efteralladar

Något jag har insett under min tid här i USA är det enorma privilegiet det är att ha ett hemland. Trots att USA liknar Sverige mer än vad många andra av världens länder gör så finns det något så fundamentalt svenskt i mig att jag hela tiden är medveten om att jag inte är hemma. Det är ofta småsaker; som att inte hitta rätt choklad i affären eller när min rumskompis inte förstår mina skämt. Men det finns också stora, viktiga saker, som att jag aldrig känt mig så socialdemokratisk som sen jag kom hit, och att jag inte kan uttrycka mina exakta känslor på engelska för att jag inte har det som modersmål. Det är dessa saker som gör att jag längtar hem till den plats där allt är som jag är van vid.

Jag bor här i fyra månader, vilket inte är någon speciellt lång tid. Jag funderar mycket på de människor som åker ifrån sitt hemland för att stanna där hela livet. Jag har under det här året lärt känna flera människor som själva emigrerat från ett land eller som har två nationaliteter för att en av deras föräldrar flyttade utomlands för kärlekens skull. Dessa människor fascinerar mig, för det är ingen liten sak att åka ifrån de där små faktorerna av trygghet och igenkänning. Att flytta till USA verkade förut inte som någon enorm sak för mig, men nu ser jag det som snudd på en omöjlighet. Inte för att jag tycker illa om USA, men för att det inte är Hemma.

Allra mest tänker jag på alla de människor som inte har något val. De som lämnar huset, släkten och ursprunget och flyttar till en annan del av världen för att de måste. De har ingen koppling till det nya landet som de kommer till och de vet inte om de någonsin får komma tillbaka hem. Jag kan omöjligt förstå hur detta känns, men efter tre månader i ett nytt land vet jag vilken otrygghet som ligger i att leva in en kultur där de pratar om andra saker, har andra kläder och där det finns människor som hela tiden påminner dig att du bryter på ett annat språk.

Jag upptäckte nyligen en helt fantastisk Laleh-låt som handlar om att lämna hela sitt ursprung bakom sig. En del av texten går så här:

Leave your country
Leave the notes
Of your future and your goals

Leave your language
You once spoke
Leave the soil where you were born

Leave all
We know too well
Leave this Paradise, caught in Hell

Låten heter ”Better Life”, och det kanske också blir ett bättre liv för dem som flyr; ett liv utan förföljelse och ständig rädsla för att förlora sin familj. Men det är också för många ett liv dömt till utanförskap och saknad.

/ELIN