Igår sa jag hej då till North Park och alla de fina människor jag lärt känna där. Det blev någon slags kedjereaktion, när en person började gråta började vi andra gråta för att det var jobbigt att titta på den som grät. Det var en sånd där jobbig dag då jag först sov för lite, sen flyttade ut före klockan åtta på morgonen, gick på examenshögtid, sa hejdå till cirka trettio personer, släpade en resväska, en stor ryggsäck och en axelväska tvärs över stan och slutligen dog i en säng på ett hostel med godis till middag och Gilmore Girls på datorn. Sa jag att jag var förkyld med feber hela dagen också?
Nu bor jag på hostel en natt till innan jag tar mitt pick och pack och åker hem. Idag har jag gått på stan i några timmar. Jag mår inte så bra idag heller, och när jag kom hem för en timme sen hade jag köpt en massa saker att ta med hem, men jag kan inte riktigt förstå hur det gick till, för jag var ganska borta hela tiden.
Här är mitt (halvdana) försök att sammanfatta min termin. Givetvis i form av en lista:
Fem låtar jag kommer att förknippa med Chicagotiden:
Ba ba med Miss Li, som jag lyssnat mycket på sedan jag och Nina tittade på I rymden finns inga känslor.
Spring med Two Door Cinema Club, som jag lyssnade på under Spring Break.
Do you hear the people sing? och alla de andra låtarna från Les Misérables. Shit vad jag älskar den filmen!
Vårens första dag med Laleh.
Fuck you med Lily Allen. Perfekt för att få ur sig sina aggressioner utan att bli aggressiv.
Fyra flummiga händelser:
Mitt i en konversation om något helt annat säger min koreanska vän Ji Won ”When you get married you should invite me!”.
I måndags var det ”Puppy Break” på skolan. De tog helt enkelt dit fyra stycken hundar som studenterna kunde gosa med. Jag tror att det var någon slags stressrelief-grej, eftersom det var första dagen på finals-veckan, men det var otroligt komiskt.
När min SVF-klass var på besök i Wisconsin och vår lärare gav oss en kvarts föreläsning om hans vapen och vilket som är bäst till att döda vad. Vi var rädda.
I fredags var jag på mitt livs första och sista riktiga collegefest. Det var precis som på film. Efter en stund kom sex arga poliser och slängde ut alla studenter ur lägenheten medan de skrek att vi var idioter. Det var AWESOME!!!
Fem saker jag inte kommer att sakna med North Park/Chicago/USA:
Att dela badrum med ett okänt antal okända människor. Det blir väldigt snabbt snuskigt i duschen.
De kassa lakanen som blir knöliga varje natt. Underlakanet sätts fast med resår (värdelös resår) och istället för påslakan har man bara ett löst lakan under en filt.
Hur människor definierar sig själva utifrån raser. Raser inom människosläktet är inte biologiskt befintliga, men ändå är det så man delar upp folk i USA. Jag har också blivit mer mottaglig för ett sådant tankesätt under min tid här, vilket skrämmer mig.
Att ingen kan uttala mitt namn. Så sent som i morse blev en kille på ett café helt fascinerad när jag sa vad jag hette och hur det stavades.
Alla övertrevliga butiksbiträden. I eftermiddags var jag in en snabbis på en affär. Jag gick kanske tio meter in, vände och gick ut igen. Under den tiden hann tre olika personer med att heja på mig, fråga hur jag mådde och om jag behövde hjälp. Förstår ni inte att jag är svensk och inte vill prata med folk?!?!
Fyra saker jag tycker är bättre i USA än i Sverige:
Priset på mat. Det är så härligt att man bara kan gå ut och äta eller köpa lite take out när man känner för det. På andra sidan gatan från mitt collegerum får man supergoda nudlar för 40 kronor, och på Taco Bell kostar en burrito runt 15 kronor. Och då är det gott på riktigt också. Dessutom får man när man köper mat att ta med hem ofta något extra på köpet, till exempel bröd som man inte beställt. När man köper pizza får man något skumt slags söta kanelbakverk som man doppar i glasyr (och ja, det är för sött, men det är tanken som räknas).
Att folk klär sig mycket mer avslappnat. Mjukisar är helt okej. Någon sa att ”i Sverige skulle en tjej aldrig gå omkring i hoodie till vardags, förutom när hon tränar” och det ligger något i det. Häromdagen när jag hade lektion hade en tjej på sig ett par tunna, slitna mjuksibyxor, en urtvättad blekgrön tröja med något slags broderier, och badtofflor. Det här var en helt vanlig snygg tjej, men i Sverige hade hennes kläder klassats som ”white trash” eller något sånt.
Vädret. Visserligen var vintern väldigt kall och blåsig här i Chicago, men när våren väl kom så kom den på riktigt. Faktum är att jag inte riktigt märkte av det jag brukar kalla vår hemma, utan det blev 20 grader varmt nästan på en gång. Att kunna sitta ute och plugga i bara linne i april känns lyxigt.
