efteralladar

Så här i Melodifestivaltider råkade jag hitta ett dokument med mina poäng för förra årets Eurovision Song Contest. Jag hade totalt förträngt honom i nästan ett år, men titta här på min favorit, sjukt söte Paradise Oskar i Finlands bidrag 2011.


Han är inte bara söt, han håller gitarren som om han vore frikyrklig och sjunger om klimatförändringar också. Det går inte annat än älska.

När jag ändå höll på "råkade" jag titta på Eric Saades låt också.

1. I de första raderna rimmar han "impossible" med "possible". Nobelpriset i litteratur nästa.
2. Han sjunger en hel låt om hur populär han ska bli. Bara det liksom.
3. I tävlingen var han ändå min näst största favorit. Vad ska man säga, när man ställs inför riktigt dåliga saker tyr man sig till det som är bekant och inte innehåller tre toner på samma ton (mitt försök att kritisera östeuropeisk musik).

Jag vill också passa på att kommentera mina egna kommentarer förra året. När jag kommenterar på datorn tenderar jag att skriva exakt det jag kommer att tänka på, till exempel som när vinnarnas bidrag spelades:

 

"Jaha. Då vet vi det. (Här öppnade jag kvällens första parti av spindelharpan.)"

 

Eller när Ungerns artist sjunger:

 

"Långfingerring lika stor som en muffin. Okej låt men ganska smaklöst framträdande"

 

Eller när kära Moldavien, Europas fattigaste land, som inte direkt är kända för sin smakfullhet, uppträder:

 

"70 cm höga hattar. Behöver jag säga mer? Ja det behöver jag: moldaver som rappar och en tjej på enhjuling med en tuta i örat"

 

Kan tillägga att Moldavien fick högsta betyg i kategorin "Skrattretande".

 

Och minns ni de skojiga tvillingarna från Irland; Jedward. Elins kommentar:

 

"Två albinotvillingar med en halv meter höga frisyrer och glittrande kostymer. Axelvaddar upp till öronen"

 

Bara några små tips från ett Melodifestivalproffs om hur man ska tycka.

 

Tjingeling

 

/ELIN

Du vet känslan av att komma in i ett rum som du vistas i varje dag och plötsligt ser det på ett helt nytt sätt? Det ser precis likadant ut men du är så van vid det att du aldrig tittat ordentligt (Okej, eventuellt brukar varken ni eller jag känna så ibland men jag tyckte det var en snygg metafor så låtsas i så fall). Tänk dig då att rummet inte är något rum, utan en mun. Och inte vilken mun som helst utan din egen mun. Det är som om någon möblerat om alla tänder medan du var borta på affärsresa. Tänderna står inte där de ska och du undrar om du någonsin kommer att vänja dig vid att bita ihop igen.

En gång i tiden hade jag ett underbett. Kanske inget perfekt underbett, men ändå direkt nedärvt och personligt. Sen fick jag tandvärk, och tre veckor senare har jag blivit ovan vid att bita ihop. Det är som att jag tagit ut en tandställning jag verkligen behövde, och alla tänder har bytt plats med varandra. När jag nu biter ihop gör en tand ont och halva kinden hamnar emellan över- och underkäken. Det är inte lika trevligt som det låter ska jag säga er.

Eftersom ni, mina 300 000 bloggläsare, efter tre veckor vet mer om min muns anatomi än ni någonsin velat veta ska jag gå över till ett annat ämne. Jag har nämligen under några år haft en stark känsla av att jag egentligen inte är uteslutande en poptjej, utan att jag har en riktig rocker i mig. Därför har jag med jämna mellanrum kollat upp en massa rockband och lyssnat på en låt per band för att hitta min musikaliska själsfrände. Jag har till och med gjort en lista med tre kategorier: "Skit", "Något att fundera på" och "Mitt i prick". Medan den tredje kategorin förblivit tom fylls den mittersta i för fullt. Tyvärr försvinner min längtan efter rockmusik ganska snart efter att den uppstått, och därför hinner jag aldrig fundera på det jag skulle fundera på. Just nu ligger i alla fall The Verve (mest för att det är ett så snyggt namn), Arctic Monkeys och Foo Fighters högst upp på listan. Det är alltså ingen growlande hårdrock jag letar efter, utan icke-skrikande men ändå häftig rock. Okej, jag är extremt dålig på att beskriva musik, men om ni fattar vad jag menar och har några tips är jag öppen för förslag. Gärna något brittiskt band, för jag har helt utan vettiga grunder fått för mig att jag gillar brittisk musik. 

