Häromdagen började jag lyssna på ett band som heter The Velvet Underground. Jag hittade några låtar som jag gillade och tänkte att jag skulle satsa på att börja tycka om dem. Idag kom jag på att när jag för ett par år sen bestämde mig för att lyssna på rock så gjorde jag en tabell kallad "Sökandet efter min musikaliska själsfrände". Tabellen har tre kategorier: 'Mitt i prick', 'Något att fundera på' och 'Skit'. Många band hamnade under kategorin Något att fundera på, inget kvalade in på Mitt i prick och fem stycken blev betecknade som Skit. Idag öppnade jag dokumentet med tabellen, och vad hittar jag högst upp på listan med "Skit" om inte The Velvet Undergound!!!
Det här får mig att känna mig kluven. Har jag fel i min musiksmak eller hade 2011 års Elin fel? Beror den här förändringen på min utveckling och mognad att förstå nya saker eller har jag degraderats till att gilla skit? Jag känner mig som Lorelai, när hon inser att hon tycker om de saker hon tycker om enbart för att hennes föräldrar inte tycker om dem. Som till exempel Pop Tarts:
Jaja, det löser sig nog. I helgen väntar i alla fall Söderköpings adventsmarknad, och jag väntar hela min familj som ska komma och roa sig hos mig under dagarna två (eller ja, två av dem kommer och ska roa sig i dagarna en, men hur bra låter det?). Det här innebär att jag måste gå och handla nu, för något jag har märkt är att när man har besök så går det plötsligt åt mer mat än bara fil och flingor. Suspekt.
Elins nostalgitripp fortsätter, och ju längre jag är nostalgisk desto mer långsökta blir mina källor till sentimentalitet. Därför presenterar jag en lista över tre former av nostalgi som drabbat mig den senaste veckan:
1. Wifi-nostalgi. Jag skaffade min mobil i januari i år, under de första veckorna i Chicago. Under det här året har alla wifi jag varit inne på sparats i telefonen för att kunna användas igen, och jag upptäckte häromdagen att dessa fungerar perfekt som en krönika över det gångna året. Till exempel har jag ett wifi som heter Hooters, och när jag tänker tillbaka så inser jag att jag faktiskt aldrig varit på Hooters, de hade bara ett wifi som var tillgängligt utanför resataurangen, så därför stod jag och mina kompisar där utanför i iskylan och försökte googla fram närmsta café, vilket i sin tur slutade med att vi kom till det mest spejsade matstället nånsin, där servitriserna fick betalt för att vara oförskämda mot kunderna och där de sålde såväl drinkar och souvenirer som tuggummi.
Samma sak gäller nätverket AmtrakConnect, ett virtuellt minne av att jag faktiskt åkte tåg till Washington DC, New York, Boston och sen hem igen. Jag hade nog aldrig kommit ihåg det om det inte stod i mobilen... Så där fortsätter det. Till och med Inlandsbanan och scoutlägret jag var på i somras har fått varsin plats i min telefon. Och där får de förbli.
2. Egotrippsnostalgi. Igår kväll bestämde jag mig för att spendera en stund med att läsa högt hur Harry Potter and the half blood prince. Inte för att jag kände mig ovanligt litterär eller saknade Harry och han upptåg, utan för att jag var så grymt sugen på att höra mig själv prata engelska! Ödmjukhet i all ära, men jag gillar verkligen min engelska accent som den låter i huvudet. Den är av naturliga orsaker till största del amerikansk, även om jag en stund igår även försökte läsa på brittisk engelska. Det lät inte riktigt lika elegant. Snarare som att jag försökte driva med någon, förslagsvis en engelsman, eller bara någon som försöker prata fint. Det var i alla fall trevligt att läsa högt på engelska igen, efter månader av torka.
3. Partiledarnostalgi. Det här kräver en viss ålder för att det verkligen ska ha effekt. Häromkvällen plöjde jag igenom dokumentärserien Ordförande Persson, om Göran Perssons tid som statsminister. Samtidigt som jag förundrades över a) att man kan få mer respekt för en politiker samtidigt som man börjar hatar honom och b) att vi har haft en socialdemokratisk statsminister som kom bättre överens med George Sadisten Bush än med Miljöpartiets språkrör, så fick jag syn på gamla partiledare som var aktiva när jag var liten. Det faktum att jag inte brydde mig ett skvatt om politik gjorde att jag på den tiden hade en relation till dessa människor som jag aldrig skulle kunna få idag. Bo Lundgren, Lars Leijonborg, Alf Svensson. Vilka herrar! Titta på dem ni också, och känn hur mysigt det är.
