efteralladar

(Första inlägget på över ett halvår. Kanske måste börja inse att jag inte kan försörja mig på den här bloggen.) 

 

Jag började dagen med att titta på Skam. Sen fortsatte jag hela resten av dagen med att titta på Skam. Nu är jag färdig med alla tre säsongerna och till ingens förvåning känns det plötsligt lite tomt. Det fanns aldrig några tvivel om att jag inte skulle gilla serien, jag gillar i princip alla barn- och ungdomsserier, särskilt om de innehåller hyfsat smarta karaktärer. Nu har jag tittat och har i likhet med många andra totalt kärat ner mig i Nooras coolhet och skönhet och engagerat mig i Isaks sökande efter sig själv. Framförallt har rösterna i mitt huvud börjat prata norska, vilket är lite pinsamt eftersom jag själv inte alls kan prata norska.

 

Nu ska jag titta på Dawson's Creek! Jag undrar om jag är den enda som ledigt växlar mellan Skam och Dawson's Creek? I tonårsserievärlden är de nog varandras motsatser. Den ena serien är smart, realistisk och ständigt överraskande. Den andra dryper av klyschor, smetig musik och brådmogna tonåringar spelade av 25-åringar. Men jag känner att de tvära kasten också delvis beskriver mig själv.

 

När jag säger till folk att jag till exempel vet allt om tv-serien Glamour eller att jag är galen i Say yes to the dress (fastän jag är totalt ointresserad av brudklänningar) så blir folk förvånade. Vissa har nog en bild av mig som något slags alternativ person som bara tittar på samhällsprogram och engagerar mig i djurrätt eller något (okej, jag vet inte vad en "alternativ person" gör, så jag drog bara till med något). Till viss del kanske jag är lite så, men att utgå ifrån att en människa bara är på ett sätt är att reducera henne till en karaktär i en av de där cheesy tv-serierna utan dimensioner. Jag vet att jag snuddat vid det här ämnet förut, när jag skrev om Neil Patrick Harris, men det är viktigt för mig så jag vill ta upp det igen. Folk är inte på ett enda sätt. I samma stund som du tar dig rätten att definiera en annan människas personlighet så inkräktar du på dennes innersta.

 

Det här var inte alls det jag hade tänkt skriva om, men orden skrev sig själva. 

 

Ha de!

 

/ELIN

Det här är ett inlägg som jag planerat att skriva ett tag. Det borde jag ju i och för sig inte berätta, för det skapar förväntningar på det som komma skall. "Äntligen ska jag få höra Elins innersta tankar" tänker du (vilket kanske är din innersta tanke, vem vet?). Nej, så värst djupt är det inte, men det handlar om udda saker som jag går runt och funderar på. I listform såklart. Så här kommer den:

 

 

1. Busschaufförer som vinkar till varandra. Få saker framkallar så rena glädjekänslor hos mig som när jag sitter på en buss och chauffören vinkar till busschauffören som sitter i en mötande buss. Det allra bästa är ju om man är ute på en stor väg och det kommer en buss från ett helt annat bussbolag, för då är jag helt säker på att chaufförerna inte känner varandra, men de vinkar ändå för att de tycker att det är så makalöst härligt att det finns andra busschaufförer där ute.
   
   
2. Att kolla upp skådespelare. Det här kanske inte låter så konstigt. Många har nog sett en film, funderat vem en skådespelare är och googlat för att få reda på var man sett skådespelaren förut. Detta gör jag också, i väldigt hög grad, men jag tar det även till en helt annan nivå. Jag kollar upp svenska skådespelare på Facebook. Inte bara för att se hur de ser ut nu och vad de gör, utan framför allt för att se om de är vän på Facebook med andra skådespelare från samma tv-serie eller film. Av någon anledning gäller det främst skådespelare från gamla barn- och ungdomsserier. Barnen på Luna, Livet enligt Rosa, Guds tre flickor (den är inte så gammal. Däremot var jag rätt gammal när jag blev störtförälskad i den) och Pip-Larssons. Finns det en känd serie från 90- eller 00-talet så har jag stalkat skådisarnas Facebook.
   
   Så sent som i går kväll kollade jag upp skådisarna från Alla vi barn i Bullerbyn. Och här kommer vi till varför jag gör detta. Ni som tycker att denna hobby låter creepy eller bara urbota långtråkig ska lystra nu (ni som tycker att det låter creepy kommer stå fast vid er åsikt. Ni som tycker att det låter långtråkigt kommer möjligen sälla er till den förra gruppen. Hör gärna av er och meddela vilken grupp ni tillhör. Jag genomför en kundundersökning just nu). Som sagt undersöker jag om skådisarna som spelat i samma serie är vänner med varandra. Och anledningen till det är att jag har fått för mig att människor som är vänner på Facebook håller kontakt dagligen, är allra bästa vänner och antagligen också är ihop. Den mest störda delen av mig går runt och hoppas att de som spelade Britta och Lasse i Bullerbyn skulle vara ett par idag. Det spelar liksom ingen roll att de var omkring elva år gamla när de spelade in det och att jag som jämförelse knappt har kontakt med någon jag umgicks med när jag var elva. De hör ihop, så är det bara.
   
