efteralladar

Idag blev det en heldag på stan. Det skulle ha varit shopping och sen Les Misérables på bio men det blev dåligt med shoppande och Les Misérables visades inte. Det blir aldrig som man tänkt sig.

 

Jag och mina vänner Lisa, Nina och Julie tog "The L" (tåget) ner på stan för att påbörja vår stora shoppingrunda. Efter fem minuter på H&M var jag och Nina illamående och gick till Starbucks istället. Jag har redan tappat räkningen på hur många gånger jag varit på Starbucks och det råder inga tvivel om att det kommer att bli många, många fler. Det är liksom svårt att undgå när de finns i varje gathörn och frestar mig med sina café mocca och brownies. Efter en timme på Starbucks (under vilken Lisa och Julie varit på Subway; ni kommer snart förstå temat* på den här historien) gick vi ut på stan igen. Men Lisa och Julie ville gå på Starbucks så vi skildes åt. Nina ville gå på H&M igen och det var här något började gå fel.

 

Det finns få ställen där jag har så låga tankar om mänskligheten som på H&M. Människor som säljer mängder av plagg utan att garantera att inga människor lidit under tillverkandet, människor som kan välja och vraka mellan tusentals superbilliga plagg för att sedan använda dem ett par gånger innan de är förbrukade. Kort sagt: jag fick ett utbrott och lät Nina gå ensam på H&M medan jag gick för att lugna ner mig. Först gick jag och köpte en bagel (på Einsteins bagels, bara det liksom!) och sen tog jag en kameratur på Chicagos Riverwalk. Plötsligt var jag fantastiskt lycklig över den mänsklighet som skapat bagels och skyskrapor, något motsägelsefull jag vet.

 

Efter turen gick jag till Lisa och Julie på Starbucks. Men eftersom klockan började bli mycket och Nina var hungrig gick vi därifrån. Lisa och Nina gick till McDonalds och medan jag och Julie väntade på dem gick jag till Dunkin' Donuts och köpte mig min femtioelfte kopp äckligt kaffe sen jag kom till USA. 

 

Vi tog tåget till Lincoln Square (världens mysigaste område) för att gå på bio tillsammans med fyra andra från skolan. Väl framme på biografen fick vi reda på att de inte visar Les Misérables, så istället skulle hälften se den nya Tarantino-filmen medan jag och tre till såg Silverlinings Playbook (som enligt imdb tydligen döpts om till "Du gör mig galen!" på svenska...). För att ladda upp inför filmen gick vi till ... McDonalds! Och efter det gick vi till bion och köpte popcorn och en mellanstor läsk som med all säkerhet hade klassats som STOR i Sverige.

 

Filmen var väldigt bra, jag var imponerad. Jag vet inte om den kommit ut i Sverige än, men jag kan med glädje rekommendera den. Det är ett romantiskt drama/komedi med en rolig approach. Den blandar mentalsjukhus med dans med football och det blir ganska unikt till slut. Jag vill inte säga mer än så, mest för att jag nu skrivit i en halv evighet och borde göra något vettigare. Som att kolla på Vänner.

 

/ELIN

 

*Temat var Mat/Amerikanska multiföretag/Frosseri.

 

Vem hade kunnat tro att man måste åka till USA för att kunna ta till sig lite finkultur? USA, landet som lanserat sofistikerade musiker som Britney Spears, Backstreet Boys och Hannah Montana. Kanske är affärsidén att ge ut så mycket lättuggad musik att alla kommer söka sig till den högre kulturen? Jag har i alla fall kommit på att klassisk musik är väldigt avkopplande att lyssna på, och att man kan lägga in vilka känslor man vill i den.

 

Samtidigt krävdes det bara två litteraturlektioner för att jag skulle komma på det fantastiska med poesi och till och med se ett extra djupt i hela min omvärld. Med viss risk att låta en smula högtravande. Det är i alla fall häftigt att tänka sig att allt som sägs och görs, särskilt i film och litteratur, skulle ha en avsikt (eller till och med flera). Plötsligt kände jag mig lite smartare (vilket jag antagligen inte var eftersom jag satt och tittade på en amerikansk actionkomedi och försökte komma på den djupare meningen bakom varför huvudpersonen körde en röd bil och inte en blå) men det är ju tanken som räknas.

 

Nu ska jag gå och lägga mig, nöjd med tanken på musik, poesi och det faktum att många svenskar snart vaknar medan jag får sova.

 

/ELIN

Svar: Nej.

 

Hittills har jag inte druckit en enda god kopp kaffe sen jag kom till USA. Fyra olika sorters Starbucks-kaffe är provade och alla smakar bränt. Fortsätter det så här kommer mina studier att bli allvarligt lidande.

 

Med vänliga hälsningar

/I-LANDSPROBLEMET

Jag vill till att borja med be om ursakt for det kassa spraket i det har inlagget, men vad vore ett forsta inlagg i USA utan A, A och O (aven kallade de dar tre som vi i Skandinavien ar de enda som har vett nog att anvanda).

 

Jag vill till att fortsatta med saga att eftersom flera manniskor har tyckt att jag borde blogga mer under USA-tiden (samtidigt som jag upplever mer och darmed har mindre tid) forvantar jag mig ocksa att folk ska lasa mer, kommentera mer, beratta for alla sina kompisar om mig och helt enkelt tycka lite battre om mig. Deal? Okej. Det faktum att det ar valdigt fa som vill chatta med mig klockan fem pa morgonen svensk tid gor att bloggen blir ett annu viktigare medel for kommunikation.

 

Jag sitter just nu i entren till mitt nya hem: Ohlson House, North Park University, Chigaco, Illinois, United States of America. Eftersom jag inte kan fa igang det dar himla Wi-Fi sitter jag vid en av universitetets datorer. Jag kom till North Park i onsdags kvall genom att:

• Ga upp klockan tjugo over fyra pa morgonen.
• Fa skjuts till Gavle av mina foraldrar.
• Aka tag i sju timmar till Kastrup i Danmark.
• Vanta i tva timmar.
• Flyga i nio och en halv timme. Helt galet otroligt snyggt att flyga med konstant solnedgang over Norges fjordar, Island, Gronland, Kanada och till sist det otroligt enormt stora Chicago med skyskrapor och miljontals ljus.
• Vanta i en timme pa flygplatsen. En enda person betjanade 50 personer som vantade pa att fa sina fingertryck kollade och att fa nagra korkade fragor om vad man skulle gora i Amerika.
• Vanta en halvtimme pa att fa aka buss.
• Aka buss till North Park.

Vid det har laget var klockan tre pa natten svensk tid vilket gjorde att samtalet jag hade med hon som tog emot mig i huset var allmant snurrigt.

 

Sa till slut somnade jag i en sang som pa kort tid gick fran att se ut som en gympasalsmadrass till att likna en sjukhussang:

 

 

 

Jag har ju sisadar en miljon andra saker att beratta, men eftersom jag ar, om an extremt o-jetlaggad, sa anda valdigt trott av alla nya saker, sa maste jag ga och sova i min sjukhussang. Jag kan ju passa pa att hosta lite for att gora det hela mer trovardigt.

 

/ELIN

 

PS. Om nagon ser att jag skrivit nagot extra skojigt tack vare att jag saknar tre bokstaver far ni garna rapportera detta till mig. Varfor kommer jag inte pa just nu. Ni kan ju ocksa hora av er om allt jag sa var obegripligt DS.

 

Natti natti, eller god morgon. Vilket ni foredrar.