/ELIN

Så var det gjort. Den tand som gett upphov till fem stycken blogginlägg (sex om man räknar det här) är nu väck. Och jag är ledsen att säga det, alla tandläkarrädda, men det var mest bara häftigt. Det gjorde ganska ont när de sprutade in bedövning, men i övrigt var det inte så farligt. Faktum är att jag inte var ute på helt fel spår när jag spekulerade i vad tandläkaren kunde tänkas använda för att få fram en tand som inte riktigt kommit fram en. Min tandläkare hade ett fasligt sjå att först bända som med en hävstång och sen dra med tången och sen bända igen. Till sist ploppade den ut (utan att jag svalde den vilket jag var rädd för en stund) och han skulle sy igen såret. Jag vet inte om jag har en krånglig mun eller om han bara var förfärligt värdelös på att sy (han kanske skolkade från textilslöjden) men han fick börja om stygnen fyra gånger för att det gick så dåligt.

Efter en halvtimme fick jag gå, men till min stora sorg glömde jag att be om att få ta med mig min tand. Den hade inte bara blivit ett häftigt halsband utan också en visualiserande bild i bloggen. Det kommer gräma mig i flera veckor. Jag funderar på att istället knäppa kort på stället där tanden förut satt, men jag anar att intresset för det inte är riktigt lika stort som jag vill tro. Nu är i alla fall tanden borta och nästa vecka ska även stygnen bort. Sen lämnas jag att helt på egen hand vänja mig vid min nya roll som 29-tanding.

En dag som denna vill jag också passa på att säga hur trevligt det är att få höra så många breda "L" på tv för ovanlighetens skull. Det får mig att känna mig som hemma.

/ELIN

Finns det något som känns lika bra som att kräva ersättning från SJ för en tågförsening? Eller som i mitt fall: Två tågförseningar. De har ett system som möjliggör det och jag utnyttjar det med glädje, fastän mitt lidande av förseningarna alltid är minimalt eftersom jag aldrig har några tider att passa.

Det faktum att SJ den här gången inte ens var i närheten av att vara skyldiga till förseningarna gör det hela mer komiskt. Ett tåg har spårat ur utanför Ljusdal och rivit ner ledningar och därför leds tågen om via Sundsvall. Tjoho säger jag medan den klirrar i kassan.

Ironiskt nog sitter man först och planerar taktiskt vilken biljett man ska köpa för att komma undan så billigt som möjligt. Sen är tåget försenat och jag får tillbaka hela biljettpriset. Hade jag köpt den dyraste biljetten istället hade jag haft mer pengar att åka för i framtiden. Jag hade kunnat ta biljetten för 1000 kronor och sen haft tillräckligt med pengar för att åka till Ockelbo resten av våren. Det hade varit som bedrägeri på grundskolenivå ungefär.

Har jag förresten gjort reklam för min nya favoritteveserie? Jag har en serie som jag tittar på när den går på tv en gång i veckan, Once upon a time. Det känns bra att göra på det traditionella sättet istället för att köra igenom fyra avsnitt på raken och aldrig hinna längta efter serien. Once upon a time är en fantasy-drama-serie som går på femman på torsdagar. Den handlar om Snövit, Prinsen, Rödluvan och en massa andra sagofigurer som har fastnat i den verkliga världen och inte minns vilka de är. Varje avsnitt avslutas med att jag sitter och skriker åt en karaktär hur dum den är för att den inte gör som jag vill. Just därför måste jag vänta till slutet för att få veta om de kommer göra som jag vill.



Han som står längst bak är Vargen, och han är jätteläskig. Han manipulerar alla genom att ge dem vad de önskar sig men kräver alltid en motprestation. På så sätt är det alltid han som vinner. Se serien!

/ELIN

Jag befinner mig hemma hos syster och hennes sambo i Bålsta. Vi har tittat på Lejonkungen på bioduk med häftig surroundanläggning, ätit godis och jag har gömt mig bakom ett flingpaket när mina värdar helt utan anledning började hurra för mig vid frukostbordet. Det är så här man ska ha det på "semestern"; helgen emellan två kurser. Klockan är kvart över ett och jag har fortfarande pyjamas på mig och ligger i soffan och läser roliga böcker. I kväll kommer min bror och mina föräldrar hit och vi ska äta och titta på Melodifestivalen. Detta är livet.