Det går att småprata mer med folk utan att de tror att jag vill ha dem som min nya bästa kompis. Folk pratar mer och det är trevligt, oftast. Dock har de en tendens att prata även när jag som svensk tycker att det är onödigt. De ber om ursäkt för att nästan ha gjort något fel, och de ber folk att flytta på sig även när de inte är i vägen. Medan man i Sverige puttar lite på någon för att få den att flytta på sig säger amerikanen ”Excuse me” tre meter innan hen ska gå förbi.
Fem saker jag lärt mig:
Även om man läst engelska i femton år och spenderat ett år med amerikaner är det fortfarande så otroligt mycket bekvämare att läsa texter på svenska. Du kan förstå något teoretiskt på engelska, men först när du läser samma sak på svenska kan du greppa det helt och hållet.
Hur gräs luktar. Alltså, inte nyklippt gräs på sommaren, utan sånt som folk här tycker om att dra upp i hjärnan. Jag är osäker på hur jag ska använda den här nya lärdomen.
Att vara svensk blir så mycket viktigare när du kommer utanför Sverige. Det här kanske verkar uppenbart för vissa, men det är inte förrän jag varit utomlands ett längre tag som jag insett hur mycket den svenska kutluren har präglat mig. Jag är så sjukt patriotisk just nu.
Muffins är goda. När jag ätit muffins i Sverige har de alltid varit torra, men banana nut-muffinsen som fanns på skol-cafét var helt fantastiska.
Det är ett sånt fantastiskt privilegium att vi får studera helt gratis i Sverige. På North Park betalar studenter runt 200 000 kronor per år bara för att få en universitetsexamen, och jag har känt mig lika bortskämd varje gång jag pratat om det här med min rumskompis, som jobbar 30 timmar i veckan under skolveckorna och ändå måste ta paus från skolan varannan termin för att jobba ihop pengar till nästa. Ta vara på den fina gåvan som en fri skolgång innebär, mina vänner.
Ja, nu börjar det dra ihop sig hörni. Nästa måndag tar jag flyget hem (eller, flyget går till Kastrup, som jag aldrig riktigt känt mig hemma på, men ni fattar vad jag menar). Den kommande veckan är den mest fruktade veckan av dem alla, den som alla vet att de ska komma men som ingen vågar tänka på: Det är Finals week!!! Då skriver man de sista proven i alla kurser och hoppas att lärarna inte hatar en tillräckligt för att ge ett F. Själv har jag en stor presentation imorgon; en timmes gruppredovisning om mexikanskamerikansk kultur. På torsdag ska en relativt enkel hemtenta i historia lämnas in och på fredag har jag sista delprovet i internationell politik. Det ska nog lösa sig.
Jag har egentligen mycket att berätta om, som att jag åkte berg- och dalbana igår, eller om hur jag tittade på när fyra fulla européer försökte spela football i eftermiddags. Men jag har en stark känsla av att historierna aldrig kommer att skrivas ner. En till sak eftervärlden berövas.
Nyss ville min rumskompis lära sig att prata min accent. Inte mitt språk alltså, utan min brytning. De är väl för bedårande de där amerikanerna...
Nu är ju inte jag den som skryter, men jag kan i alla fall berätta att idag var det 27 grader varmt och strålande sol. Plugga på gräsmattan, få lite färg utan att bränna sig och avsluta dagen med en iskaffe på Starbucks, det är livet det.
Igår var jag förresten på mitt livs första (och eventuellt enda) basebollmatch! Det var Chicagos lag Cubs som spelade. Cubs råkar vara mitt favoritlag, för innan terminen läste jag och min bror om dem på Wikipedia, och där stod det att de kallas the "Lovable Losers" för att de inte vunnit ligan på 103 år. Det lät så bedårande att de i den stunden blev mitt favoritbaseballag. Ja, ärligt talat kan jag nog säga att de är mitt favoritlag i någon sport överhuvudtaget, eftersom lagsport i allmänhet aldrig riktigt varit min grej.
Hur som helst, basebollmatchen var... jag vill ju inte gärna säga tråkig men jo, det var den faktiskt. Sporten i sig är ju ingen riktig actionsport (den som tittat på brännboll i tre timmar i sträck kan nog hålla med om att det finns mer stimulerande sysselsättningar) och problemet var att publiken inte var särskilt engagerad. Folk applåderade då och då, men det var inga sånger eller hejaramsor eller så. Jag fick förklarat för mig efteråt att baseball är en pastime, det vill säga man går på matcher mer för att hänga med kompisarna och dricka öl än att skrika och hoppa upp och ner för lagets skull.
Det är skamligt att säga det, men mitt livs första (och eventuellt enda) baseballmatch slutade med att vi gick innan den var slut. Vi gick till Taco Bell i stället, där man kan få en burrito och läsk för 20 kronor. Så man kan säga att vi lämnade en del av amerikansk kultur för att stifta bekantskap med en annan del. Cubs vann i alla fall, om någon undrade.
