efteralladar

Det här är ett inlägg som jag planerat att skriva ett tag. Det borde jag ju i och för sig inte berätta, för det skapar förväntningar på det som komma skall. "Äntligen ska jag få höra Elins innersta tankar" tänker du (vilket kanske är din innersta tanke, vem vet?). Nej, så värst djupt är det inte, men det handlar om udda saker som jag går runt och funderar på. I listform såklart. Så här kommer den:

 

 

1. Busschaufförer som vinkar till varandra. Få saker framkallar så rena glädjekänslor hos mig som när jag sitter på en buss och chauffören vinkar till busschauffören som sitter i en mötande buss. Det allra bästa är ju om man är ute på en stor väg och det kommer en buss från ett helt annat bussbolag, för då är jag helt säker på att chaufförerna inte känner varandra, men de vinkar ändå för att de tycker att det är så makalöst härligt att det finns andra busschaufförer där ute.
   
   
2. Att kolla upp skådespelare. Det här kanske inte låter så konstigt. Många har nog sett en film, funderat vem en skådespelare är och googlat för att få reda på var man sett skådespelaren förut. Detta gör jag också, i väldigt hög grad, men jag tar det även till en helt annan nivå. Jag kollar upp svenska skådespelare på Facebook. Inte bara för att se hur de ser ut nu och vad de gör, utan framför allt för att se om de är vän på Facebook med andra skådespelare från samma tv-serie eller film. Av någon anledning gäller det främst skådespelare från gamla barn- och ungdomsserier. Barnen på Luna, Livet enligt Rosa, Guds tre flickor (den är inte så gammal. Däremot var jag rätt gammal när jag blev störtförälskad i den) och Pip-Larssons. Finns det en känd serie från 90- eller 00-talet så har jag stalkat skådisarnas Facebook.
   
   Så sent som i går kväll kollade jag upp skådisarna från Alla vi barn i Bullerbyn. Och här kommer vi till varför jag gör detta. Ni som tycker att denna hobby låter creepy eller bara urbota långtråkig ska lystra nu (ni som tycker att det låter creepy kommer stå fast vid er åsikt. Ni som tycker att det låter långtråkigt kommer möjligen sälla er till den förra gruppen. Hör gärna av er och meddela vilken grupp ni tillhör. Jag genomför en kundundersökning just nu). Som sagt undersöker jag om skådisarna som spelat i samma serie är vänner med varandra. Och anledningen till det är att jag har fått för mig att människor som är vänner på Facebook håller kontakt dagligen, är allra bästa vänner och antagligen också är ihop. Den mest störda delen av mig går runt och hoppas att de som spelade Britta och Lasse i Bullerbyn skulle vara ett par idag. Det spelar liksom ingen roll att de var omkring elva år gamla när de spelade in det och att jag som jämförelse knappt har kontakt med någon jag umgicks med när jag var elva. De hör ihop, så är det bara.
   
   Nyss såg jag något underbart förresten. Jag tittade på några avsnitt av serien Livet i Fagervik (som inte är en barnserie men den är gullig och småcharmig så det går att Facebooka folk ändå) och kollade sen upp en av skådisarna. Förra året skrev hon en status om att hon ville ha tips på tv-serier. Och en annan av skådisarna kommenterade och gav tipset "Livet i Fagervik?". Ni anar inte hur en sån sak kan lysa upp hela min kväll!      
   
   
3. Kallt kaffe, varm glass och i stort sett allt som är ljummet. Jag är en ganska känslig individ, så jag tycker att även milda såser är för starka och oavsett om jag äter något kallt eller varmt måste jag vänta tills det tappat all form av det som gör det till vad det är.  
   
   
4. Vasas flora och fauna. Varför det är så konstigt vet jag inte, kanske för att jag inte förut lyssnat på musik där de sjunger på finlandssvenska. Men jag vill passa på att skriva om det i alla fall. Det är alltså ett band som gav ut sitt första album förra året. Om min gamla gymnasiekompis Cecilia läser detta kanske hon blir stolt över att jag övar flitigt på min finlandssvenska! Bara hon inte testar mig så...
   
   Min favoritlåt heter Stängningsdax. Det är en sorgsen lugn låt som börjar med raden "Du kan lika gärna stanna där du är". Jag trodde först att den handlade om något jättejobbigt på grund av den melankoliska känslan. Men när jag väl lyssnade ordentligt på texten insåg jag att den handlar om ett misslyckat raggningsförsök på krogen. Briljant. Jag älskar låtar som har en sorgsen melodi och mer lättsam text och vice versa. Vilket för mig över på nästa punkt:
   
   
5. Roliga dramaserier och sorgliga komediserier. Jag klarar inte av serier som bara ska vara roliga. Det måste finnas någon slags svärta i det, annars tappar jag intresset direkt. Nu börjar jag genast ifrågasätta det jag just skrev (sa jag att det är mitt i natten när jag skriver detta?). Min favoritserie sedan i somras är Unbreakable Kimmy Schmidt och den är nästan bara knäpp och tramsig. Det finns i och för sig en frustrerande galen predikant och ett gäng kvinnor som varit kidnappade i femton år, men det är inte alls de mörka elementen jag är intresserad av i serien. Vi stryker den här punkten tror jag.

Idag är jag sjuk. Det här är vad jag gjort idag:

 

• Tittat på Say yes to the dress på TLC, en favorit.
• Tittat på tusen andra tv-serier på TV, DVD och Netflix.
• Gått i snigelfart till affären och ändå däckat hemma i ett moln av hosta och svett.
• Gjort hostmedicin på varmt vatten, lime, honung och garam masala. Jag hade ingen ingefära hemma (och för övrigt hatar jag ingefära) så jag tog den krydda som låg närmast. Funkade utmärkt!
• Tittat på Pip-Larssons på DVD.
• Kollat på Facebook för att se vilka av de gamla barnskådisarna i Pip-Larssons som är vän med varandra på Facebook. Lägg märke till att det inte ens är första gången jag gjort precis denna koll. Så illa är det.
• Blivit traumatiserad av att se att tvååringen i Pip-Larssons inte är två år gammal längre. Och inte alls lika söt. 
• Tittat på Crocodile Dundee (AWS) och fascinerats över att det faktiskt finns ett 80-talsmode som inte är så pjåkigt.
• Funderat på om AWS (As We Speak) är en riktig förkortning eller om jag just hittade på den.
• Spelat Candy Crush.
• Spelat Candy Crush Soda.
• Spelat Candy Crush Jelly.
• Funderat på varför Crocodile Dundee-produktionen inte skaffade mer verklighetstrogna kulisser.
• Ätit choklad, enbart av den anledningen att Familjeliv säger att det hjälper mot rethosta. 