Elin i en fyra i Bålsta. En fyra med tvättmaskin, två storbildsskärmar, färgsorterade böcker och skåp som man inte kan se utifrån om de innehåller diskmaskin, kylskåp eller havregryn!

/ELIN

Något jag la märke till redan första året jag bodde här i Östersund är hur staden förändras på vintern. Man går omkring och deppar i den gråa blåsten i flera månader, men så plötsligt faller snön och man inser att det är så här det ska vara. Till skillnad från många andra städer är vinter normaltillståndet för Östersund. Snön gör staden vacker och visar upp sina bästa sidor, oavsett om man tittar ut över Storsjön med Frösöns vackert belägna hus eller om man går på stan om kvällen och det hänger stora lysande bollar i luften längs hela affärsgatan.

Men det bästa är ändå campus. Kommer man till universitetet klockan åtta på morgonen i december är man inte överdrivet pigg och hurtig. Det är kolsvart ute, vinden blåser som den alltid gör och man önskar att man fick gå hem och lägga sig i sängen. Men när man kommer upp på området möts man av en inbjudande eld som vaktmästarna (?) har tänt. Går man över planen och kommer fram till kårhuset kan man också få syn på något konstigt pastellfärgat på marken. Det är en lampa som lyser ner i snön och visar upp en bild (okej, jag är efter tre vintrar inte helt säker på vad det föreställer, men jag tror att det är en förälder och ett barn i vinterkläder eller nåt) i rosa, grönt och blått.

Campusets små mysfaktorer symboliserar Östersunds förhållande till vintern. När den kalla årstiden kommer lägger man inte ner all verksamhet och går i ide i väntan på att turisterna ska komma tillbaka. Istället vaknar staden; det anordnas vinterfestival (som jag inte direkt har deltagit i, men det är en fin tanke), man plogar upp en väg över sjön så att det blir mycket kortare sträcka att gå mellan stan och Frösön och man bygger ett isslott nere vid sjön som barnen kan leka i.

Trots att vintern är den årstid jag tycker sämst om, är det ironiskt nog under den här tiden på året som det känns svårast att jag snart ska lämna Östersund. Om mindre än fyra månader tar jag min examen och sen ska jag packa ihop mina saker och åka iväg från den här kalla, blåsiga och mörka staden. En stad som ligger tjugo mil från nästa stad, staden där man använder verbet "he" i alla sammanhang och som luktar snus var man än går.


Frösön i mars 2010. I bakgrunden: Slalombacken. I Förgrunden: Långfärdsskridskoåkare.


Elden som brann på campus på luciadagens morgon i vintras.

Nåja, vad är väl en bal på slottet?

/ELIN

Elise påpekade att man som student behöver en B-plan för vad man ska göra med sitt liv. Så, vad ska man då ha som plan B? Då räknat att plan A är något inom det yrkesområde man utbildar sig till. Och fråga inte vad jag utbildar mig till, för du kommer inte få något svar. Här är mina svar:

B: Bibliotekarie (Underbar arbetsmiljö)
C: Författare (En livslång dröm)
D: Korrekturläsare (Alternativ till författare. Då slipper jag skriva något själv, kan bara skratta åt andras felstavningar)
E: Expert på TV (Medan alla andra drömde om att bli popstjärna eller programledare ville jag bli en av de där människorna som blir inbjudna till Go'kväll för att bli intervjuade om sitt specialämne. På det sättet slipper man bli känd, man får bara sitta i den där fåtöljen och verka viktig en stund, och kan sen gå hem och vara lika anonym som förut)
F: Bonde (Bara gå runt och titta på en massa kossa mu hela dagarna. Föreställer jag mig)

/ELIN

PS. Om något annat ord än Elise ser ut som en länk i det här inlägget så är det inte med flit. Det är bara Firefox/Blogg.se/Det där skumma programmet jag råkade installera idag som gjorde allt skitkonstigt, som dummar sig.

Jag började skriva ett långt och intressant inlägg om min underbara helg, men det visade sig bli ett långt men inte alls särskilt intressant inlägg. Så jag får försöka sammanfatta istället: I lördags var jag konferencier för en invigningsfest iförd skjorta och fluga, sen tittade jag på melodifestivalen och åt semla, på söndagen hade vi gudstjänst och avrundade med att jag för första gången i mitt liv var ordförande för ett årsmöte. Allt var väldigt skoj, utmattande och utfördes med en ständig huvudvärk. Huvudvärken är lojal och håller i sig än, vilket nu gör det en smula svårt att skriva PM om risker utifrån ett symbolisk-interaktionistiskt perspektiv.