Cubs vs. Padres på Wrigley Field
Helt ärligt var det mest spännande när en slagman slog av baseballträet så att det flög trettio meter. De fick kalla in säkert tjugo städare som krattade hela planen innan de kunde fortsätta.
Ni skulle ha sett mig idag. Helt plötsligt upptäckte jag och mina kompisar att det var ett helt folkdanslag med tillhörande musiker på skolans gräsmatta! Jag vet inte vilka de var, ens om de är svenskar eller bara svensk-amerikaner, men jag blev helt fascinerad och nästan tårögd av fiolmusiken och de fina hembygdsdräkterna. Själva dansen var väl inte så mycket att hänga i julgranen, men jag förstår mig ändå inte på folkdans så det var inte deras fel.
Om det är någon dräktnörd som läser det här (syftar kanske speciellt på Tua men alla bidrag är välkomna) så får ni gärna höra av er och rapportera vilka dräkter de har på sig. Särskilt gubben i hatt längst till vänster, som inte riktigt verkar höra hemma där...
Det komiska i det hela var att det var nästan ingen där som tittade på dem. Det var som om det inte var ett uppträdande utan de hade bara suttit hemma och plötsligt kommit på: "Vore det inte kul om vi slängde på oss dräktena och dansade lite på North Park ikväll? Ringer du fiol-Kalle så stryker jag förklädet?". Nåja, det kommer vi aldrig få svaret på.
Något jag har insett under min tid här i USA är det enorma privilegiet det är att ha ett hemland. Trots att USA liknar Sverige mer än vad många andra av världens länder gör så finns det något så fundamentalt svenskt i mig att jag hela tiden är medveten om att jag inte är hemma. Det är ofta småsaker; som att inte hitta rätt choklad i affären eller när min rumskompis inte förstår mina skämt. Men det finns också stora, viktiga saker, som att jag aldrig känt mig så socialdemokratisk som sen jag kom hit, och att jag inte kan uttrycka mina exakta känslor på engelska för att jag inte har det som modersmål. Det är dessa saker som gör att jag längtar hem till den plats där allt är som jag är van vid.
Jag bor här i fyra månader, vilket inte är någon speciellt lång tid. Jag funderar mycket på de människor som åker ifrån sitt hemland för att stanna där hela livet. Jag har under det här året lärt känna flera människor som själva emigrerat från ett land eller som har två nationaliteter för att en av deras föräldrar flyttade utomlands för kärlekens skull. Dessa människor fascinerar mig, för det är ingen liten sak att åka ifrån de där små faktorerna av trygghet och igenkänning. Att flytta till USA verkade förut inte som någon enorm sak för mig, men nu ser jag det som snudd på en omöjlighet. Inte för att jag tycker illa om USA, men för att det inte är Hemma.
Allra mest tänker jag på alla de människor som inte har något val. De som lämnar huset, släkten och ursprunget och flyttar till en annan del av världen för att de måste. De har ingen koppling till det nya landet som de kommer till och de vet inte om de någonsin får komma tillbaka hem. Jag kan omöjligt förstå hur detta känns, men efter tre månader i ett nytt land vet jag vilken otrygghet som ligger i att leva in en kultur där de pratar om andra saker, har andra kläder och där det finns människor som hela tiden påminner dig att du bryter på ett annat språk.
Jag upptäckte nyligen en helt fantastisk Laleh-låt som handlar om att lämna hela sitt ursprung bakom sig. En del av texten går så här:
Leave your country Leave the notes Of your future and your goals
Leave your language You once spoke Leave the soil where you were born
Leave all We know too well Leave this Paradise, caught in Hell
Låten heter ”Better Life”, och det kanske också blir ett bättre liv för dem som flyr; ett liv utan förföljelse och ständig rädsla för att förlora sin familj. Men det är också för många ett liv dömt till utanförskap och saknad.
"Hum, jag har druckit en massa kaffe och nu har jag ont i magen. Jag vet! Om jag dricker lite mer kaffe blir det säkert bättre?
Shit vad jag saknar svenskt kaffe. Jag har kommit på att problemet är att amerikanskt kaffe är godast med socker i (och det anammar de med glädje!) medan svenskt kaffe är superäckligt med socker i. Jag hittade förresten en jätterolig kommentar nyss, när jag var så desperat att jag googlade på "amerikanskt kaffe" för att få lite medlidande:
"Att importera jänkarnas kaffekultur till Sverige är som att sälja hembränt med sammarin som champagne i Frankrike!"
Hihi. Jag vet att det inte är så farligt egentligen, men bor man någonstans i fyra månader och vill att det ska smaka som hemma och vara lika effektivt för pluggandet som hemma så blir man lätt besviken när det är smaklöst och smakar bränt på samma gång.