På små orter är det inte alltid som det händer så mycket, vilket skapar problem för de journalister som har som heltidsjobb att skriva om det som faktiskt händer. I min uppväxtkommun Ockelbo har tidningen Arbetarbladet löst detta genom att inte skriva så mycket om Ockelbo. Vanligtvis nämns det bara om Wij trädgårdar slarvat bort mer av kommunens pengar eller om man lyckats skaffa en ny älg med kungligt namn.

 

I Norrköpings Tidningar har man en helt annan approach. Jag anar att det finns en eller flera journalister som inte skulle ha något jobb om den/de inte skrev något om Söderköping. Därför satsar man på att rapportera allt - och ingenting. Jag presenterar därmed:

 

 

1. Man snattade falukorv under jackan

 

Hela artikeln lyder: "När han sedan gick igenom kassan hade han varken kundkorg eller några varor, som han betalade för. Däremot såg vittnet att jackan buktade ut i ryggen (!!! vem snattar genom att gömma saker på ryggen? förf. anm.). Mannen stoppades och erkände att han plockat på sig bland annat falukorv, kalvfilé, kattmat, grädde och en räksmörgås." Dock förtäljer inte artikeln vad det var för mysko mat han skulle laga?!

 

2. Klotter på vägskylt

 

3. Tankade utan att betala

 

Med tanke på hur många artiklar på NT som har den här rubriken verkar de snarast inspirera Söderköpings storbovar till att också testa springnota. Rapporteringen kan väl knappast syfta till att vi Sörpingsbor ska kunna skriva in tips till polisen. Eller för all del, ser du till någon som har 14 liter obetald Shell-bensin i tanken, värd 191 kronor, så kan du kontakta polisen. Har du tur känns det på lukten att det är bensin från Shell.

 

4. Polisanmälan om bortflugen tamduva

 

Om du ser en duva du inte sett förut: kasta dig över den för att titta på foten. Där finns nämligen en ringmärkning med ett engelskt telefonnummer som inte gäller längre.

 

5. Man fick bluffaktura från Tallinn

Märk väl: mannen lurades inte att betala fakturan, han är inte fattigare än innan och det är såvitt vi vet inte del av någon stor härva. Rubriken hade lika gärna kunnat vara "Man fick upp ett pop up-fönster som sa att han kunde vinna 1 miljon om han klickade på länken. Mannen vann inte".

 

Hoppas nu att inte mina föräldrar läser det här och blir oroliga för att jag hamnat i en sån ligist-håla.

 

/ELIN

Nu vill jag presentera en lista som känns viktig ikväll:

 

 

Men först ett förtydligande: Bioupplevelser kan handla lika mycket om dig själv som om filmen. En film du sett fram emot i flera månader kan bli en besvikelse bara för att du haft för höga förväntningar. Min lista innehåller en film som jag längtat efter innerligt och två filmer som jag bara hamnade på. Alla tre är sådana som lämnat mig skakad och berörd på alla sätt och vis.

 

 

När jag gick i sjuan var det viktigaste i mitt liv att hävda att Sagan om ringen och Harry Potter var skit. Av den enkla anledningen att alla andra tyckte att det var bra. Samma läsår föll jag för båda de två verken. En kväll var jag ensam hemma och av någon anledning bestämde jag mig för att titta på Sagan om ringen. Den kvällen plöjde jag igenom både Sagan om ringen och Sagan om de två tornen (filmerna alltså, inte böckerna! Riktigt så skvatt galen är jag inte). Jag var fast.

 

På vintern kom Sagan om konungens återkomst ut på bio och min bror och jag drog med vår kompis för att se den (det faktum att min kompis uppenbarligen inte hade sett de två första filmerna bekymrade inte mig. Alla skulle frälsas. Hade jag haft fler frikyrkliga läsare av den här bloggen hade jag kanske dragit en Saul/Paulus-referens här för att tydligt visa på hur den som tidigare hatat något vill visa sin nyfunna kärlek för alla, men vi skippar det). I drygt tre timmar satt jag som förstenad med handen fast i popcorn-påsen. Det var fullkomligt magiskt.

 

 

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag trodde att jag skulle se en mexikansk film på Chicago Latin Film Festival som ett grupparbete. Men på grund av miss i kommunikationen gick jag helt ensam på en film om ett mexikanskt uppror som jag aldrig tidigare hört talas om. Och shit vad bra den var. Så outsägligt sorglig. Då jag letat efter filmen på internet i efterhand men inte ens hittat en version med engelsk textning tror jag att jag utan risk kan berätta om hur den slutar. I slutscenen har killen dött när den mexikanska polisen stoppat studentprotesterna. Tjejen det handlar om står kvar, ensam, övergiven och förstörd. Då börjar den här låten spelas:

 

 

Hon har förlorat sitt livs kärlek och the Turtles sjunger: "I can't see me lovin' nobody but you for all my life. When you're with me, baby the skies'll be blue for all my life". Det är brutalt. Behöver jag ens säga att filmen vann priset för bästa film på filmfestivalen?

 

Efter jobbet idag gick jag till biblioteket för att leta efter ett par filmer att låna och titta på den kommande veckan. Som vanligt ledde det bara till att jag insåg att jag redan har en massa filmer hemma (ungefär som när andra köper väskor eller skor (hrm)). När jag kom ut från biblioteket fick jag ett ryck att jag skulle använda min gamla bio-biljett som jag fick hösten 2013 som tack för att jag varit funktionär på sommarens läger. Sagt och gjort gick jag till bion, kom ihåg att jag tidigare velat se Pride, köpte min biljett och gick sen nöjd och glad och väntade på att filmen skulle börja.