På tal om politik så såg jag Leif Pagrotsky på Stockholms Central för några veckor sen! När jag såg honom tänkte jag på hur otroligt förutsägbart det är att konstatera hur kort han faktiskt är, och när jag tänkte på det kom jag att tänka på vad Kalle Lind (aka min husgud) skrivit, att i början av 2000-talet gick all svensk satir ut på att skämta om att Pagrotsky var kort, och när jag letade efter det citatet hittade jag ett annat av Kalle Linds citat, om svenska partiledare:
Svenska politiker överlag utmärks inte av karisma, attityd och rock'n'roll. (...) På just partiledarpositionen brukar man däremot försöka ruska fram den i partiet med störst utstrålning. Det spelar egentligen ingen roll vad de utstrålar - trötthet som Mona Sahlin, människohat som Jan Björklund, depression som Fredrik Reinfeldt, galenskap som Maud Olofsson eller nån mild form av perversion (typ tung andning vid åsynen av diskhandskar) som Görän Hägglund - man brukar försöka plocka den som över huvud taget utstrålar nåt.
Ur Kalle Linds Människor det varit synd om
Och med de insiktsfulla orden avslutar jag kvällens session. Men håll i er, för framöver återkommer jag med en analys av Göta Kanal och dess dammsystem. Det ni!
Förra hösten läste jag Hungerspelen samtidigt som jag pluggade romersk historia på SVF. Det var en intressant jämförelse då hungerspelen är ett förstorat gladiatorspel, och på samma sätt som hungerspel ska hålla invånarna i schack var den romerska tidens gladiatorspel en del av det 'panem et circenses' (bröd och cirkus) som innebar att om man gav invånarna lite att äta och underhållning så skulle de inte göra uppror mot kejsaren.
Just nu läser jag boken igen. Men nu i den kontext som innebär att jag samtidigt jobbar åt FN:s Flyktingorgan. Hur intressant det än är med historiska jämförelser och att de slängt in en massa romerska namn på karaktärer så är det mer slående hur väl Suzanne Collins beskriver vår egen verklighet. Människor som svälter där ute samtidigt som en del av befolkningen oroar sig mest över sina frisyrer och vad som var på tv igår. Låt mig ta ett exempel:
Igår kväll när jag var ute och värvade givare knackade jag på hos ett hus. Mannen öppnar, jag börjar rabbla min "Hej, jag heter Elin och jag kommer från FN:s Flyktingorgan..." tills han avbryter mig och säger att det är fotboll på tv. Jag ber om ursäkt för att jag störde och han stänger dörren. När dörren är stängd står jag kvar i mörkret och får en stark lust att knacka på igen och be om ursäkt för att jag bad om ursäkt. Det faktum att jag hade bett om ursäkt för att jag störde någon när han satt framför sin storbildsskärm och tittade på välbetalda män som springer över gräs efter en boll, istället för att framhärda hur otroligt akut situationen är för människor som varje dag är tvungna att lämna allt de äger för att inte bli misshandlade, våldtagna och mördade, det får mig att skämmas.
För även om vi inte ser ut som på den här bilden (än) så är det uppenbart vad som är viktigast i vårt samhälle. Yta, underhållning, vi själva.
På Spotify har jag en spellista som heter Nostalgisamling. Det är något slags försök att sammanfatta mitt liv genom musik, vilket är ganska misslyckat eftersom jag inte började lyssna på musik förrän jag var runt tolv. Alla låtar som hör till tiden före det är såna som jag ändå förknippar med min barndom, till exempel dem jag mimade till på Sikta mot stjärnorna på fritidsgården. Sammanfattningen är i alla fall ganska så varierande. Vi har till exempel You're beautiful med James Blunt, som många faktiskt tyckte om innan alla radiokanaler började spela den flera gånger i timmen i någon månad. Själv hörde jag den på syslöjdslektionerna på högstadiet så det är lite nostalgi. Sen har vi även Friday I'm in love med The Cure som jag gillade fram till den blev signatur till såpan Andra Avenyn. Visserligen tittade jag på Andra Avenyn, men det blev en så total krasch mellan två världar (såpavärlden och depprock-världen) att det inte gick att lyssna på den seriöst längre.
Och så där fortsätter det. Det är ganska häftigt att se tillbaka på hur musiksmak förändrats och (framförallt) inte förändrats under tio år.
Här är två låtar jag tyckte om under samma period. Först en med Bad Cash Quartet, som jag lyssnade på i åttan och var ganska stolt över att ingen annan i min klass hade hört talas om:
Under samma år gick även första säsongen av idol, och jag kan ärligt säga att jag fortfarande ryser när jag tittar på det här uppträdandet:
Två låtar, två totalt olika sammanhang och stilar, men båda får hänga med som min nostalgi för att de har extremt mycket känsla och påminner om en annan variant av mig själv.
När jag var runt femton lyssnade jag mycket på ett nittiotalsband som hette Popsicle. Nyss sökte jag på Popsicle på Youtube. Resultatet: först fem låtar med Popsicle, därefter femtio videor om hur man gör sin egen isglass. Femtonåriga Elin som tyckte att hon var indie hade varit stolt.