Ju fler skolarbeten man skriver desto mer lär man sig om sitt eget sätt att skriva. Mitt sätt att skriva är ganska puckat. Jag sätter av tid för att kunna sitta hela dagen. Sen spenderar jag dagen med att lyssna på radio, titta på ett gammalt avsnitt av Gilmore Girls, skriva in låttitlar i Google Translate och lyssna på hur de låter när datarösten läser upp dem etc etc. Plötsligt (ofta strax efter att jag druckit en stor kopp kaffe) får jag ett ryck och skriver så det brinner i fingrarna. Jag refererar, kommer med egna exempel och diskuterar teorier. Det är under den här stunden det gäller att skriva så mycket som möjligt så snabbt som möjligt innan jag börjar tänka igen. Jag har ett flow som när som helst kan ta slut.

När det väl tar slut gäller det att jag har skrivit en hel del för det är nu jag ska börja redigera. Jag är nämligen inte så bra på att hitta på egen text, men jag tycker om att skriva om redan befintlig text. Så nu läser jag igenom allt skitsnack jag åstadkommit den senaste kvarten (kaffekvarten) och ändrar alla ord och byter plats på alla stycken. Om jag har tur lägger jag till lite ny text också, men mer troligt är att jag måste vänta till morgondagens hyperögonblick för att få ut fler ord.

Något i det här får mig att tänka på ketchupeffekten.

Det viktiga är inte att vara lika ambitiös som man drömmer om, det viktiga är att man inser hur man fungerar och gör det bästa av situationen. Om jag verkligen skulle sitta och klämma ur mig ett ord i taget från morgon till kväll skulle texten i slutänden inte bli vare sig lika engagerad eller välskriven.

/ELIN

Nu ska jag äntligen lämna ämnet Tandvärk och gå över till Medicin istället. Jag har just gått och köpt två paket piller och är nu uppe i fyra sorters tabletter som jag ska äta:

• Alvedon i kombination med:
• Ipren (En tablett av varje tre gånger om dagen för smärtans skull)
• Kåvepenin (penicillin) En tablett tre gånger om dagen mot infektionen. OCH
• Citodon. En tablett på kvällen som lindrar smärtan och gör mig trött.

Citodon, som förutom att det låter väldigt mycket som metadon och därför låter läskigt, beskrivs på wikipedia på följande sätt:

 

"Citodon är beroendeframkallande. Det är kodeinet i Citodon som skapar det fysiska beroendet men det psykiska beroendet kan vara lika stort som eller större än det fysiska"

 

"Kodein omvandlas (metaboliseras) i kroppen till morfin"

 

"Citodon tillhör de läkemedel som det, jämte bensodiazepiner, är vanligast att missbruka"

"Tidigare var förpackningarna försedda med en så kallad varningstriangel"

 

Bara jag läser om det här smärtstillande preparatet börjar min mun kännas väldigt frisk och gör inte ont alls. Det kanske är där det psykiska beroendet ligger.

 

Mitt under min farmaceutiska lektion (är det någon mer som tycker att jag egentligen borde bli skribent i något slags medicinsk tidskrift?) ringer telefonen. Bortoperationen av min tand som skulle kunna ta upp till fem år att vänta på är nu inbokad på onsdag om två veckor. Den vänliga kvinnan på folktandvården i Brunflo (som troligen inte hittat eniro.se än) gav mig en extremt detaljerad beskrivning över hur jag ska gå för att komma till hälsocentralen från busshållplatsen. Där har man något att se fram emot. Trots att jag inte utvecklat någon tandläkarskräck än försöker jag låta bli att fundera på hur man gör när man tar bort en tand som inte kommit fram så pass att det går att dra ut den med en tång...

 

 

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag gav någon annan tandläkarskräck nu.

 

/ELIN

Det här tandvärksspåret verkar vara en sån storsäljare att jag fortsätter på det ett tag (det har alltså inget att göra med att jag tycker synd om mig själv eller så).

När jag mår dåligt fysiskt märker jag att jag också blir väldigt känslig och blödig. Jag kan när som helst börja gråta åt vad som helst. Jag råkade zappa över till Biggest Loser idag. Jag följer inte det och har därför ingen koll på någon av dem som är med. Men när en man fick en bok med kort och hälsningar från sin familj där hemma, då började jag grina innan han ens gjorde det. Och så gråter jag lite över disken. Och om jag kommer att tänka på en tv-serie jag inte sett på länge. Ja ni vet hur det är.