 

Jag visste inte riktigt vad det var för film, bara att det var en brittisk komedi, och jag ville hellre se en brittisk komedi än något stort och svulstigt.

 

I korta drag handlar filmen om en grupp brittiska homosexuella i London som kommer på att de ska starta en grupp för att stötta strejkande gruvarbetare. Wow, det var.... udda, tänker du. Ja, det är det. Sjukt knäppt och samtidigt så viktigt. Knäppt för att gruvarbetare ses som en ganska homofobisk grupp människor och i filmen vill de verkligen inte ha de homosexuellas hjälp, hur mycket de än behöver pengar och mat för att klara sig. Viktigt när man inser gruppens grundvärdering: Om vi kämpar för våra egna rättigheter så måste vi kämpa för allas rättigheter. Dessutom ser ledaren för gruppen, Mark, att de poliser som tidigare trakasserat de homosexuella nu ger sig på gruvarbetarna som vägrar jobba tills de får bättre villkor. De känner igen sig i arbetarna och ser den lilla personens kamp mot den stora makten.

 

När de homosexuella möter de walesiska gruvarbetarna blir det något slags Les Miserables möter Torka aldrig tårar utan handskar möter stor humor. Det fantastiska är hur enkelt filmen driver med homosexuella i samma andetag som den driver med homofober samtidigt som den ser allvaret i att människor vänder sig emot en.

 

Okej, den innehåller så klart en del klichéer också, som när en hel sal ställer sig upp och sjunger en gammal walesisk sång helt apropå. Men när det är britter kommer de undan med fler klichéer än om det hade varit en amerikansk film, eftersom klichéerna generellt sätt är färre.

 

På samma sätt som jag för elva år sen var evigt tacksam för att jag såg den tredje Sagan om ringen-filmen var jag ikväll tacksam för att jag inte satt i salongen intill och såg den tredje Hobbit-filmen. Var sak har sin tid.

 

Gott nytt år!

/ELIN 

Den här helgen händer det. För första gången i mitt liv ska jag sova på hotell inom Sveriges gränser. Ni anar inte hur spännande det här är. Det enda pinsamma i historien är att jag ska sova mina första hotellnätter under Scouternas nationella stämma. Då är man pappersscout på riktigt (FYI pappersscout är en person som håller på med scouting men hellre sysslar med mötesprotokoll och stadgar än lär sig hur man överlever i skogen eller knyter en engelsk säckknop).

 

Missförstå mig rätt, jag har bott på hotell, men det är då såna vid medelhavet där städerskorna gör fjärilar av ens pyjamas. Jag har även bott på vandrarhem i såväl USA som Tjeckien. Men det närmaste jag kommit hotell i Sverige är campingstugor.

 

För att ge er perspektiv på hur stort och unikt det här är ska jag lista alla olika sätt jag faktiskt har sovit på:

1. Jag köper alltid den äldsta filmjölken på affären, för jag vet att jag antagligen är den som sätter i mig fil snabbast av alla Hemköps kunder och vill därför göra en god gärning.

På senare år har jag blivit otroligt känslig för sorgliga och fina saker. Jag gråter åt filmer och tv-serier säkert en gång om dagen. Jag är också expert på att gråta åt scener som inte är sorgliga, för att jag vet att det kommer bli sorgligt några säsonger senare. Det låter kanske vrickat. Men sånt är livet. Nyss såg jag något som var lite halvsorgligt, vilket fick mig att vilja se något helsorgligt för att jag skulle kunna leva ut känslorna helt och hållet. Det gjorde jag också. Detta gör att jag bara måste presentera min nyutgivna självhjälpsbok:

 

Elin tar med dig på Gråtfest 2014!

 

1. För att mjukstarta lite så är det bra att börja med något som mest är fint och därför käsnlomässigt. Vi tar näst sista scenen någonsin i Gilmore Girls. De ska till slut skiljas åt och mamman kämpar in i det längsta för att se till att hennes dotter har allt hon behöver. Och det har hon ju...

 

 

2. Det var ju alltså något fint men ändå ledsamt. Nu går vi vidare mot de tyngre grejerna. När jag gick på högstadiet undrade någon hur man kunde gråta åt Harry Potter-böckerna. Och det klart, om man bara sett filmtrailers med en liten unge som flyger omkring på en kvast eller lär sig förtrolla grodor så kan jag förstå skepsisen. Men det var faktiskt Harry som lärde mig att gråta på det här sättet. Och när Harry till slut står framför sina föräldrars grav och tårarna faller så kommer den mest bottenlöst sorgliga texten någonsin:

 

 

3. När jag någon gång vill snorböla på riktigt så läser jag en tonårsbok som heter Vår sista sommar av Lois Lowry. Den handlar om en trettonårig tjej som har en storasyster som hon alltid varit så avundsjuk på för att hon är snygg och populär. Men så får storasystern leukemi och ska dö, vilket såklart vänder alla känslor upp och ner. Huvudpersonen måste försöka definiera sig själv på egen hand samtidigt som hon ser sin syster tyna bort. Jag kan i stort sett bara titta på den här boken så börjar jag gråta. Läs den!

 

4. Nu när vi redan nått botten kan vi gräva ner oss ännu lite djupare. Ja ni hörde rätt, vi tittar på Titanic! Vad kunde väl vara bättre än 1 timmes lycka följt av två timmars hjärtslitande tragik. På senaste tiden har jag faktiskt varit så känslig att jag inte riktigt kan titta på själva delen när Titanic går under längre, det är för nattsvart. Men för att få till det där extra tjuvnypet på själen behövs det i vår gråtfest.