Jaja, så länger får jag nöja mig med det här:
Snabbkaffe från ett oetiskt företag, SVF-mugg från en underbar skola och mjölk som håller sig i fyra månader. Welcome to America.
Plötsligt kommer man hem från skolan och förstår vad Håkan Hellström sjunger om igen
Idag har varit lite svajig. En sån där duscha-i flera-timmar-alternativt-ligga-på-sängen-och-lyssna-på-musik-på-högsta-volym-hela-dagen-dag. Jag har inte gjort något av de där sakerna, men på god väg. Jag duschade istället för att äta lunch och när jag kom tillbaka till mitt rum efter lektionen la jag mig på sängen och lyssnade på Håkan Hellström. Jag blev okär i Håkan för en sisådär fem år sen, i och med att jag hade svårt för hans nya sound. Men idag kom allt tillbaka till mig. Jag blev en sån där fjortonåring som känner att det bara är Håkan som förstår mig.
Bunden till händerna. Bunden till föttera. Slängd till hajarna. Bly i tärningarna. Du kan inte vinna. Som löv i november .. .. så måste du falla.
Du kan inte vinna jämt. Nån gång måste du förlora igen.
För några veckor sen lyssnade jag förresten på en Winnerbäck-skiva som jag inte hört på länge. Jag hörde låtarna på ett helt nytt sätt; jag fattade exakt vad han pratade om. Och plötsligt slog det mig: När den där skivan kom ut var Lars bara ett år äldre än vad jag är nu! Det är en läskig tanke att vara nästan lika gammal som Lars Winnerbäck en gång varit...
Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet Du lever för stunden, precis som jag Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar men lyckan i grunden, precis som jag Vi är som personifierade Nittiotal i ett virrvarr av chanser och val Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer Jag lever för kicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå Det kallas tvivel, det där som stör Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
En lite rolig grej som hände nyss är förresten at min rumskompis anlitade mig att laga hennes byxor, vilket är ganska komiskt med tanke på att ingen tyckte sämre om de praktiska skolämnena än jag. Men i USA har man inte lika mycket slöjd och sånt, så här kan jag framstå som värsta hemmafixaren.
Fördelen med att ha folk på besök är ju att man får leva ut sin drivkraft att turista. Igår var jag och Martina i Millenium Park och så lyckades jag mot alla odds släpa med henne upp i Willis Tower, USA:s högsta hus. Jag är ganska stolt över bedriften att inte bara övertala henne att gå upp, utan också få henne att betala 18 dollar för att köa i en och en halv timme innan. Men när vi till slut kom upp var det ingen av oss som ångrade sig; husets skydeck är beläget 412 meter över marken, och därifrån ser Chicagos andra skyskraport ut som leksakshus. Dessutom har de glasbalkonger där man kan stå och titta rätt ner på marken. Det var mäktigt.
"The Bean" i Millenium Park
Vi kom upp i Willis Tower just som solen höll på att gå ner, så först fick vi se utsikten i dagsljus, och strax efter när det var nästan mörkt.
Eftersom Matina inte ville gå ut i glasutbyggnaden var det en snäll kvinna som knäppte kort på mig (inte snäll som i motsats till Martina, utan snäll som i "vänlig främling utan baktankar att sno min kamera")
Idag har vi tagit det mer lugnt. Jag gav Martina en 30 sekunder lång guidad tur av campus innan vi gick på Starbucks, shoppade på second hand (jag råkade köpa skor för andra gången på tre dagar; det fanns lila låga Converse, nästan helt oslitna!) samt tittade på film och åt pizza American Style. Imorgon blir det mer pizza, men då Deep Dish som är Chicagos specialitet. Nighty night!
Lista på saker som irriterar mig när det gäller TV
1. När de ägnar hela avsnitt åt att lansera en halvkass spinoff-serie. I Gilmore Girls utspelar sig större delen av ett avsnitt i Kalifornien med mycket sol men en ganska trist storyline. Spinoff-serien blev aldrig gjord. I Bones kommer det någon tönt som kallar sig "The Finder" som ska lösa brottet istället för huvudpersonerna. Allt fokus är på honom och hans polare. Serien gick i en säsong. Irriterande.
2. När man känner igen miljöer och studios från serie till serie. Okej, för det här behöver man gedigen erfarenhet av tv-tittande. Du ska helst ha sett alla avsnitt av en serie minst fem gånger och känna dig som hemma där.
Dawson's creek och One Tree Hill är inspelade i samma stad, och ibland känner jag igen mig. Dessutom tyckte jag att jag såg en restaurang en gång som såg exakt ut som Luke's Diner i Gilmore Girls! Det fick mig att känna mig som hemma, men det tar ju lite bort charmen från ens favoritserie.
