska saker som borde få lika stor uppmärksamhet (det här skedde när jag var tretton, men synsättet har definitivt hängt med mig sedan dess). Nu idag förstår jag att det är ett mänskligt sätt att reagera på; kan vi inte identifiera oss med de som drabbas har vi svårt att känna med dem. Idag inser jag också att det fanns en stor mängd svenskar som åkt till Thailand tidigare år men just den här julen stannade hemma; många som spenderat mycket tid i Sydostasien och därför nu mycket väl kunde känna igen sig i de drabbade familjernas öde. Själv har jag aldrig varit där så för mig var det en otroligt avlägsen händelse.

 

Men jag tror också att vi alla har något vi kan bli berörda av, och jag vet också vad som för mig kommer på första plats.

 

I början var jag inte alls särskilt påverkad av det som hände på Utøya. Visserligen hade vi fyra stycken tysta minuter för terroroffren medan jag var på Världsscoutjamboreen, men det var ändå inte verkligt. Men när jag kom hem flera veckor senare började jag titta på videoklipp på internet, på nyhetsrapporteringar och minnesstunder. Plötsligt slog det mig: Det här är jag. Varenda människa som dog på den där ön är jag.

 

Sedan jag var liten har jag åkt på många läger, och läger är fortfarande något av det bästa jag vet och det som får mig att må som bäst. Jag vet exakt vilken frihetskänsla det innebär att under en vecka umgås med människor som man hör ihop med, som man delar en viktig aspekt av sitt liv med. Plötsligt existerar inte omvärlden, allt som finns är det som sker inom lägerområdets gränser.

 

Förutom min passion för att åka på läger är jag också intresserad av politik. Jag är med i ett politiskt ungdomsförbund men jag är knappast extrem på något vis; att se mig som ett hot mot samhället är det mest skrattretande jag kan tänka mig. Det är också det som är grejen med Utøya: det var Arbetarpartiets ungdomsförbunds medlemmar som blev offer. Sossar alltså. Seriöst, de flesta måste ju hålla med om att det inte finns några tristare politiker än just sossar (möjligen med undantag för folkpartister). Ändå var de måltavlan, det var dem som skulle skjutas.

 

Skandinaviens politiker utmärker sig genom att inte utmärka sig. De är medelklassens medelålders mellanmjölkspolitiker. De är jag.

 

Så även om det gått ett och ett halvt år sedan terrordåden och jag sitter på ett collegerum i USA, 6500 mil från Norge, kan jag när som helst bli som lamslagen av förtvivlan och ren förvåning över att de ungdomarna, barnen i många fall, dog för att de var på läger med sin kompisar. Läger; den tryggaste och mest fridfulla miljö jag under mina 21 år kommit i kontakt med, i ett av världens fredligaste länder. Det enda jag kan göra är att ta vara på det faktum att det trots all inte var jag och att jag till skillnad från dem har möjligheten at göra någonting för världen.

I will tell your story and keep you alive

 

Jag såg just en webbfråga som DN ställt till läsarna, i samband med en artikel om att Stockholm ska börja ta ett hårdare tag i skolorna:


Ska jag vara helt ärlig så blev jag ganska chockad. Här har jag gått och trott att Jan Björklund är en representant skickad av djävulen, och så visar det sig att en stor del av Sveriges befolkning (eller DN:s läsare, vilket i rättvisans namn inte riktigt är samma sak) håller med honom.

De kommentarer som följer på frågan menar att barn måste lära sig att ta konsekvenserna av sitt agerande. Men jag menar att straff och konsekvens är två helt olika saker. All forskning visar på att straff inte är ett bra sätt att lära ut på. Hela tankesättet med Supernanny och Behaviorism är absurt, för det lär barnen att man inte ska göra saker just av den anledningen att man ska slippa bli straffad. Istället för att tänka på de personer som drabbas av barnets agerande hamnar fokus på straffet. Barnet vet på så vis vad den inte ska göra, men inte varför föräldern/läraren anser att det inte är rätt.

Om nu elever lär sig att inte göra på ett visst sätt för att de riskerar straff, hur blir det då när de blir vuxna och ska klara sig själva? Ingen kommer att bestraffa dem när de gör något dåligt, och därför tolkar de det som att det inte är dåligt och i längden kan de i princip göra vad som helst utan att tänka på andra.