 

5. Och så avrundningen. Nu tänker ni: Vad ska komma nu (det är alltid bra att berätta för folk vad de tänker så att de slipper göra det själva)? Blir det begravningarnas begravning, depressionernas högborg? Blir det kanske den där fruktansvärda filmen du råkade låna en gång när du skulle se gulligt kostymdrama, den där alla dör i slutet? Svaret är nej. Istället blir det barnfilm med fruktansvärd dubbning, talande djur och sliskiga repliker. Och en Elin som storgråter för att det är så vackert:

 

 

Det var dagens lista. Hoppas ni mådde lika bra av den som jag gjorde!

 

/ELIN

• Spenderar en hel kväll med att försöka bestämma dig för vilken film du ska se.
• Sitter och deppar över att det är val imorgon och att du inte gjort ett skit för att påverka samhället de senaste fyra åren.
• Försöker komma på var du gjorde av med all energi för någon månad sen, när du var ledig hela dagarna. Nu kryper det i hela kroppen.
• Gör quiz på internet för att se vilken film du bör se. Jag var sugen på att se något jordnära där jag kan känna igen mig i karaktärerna. Jag har på tre olika test fått resultaten: Jurassic Park, Titanic och något som heter The Maltese Falcon från 1941. Wow, ni förstår mig verkligen. Jag satt ju just och tänkte tillbaka på hur det var när jag besökte en ö med dinosaurier och var med på ett skepp som tragiskt sjönk innan jag blev inblandad i en mordgåta under andra världskriget. Det är som att se sitt liv på vita duken.
• Är bitter över att quiz på internet inte alls ger de resultat du ville ha.
• Är förvånad över att quiz på internet inte alls ger de resultat du ville ha.
• Bloggar om hur sysslolös du är.
• Vill gå och lägga dig vid halv åtta.
  
  

Varje vinter skapar jag en ny spellista på Spotify: "Julen 2010", "Julen 2011" osv. Det alla desa låtar har gemensamt är inte att de handlar om julen, utan bara att jag råkar gilla dem i december vilket gör att de ofrivilligt blir juliga för mig. Det finns tre vanliga orsaker till att en sång kan hamna på min lista:

 

1. Låten spelas konstant under Musikhjälpen tills jag börjar tycka om den. Två exempel på detta är Dancing on my own från 2010 och Alla låtar som någonsin gjorts i tv-programmet Så mycket bättre.

 

2. Musiken finns med i en film eller serie som jag antingen ser före jul eller så är det jul i filmen eller serien så att låten automatiskt förknippas med jul. Över huvud taget har jag börjat älska det faktum att film och tv kan få mig att ta till mig en låt som jag aldrig annars hade tillåtit mig att tycka om. Take Thats Back for Good hade jag aldrig vågat lyssna på om den inte ackompanjerade den otroligt sorgliga scenen i brittiska The Offices julspecial.

 

3. Den idiotiska orsaken. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett blogginlägg där Take That får så här mycket utrymme, men faktum är att för två år sen fick Take Thats låt The flood en plats i min julspellista. Anledningen: Elin trodde att den handlar om julen. Nyss tittade jag på texten och även om det är uppenbart att den inte har något med jul att göra så är det även fysiskt omöjligt att förklara vad den faktiskt handlar om. Försök tyda följande textrader:

 

 

(Blöder

Men ingen av oss ger oss av

Akta din mun, pojk

Annars flyter du hem)

 

Here we come now on a dark star
Seeing demons, not what we are
Tiny minds and eager hands
Will try to strike but now will end today

(Här kommer vi på en mörk stjärna

Ser demoner, inte vad vi är

Små sinnen och ivriga händer

Kommer försöka slå men nu kommer att vara över idag)

 

Unikt visserligen, men totalt obegripligt. Jag skulle vilja starta en liten gissningstävling gällande hur många minuter alla tror att det tog att skriva den här texten. Särskilt i jämförelse med hur mycket pengar gruppen tjänade på låten.

Elins nostalgitripp fortsätter, och ju längre jag är nostalgisk desto mer långsökta blir mina källor till sentimentalitet. Därför presenterar jag en lista över tre former av nostalgi som drabbat mig den senaste veckan:

 

På tal om politik så såg jag Leif Pagrotsky på Stockholms Central för några veckor sen! När jag såg honom tänkte jag på hur otroligt förutsägbart det är att konstatera hur kort han faktiskt är, och när jag tänkte på det kom jag att tänka på vad Kalle Lind (aka min husgud) skrivit, att i början av 2000-talet gick all svensk satir ut på att skämta om att Pagrotsky var kort, och när jag letade efter det citatet hittade jag ett annat av Kalle Linds citat, om svenska partiledare:

 

Ur Kalle Linds Människor det varit synd om

 

Och med de insiktsfulla orden avslutar jag kvällens session. Men håll i er, för framöver återkommer jag med en analys av Göta Kanal och dess dammsystem. Det ni!

 

/ELIN

När jag hörde att SVT skulle öppna upp sitt arkiv och lägga upp gamla program på internet blev jag jätteglad. Jag såg fram emot timmar av gamla julkalendrar och serier jag för länge sen glömt bort. Nu när det finns hundratals program i arkivet vill jag mest fnissa åt allt knäppt som ligger där. Jag har därför gjort en lista på det allra knäppigaste. Jag ska kanske förytdliga att jag verkligen inte gått igenom alla program i Öppet Arkiv, jag har bara tittat lite på dem med skojigast/tristast namn och valt ut ett fåtal som är värdiga att vara med på listan.Därmed presenterar jag:

 