   Nyss såg jag något underbart förresten. Jag tittade på några avsnitt av serien Livet i Fagervik (som inte är en barnserie men den är gullig och småcharmig så det går att Facebooka folk ändå) och kollade sen upp en av skådisarna. Förra året skrev hon en status om att hon ville ha tips på tv-serier. Och en annan av skådisarna kommenterade och gav tipset "Livet i Fagervik?". Ni anar inte hur en sån sak kan lysa upp hela min kväll!      
   
   
3. Kallt kaffe, varm glass och i stort sett allt som är ljummet. Jag är en ganska känslig individ, så jag tycker att även milda såser är för starka och oavsett om jag äter något kallt eller varmt måste jag vänta tills det tappat all form av det som gör det till vad det är.  
   
   
4. Vasas flora och fauna. Varför det är så konstigt vet jag inte, kanske för att jag inte förut lyssnat på musik där de sjunger på finlandssvenska. Men jag vill passa på att skriva om det i alla fall. Det är alltså ett band som gav ut sitt första album förra året. Om min gamla gymnasiekompis Cecilia läser detta kanske hon blir stolt över att jag övar flitigt på min finlandssvenska! Bara hon inte testar mig så...
   
   Min favoritlåt heter Stängningsdax. Det är en sorgsen lugn låt som börjar med raden "Du kan lika gärna stanna där du är". Jag trodde först att den handlade om något jättejobbigt på grund av den melankoliska känslan. Men när jag väl lyssnade ordentligt på texten insåg jag att den handlar om ett misslyckat raggningsförsök på krogen. Briljant. Jag älskar låtar som har en sorgsen melodi och mer lättsam text och vice versa. Vilket för mig över på nästa punkt:
   
   
5. Roliga dramaserier och sorgliga komediserier. Jag klarar inte av serier som bara ska vara roliga. Det måste finnas någon slags svärta i det, annars tappar jag intresset direkt. Nu börjar jag genast ifrågasätta det jag just skrev (sa jag att det är mitt i natten när jag skriver detta?). Min favoritserie sedan i somras är Unbreakable Kimmy Schmidt och den är nästan bara knäpp och tramsig. Det finns i och för sig en frustrerande galen predikant och ett gäng kvinnor som varit kidnappade i femton år, men det är inte alls de mörka elementen jag är intresserad av i serien. Vi stryker den här punkten tror jag.

I eftermiddags kom jag på att jag skulle läsa sista halvan av Nyckeln, en bok jag la ifrån mig för ett år sen i rädsla för att den inte skulle sluta väl.

 

Sju timmar, fyra hundra sidor och många tårar senare la jag ifrån mig boken och insåg att det var dags att gå och lägga mig. Nyckeln är sista delen i ungdomstrilogin Cirkeln (eller Engelsforstrilogin som serien egentligen heter). Den handlar om några tonåringar som får reda på att de är häxor och måste rädda världen. Men som vanligt när jag läser fantasy är jag inte helt intresserad av de faktorer som består av häxor, magiska tecken, telepati och sånt. Istället blir jag helt fast i alla karaktärer och deras relationer.

 

Det är tydligt att författarna med hjälp av dessa böcker vill göra upp med sina tonår, och då gör man som läsare samma sak. För i boken tvingas bitchen, tönten, plugghästen, slampan, freaket och den snälla tjejen lära känna varandra på djupet. Lära sig att allt inte är som det ser ut att vara. Men inte på något cheesy sätt där mobbaren och mobboffret sätter sig ner och pratar, gråter ut och sen är allt perfekt. Alla är skitjobbiga mot varandra. Hela tiden. Vilket är sjukt befriande!

 

De bråkar om hur de ska rädda världen, varför och om de över huvudtaget ska göra det. Det finns ju så många viktigare saker att ägna sin tid åt. Som att flörta med sitt ex, röka på hemma hos ett äckel eller använda sin makt för att kontrollera hela skolan! 

 

Jag är fortfarande så inne i den här boken att jag inte kan skriva mer utan att avslöja slutet på hela trilogin. Men den är helt fantastisk i alla fall, och alla borde läsa den, oavsett om man dras till eller ryggar tillbaka inför ord som familjaris och psykokinesi. Jag ska i alla fall läsa allt igen så snart jag kan. Men då kanske jag ska läsa en liten bit i taget och inte upptäcka först sent på kvällen att det varit sommarvärme hela dagen. Till mitt försvar satte jag mig faktiskt ute på balkongen och läste i tio minuter när jag kommit på det.

 

/ELIN

 

PS. Japan var bra, om någon undrade. Mycket folk. Många tågresor. Jag köpte ett par hängselbyxor. DS. 

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag ska åka till Japan om 3,5 vecka! Jag är superpeppad. Jag har inte träffat Nina på nästan två år och jag har velat åka och hälsa på henne ända sen vi lärde känna varandra hösten 2012. Det svåra med att planera en sån här resa är dock att det folk brukar åka till Japan, och kanske framförallt Tokyo, för att göra är ofta de saker jag är minst intresserad av. Vindlande storstäder gör mig lite snurrig i huvudet. Shopping gör mig illamående. 