Dagens höjdpunkt var i alla fall när jag pallrade mig iväg till Max och köpte mig en chokladlyxshake. Flytande glass är himmelriket för den som inte kan tugga. Imorgon ska jag och tre till hålla i en 45 minuter lång presentation om krishantering. Som tur är har jag inte så mycket att lära mig, utan ska mest läsa upp en lång "känslomässig" historia om en flyplanskrasch. Jag kommer nog inte att gråta, men risken är att jag läspar. Jag har nämligen lite svårt att säga "S" just nu, jag vet inte varför men jag antar att "S"-delen av munnen är lite för svullen. Det här är ju egentligen ett gyllene tillfälle att bli Ture Sventon och bestämma vissa ord jag inte kan uttala rätt och sen bara byta ut de "S"-en till "T". Det vore faktiskt ganska mysigt.



Det sorgliga är att det här youtubeklippet har ungefär sju gånger bättre kvalitet än min kära inspelning från -97. Men då får man ju såklart inte med de charmiga damerna i början som rider islandshästar på Island. Länge leve VHS-filmen!!!

/ELIN

Ett tandläkarbesök, två penicillin, ett smått plågsam grupparbete (pga smärtan, inte klasskamraterna) och en hel drös med dåliga tv-program senare mår jag... precis lika dåligt som sist. Med enda skillnaden att jag har haft två medelålders kvinnor som rotat i min mun och gjort mig 800 kronor fattigare. Vi kan väl dra den slutsatsen att nästa gång jag önskar att få bli sjuk för att kunna stanna hemma från skolan kan jag känna mig fri att idiotförklara mig själv. Det enda jag stannat hemma ifrån den här veckan är en jätteintressant workshop som är otroligt värdefull för hela min utbildning.

För er som har ett outsinligt behov av att veta allt om min tandhälsa kan jag berätta att jag inte kan bita ihop, jag kan inte gapa mer än en centimeter och äter helst bara flytande föda. För er som vidare funderar på vad jag ätit idag kan jag deklarera att allt jag ätit är en skiva limpa (fördelat på tre måltider) och en portion pasta som med flit var överkokt för att jag skulla slippa tugga så mycket.

Intresseklubben antecknar febrilt medan sympatiklubben går i taket.

/ELIN

Elin bloggar klockan fem på morgonen, det var något nytt! Det är ju inte frivilligt precis. Eller jo, att blogga är såklart frivilligt, men att vara vaken hade jag kunnat klara mig utan. Jag har haft så ont i munnen hela natten att jag inte somnade förrän klockan 00.15 och inte vaknade förrän 02.45. Sen hade jag sovit färdigt, tydligen. Det jag skrev igår om att den som kunde trösta mig nu är Kalle Lind visade sig stämma bättre än jag visste då. I morse (natt) läste jag nämligen nio kapitel i Människor det varit synd om. När jag kom till kapitlet som förklarar varför det är synd om Cyndee Peters fick jag ett sånt fnissanfall (prova ni att gapskratta när ni inte kan gapa ordentligt så får ni se hur lätt det är) att jag var rädd att mina grannar skulle klaga på hon som fnissar klockan halv fyra på morgonen. Det enda som händer i hela kapitlet är att Kalle rabblar upp hela programmet för en sex timmar lång gala (Röda Fjädern) som Kjell Lönnå var värd för år 1989. Så roligt kan man ha det på morgonkvisten.

Nu står jag i valet och kvalet mellan att vara på universitetet mellan 8 och 16 eller gå till tandläkaren. Det lutar mot en kompromiss.

Aj. Aj. Aj. Aj.

/ELIN

Följande inlägg är enbart till för att jag ska få ut mina aggressioner och ska därmed tas med en nypa salt (och peppar om man har något, men mitt svartpeppar tog slut häromdagen).

Jag har så förjordat ont i min vänstra nedre visdomstand att jag bara vill rycka ut den och slänga på närmsta förbipasserande (vilket i och för sig vore ganska svårt eftersom jag bor på tredje våningen, enbart har en parkering nedanför fönstret och dessutom bor längst in i en korridor varför folk sällan passerar förbi, men man fattar andemeningen). Mina nedre visdomständer har hållit på att växa upp i kanske tre-fyra år nu och de har ju inte bråttom precis. Ungefär en gång varannan månad svullnar tandköttet upp så att jag inte kan bita ihop och så får jag som sagt, ont. När jag var på semester förrförra sommaren svullnade tanden upp så pass att jag inte kunde äta något ordentligt på hela dagen. Jag fick svälja potatisarna hela, typ.