3. När de ägnar säsonger åt att bygga upp något stort, och så klantar de till det när det verkligen ska hända. Självklart handlar detta ofta om människors förhållanden, som man vet kommer att hända, men inte hur eller när. Ibland är tv--människorna bara riktigt usla på att fullfölja det de satsat så mycket på. Det enklaste vore om de insåg att de aldrig var särskilt bra på att göra serier från början och köra en Tre Kronor istället (spränga hela skiten i luften).
Om det verkar som att jag är lite småirriterad just nu så beror det på att jag sitter och pluggar til ett himla skitprov i internationell politik imorgon. Jag orkar inte med att att lära mig saker om World Trade Organization och annat idiotiskt som jag aldrig kommer få användning för. Men för att lugna mig själv och nyansera detta inte alltför intellektuella inlägg avslutar jag med två bra citat som jag sett på senaste tiden:
It is the mark of an educating mind to be able to entertain a thought without accepting it. Aristoteles (jag gör ofta just det som citatet beskriver, så jag gillar det för att citatet får mig att låta bildad)
It is of comparatively little importance what a man thinks or believes he knows; the good a man does is the one thing needful, and the sole proof of rightness. Mary Baker Eddy, som för övrigt var både kristen och vetenskapsman. Citatet såg jag på Mary Baker Eddy-muséet i Boston.
Nej, nu måste jag tillbaka och ro med de andra slavarna...
Eftersom den egengjorda videon var en sådan succé (nomineringarna för Bästa film väller fortfarande in) så satsar jag på att framöver göra en film där jag visar hur jag bor här i Chicago. Men jag väntar nog tills det blir lite finare väder. Låt oss spela en låt för att skynda på vårprocessen en smula:
I övrigt knallar livet på. Kaffe på Starbucks om kvällarna, plugget blir allt tristare i takt med att jag inser att jag inte har någon formell nytta av kurserna jag läser här, igår var jag på ett Public Rally i aulan mot våld på Chicagos gator. Visste ni att över 500 personer mördades i Chicago förra året. I Sverige mördades drygt 300. Lite fun facts såhär på torsdagsförmiddagen (eller kvällen om man så vill).
Åh nej, nu är jag snart sen till den fantastiska historialektionen, hur ska det gå? Ja, jag har blivit en slacker och det är jag STOLT över!!!
Jag vet inte om jag berättat det förut, men imorgon ska jag åka på mitt livs första och sista Spring Break! Jag skulle skriva om det för några dagar sen, men så blev jag sjuk. Jag hade konstigt ont i magen konstant i två dygn, och jag ville inte så att säga jinxa spring break genom att hurra för det när jag var orolig för att inte kunna åka alls. Men imorgon vaknade jag pigg och glad så nu är allt fantastiskt! Solen skiner, jag promenerade snabbare än bilarna på vägen til mataffären och yoghurten smakar underbart. Ja, det var alltså en beskrivning av att jag är på gott humör...
Nåväl, åter till spring break. Jag har alltså vårlov, mitt i terminen, och jag ska till skillnad från ALLA jag känner inte gå åka söderut. Inte söderut som i Florida, Texas, Mexiko eller Louisiana i alla fall. Jag tänkte mer att istället för att ha en kall vårvecka i Chicago kan jag ju lika gärna ha en kall vårvecka på Östkusten. Därför tar jag imorgon tåget till Washington DC, och sen bär det av till New York och därefter Boston. Jag hoppas verkligen att jag ska ha tid och ork att skriva lite när jag är borta, men eftersom jag inte klarar av det ens när jag är hemma och gör ingenting alls ska vi nog inte ha för höga förhoppningar.
Förresten läser jag en annan blogg just nu (en sån där som publicerar tolv inlägg om dagen) och där läste jag att alla bloggare får ta emot elaka kommentarer. Jaha, tänkte jag, och blev lite besviken. Är jag ingen riktig bloggare? För jag har aldrig fått några elaka kommentarer... Eller jo, förresten, en gång var det en anonym Gävlebo som tyckte att jag hade fel rubrik på ett inlägg. Ouch, den visste var den tog.
Ja ja, man kan inte få allt här i livet. Men känner ni någon elak människa så får ni gärna tipsa denne om min blogg så att jag kan dra in lite spydigheter och bli "riktig" bloggare.
Nu är det dags att packa för Spring Break! Allt jag vet om Spring Break kommer från Gilmore Girls-avsnittet Girls in bikins, boys doin' the twist. Vi får väl se om min upplevelse blir samma som Rory's. Förutom att de åker bil ett helt gäng till Florida och ligger på stranden hela dagarna blir det nog precis likadant.