Men, precis som när jag åkte till New York och satte mig i en park och åt nötter, så gäller det att hitta sin grej och göra upplevelsen personlig. Det första jag gjorde när jag hade bestämt mig för att resa var därför att berätta för Nina om mina främsta resmål i Japan:

1. Nagano, för när jag var liten hade vi OS i Nagano inspelat på video. Min familj tyckte om att titta på inspelad skidåkning. Jag tyckte att det var skittråkigt att titta på skidåkning, men jag minns VHS-bandet väl eftersom jag hade som hobby att sitta och stirra på videohyllan. 

 

2. Jag behöver också åka till Yokohama, för i tv-serien hittar Pippi Långstrump en snäcka som hon lägger i ett glas. Då öppnar den sig och en blomma slår ut. En blomma gjord av snören i och för sig, men ändå en cool specialeffekt! Pippi har hittat blomman i Yokohama, men hon kommer inte ihåg vad den heter. "Yokohamasippa, Fnöskros, Spunk..." Där börjar Pippi jaga efter en spunk men jag sitter kvar och funderar på den där Yokohamasippan. Så jag berättade för Nina att jag ville åka till Yokohama och leta efter den.

Till min stora förvåning tyckte Nina att det var en bra idé att åka till Yokohama, även efter att jag förtydligat att det bara var ett skämt (det faktum att Nina ibland har problem med svenskan, kombinerat med att vi enbart pratar på Facebook, kombinerat med att det mesta jag skriver är strunt uppstår det ibland små missförstånd). Först igår kollade jag upp vad Yokohama egentligen är för något. Till min stora förvåning så visade det sig att det inte är någon pittoresk blomsteräng, utan Japans näst största stad. Som tur är har Nina lovat att bjuda mig på kaffe om jag inte hittar någon Yokohamasippa.  

 

I väntan på kaffe bjuder jag på en bild på mig och Nina från tiden då vi var unga och ofördärvade Chicagostudenter.

Idag är jag sjuk. Det här är vad jag gjort idag:

 

• Tittat på Say yes to the dress på TLC, en favorit.
• Tittat på tusen andra tv-serier på TV, DVD och Netflix.
• Gått i snigelfart till affären och ändå däckat hemma i ett moln av hosta och svett.
• Gjort hostmedicin på varmt vatten, lime, honung och garam masala. Jag hade ingen ingefära hemma (och för övrigt hatar jag ingefära) så jag tog den krydda som låg närmast. Funkade utmärkt!
• Tittat på Pip-Larssons på DVD.
• Kollat på Facebook för att se vilka av de gamla barnskådisarna i Pip-Larssons som är vän med varandra på Facebook. Lägg märke till att det inte ens är första gången jag gjort precis denna koll. Så illa är det.
• Blivit traumatiserad av att se att tvååringen i Pip-Larssons inte är två år gammal längre. Och inte alls lika söt. 
• Tittat på Crocodile Dundee (AWS) och fascinerats över att det faktiskt finns ett 80-talsmode som inte är så pjåkigt.
• Funderat på om AWS (As We Speak) är en riktig förkortning eller om jag just hittade på den.
• Spelat Candy Crush.
• Spelat Candy Crush Soda.
• Spelat Candy Crush Jelly.
• Funderat på varför Crocodile Dundee-produktionen inte skaffade mer verklighetstrogna kulisser.
• Ätit choklad, enbart av den anledningen att Familjeliv säger att det hjälper mot rethosta. 

Jag är rädd att jag måste göra en pudel. Och inte bara för att det är ett av mina absluta favorituttryck, liksom alla andra uttryck som innehåller djur. I det förra inlägget marknadsförde jag en tv-serie stenhårt, The Fosters. Ganska snabbt efter det började säsong tvås kvalité dala som en sten. Serien gick från att ha en glasklar röd tråd och en rörande konflikt som grabbade tag i en till att bli en riktig såpa. Karaktärerna säger klyschiga saker till varandra och allt från otrohet och graviditeter till prostitution och olyckor avhandlas nu i rask takt. Som i ett avsnitt där de firar jul och en okänd gubbe kommer och hälsar på och säger något om att "På min tid bestod familjer av mamma pappa barn. Det viktigaste är att man tycker om varandra" eller nåt sånt. I ett annat avsnitt introduceras en ny karaktär och i samma stund som hen kommer in genom dörren tänker jag "Aha, den där personen kommer vara otrogen med hen och förstöra en viktig relation". Sen dröjde det femton avsnitt innan de kysstes.   

 

Att man kan förutse ett skeende är ett tecken på en dålig serie, eller på en människa som sett alldeles för mycket tv. I vilket fall vill jag uppmana er alla att se första säsongen, kanske fem scener ur andra säsongen (alla med Jude) och därefter vänta tills serien är på väg att ta slut och då se upplösningen. På så sätt hinner ni med en massa annat under tiden istället för att titta på en nyupptäckt psykotisk biologisk halvsyster och high school-tjejer som bråkar om vilket danslag de ska vara med i.