Till min stora förvåning är det en smula svårt att läsa en krånglig akademisk bok på engelska när man bara vill rycka ut sin tand och slänga den på någon. Därför har jag nu gjort ett uppehåll efter en kvarts pluggande och skriver av mig min vrede istället. De enda som kan trösta mig just nu är Livet i Fagervik (världens bästa tv-serie som jag skrivit om förut i samband med att jag hittade receptet på lycka) och Kalle Lind. Kalle Lind skulle kunna vara världens roligaste person och han har skrivit några upplysande böcker om Människor. Oftast babblar han bara på om en massa bortglömda människor, men ibland blir han snudd på politisk (det ska väl kallas satir) och han skriver bland annat följande:

Miljöpartiet, Miljöpartiet de Gröna, är ett svenskt parti vars medlemmar kallas miljöpartister (neutralt), naturmuppar, mossmöss, skägglavar, näbbstövlar eller skogstroll (nedsättande). Partiet bildades 1981 och beskylldes då för att vara ett "missnöjesparti". Missnöjespartier brukar man föraktfullt kalla nybildade partier som uttrycker just ett missnöje med förhållandena i samhället, till skillnad från de etablerade partierna, som bildats för att de är nöjda och glada och inte vill förändra nåt (Människor som gått till överdrift).

Jag vill också citera en annan sak som Kalle Lind skriver, i Människor det varit synd om. Det handlar om att Rikard Wolff på 1990-talet var gäst i Göran Skyttes tv-program där de pratade om homosexualitet:

Här representerar Skytte vad man kalla villkorsbaserad tolerans, det vill säja att man har överseende med att andra är annorlunda så länge de låter bli att vara så jävla annorlunda. Wolff för som svar ett resonemang om rätten att vara queer. Skytte stirrar tomt framför sej och byter ämne:

"Du har sagt att homosex provocerar fortfarande. Det tycker jag är ett egendomligt påstående." Sen håller han fram en löpsedel med texten "Lesbisk tv-kyss igår" som motbevis. Skyttes något obearbetade tes är alltså att nåt som hamnar på löpsedlar inte kan vara provokativt.

Skytte - som själv jobbat x antal år på Aftonbladet - borde kunna dra sig till minnes att kvällstidningar avsevärt oftare skriver om mord, våld, kidnappningar och Kikki Danielsson (=spektakulära saker) än om att avfrosta frysen, gnugga zebraränder ur klosetten och ta bort navelludd med en tops (=vardagliga saker).

/ELIN

Jag HATAR boken Key readings in crisis management - Systems and structures for prevention and recovery. Men varför Elin, med en sådan titel måste den vara alldeles förtjusande?

Jag har läst mindre än en sida i boken, och jag förstod inte ett smack, och istället för att skriva in allt i Google Translate och få en ännu mer obegriplig översättning satte jag mig och översatte stycket själv. Grejen är att jag förstår varje ord för sig, men när man sätter ihop dem blir de bara blaha! Eller vad säger ni om den här översättningen (som är ganska ordagrann men ändå hyfsat grammatiskt korrekt):

Analytiska tekniker baseras på en kausal modell som beskriver den roll som delar och komponenter i ett system spelar i den kedja av händelser som går mellan det utlösande felet eller störningen till de oacceptabla konsekvenserna.

Tills nyligen har den största delen av den analytiska förmågan för att inkludera den mänskliga faktorn spenderats på att verifiera säkerheten hos redan existerande opererande processanläggningar som har traditionell design med hänseende på samverkan mellan människa och maskin, till exempel användandet av THERP (Tecnic for Human Error Rate Prediction) på kärnkraftsanläggningar.

Den här situationen har lett till en definition av fel och kvantifiering av felfrekvenser i termer som hänvisar till den externa mänskliga uppgiftens struktur och element, och INTE i termer av mänskliga funktioner och kapaciteter och dess begränsningar.

Ni ser, det är inte ens en massa akademiska humbug-ord (förutom möjligtvis "kausal"), det är begripliga ord. Men vad vill de säga mig?! Jag lade ner så här mycket tid på att översätta en del på första sidan för att sen kunna förstå resten, men det gick ju sådär får jag säga... Lär er att skriva korta meningar folk!

Om någon begriper sig på de rader jag skrivit här ovan får ni gärna höra av er.

/ELIN