Jag har aldrig förstått mig på folk som blir upprörda av större världshändelser. 9/11 upplevde jag som vilken nyhetshändelse som helst, och när vi efter Tsunamin fick i uppgift i skolan att skriva av oss våra känslor skrev jag om min ilska över att svenskar bryr sig mycket mer om vad som händer med andra svenskar än med övriga människor, och att det finns så många andra hemska saker som borde få lika stor uppmärksamhet (det här skedde när jag var tretton, men synsättet har definitivt hängt med mig sedan dess). Nu idag förstår jag att det är ett mänskligt sätt att reagera på; kan vi inte identifiera oss med de som drabbas har vi svårt att känna med dem. Idag inser jag också att det fanns en stor mängd svenskar som åkt till Thailand tidigare år men just den här julen stannade hemma; många som spenderat mycket tid i Sydostasien och därför nu mycket väl kunde känna igen sig i de drabbade familjernas öde. Själv har jag aldrig varit där så för mig var det en otroligt avlägsen händelse.
Men jag tror också att vi alla har något vi kan bli berörda av, och jag vet också vad som för mig kommer på första plats.
I början var jag inte alls särskilt påverkad av det som hände på Utøya. Visserligen hade vi fyra stycken tysta minuter för terroroffren medan jag var på Världsscoutjamboreen, men det var ändå inte verkligt. Men när jag kom hem flera veckor senare började jag titta på videoklipp på internet, på nyhetsrapporteringar och minnesstunder. Plötsligt slog det mig: Det här är jag. Varenda människa som dog på den där ön är jag.
Sedan jag var liten har jag åkt på många läger, och läger är fortfarande något av det bästa jag vet och det som får mig att må som bäst. Jag vet exakt vilken frihetskänsla det innebär att under en vecka umgås med människor som man hör ihop med, som man delar en viktig aspekt av sitt liv med. Plötsligt existerar inte omvärlden, allt som finns är det som sker inom lägerområdets gränser.
Förutom min passion för att åka på läger är jag också intresserad av politik. Jag är med i ett politiskt ungdomsförbund men jag är knappast extrem på något vis; att se mig som ett hot mot samhället är det mest skrattretande jag kan tänka mig. Det är också det som är grejen med Utøya: det var Arbetarpartiets ungdomsförbunds medlemmar som blev offer. Sossar alltså. Seriöst, de flesta måste ju hålla med om att det inte finns några tristare politiker än just sossar (möjligen med undantag för folkpartister). Ändå var de måltavlan, det var dem som skulle skjutas.
Skandinaviens politiker utmärker sig genom att inte utmärka sig. De är medelklassens medelålders mellanmjölkspolitiker. De är jag.
Så även om det gått ett och ett halvt år sedan terrordåden och jag sitter på ett collegerum i USA, 6500 mil från Norge, kan jag när som helst bli som lamslagen av förtvivlan och ren förvåning över att de ungdomarna, barnen i många fall, dog för att de var på läger med sin kompisar. Läger; den tryggaste och mest fridfulla miljö jag under mina 21 år kommit i kontakt med, i ett av världens fredligaste länder. Det enda jag kan göra är att ta vara på det faktum att det trots all inte var jag och att jag till skillnad från dem har möjligheten at göra någonting för världen.
Oftast ångrar jag mig. 4 av 5 gånger som jag spenderar hela dagen i sängen och kollar på film så känns det i efterhand som slöseri med tid, att jag bara blir tröttare och på sämre humör av att göra ingenting. Men inte idag. Idag är jag trött, fridfull och har helt rent samvete för att jag tittat på tv-serier från lunch och in på natten. Det har lite att göra med att jag inte har några akuta läxor och lite med att jag sovit borta i natt, med min klass hos en familj i de fina förorterna. Vi åt gott, badade bubbelpool utomhus och tittade på Tillbaka till framtiden och av någon anledning rättfärdigar det en slappsöndag.
Jag måste ju få berätta vad jag har sett också:
Gilmore Girls. Min gamla favorit som jag kan utantill men som alltid lyckas med att få mig att känna mig som hemma.
The Vicar of Dibley (Ett Herrans liv). Den här skulle jag vilja tillägna en sju-åtta inlägg om jag kunde, men som sagt har jag slappdag och orkar inte. Det är i alla fall en otroligt rolig, skruvad brittisk tv-serie. Den gick på nittiotalet, och sent varje lördagskväll (direkt efter Karl för sin Kilt om jag minns rätt) gick det i repris när jag var i kanske tioårsåldern. Jag och mamma tyckte att det var väldigt roligt och nu har jag sett om hela serien på Netflix. Seriöst, den här serien har allt: En kvinnlig intelligent men lite hispig präst, En totalblåst tjej som bor granne med prästen, En lika totalblåst kille som är kär i den totalblåsta tjejen, En bonde som alltid pratar om att ha sex med sina djur, En gubbe som börjar alla sina meningar med "No, no, no, no, no, ....", En gubbe som blivit utnämnd till Tråkigast i Storbritannien och En rik gubbe som är pappa till den totalblåsta killen och ine tycker om kvinnliga präster (till en början i alla fall...). Egentligen räcker ju den här beskrivningen för att få vem som helst intresserad, men jag vill ändå visa ett klipp. Ni får gissa själva vem som har vilken roll:
Idag, några dagar efter att påven lämnat in sin avskedsansökan, känns det som en bra idé att klippa ut en bild på honom ur tidningen och sätta på min spegel så att jag ser honom varje morgon. Det fina med att göra så är att det kan tolkas på flera olika sätt att jag har påven fasttejpad på spegeln:
Jag tycker att påven är en fantastisk människa.