 

Jag ber om ursäkt om ni upplever att jag lett er fel. Jag hoppas verkligen att jag inte måste göra en ny pudel om ytterligare två veckor. Ett annat alternativ är ju att titta ordentligt och fundera innan jag börjar sprida mina budskap till världen. Men vem orkar leva så?

 

/ELIN

Alltså, sedan jag bloggade sist har jag flyttat till Norrköping, fått fast anställning och gjort tusen andra saker. Men jag vore ju inte jag om jag bloggade om det. Istället ska jag skriva om det som förändrat mitt liv de senaste två dagarna. Det är allt jag tänker på. Jag har hittat en tv-serie. Inte bara en tv-serie, en helt fantastisk serie som jag vill se varje dag resten av mitt liv. Nej, jag överdriver inte.

 

Serien heter The Fosters och finns på Netflix. Den handlar om ett lesbiskt par som har tre barn, varav två adopterade. När serien börjar tar de in två syskon som fosterbarn och allt handlar om hur det går för familjen framöver. Sedan jag upptäckte serien i söndags har jag försökt marknadsföra den tre gånger. Jag kan inte nog betona hur bra detta är!

 

Det är inte bara queertemat som är bra (som visserligen är närvarande på flera olika sätt, hint hint), det är också att familjen består av tre olika etniska grupper, nämligen afroamerikan, latinamerikan och det jag inte kan uttrycka på annat sätt än vit. Det är också hur de framställer dessa människor. Fosterdottern, som lätt hade kunnat vara en stereotyp och revolterat och vänt upp och ner på allt, är godhjärtad och gör allt för att skydda sin lillebror. Det är till stor del de andra ungarna som strular till det. Och när hon, Callie, gör något riktigt dumt så förstår man verkligen varför hon gör det.

 

Jag vill inte spoila för mycket (för självklart ska ALLA titta på den här serien) men Callie blir kär i sonen i familjen, och Callies dilemma att välja mellan killen och att få en riktig familj är otroligt bra gjort. Jag skulle vilja bli bästa kompis med människorna som skrivit manus till den här serien. 

 

Men jag vill som sagt inte överdriva.

 

Det roliga är att det jag gillar med serien är hur de visar på olika perspektiv på saker, vilket jag tycker är otroligt viktigt i alla sammanhang. Och det här blogginlägget är motsatsen till olika perspektiv.

 

Ha det bra!

/ELIN

Snart har jag bott i Söderköping i två år. Två år har gått utan att jag lärt känna en enda person i den här staden. Man skulle kunna säga att jag inte satt ner mina rötter här.

 

Förut såg jag uttrycket "rotlöshet" som något nedsättande. Rotlösa människor är de som ständigt reser, de som testar gränserna för att de inte vet var de har sig själva. Rotlöshet är att ständigt ha något oroligt och vilset i blicken.

 

På två år har jag inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förklara för någon varför jag flyttade till just Söderköping, en liten sommaridyll som under större delen av året är ganska tyst och öde. Mitt svar blir alltid "Jag skulle ha någonstans att bo". Det är ett helt igenom uppriktigt svar, men det verkar inte räcka. Och kanske är det okej. Hur kul vore det egentligen om mitt liv kunde förklaras med ett par meningar?

 

Ju mer jag flyttar och upptäcker nya saker, desto mer inser jag att jag har rötterna i mig själv. Jag kan bo i en svinkall lägenhet i Östersund utan särskilt många vänner att umgås med, i ett collegerum i Chicago med en halvskum rumskompis eller i en krokig lägenhet i ett sekelskifteshus i Söderköping. Jag är ändå jag och jag vet att jag klarar mig bra. Om inte det är att vara rotad så vet jag inte vad det är?

 

 

 

/ELIN

Jag vill verkligen inte vara en sådan ung person som fnyser åt det gamla, som hånar gammal tv för att ingenting händer. Men när jag tänker efter så är det ganska roligt att vara en sådan ung person.

 

Ikväll har jag tittat på "Nu seglar Pip-Larssons", en serie för barn (om än inga barn som jag träffat) som gick 1971. Om du frågade mig vad serien handlar om skulle jag inte kunna svara. Sex syskon åker båt i skärgården. Handling är betydligt överskattat.

 

Första avsnittet ser ut så här:

 

1. Barnen seglar. En berättarröst beskriver barnen i tur och ordning. Sist kommer Pysen, och vuxna Elin kan inte annat än förfasas över hur föräldrarna släppte med sin treåring med sina (förvisso skittrista) syskon.

 

2. Det slutar blåsa. Barnen sätter igång motorn istället. De diskuterar huruvida de ska ta ner seglet.

 

3. De hittar sin mosters katt under däck. Katten ligger och vilar. De bestämmer utan vidare känsloyttringar att katten får bli skeppskatt.

 

4. Avsnittet är slut.

 

 

Andra avsnittet innehåller faktiskt lite action. En båt kommer till ön där barnen sover och stjälper ut ett tjugotal flätade korgar i vattnet. Ni vet, sånt där som lätt kan hända till sjöss. De hjälps åt att plocka ihop korgarna och storasyster Dessi målar outsägligt fula blommor på korgarna. 