1. Ett resande teatersällskap. Det värsta jag vet är när man visar en pjäs på tv. Den fantasi som krävs för att kunna njuta av teater går liksom om intet när kameran zoomar in på de hafsigt målade kulisserna. Detta är dessutom en teaterpjäs om ett teatersällskap som spelar teater. Åtta timmar lång.
2. Jesu syster eller när Gud fick en dotter. Om det finns något jag finner mer irriterande än teater på tv är när man gjort en dokumentär baserat på stillbilder. Tänk då att detta inte ens är en dokumentär, utan något slags spekulativ biblisk historia förtäljd av hon som spelade Berit i Skärgårdsdoktorn. Det är skumt. Och man undrar: Varför kände SVT ett behov av att producera detta? Och för vems skull?
3. Klubb Lida (1964) - "Underhållning för ungdom" inleds med något slags kör som kommer in i häst och vagn och sen står och sjunger stämmor i en kvart. Därefter består programmet av en massa gubbar som sitter och fikar och pratar om samhället. Samtidigt som jag vill håna denna "ungdomsunderhållning" blir jag också avundsjuk på dåtidens ungdomar som fick se underhållning som var så politisk (jämför: TV6:s '99 saker med Erik och Mackan'). Dessutom är det komiskt att de ungdomliga programledarna är Arne Weise och Bengt Feldreich från Kalle Anka på Julafton, eftersom de inte var särskilt unga ens då. På slutet kommer ett spelmanslag med fioler och folkdräkter. Ack, den som fick vara ung igen...
4. Meteorologer vi minns = Meteorologer vi inte minns = Gamla väderleksprognoser. Japp, det är 23 minuter med gamla väderleksrapporter ihopklippta till något slags "program".
5. Schack - EN ANIMERAD DOCKSERIE I ÅTTA DELAR DÄR BARN FÅR LÄRA SIG ATT SPELA SCHACK. I rest my case.
6. Djur eller hur? Nu för tiden låter vi samma kändisar vara med i alla frågeprogram och tävlingar, oavsett vad de handlar om. 1988 kunde man istället låta människor som själva har ett intresse för djur vara med i en frågesport om enbart zoologi. I 12 avsnitt. 30 minuter långa. Programledarna (Arne Weise och en snubbe som heter Carl-Uno) själva erkänner i första avsnittet att frågorna de ska ställa inte är särskilt bra. Förutom det gulliga i att programledarna har likadana fula plyschtröjor går det inte att bortse ifrån att programmet är outsägligt tråkigt.
7. The Pling & Plong show. Jag tror att det ska föreställa något slags barnprogram, men det liknar mest en ganska dåligt filmad hemvideo med en massa barn som kommer hem till en farbror i cowboyhatt (Robert Broberg) Plötsligt har farbrorn bara underkläder på sig (till och med cowboyhatten har åkt av). Ja, det är creepy.

"Lappskojs, det är goda grejer det". Den meningen, som jag aldrig hade trott att jag skulle uttala, sa jag idag. Det är tragiskt att man ska börja ett arbete med att ljuga folk rätt upp i ansiktet, men vad gör man inte för pengar?

 

Jag har blivit timvikarie på Söderköpings kommun och idag hade jag min första introduktion på ett äldreboende. Jag måste säga att det gick grymt bra (förutom lögnen vid middagen då) och jag ser fram emot att få jobba mer.

 

Eftersom jag har tystnadsplikt kan jag inte säga mer om det här, så jag tänkte att jag återgår till att tala om lappskojs istället. Jag tror att det är hyfsat säkert att skriva om det, men jag ska kolla i kontraktet...

 

Jodå, det är lugnt! Alltså gör jag en lista på hur mitt uttalande var en lögn:

God natt

/ELIN

 

Jag älskar att lyssna på gamla nedladdade radioprogram. För det första kan man välja vilket program som passar bäst till det humör jag råkar vara på och för det andra slipper jag all den där eländiga musiken. "Musiken är nedkortad av Upphovsrättsliga skäl" är mina absoluta favoritord. Missförstå mig rätt (det är för övrigt mina nästa favoritord), det är inte alls så att jag tycker illa om musik. Tvärtom, jag älskar att lyssna på musik. Men jag vill inte att någon snubbe ska sitta på Sveriges Radio och bestämma vilken musik jag ska lyssna på, och jag vil definitivt inte att de intressanta historierna ska störas av något skval som jag med 98% sannolikhet inte tycker om (vi har ju trots allt väldigt olika musiksmak i det här landet).

 

Om vi ska återgå till programmen i sig (vilket ju är naturligt eftersom musiken ju faktiskt inte finns kvar) så lyssnar jag framförallt på två program. Från två olika kanaler för att det ska bli så rättvist som möjligt: Sommar (/Vinter) och P3 Dokumentär. Dessa program tillhör två vitt skilda humör. Sommar lyssnar jag på när jag antingen 1. Ska sova eller 2. Vill känna mig djup och fundera på livet. Det sistnämnda har jag gjort i kväll; jag lyssnade på först Mia Skäringers, sen Ellen Jelineks och till sist Klara Zimmergrens sommarprogram. När jag lyssnar på ett riktigt bra sommarprogram blir jag inspirerad, fundersam och framförallt blir jag kreativ och börjar skriva på mitt eget sommarprogram. Idag kom jag en bra bit, vilket jag ser som ett tecken på att jag börjar bli så vuxen att jag faktiskt har saker att berätta som jag kan ha lite distans till.

 

P3 Dokumentär använder jag enbart för att få ut mina aggressioner. Försöker jag lyssna på en mordgåta eller rapporteringen om Estonia när jag försöker sova kan jag lika gärna spendera natten med att kedjedricka kaffe, för det är så mycket spänning i dokumentärerna att mitt hjärta börjar slå dubbla slag. Detta betyder givetvis att det passar bättre när jag är ute och går; kombinationen av att gå fort och lyssna på spännande dokumentärer sitter som en smäck! Jag tror faktiskt att det gör att min kondition blir dubbelt så bra som om jag bara hade promenerat.

 

Detta resonemang leder givetvis till att jag måste lista mina favoriter bland de två programmen:

Sommar (/Vinter):

P3 Dokumentär:

Natti natt. Imorgon bär det av hem till Ockelbo för att fira lilla storebror.

/ELIN

 

Igår sa jag hej då till North Park och alla de fina människor jag lärt känna där. Det blev någon slags kedjereaktion, när en person började gråta började vi andra gråta för att det var jobbigt att titta på den som grät. Det var en sånd där jobbig dag då jag först sov för lite, sen flyttade ut före klockan åtta på morgonen, gick på examenshögtid, sa hejdå till cirka trettio personer, släpade en resväska, en stor ryggsäck och en axelväska tvärs över stan och slutligen dog i en säng på ett hostel med godis till middag och Gilmore Girls på datorn. Sa jag att jag var förkyld med feber hela dagen också?