Jag tycker illa om påven men det är roligt att ha en ironisk bild på honom (det här förslaget ligger nog närmast sanningen, men är svårast för de kära oironiska amerikanerna att förstå).
Jag tycker illa om påven och anser att det enda smarta drag han gjorde under sin karriär var att avgå.
Jag hittade en bild på en söt farbror och fattar inte att det är påven.
1. I USA måste man faktiskt leta efter choklad i mataffären. Hittar man inte choklad i en svensk mataffär är man dum i huvudet. Men sanningen är att USA, detta mäktiga land känt för sina sötsliskiga kombinationer och flottiga mat, är i seriöst behov av ett chokladuppvaknande.
2. (Nerd alert) Jag har aldrig känt mig så nära Ture Sventon i hela mitt liv som jag gjort den här helgen, och det säger en hel del. Precis som i Arabiska Öknen lider de en Fruktänsvärd Temmelbrist i Chicago. När jag googlade hittade jag bara ett bageri som säljer semlor, Swedish Bakery, och när jag var där verkade semlorna vara slut!!! Så här får det bara inte gå till.
3. Och så till den värsta punkten, och här börjar jag på allvar oroa mig för USA:s framtid.. Varenda gång jag går ut ur universitetets matsal tänker jag exakt samma tanke: "Var det på dagis eller på lekis jag lärde mig att ställa min disk i diskbackar?". På North Park ställer man nämligen inte tallrikar för sig och bestick för sig så att det bara är att köra in i diskmaskinen, utan varje (vuxen) elev hivar ner allt de har i stora plastlådor. När jag säger allt menar jag verkligen ALLT. Visserligen finns det papperskorgar där man kan slänga servetter och överbliven mat, men vem behöver sånt när man bara kan slänga ifrån sig skiten och springa?
Visst vet jag att amerikaner tycker om att anställa folk för varje liten (för en svensk snudd på obefintlig) syssla, men blotta tanken på att det finns människor där i diskrummet som står och plockar upp gafflar och bagels ur en röra av chokladmjölk, apelsinjuice och dressing får mig att rysa i hela kroppen. För så antar jag att de gör, om nu inte USA har hittat på en ny diskmetod där man bara kan slänga in stora plastlådor i diskmaskinen och allt kommer ut rent och torrt.
Hur en skola hanterar sin disk kanske inte verkar vara något att bli upprörd över, men det här är egentligen en symbol för hur amerikanska ungdomar behandlas. De gör bara saker för att de måste och samhället låter dem vänta med att växa upp tills allra sista minuten. Ta collegelivet till exempel: det är utformat så att man kan betala pengar till skolan och sen behöver man i teorin aldrig gå utanför skolans väggar på fyra år. Skolan ger dig mat, städar din toalett, den har ett gym om du vill träna, den anordnar aktiviteter så att du har någon att hålla i handen när du går utanför universitetsområdet. Dessutom delar 100-200 personer i varje hus på ett litet kök, så du förväntas inte behöva laga mat. För mig är det ganska pinsamt med en 22-åring som aldrig har lagat mat, jag vet inte vad ni tycker. Sist men inte minst får man inte ha någon av det motsatta könet på rummet efter klockan 12 på vardagar och 2 på helger (jag och mina kompisar har för övrigt kommit på att homosexualitet är den bästa lösningen på det problemet)
Alla dessa faktorer gör att amerikanska ungdomar blir vuxna senare än de hade mått bra av. Vissa måste arbeta och betala skolan själva, men de vars föräldrar har tillräckligt mycket pengar behöver inte betala en räkning, koka ett ägg eller lyfta ett finger för att klara av vardagslivet förrän de är 22 år gamla.
I lördags var vi SVF-svenskar och hälsade på den amerikanske läraren vi hade i höstas. Han bor ute på landet i Wisconsin, ungefär 90 minuter från Chicago. Vi åkte i minibussar dit. Det var ett väldigt trevligt hus med fika, dalahästar och allt annat som man väntar sig att få se i en svensk-amerikans hus. Vi åkte pulka på en golfbana (vilket är förbjudet, så säg inget till banans ägare är ni snälla), firade en kille i klassens födelsedag och fick titta på en massa vapen.
Det sista vi gjorde var att åka in till den lilla staden, Lake Geneva (alltså Genèvesjön) och jag upptäckte något fantastiskt: Lake Geneva är USA:s Östersund! De hade en massa aktiviteter ute på isen och när vi var där hade en internationell tävling i snöskulptering just gått av stapeln.