 

 

Femte avsnittet (som jag tittade på bara för att kunna skriva det här inlägget) ser ut så här:

 

1. De första fem minuterna (av totalt femton) går båten in i en hamn. De surrar båten.

 

2. Barnen går på promenad. Tack vare berättarrösten får vi lära oss att Utö har Sveriges äldsta gruva. Men nu för tiden är det mest sommargäster som ockuperar de gamla gruvarbetarbostäderna. Att lyssna på berättarrösten är lite som när man gick på guidad tur med sina föräldrar som sjuåring. Mycket information som aldrig kommer till användning.

 

3. Barnen skiljs åt för att turista på varsitt håll. Här börjar man ana att kommunen som Utö tillhör hade sponsrat serien (om än inte alltför mycket, för då hade man haft råd med ett manus), för öns turistattraktioner Kvarnen och Gruvan utforskas på ett sätt som inte ens sjuttiotalets underhållningstörstande barnaskara kan ha njutit av.

 

4. Tre av barnen och katten går till gruvan. Den är fylld med vatten. Barnen tittar ner. Det är långt ner.

 

5. De tre andra barnen går till kvarnen. Knutte klättrar upp i kvarnen. Det är högt upp.

 

6. När barnen kommer tillbaka till båten kommer Mirre på (jag tror i alla fall att det är Mirre, men alla ungarna är så blonda och skärpan är dålig) att de glömt katten vid gruvan. Mirre springer upp till gruvan och hämtar katten.

 

7. Avsnittet är slut.

 

 

Seriens bästa citat är när tioåringen Knutte säger så som tioåringar ofta säger:

 

"Sådana här läskiga turistorter med massor av båtar, det undanber jag mig verkligen".

 

 

Det kanske märks att jag verkligen njuter av beskrivningar av riktigt tråkiga och dåliga kulturella upplevelser. För mig är det där humor uppstår. Om ni förstår vad jag menar rekommenderar jag att ni lyssnar på följande avsnitt av Kalle Linds podd Snedtänkt:

 

 

Varje gång jag lyssnar på deras prat om Englands svar på Åsa-Nisse blir jag alldeles varm i kroppen. Det är så vidrigt dåligt och udda det de pratar om, så man kan inte annat än må bra.

 

Glad midsommar på er! Jag hoppas verkligen att ni finner humor i midsommaraftonens regnrusk.

 

/ELIN

 

De få gånger jag bloggar märker jag att jag snöar in mig på olika tv-serier och dylikt. Anledningen till det är att jag inte har något behov av att vara privat i bloggen. När man blir äldre mildras behovet av att totalt hänga ut sig själv och sina känslor. 24-åriga Elin skulle aldrig kunna göra ett sånt här inlägg till exempel: Elin är 19 år och självutlämnande.

 

Så istället för att som så många andra blogga om mitt liv och prata om hur många gånger jag varit på gymmet den här veckan (0), vilken grym handväska jag köpt (i krokodilskinn, kostade 6000 dollar. Skitful) eller i detalj beskriva hur idiotiska jag tycker att mina kompisar är (och några inlägg senare beklaga mig över att ingen av mina kompisar vill umgås med mig) så skriver jag om Gilmore Girls, Kalle Lind och barnprogram.

 

Därför över till dagens tema: Hjalmar Hjortron. Ni som inte är bekanta med denna förtjusande herre har verkligen missat något. Hjalmar Hjortron är med i tre avsnitt av Ture Sventon-julkalendern 1989, i form av pappa och kylskåpsingenjör. Hjalmar är tankspridd, paranoid och ganska korkad. Bästa kombinationen enligt mig, och det är det som gör honom till min idol.

 

Låt mig presentera några skäl till att alla borde börja idolisera Hjalmar Hjortron och ha en bild av honom hängande på väggen med ett ljus och rökelse under:

 

1. Han har uppfunnit ett kylskåp som är topphemligt, men har trots det installerat högtalare i kylskåpet som spelar Upplands regementes paradmarsch på högsta volym så fort luckan öppnas, så att det är omöjligt att missa att han har kylskåpet framme.

2. Han är ständigt utrustad med en mätsticka som mäter hur många semlor som får plats i ett kylskåp som han inte tänker sälja.

3. Sventon, Hjortron och kylskåpsassistent Matsson (aka boven) har exakt samma färg på perukerna. Faktiskt samma färg som bäret hjortron har. Tillfällighet? 

4. Hans hem är helt inrett med kylskåp, men familjen har ändå ingen mat hemma.

5. Hjortron tar med sig mat som hans fru har gjort till jobbet, bara för att kunna kyla den i sitt magiska kylskåp och sen ta hem den igen.

6. De äter korvkaka till middag. Behöver jag säga mer? Till och med berättarrösten är skeptisk!

7. Förutom kylskåp uppfinner Hjalmar också en liten roterande julgransfot. Jag misstänker att denna detalj är med för att vi ska påminnas om att det är en julkalender vi tittar på, trots att resten av Ture Sventon i öknen är baserad på sol, hetta och pastejer med fårstuvning. 

 

 

Till sist, för att ni verkligen ska förstå Hjalmar Hjortrons briljans så får ni här ett utskrivet replikskifte som sker per telefon. Sventon har hittat barnen på sin flygande matta och ringer nu Hjortron från en telefonkiosk i Flen. Denna konversation är också anledningen till att jag fnissar varje gång jag hör talas om orten Flen.