 

Nu bor jag på hostel en natt till innan jag tar mitt pick och pack och åker hem. Idag har jag gått på stan i några timmar. Jag mår inte så bra idag heller, och när jag kom hem för en timme sen hade jag köpt en massa saker att ta med hem, men jag kan inte riktigt förstå hur det gick till, för jag var ganska borta hela tiden.

 

Här är mitt (halvdana) försök att sammanfatta min termin. Givetvis i form av en lista:

 

Fem låtar jag kommer att förknippa med Chicagotiden:

1. Ba ba med Miss Li, som jag lyssnat mycket på sedan jag och Nina tittade på I rymden finns inga känslor.

2. Spring med Two Door Cinema Club, som jag lyssnade på under Spring Break.

3. Do you hear the people sing? och alla de andra låtarna från Les Misérables. Shit vad jag älskar den filmen!

4. Vårens första dag med Laleh.

5. Fuck you med Lily Allen. Perfekt för att få ur sig sina aggressioner utan att bli aggressiv.

Fyra flummiga händelser:

1. Mitt i en konversation om något helt annat säger min koreanska vän Ji Won ”When you get married you should invite me!”.
2. I måndags var det ”Puppy Break” på skolan. De tog helt enkelt dit fyra stycken hundar som studenterna kunde gosa med. Jag tror att det var någon slags stressrelief-grej, eftersom det var första dagen på finals-veckan, men det var otroligt komiskt.
3. När min SVF-klass var på besök i Wisconsin och vår lärare gav oss en kvarts föreläsning om hans vapen och vilket som är bäst till att döda vad. Vi var rädda.
   
4. I fredags var jag på mitt livs första och sista riktiga collegefest. Det var precis som på film. Efter en stund kom sex arga poliser och slängde ut alla studenter ur lägenheten medan de skrek att vi var idioter. Det var AWESOME!!!
   

Fem saker jag inte kommer att sakna med North Park/Chicago/USA:

1. Att dela badrum med ett okänt antal okända människor. Det blir väldigt snabbt snuskigt i duschen.
2. De kassa lakanen som blir knöliga varje natt. Underlakanet sätts fast med resår (värdelös resår) och istället för påslakan har man bara ett löst lakan under en filt.
3. Hur människor definierar sig själva utifrån raser. Raser inom människosläktet är inte biologiskt befintliga, men ändå är det så man delar upp folk i USA. Jag har också blivit mer mottaglig för ett sådant tankesätt under min tid här, vilket skrämmer mig.
4. Att ingen kan uttala mitt namn. Så sent som i morse blev en kille på ett café helt fascinerad när jag sa vad jag hette och hur det stavades.
5. Alla övertrevliga butiksbiträden. I eftermiddags var jag in en snabbis på en affär. Jag gick kanske tio meter in, vände och gick ut igen. Under den tiden hann tre olika personer med att heja på mig, fråga hur jag mådde och om jag behövde hjälp. Förstår ni inte att jag är svensk och inte vill prata med folk?!?!

 

Fyra saker jag tycker är bättre i USA än i Sverige:

1. Priset på mat. Det är så härligt att man bara kan gå ut och äta eller köpa lite take out när man känner för det. På andra sidan gatan från mitt collegerum får man supergoda nudlar för 40 kronor, och på Taco Bell kostar en burrito runt 15 kronor. Och då är det gott på riktigt också. Dessutom får man när man köper mat att ta med hem ofta något extra på köpet, till exempel bröd som man inte beställt. När man köper pizza får man något skumt slags söta kanelbakverk som man doppar i glasyr (och ja, det är för sött, men det är tanken som räknas).

2. Att folk klär sig mycket mer avslappnat. Mjukisar är helt okej. Någon sa att ”i Sverige skulle en tjej aldrig gå omkring i hoodie till vardags, förutom när hon tränar” och det ligger något i det. Häromdagen när jag hade lektion hade en tjej på sig ett par tunna, slitna mjuksibyxor, en urtvättad blekgrön tröja med något slags broderier, och badtofflor. Det här var en helt vanlig snygg tjej, men i Sverige hade hennes kläder klassats som ”white trash” eller något sånt.

3. Vädret. Visserligen var vintern väldigt kall och blåsig här i Chicago, men när våren väl kom så kom den på riktigt. Faktum är att jag inte riktigt märkte av det jag brukar kalla vår hemma, utan det blev 20 grader varmt nästan på en gång. Att kunna sitta ute och plugga i bara linne i april känns lyxigt.

4. Det går att småprata mer med folk utan att de tror att jag vill ha dem som min nya bästa kompis. Folk pratar mer och det är trevligt, oftast. Dock har de en tendens att prata även när jag som svensk tycker att det är onödigt. De ber om ursäkt för att nästan ha gjort något fel, och de ber folk att flytta på sig även när de inte är i vägen. Medan man i Sverige puttar lite på någon för att få den att flytta på sig säger amerikanen ”Excuse me” tre meter innan hen ska gå förbi.

 

Fem saker jag lärt mig:

1. Även om man läst engelska i femton år och spenderat ett år med amerikaner är det fortfarande så otroligt mycket bekvämare att läsa texter på svenska. Du kan förstå något teoretiskt på engelska, men först när du läser samma sak på svenska kan du greppa det helt och hållet.
2. Hur gräs luktar. Alltså, inte nyklippt gräs på sommaren, utan sånt som folk här tycker om att dra upp i hjärnan. Jag är osäker på hur jag ska använda den här nya lärdomen.
3. Att vara svensk blir så mycket viktigare när du kommer utanför Sverige. Det här kanske verkar uppenbart för vissa, men det är inte förrän jag varit utomlands ett längre tag som jag insett hur mycket den svenska kutluren har präglat mig. Jag är så sjukt patriotisk just nu.
4. Muffins är goda. När jag ätit muffins i Sverige har de alltid varit torra, men banana nut-muffinsen som fanns på skol-cafét var helt fantastiska.
5. Det är ett sånt fantastiskt privilegium att vi får studera helt gratis i Sverige. På North Park betalar studenter runt 200 000 kronor per år bara för att få en universitetsexamen, och jag har känt mig lika bortskämd varje gång jag pratat om det här med min rumskompis, som jobbar 30 timmar i veckan under skolveckorna och ändå måste ta paus från skolan varannan termin för att jobba ihop pengar till nästa. Ta vara på den fina gåvan som en fri skolgång innebär, mina vänner.