I USA har skolorna hög kontroll på skolornas elever och de eleverna lär sig hur man ska komma undan med saker utan att någon upptäcker det. Är det ett sånt samhälle vi vill ha? Där det är helt okej att ljuga, stjäla och mörda, bara man inte åker fast?

Jag hörde ett jättebra exempel på det som jag ser som skillnaden emellan konsekvenstagande och bestraffning. En klasskompis berättade att hennes barn går i en skola där man har ordentlig uppföljning av mobbning. I stället för att straffa mobbaren får denne sitta ner och skriva på en lapp exakt vad den gjort, och den som blivit utsatt får göra samma sak. Sen ska de ta hem lapparna till sina föräldrar och de ska skriva på och skicka tillbaka till skolan. På så sätt är både mobbaren och dess föräldrar medvetna om vad personen gjort och hur det upplevdes av den som blev mobbad. Nu vet ju inte jag hur bra det här systemet fungerar i praktiken, men det låter som ett väldigt intressant system för att ge mobbaren inblick i den mobbades upplevelser.

I grund och botten handlar uppfostran om att lära sig att ta ansvar för sitt handlande utan att någon står där och väntar med piskan. Det gör man genom att ge barnen en känsla för empati så att de har förmågan att tänka sig in i hur andra kan känna sig när de själva säger och gör något. Det är det som är att lära sig ta konsekvenserna för sitt agerande.

/ELIN

Jag måste förresten också kommentera Socialdemokraternas troliga framtida partiledare. Det är ju urkul att de väljer en snubbe som är "skojfrisk" och "bra på att leverera one-liners". Det är ju allt man vill ha av ett lands ledare...

I min värld har förtroendet dock inte sjunkit. Förtroendet fanns aldrig där, eftersom han framstod som en pajas mer än en statsminister. Men inte ens jag trodde väl ändå att han skulle åstadkomma så mycket på ett år...

Mycket beror förstås på media, och det första jag någonsin såg av den där mannen var följande klipp som visades i Rapport när han lanserades som ny partiledare:



I rest my case.

/ELIN

Jag hade egentligen stängt av datorn och skulle gå och lägga mig, när jag råkade få se en dokumentär på Tvåan: Dokument Utifrån: Modets offer. Jag blev så obehagligt till mods när jag tittade att jag var tvungen att göra något innan jag somnar. Dokumentären handlar om de kemikalier som används i asiatiska fabriker när man tillverkar kläder. Man får se hur stora västerländska klädkoncerners chefer åker ner till Bangladesh eller Indien för att träffa fabrikscheferna. Då borde ju cheferna rimligtvis få se hur barn och vuxna står och jobbar med fötterna i giftiga restprodukter som kan göra dem sjuka för resten av livet? Men nej då, för cheferna lämnar helst inte hotellet, utan bjuder in den ansvarige för fabriken till hotellet för att prata där. Det är ju skönt, då slipper de ha dåligt samvete för den industri de upprätthåller.

Det jag blir arg på är de upprepade bevis på att kolonialismen finns kvar, den har aldrig försvunnit. Vi som är rika vill ha det bekvämt, och därför utnyttjar vi de som är fattiga och inte har något annat val än att ta ett farligt jobb. Arbetarna kan inte klaga, för då riskerar de att få sparken, och när de blir sjuka har de inte heller råd att skaffa den sjukvård som behövs. Och så går vi omkring här i våra H&M och JC och Lindex och tittar på söta tröjor och snyggt skurna jeans, och skiter fullständigt i vem som har tillverkat grejerna och hur det gick till. Jag blir irriterad varje gång någon i skolan pratar om en ny jacka de har köpt eller när jag ser folk på tv prata om att det viktigaste är att klä sig snyggt. Jag är själv inte bäst i världen och det händer att jag köper nya kläder, men det är som om de flesta inte bryr sig överhuvudtaget! DET har jag svårt att få in i min lilla hjärna, hur det går till...

God Natt.

/ELIN

I kursen i kvalitetsteknik jag läser just nu finns en bok som heter The Toyota way. Den handlar om hur Toyota har blivit ett stort företag genom vissa värderingar, såsom att eliminera slöseri i verksamheten och att skapa ett långsiktigt tänkande. Liker (2004) som skrivit den har ägnat tjugo år åt att studera Toyotas arbetssätt och tydligen kommit fram till att det är perfekt! För i de kapitel jag läste fanns inte ett ont ord om The Toyota way. Då jag drillats i att ifrågasätta allt jag ser är det här något som stör mig något oerhört. För enligt min upfattning är ett reflekterande och kritiskt synsätt på sitt eget arbete något av det viktigaste som finns inom den akademiska världen. Man kan läsa rapporter och avhandlingar där författarna ägnat hälften av sidorna åt att bara berätta hur de gått till väga och vad de hade kunnat göra bättre. Men Liker går på med sitt sida efter sida om hur fantastiskt på alla sätt Lean (arbetssättet Toyota arbetar med och för övrigt titeln på kursen jag läser) är.

Vid ett tillfälle (på sida 237 för de som är intresserade) talar Liker om hur Toyota tillämpar Maslows behovstrappa. Där finns följande stycke som gjorde mig smått äcklad:

De som arbetar på Toyota får sina grundbehov tillgodosedda. De är välavlönade, känner sig trygga på sin arbetsplats och arbetar i en säker och kontrollerad miljö. Teamet kan tillgodose deras sociala behov med en mängd aktiviteter på och efter arbetstid. I Toyotas kultur betonar man vikten av utmanande arbetssituationer för att bygga upp självförtroende hos personalen. De ska kunna experimentera och se resultat av sitt arbete och på så sätt förverkliga sig själva.

Någon mer än jag som anar att himmelriket i själva verket ligger i Japan?

Det som gör mig mest konfunderad med det här påståendet är det faktum att Toyota anses kunna tillföra allt som krävs för att kunna förverkliga sig själv. Att förverkliga sig själv innebär att man får det man drömt om (till exempel den man älskar, drömjobbet och den dyraste hunden) och dessutom utåt vara den man innerst inne vill vara. Detta är något Maslow själv menar är praktiskt taget omöjligt att genomföra i verkligheten. Han talar om att det är strävan mot målet som en stor del av livet består av. Därför är det väldigt intressant att Liker hävdar att Toyotas bilfabriker kan ge detta till sina anställda.

En annan sak att anmärka på är Likers brist på underlag. I hela kapitel 16, som jag just citerade ifrån, finns en enda referens noterad, och den handlar om något helt annat än det citatet säger. Liker kan alltså utan omsvep tala om hur Toyotas anställda känner sig utan att ens berätta hur han fått den informationen (om det nu inte är något han hittat på själv, vilket han kan ha gjort eftersom det inte går att kontrollera).

The Toyota way är en väl rekommenderad bok och pryds på framsidan av texten "Nu på Svenska", det är alltså en bok man längtat efter. I min värld är The Toyota way okritisk propaganda för Toyota och ett arbetssätt som snart är utbytt till förmån för något nytt. Det är väl helt okej, folk får väl skriva vad skit de vill. Men ska de ge det till mig som kurslitteratur som jag ska kunna diskutera på ett akademiskt sätt, då får de allt ta och omarbeta den lite först.

/ELIN, who is not likely to like Liker

Hämtat från svt.se 22 september
"Omkring 100.000 barn i Västafrika sliter på kakaodlingar under slavliknande förhållanden, i många fall mot sin vilja, rapporterar CNN.

Redan 2001 uppmärksammades situationen om barnarbete och människohandel på vissa kakaoodlingar i Västafrika.

I Sverige reagerade chockladföretagen på rapporterna och branchföreningen Chokofa jobbar sedan flera år för att förbättra arbetsförhållandena på kakaoodlingarna, framför allt i Västafrika.

Förbättra
70 procent av världens kakaoproduktion kommer just från Västafrika och 90 procent av kakaon odlas på små familjejordbruk.

Bara i Elfenbenskusten är över 600.000 familjer beroende av kakaon för sin försörjning.

-Det pågår ett arbete för att förbättra insyn och kontroll, bland annat försök att bygga upp ett certifieringssystem, men det är ett mödosamt arbete som tar tid, säger Chokofas VD Håkan Björklund.