 

Sventon: Hallå? Är det ingenjör Hjortron? Det är Privatdetektiv Sventon. Jag är i Flen. Barnen är med. De smög sig ombord på mattan.

 

(Tystnad medan Hjortron försöker förstå vad Sventon säger) 

 

Sventon. Vi är i Flen!!!

 

Hjortron, förvirrat: Jaså, i Flen? Vi undrade just var ungarna höll hus. Vi trodde att de var hos grannarna.

 

Sventon: Jag är på väg till arabiska öknen.

 

Hjortron: Nej, där har jag aldrig varit, men i Flen har jag varit en gång.

 

Sventon, otåligt: Vad ska jag göra med barnen? Jag har bråttom!

 

Sventon igen, ironiskt: Ska jag kanske ta dem med till öknen?

 

Hjortron: Ja, det skulle ju vara förfärligt vänligt om herr Sventon ville göra det. Bara de är tillbaks till måndag. Och har varmt på sig på fötterna. Annars blir mamma så orolig. Hur länge stannar herr Sventon borta?

 

Sventon, blir avbruten av barnen: Ett ögonblick.

 

Hjortron: Jaså, bara ett ögonblick. Ja men då går det nog bra, antar jag.

 

Sventon ger upp.

 

 

Om du fick mersmak av detta så finns hela Ture Sventon på Öppet arkiv.

/ELIN

Enligt min åsikt innehåller sociala medier alldeles för mycket skryt och uppvisning av folks fina sidor. Det är hemlagade middagar, träningsresultat och välkammade luggar. För att skapa lite balans i detta ska jag nu berätta om den senaste gången jag var riktigt, riktigt korkad. Nämligen för 24 timmar sen. Jag har säkert varit korkad efter det också, men i så fall har jag inte insett det ännu.

 

Igår kväll när jag skulle sova lyssnade jag som vanligt på Pang Prego. Pang Prego gick ju på radio för fem-åtta år sen, men då lyssnade jag aldrig på det. Jag är inte heller säker på att jag hade gillat den sortens humor då. Men nu är jag besatt. Jag lyssnar varje ledig stund, och har kommit igenom omkring 100 avsnitt på en månad. I alla fall, de spelade upp en av mina favoritdelar av programmet, nämligen Jesper Rönndahls skojiga sång "Är det en mango". Den går så här:

 

 

(klippet är 8 sekunder långt, så du orkar nog klicka på länken och lyssna)

 

Jag hörde sången första gången för ungefär två veckor sen. Sen körde de den igen i ett annat avsnitt som jag lyssnade på i onsdags morse. Hela den förmiddagen hade jag den på hjärnan. Eftersom den inte är lång kan ni förstå att jag hann sjunga den i huvudet rejält många gånger på en förmiddag.

 

Och trots detta, så förstod jag inte skämtet. Jag är helt ärlig nu. I mitt huvud såg texten ut så här:

 

Är det en mango? Är det en mango? Är det en mango? Nej, nej. Är det en pappa? Ja.

 

Och jag tyckte fortfarande att det var hysteriskt roligt. När jag tänker efter så kanske jag tyckte att det var roligt just för att det var helt meningslöst. Lite "Rosa elefanter som var ute och flög"-syndromet; poängen är att det inte finns någon poäng.

 

Så låg jag och skulle somna igår kväll. Jag sjöng sången i huvudet och plötsligt klickade det till för mig. Ordet Papaya visade sig som i en uppenbarelse. Jag brast ut i ett hysteriskt gapskratt som säkert skrämde slag på de eventuella grannar som hörde det. Jag var liksom i chock över att jag varit så korkad.

 

Hela den här upplevelsen (ja, jag kallar det för upplevelse, ni får tycka vad ni vill!) är kanske ett tecken på att jag just nu ser allt som Jesper Rönndahl gör som briljant. En person som kan vara med och skapa såväl Hej domstol som Pang prego, vinna På spåret och göra ett urkul sommarprogram, han kan väl inte göra en sång om en mango som inte är rolig? Nej, just det. Då måste jag skratta åt den och sjunga den i flera veckor, även om jag är för dum för att förstå den. Det säger sig självt.

 

Nu vill jag uppmana alla andra att visa på internet hur korkade ni är. För att inte tala om hur fula och elaka ni kan vara. Det skulle lätta upp stämningen en smula.

 

/ELIN

På små orter är det inte alltid som det händer så mycket, vilket skapar problem för de journalister som har som heltidsjobb att skriva om det som faktiskt händer. I min uppväxtkommun Ockelbo har tidningen Arbetarbladet löst detta genom att inte skriva så mycket om Ockelbo. Vanligtvis nämns det bara om Wij trädgårdar slarvat bort mer av kommunens pengar eller om man lyckats skaffa en ny älg med kungligt namn.