 /ELIN

 

Rapporter har kommit in om att allt fler blivit beroende av det så kallade "Netflix-syndromet", viruset som sprider sig från människa till människa och gör så att människor planerar att se så många tv-serier att de till slut går in i väggen av stressen. Läkare uppger att det finns en risk att sjukdomen sprider sig till hela befolkningen och forskandet efter mediciner är redan i full gång. En ung kvinna berättade för vår utskickade reporter att hon inte längre kan sova om nätterna: "Jag bara måste se klart nionde säsongen av Alla älskar Raymond" säger hon med något jagat i blicken.

 

Så här har det ännu inte låtit i tidningarna, men utefter vad jag känner i nuläget skulle jag inte bli förvånad. Just nu följer jag följande tv-serier på Netflix:

 

• Felicity (Jag tänkte att jag måste se en college-serie nu när jag går på college, tills jag mindes att serien är rätt seg)
• Once upon a time (Jag gillar serien men jag har sällan lust att titta på den, vilket skulle kunna vara ett tecken på att jag inte gillar den)
• Brothers & Sisters (Jag har sett början förut och det går rätt segt allting, men jag tror fortfarande att det kommer bli roligare så småningom...)
• Bones (Det tog 6,5 säsonger innan jag insåg att Bones faktiskt inte är min grej. Nu ska jag bara se sista halva säsongen för att bli säker)
• One Tree Hill (En gammal klassiker (med mina mått) som är bra, men det är bara så hemskt många och långa avsnitt och de kommer sällan till poängen)
• Buffy och vampyrerna (Om de kallar något en kult-serie så måste jag naturligtvis se den, även om jag måste stå ut med att titta på de där himla vampyrslagsmålen som aldrig verkar ta slut)
• Karl för sin kilt (Mysig serie som jag såg när jag var yngre. Tyvärr finns det ingen textning till den fina skotska engelskan, som är lite svår att förstå efte tre månader i USA)
• Downton Abbey (Jaja, jag har väl sett det förut, men det är faktiskt nästan ett år sen jag såg första säsongen första gången så det är faktiskt hög tid att se den igen!)
• North & South (Bra kostymdrama som var lite för seriöst för mitt humör just när jag skulle titta på det, så jag kom av mig...)

 

/ELIN

 

1. När de ägnar hela avsnitt åt att lansera en halvkass spinoff-serie. I Gilmore Girls utspelar sig större delen av ett avsnitt i Kalifornien med mycket sol men en ganska trist storyline. Spinoff-serien blev aldrig gjord. I Bones kommer det någon tönt som kallar sig "The Finder" som ska lösa brottet istället för huvudpersonerna. Allt fokus är på honom och hans polare. Serien gick i en säsong. Irriterande.

 

2. När man känner igen miljöer och studios från serie till serie. Okej, för det här behöver man gedigen erfarenhet av tv-tittande. Du ska helst ha sett alla avsnitt av en serie minst fem gånger och känna dig som hemma där.

 

Dawson's creek och One Tree Hill är inspelade i samma stad, och ibland känner jag igen mig. Dessutom tyckte jag att jag såg en restaurang en gång som såg exakt ut som Luke's Diner i Gilmore Girls! Det fick mig att känna mig som hemma, men det tar ju lite bort charmen från ens favoritserie.

 

3. När de ägnar säsonger åt att bygga upp något stort, och så klantar de till det när det verkligen ska hända. Självklart handlar detta ofta om människors förhållanden, som man vet kommer att hända, men inte hur eller när. Ibland är tv--människorna bara riktigt usla på att fullfölja det de satsat så mycket på. Det enklaste vore om de insåg att de aldrig var särskilt bra på att göra serier från början och köra en Tre Kronor istället (spränga hela skiten i luften).

 

Om det verkar som att jag är lite småirriterad just nu så beror det på att jag sitter och pluggar til ett himla skitprov i internationell politik imorgon. Jag orkar inte med att att lära mig saker om World Trade Organization och annat idiotiskt som jag aldrig kommer få användning för. Men för att lugna mig själv och nyansera detta inte alltför intellektuella inlägg avslutar jag med två bra citat som jag sett på senaste tiden:

 

It is the mark of an educating mind to be able to entertain a thought without accepting it. Aristoteles (jag gör ofta just det som citatet beskriver, så jag gillar det för att citatet får mig att låta bildad)

 

It is of comparatively little importance what a man thinks or believes he knows; the good a man does is the one thing needful, and the sole proof of rightness. Mary Baker Eddy, som för övrigt var både kristen och vetenskapsman. Citatet såg jag på Mary Baker Eddy-muséet i Boston.

 

Nej, nu måste jag tillbaka och ro med de andra slavarna...

 

/ELIN

• Bestäm några få platser du vill se. För många sevärdheter gör dig stressad och om du begränsar antalet platser har du mer tid för att gå runt och bara titta på miljöerna.

• Bestäm på förhand vilken sorts turist du ska vara. De viktigaste valen står mellan

1. Superturisten som knäpper kort på allt den ser, eller

2. Turisten som smälter in. På Harvard hade jag en viss möjlighet att smälta in. Att se ut som en universitetsstudent är ingen gigantisk ansträngning när man är universitetsstudent. Dock finns det en viss risk att den fina fasaden spricker när personen i fråga ställer sig framför ett träd och filmar sig själv samtidigt som hon pratar på ett för åhöraren obegripligt språk.

1. Den kunniga turisten som har köpt alla guideöcker, vet allt innan resan och går på alla guidade turer, eller

2. Den blåsta turisten som ser en av Washingtons mest kända byggnader och inte vet vad det är, och vet att hon vill åka till Harvard men inte vad som finns där.

• Gör vad som faller dig in. I Boston var det jättekallt ute, så jag gick in i en kyrka en stund bara för att värma mig. Kyrkan visade sig vara gammal och jättevacker, och det var en rolig orgelman där som spelade ”The way you look tonight” istället för en psalm.

• Strunta i vad man ”ska” göra i en viss stad och hitta på exakt vad du känner för istället. Om du känner att det viktigaste som finns att göra i New York är att gå till Central Park, sitta vid ett schackbord och äta söta nötter, bara för att det är vad de gjorde i din favoritbok när du var tretton, då är det exakt vad du ska göra. Det kommer du minnas länge efteråt.

• Var kreativ. Som sagt var det kallt i Boston, jag hade lämnat mössan hemma och vantarna glömde jag i New York (i den finare versionen gav jag bort dem till en hemlös). Jag frös alltså. Men plötsligt kom jag på att jag har ett par fina hörlurar som jag fått i julklapp av mina snälla syskon. Jag tog på mig dem; plötsligt var öronen varma och Elin glad igen.

• Undvik den lokala kollektivtrafiken så långt det är möjligt. Få saker slår att gå omkring i en ny stad. Dina fötter kommer vilja döda dig vid slutet av dagen, men ditt huvud och din kamera kommer tacka dig.

• Kolla upp i alla fall lite grann innan. Visst att du ska se nya saker, men att inte veta om att Harvard ligger i en helt annan stad än Boston är bara puckat. Dessutom är det onödigt att gå flera kilometer extra bara för att du inte visste att det inte finns en gångbro från Boston till Cambridge.

• Insup atmosfären. Mina bästa ögonblick under resan var att sitta vid Lincoln Memorial, Central Park och på Starbucks bredvid Harvard University och bara titta på folk.

• Tro inte på folk som säger att resa ensam är livsfarligt. Det kan vara farligt om du inte tänker till, men annars är det hur lugnt och fint som helst, och du har chansen att göra de där konstiga nördiga sakerna som ingen annan skulle ställa upp på.

 

/ELIN

Här kommer en årskrönika för 2012! Händer det något spännande under årets fyra sista dagar så lovar jag (eventuellt) att berätta det då. Dock vill jag varna för att jag inte har så mycket perspektiv på det här året än, så det allra mesta på listan kommer att handla om den här hösten. Det betyder inte att mitt liv sög i våras, bara att jag är inne i en SVF-dimma nu som kommer hålla i sig ett tag till.

En bok jag läste: Hungerspelen. Den började helt briljant och föll ganska pladask i slutet. Men även om handlingen inte var klockren så är det en sån där bok som jag bara sugs in i, och det är värt en hel del.
En film jag såg: August Rush, som jag såg i väldigt trevligt sällskap på SVF. Den är inte helt realistisk men otroligt söt och mysig. En lite annorlunda må bra-film.
En tv-serie jag fastnade i: (Det måste bli 2 tv-serier) Downton Abbey och Torka aldrig tårar utan handskar. Downton Abbey kan sägas vara bra rent objektivt. Det är en sån där sak som är svår att protestera mot. Det skule vara som att säga att Meryl Streep är dålig på att skådespela eller att choklad är äckligt. Det funkar inte. Downton Abbey är snyggt, roligt och har en stark dragningskraft. Torka aldrig tårar utan handskar må vara en viktig samhällsskildring och en tragisk historia, men tyvärr har inte den delen fastnat så bra på mig. Jag har sett första avsnittet fyra gånger och de andra bara en, vilket betyder att jag bara tycker att det är en sjukt fin kärlekshistoria och att jag inte vill att de fina människorna ska bli sjuka och dö. Första avsnittet räcker bra för mig.
En grupp jag upptäckte: First Aid Kit. No further comments.
Den bästa kvällen: Julavslutningen på SVF. Julbord, dans kring granen, dans till skolans eget storband, innebandy mitt i natten, glögg ännu senare mitt i natten och en krånglig film som man somnar till efter det är ganska svårt att slå.
Den bästa utlandsresan: Italien med min kära klass. Helt sjukt att jag nästan helt gratis fick en vecka i Rom och titta på Colosseum, Vatikanen och allt det andra häftiga vi fick uppleva.
En till fantastisk kväll: När jag och två scoutledarkompisar förra vintern höll i Odenslundskyrkans invigningsfest. De hade långklänning och jag hade skjorta och fluga, allt för att skapa galastämning. Sen var vi värdar för festen och presenterade andra programpunkter och höll i lekar. Det var en av de där gångerna man verkligen kände sig uppskattad bara för att man ansträngde sig. Och därför blev det också till ett av de där tillfällena jag kommer minnas länge.
En karaktär jag beundrat: Luna Lovegood. Hennes syn på vänskap är något jag verkligen kan känna igen mig i.

1. Emmylou med First Aid Kit
2. Some die young med Laleh
3. PS Stockholm med Stiko Per Larsson
4. Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson
5. The longer the waiting med Anna Ternheim och David Ferguson
   

I somras påbörjade jag en lista där jag skrev ner 100 saker jag ska uppleva innan jag dör. Dock blev listan en gnutta ofullständig då jag endast kom på en punkt (nummer 45). Men nu ska jag försöka utöka listan, både med saker jag redan upplevt och några saker jag gärna vill göra i framtiden. Jag förbehåller mig dock rätten att ändra nummerordning på dem i framtiden.

 

Hemma från Rom igen. Jag är lite smått tagen och har så många intryck att jag inte har någon ände att börja i. Jag får väl strukturera på mitt vanliga sätt, göra en lista.

 

Rom topp 5:

1. Colosseum. Helt otroligt att det finns på riktigt!
2. Pizza, pasta och cappuccino varje dag. Så smakar himlen.
3. Sista kvällen, som bestod av god middag, glassletande på stan, arga leken och en otroligt dålig film; Wrath of the titans. Helmys.
4. Att springa genom stan i spöregn och sjunga svenska låtar. Alla andra hade paraplyer men vi var lätt lyckligast!
5. Klassen och gemenskapen, som bara blev bättre och bättre ju längre tiden gick.