Det var nära på att jag kände mig som hemma. Det enda underliga med stan var:
1. De erbjöd helikopterturer över sjön och
2. Alla affärer vi såg var fyllda med badkläder, surfinggrejor och t-shirts med väldigt skumma tryck. Jag kom att tänka på en affär som jag såg i somras, som också sålde typiska sommarsaker. Skillnaden var bara att när det blev vinter bytte de inriktning och sålde vinterprylar. Det verkar som ett vettigare koncept om man faktiskt har tänkt att företaget ska överleva vintern. Men, men. Man ska inte förvänta sig för mycket av de stackars amerikanerna.
Idag var det Superbowl, och jag är ledsen, men idag var en av de där dagarna då jag var glad att jag inte är amerikan. Vi satt i en aulaliknande lokal på skolan och såg matchen, och det var kanske 200 personer där. Medan vi mumsade på chips, söta popcorn, gigantiska ostbågar (krokar om man så vill), pizza och en väldigt skum körsbärs- och vanilj läsk som jag var tvungen att prova bara för att får uppleva något nytt, spelade de amerikansk fotboll på projektorduken. Män som springer in i varandra, knuffas, slänger sig över varandra och helt enkelt försöker ha så mycket kroppskontakt som möjligt medan folk, både på stadion och framför projektorduken, skriker jublande tillrop. Åh, så manliga de var. Och ont fick de också, wow.
För att vi inte skulle missa budskapet för kvällen så dök Beyonce upp i pausunderhållningen. Hon och hennes trettio dansare hade alla något slags badräkt på sig som visade så mycket av den kvinnliga kroppen som bara går utan att hota den amerikanska prydheten. När de viftat på sina söta rumpor och underliv en stund under killarnas busvisslingar kom vi tillbaka till de manliga männen med de stora axlarna.
Vid det här laget hade jag spenderat 90% av matchen med att spela spel på min mobil, medan Lita (min norska kompis som jag antagligen borde nämna i bloggen nu eftersom hon har min blogg som favorit på sin webbläsare och det känns så hängivet att hon får lite cred här) hunnit läsa en roman på sin mobil. Vi övergav helt enkelt matchen och gick till McDonalds istället. Jag vågar inte ens säga vad jag ätit idag; jag har i princip ätit konstant sen jag vaknade i morse (klockan tolv). USA gör ingenting för att göra mig hälsosam.
Nästa gång jag flyttar ska jag banne mig ringa SMHI först
Skitväder. Dum unge.
Först flyttar hon till Östersund, som ligger precis bredvid Sveriges femte största sjö och därför blåser det hela tiden.
Sen tröttnar hon på skitvädret och flyttar till Jönköping i stället, som ligger vid Sveriges näst största sjö och därför blåser det hela tiden.
Nej, nu är jag trött på det här tänker hon och flyttar till Chicago, som ligger vid USA:S STÖRSTA SJÖ, och gissa vad, Det blåser hela tiden!!! Hon kanske borde ha anat vad som komma skulle när hon fick reda på att stadens smeknamn är "Windy City". Men inte då.
I sommar eller i höst ska jag flytta igen, men då ringer jag nog SMHI först och kollar vilken ort som ligger längs ner på listan över blåsiga platser.
Jag lever i en såpopera. Jag har alltid gillat såpor och drama, men det fina med tv är att kunna knäppa av tvn när det blir för mycket. Att stänga av college är så mycket svårare. Jag vill poängtera redan från början att jag tycker om de här människorna, och det jag vill visa på är bara ett exempel på en väldigt påtaglig kulturkrock.
Min rumskompis, vi kan kalla henne Rachel, har två kompisar: Brooke och Diana. Rachel, Brooke och Diana är bra kompisar; de har bara ett annorlunda sätt att visa det på. Och när jag säger annorlunda menar jag att det är annorlunda för mig; en svensk tjej med ett oerhört odramatiskt förflutet. Eftersom mitt och Rachels rum är störst brukar de alla tre umgås här, tills de börjar bråka. Bråket börjar med att Rachel är irriterad på Diana och kommer på ett bra sätt att retas med henne. Detta funkar väldigt väl, så Diana blir arg och ignorerar Rachel och Brooke i några timmar. Rachel och Brooke å sin sida låser in sig på vårt rum och låtsas som att de inte är där (något som har ganska liten effekt eftersom Diana ändå ingorerar dem). Till slut ber någon om ursäkt och allt blir bra, så då börjar de hänga på vårt rum igen. De umgås nu alltså som vänner, dvs de skriker åt varandra och bråkar högt om viktiga saker (såsom huruvida godiset Reese's Peanut Butter Cups uttalas "Reese's" eller "Reesie's"). Då och då brister Brooke ut i ett hysteriskt gapskratt som hörs tre rum bort. Under hela den här processen har jag suttit vid min dator och fnissat förundrat åt alltihop och gjort mitt bästa för att inte bli inblandad. Hade jag varit ett skilsmässobarn hade jag antagligen legat under min säng med öronproppar och tuggat på mattfransarna.