 

I Norrköpings Tidningar har man en helt annan approach. Jag anar att det finns en eller flera journalister som inte skulle ha något jobb om den/de inte skrev något om Söderköping. Därför satsar man på att rapportera allt - och ingenting. Jag presenterar därmed:

 

 

1. Man snattade falukorv under jackan

 

Hela artikeln lyder: "När han sedan gick igenom kassan hade han varken kundkorg eller några varor, som han betalade för. Däremot såg vittnet att jackan buktade ut i ryggen (!!! vem snattar genom att gömma saker på ryggen? förf. anm.). Mannen stoppades och erkände att han plockat på sig bland annat falukorv, kalvfilé, kattmat, grädde och en räksmörgås." Dock förtäljer inte artikeln vad det var för mysko mat han skulle laga?!

 

2. Klotter på vägskylt

 

3. Tankade utan att betala

 

Med tanke på hur många artiklar på NT som har den här rubriken verkar de snarast inspirera Söderköpings storbovar till att också testa springnota. Rapporteringen kan väl knappast syfta till att vi Sörpingsbor ska kunna skriva in tips till polisen. Eller för all del, ser du till någon som har 14 liter obetald Shell-bensin i tanken, värd 191 kronor, så kan du kontakta polisen. Har du tur känns det på lukten att det är bensin från Shell.

 

4. Polisanmälan om bortflugen tamduva

 

Om du ser en duva du inte sett förut: kasta dig över den för att titta på foten. Där finns nämligen en ringmärkning med ett engelskt telefonnummer som inte gäller längre.

 

5. Man fick bluffaktura från Tallinn

Märk väl: mannen lurades inte att betala fakturan, han är inte fattigare än innan och det är såvitt vi vet inte del av någon stor härva. Rubriken hade lika gärna kunnat vara "Man fick upp ett pop up-fönster som sa att han kunde vinna 1 miljon om han klickade på länken. Mannen vann inte".

 

Hoppas nu att inte mina föräldrar läser det här och blir oroliga för att jag hamnat i en sån ligist-håla.

 

/ELIN

Jag har väl egentligen lagt ner det här med bloggandet, men eftersom jag gjort det flera gånger förut tänker jag att det inte spelar någon roll om jag gör ett uppehåll i nedläggningen och skriver ett inlägg.

 

Jag måste bara berätta om något helt fantastiskt som jag upptäckte för två timmar sen! Till ingens förvåning är det en tv-serie. En tv-serie som alla måste se.

 

Fenomenen "tonårs-serier" och "high school-filmer" är ofta fyllda av ytlighet och överdriven dramatik. Det är väldigt tråkigt, för det är verkligen inte bara tonåringar som har nytta av att se en tonårings verklighet. Alla som varit unga behöver en ung persons perspektiv på livet, dels för att förstå unga i allmänhet och dels för att det inom oss alla finns en tonåring. På samma sätt som det finns en femåring och en tioåring där och ibland gör sig påmind. I alla fall, serien heter "Mitt så kallade liv" och gick 1995 med Claire Danes i huvudrollen.

 

Oavsett vem du är kommer du känna igen dig i hälften av alla replikerna. Som den här till exempel, min favorit hittills:

 

”What I dread is when people who know you in completely different ways end up in the same area and you have to develop this 'combination you' on the spot”

 

Och kanske det bästa av allt; tonåringarnas liv kontrasteras av föräldrarnas liv. Ofta gör de vuxna i princip samma sak som de unga (pratar om sina relationer, fånar sig framför spegeln, bråkar om småsaker), fast de tror att de gör det på ett moget sätt. Och hela tiden försöker föräldern och tonåringen närma sig varandra på sitt trevande sätt, vilket oftast slutar med att de sitter irriterade i varsitt rum. 

 

Medan andra just nu upptäcker tv-serier med action och maktspel i det mörka och komplexa (House of cards, Orange is the new black, Game of thrones etc.) dras jag allt mer mot det enkla och emotionella. Det som beskriver delar av mig själv utan att trassla in sig i ett annat universum.

 

Jag har bara sett två avsnitt ännu av "Mitt så kallade liv", men jag känner på mig att jag kommer titta på den här serien i flera år. Ett fint ögonblick som styrker det antagandet är en scen då pappan och dottern sitter och äter mikromat tillsammans, och dotterns berättarröst sammanfattar:

 

"I have to say, when my father warms something up it tastes better than when anyone else does"

 

Så simpelt, så briljant. Det är dotterns sätt att uttrycka "vad mysigt det är när pappa och jag är tillsammans bara vi".

 

På återseende.

 

/ELIN

 

 

Nu vill jag presentera en lista som känns viktig ikväll:

 

 

Men först ett förtydligande: Bioupplevelser kan handla lika mycket om dig själv som om filmen. En film du sett fram emot i flera månader kan bli en besvikelse bara för att du haft för höga förväntningar. Min lista innehåller en film som jag längtat efter innerligt och två filmer som jag bara hamnade på. Alla tre är sådana som lämnat mig skakad och berörd på alla sätt och vis.

 

 

När jag gick i sjuan var det viktigaste i mitt liv att hävda att Sagan om ringen och Harry Potter var skit. Av den enkla anledningen att alla andra tyckte att det var bra. Samma läsår föll jag för båda de två verken. En kväll var jag ensam hemma och av någon anledning bestämde jag mig för att titta på Sagan om ringen. Den kvällen plöjde jag igenom både Sagan om ringen och Sagan om de två tornen (filmerna alltså, inte böckerna! Riktigt så skvatt galen är jag inte). Jag var fast.