Istället för att vara i skolan förväntas barnen ibland arbeta på familjejordbruket.

Förbättra
Flera medier och människorättsorganisationer har pekat på problemet med människohandel och barnarbete under vad som beskrivs som slavliknande förhållanden på vissa kakaoodlingar.

-Detta är något som en samlad chokladindustri bestämt tar avstånd ifrån.

Håkan Björklund menar att att det stora problemet i Västafrika inte är tvångsarbete utan problemet är att istället att barn som arbetar i familjens egna jordbruk riskerar skador på grunda av tunga lyft och felaktig hantering av bekämpningsmedel och skördeutrustning.

Olyckorna bottnar ofta i bristande kunskaper och avsaknad av rätt utrustning. Och fattigdom.

-Vi måste arbeta ännu hårdare för att komma till rätta med dessa missförhållande, säger Håkan Björklund, och chokladföretagen verksamma i Sverige har gått samman i ett projekt för att förbättra arbetsförhållandena och öka medvetenheten kring hälso- och säkerhetsfrågor vid kakaoodlingar i Västafrika.

Rikard Palm
[email protected]"

/ELIN

Dessa dagar frossar media i 9/11 eftersom det är tio år sen det hände. Då jag är inne på svt:s hemsida flera gånger om dagen slår rubrikerna emot mig stup i kvarten. Det är brandmän som inte får komma på minnesceremonin, det är någon lärare som undervisade samtidigt som det hände och så vidare och så vidare. Det gör mig så fasansfullt irriterad. De förklarar gärna uppståndelsen med att världen förändrades i den stunden och det håller jag absolut med om att den gjorde, med tanke på flygsäkerhet och det övervakningssamhälle vi idag lever i, plus fientligheten mot islam. Men då tycker jag att det är tusen gånger viktigare att de fokuserar på hur samhället faktiskt har förändrats istället för att intervjua hundra personer som säger hur mycket de sörjer 9/11. För om det hade varit vilket annat land i världen så hade svt och andra medieföretag inte ägnat sex dagar åt tioårsdagen, för det hade inte sålt i närheten lika bra som att se George W Bush sitta i direktsänd TV och prata om de onda namnlösa som bestämde sig för att döda USA:s mammor och pappor.

Det kan möjligtvis vara så att jag var för liten för att bli lika tagen som andra av 9/11. Jag var tio år och för mig var attacken som vilket krig eller vilken olycka som helst, som man ser på TV varje dag. Någon får gärna säga emot, om ni tycker att uppmärksamheten är rättfärdigad och att det är jag som inte förstår bättre.

/ELIN

Att plugga blir intressant först då man kan applicera det man läser på verkligheten. Jag har ofta problem med det. Men idag satt jag stundvis som klistrad vid min Kvalitet från behov till användning (låter fascinerande va?). Dels var det otroligt intressant att få lära mig lite världshistoria. Anledningen till att Japan blev så framstående inom teknologisk utveckling var nämligen för att man efter andra världskriget importerade kunskap om kvalitetsteknik (utvecklingsarbete inom organisationer) från USA. Sen blev man så bra på det att USA kände sig hotade och började ta efter den japanska modellen (som från början kom från amerikanska forskare).

Det andra jag fastnade för var följande citat om att låta människor vara delaktiga i arbetet i en organisation:

• Det viktigaste för en människa är att veta och känna att hon behövs
• När en människa i frihet får ta ansvar frigörs resurser som annars inte är tillgängliga
• En människa som inte har information kan inte ta ansvar. En människa som har information kan inte undgå att ta ansvar

Det här resonemanget stämmer så väl in i min människosyn i allmänhet och min utbildningssyn i synnerhet. Om man ska utbilda någon till att vara delaktig i samhället måste man först lära personen att vara delaktig i skolan.

För övrigt har även jag fallit ner i Halv åtta hos mig-träsket. Jag kan ju skylla på att jag tittar för Helge Skoogs skull. Den mannen vill jag gifta mig med! Skulle kanske vara lite skumt i och för sig, då han är bara tre år yngre än min mormor och morfar. Nyss sa han "Ständigt denna Mannerström". Hihi. Alla vi Ture Sventon-nördar fnissade i alla fall. Alla en.

/ELIN