 

På vintern kom Sagan om konungens återkomst ut på bio och min bror och jag drog med vår kompis för att se den (det faktum att min kompis uppenbarligen inte hade sett de två första filmerna bekymrade inte mig. Alla skulle frälsas. Hade jag haft fler frikyrkliga läsare av den här bloggen hade jag kanske dragit en Saul/Paulus-referens här för att tydligt visa på hur den som tidigare hatat något vill visa sin nyfunna kärlek för alla, men vi skippar det). I drygt tre timmar satt jag som förstenad med handen fast i popcorn-påsen. Det var fullkomligt magiskt.

 

 

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag trodde att jag skulle se en mexikansk film på Chicago Latin Film Festival som ett grupparbete. Men på grund av miss i kommunikationen gick jag helt ensam på en film om ett mexikanskt uppror som jag aldrig tidigare hört talas om. Och shit vad bra den var. Så outsägligt sorglig. Då jag letat efter filmen på internet i efterhand men inte ens hittat en version med engelsk textning tror jag att jag utan risk kan berätta om hur den slutar. I slutscenen har killen dött när den mexikanska polisen stoppat studentprotesterna. Tjejen det handlar om står kvar, ensam, övergiven och förstörd. Då börjar den här låten spelas:

 

 

Hon har förlorat sitt livs kärlek och the Turtles sjunger: "I can't see me lovin' nobody but you for all my life. When you're with me, baby the skies'll be blue for all my life". Det är brutalt. Behöver jag ens säga att filmen vann priset för bästa film på filmfestivalen?

 

Efter jobbet idag gick jag till biblioteket för att leta efter ett par filmer att låna och titta på den kommande veckan. Som vanligt ledde det bara till att jag insåg att jag redan har en massa filmer hemma (ungefär som när andra köper väskor eller skor (hrm)). När jag kom ut från biblioteket fick jag ett ryck att jag skulle använda min gamla bio-biljett som jag fick hösten 2013 som tack för att jag varit funktionär på sommarens läger. Sagt och gjort gick jag till bion, kom ihåg att jag tidigare velat se Pride, köpte min biljett och gick sen nöjd och glad och väntade på att filmen skulle börja.

 

Jag visste inte riktigt vad det var för film, bara att det var en brittisk komedi, och jag ville hellre se en brittisk komedi än något stort och svulstigt.

 

I korta drag handlar filmen om en grupp brittiska homosexuella i London som kommer på att de ska starta en grupp för att stötta strejkande gruvarbetare. Wow, det var.... udda, tänker du. Ja, det är det. Sjukt knäppt och samtidigt så viktigt. Knäppt för att gruvarbetare ses som en ganska homofobisk grupp människor och i filmen vill de verkligen inte ha de homosexuellas hjälp, hur mycket de än behöver pengar och mat för att klara sig. Viktigt när man inser gruppens grundvärdering: Om vi kämpar för våra egna rättigheter så måste vi kämpa för allas rättigheter. Dessutom ser ledaren för gruppen, Mark, att de poliser som tidigare trakasserat de homosexuella nu ger sig på gruvarbetarna som vägrar jobba tills de får bättre villkor. De känner igen sig i arbetarna och ser den lilla personens kamp mot den stora makten.

 

När de homosexuella möter de walesiska gruvarbetarna blir det något slags Les Miserables möter Torka aldrig tårar utan handskar möter stor humor. Det fantastiska är hur enkelt filmen driver med homosexuella i samma andetag som den driver med homofober samtidigt som den ser allvaret i att människor vänder sig emot en.

 

Okej, den innehåller så klart en del klichéer också, som när en hel sal ställer sig upp och sjunger en gammal walesisk sång helt apropå. Men när det är britter kommer de undan med fler klichéer än om det hade varit en amerikansk film, eftersom klichéerna generellt sätt är färre.

 

På samma sätt som jag för elva år sen var evigt tacksam för att jag såg den tredje Sagan om ringen-filmen var jag ikväll tacksam för att jag inte satt i salongen intill och såg den tredje Hobbit-filmen. Var sak har sin tid.

 

Gott nytt år!

/ELIN 

Den här helgen händer det. För första gången i mitt liv ska jag sova på hotell inom Sveriges gränser. Ni anar inte hur spännande det här är. Det enda pinsamma i historien är att jag ska sova mina första hotellnätter under Scouternas nationella stämma. Då är man pappersscout på riktigt (FYI pappersscout är en person som håller på med scouting men hellre sysslar med mötesprotokoll och stadgar än lär sig hur man överlever i skogen eller knyter en engelsk säckknop).

 

Missförstå mig rätt, jag har bott på hotell, men det är då såna vid medelhavet där städerskorna gör fjärilar av ens pyjamas. Jag har även bott på vandrarhem i såväl USA som Tjeckien. Men det närmaste jag kommit hotell i Sverige är campingstugor.

 

För att ge er perspektiv på hur stort och unikt det här är ska jag lista alla olika sätt jag faktiskt har sovit på: