efteralladar

Jag är rädd att jag måste göra en pudel. Och inte bara för att det är ett av mina absluta favorituttryck, liksom alla andra uttryck som innehåller djur. I det förra inlägget marknadsförde jag en tv-serie stenhårt, The Fosters. Ganska snabbt efter det började säsong tvås kvalité dala som en sten. Serien gick från att ha en glasklar röd tråd och en rörande konflikt som grabbade tag i en till att bli en riktig såpa. Karaktärerna säger klyschiga saker till varandra och allt från otrohet och graviditeter till prostitution och olyckor avhandlas nu i rask takt. Som i ett avsnitt där de firar jul och en okänd gubbe kommer och hälsar på och säger något om att "På min tid bestod familjer av mamma pappa barn. Det viktigaste är att man tycker om varandra" eller nåt sånt. I ett annat avsnitt introduceras en ny karaktär och i samma stund som hen kommer in genom dörren tänker jag "Aha, den där personen kommer vara otrogen med hen och förstöra en viktig relation". Sen dröjde det femton avsnitt innan de kysstes.   

 

Att man kan förutse ett skeende är ett tecken på en dålig serie, eller på en människa som sett alldeles för mycket tv. I vilket fall vill jag uppmana er alla att se första säsongen, kanske fem scener ur andra säsongen (alla med Jude) och därefter vänta tills serien är på väg att ta slut och då se upplösningen. På så sätt hinner ni med en massa annat under tiden istället för att titta på en nyupptäckt psykotisk biologisk halvsyster och high school-tjejer som bråkar om vilket danslag de ska vara med i.

 

Jag ber om ursäkt om ni upplever att jag lett er fel. Jag hoppas verkligen att jag inte måste göra en ny pudel om ytterligare två veckor. Ett annat alternativ är ju att titta ordentligt och fundera innan jag börjar sprida mina budskap till världen. Men vem orkar leva så?

 

/ELIN

Alltså, sedan jag bloggade sist har jag flyttat till Norrköping, fått fast anställning och gjort tusen andra saker. Men jag vore ju inte jag om jag bloggade om det. Istället ska jag skriva om det som förändrat mitt liv de senaste två dagarna. Det är allt jag tänker på. Jag har hittat en tv-serie. Inte bara en tv-serie, en helt fantastisk serie som jag vill se varje dag resten av mitt liv. Nej, jag överdriver inte.

 

Serien heter The Fosters och finns på Netflix. Den handlar om ett lesbiskt par som har tre barn, varav två adopterade. När serien börjar tar de in två syskon som fosterbarn och allt handlar om hur det går för familjen framöver. Sedan jag upptäckte serien i söndags har jag försökt marknadsföra den tre gånger. Jag kan inte nog betona hur bra detta är!

 

Det är inte bara queertemat som är bra (som visserligen är närvarande på flera olika sätt, hint hint), det är också att familjen består av tre olika etniska grupper, nämligen afroamerikan, latinamerikan och det jag inte kan uttrycka på annat sätt än vit. Det är också hur de framställer dessa människor. Fosterdottern, som lätt hade kunnat vara en stereotyp och revolterat och vänt upp och ner på allt, är godhjärtad och gör allt för att skydda sin lillebror. Det är till stor del de andra ungarna som strular till det. Och när hon, Callie, gör något riktigt dumt så förstår man verkligen varför hon gör det.

 

Jag vill inte spoila för mycket (för självklart ska ALLA titta på den här serien) men Callie blir kär i sonen i familjen, och Callies dilemma att välja mellan killen och att få en riktig familj är otroligt bra gjort. Jag skulle vilja bli bästa kompis med människorna som skrivit manus till den här serien. 

 

Men jag vill som sagt inte överdriva.

 

Det roliga är att det jag gillar med serien är hur de visar på olika perspektiv på saker, vilket jag tycker är otroligt viktigt i alla sammanhang. Och det här blogginlägget är motsatsen till olika perspektiv.

 

Ha det bra!

/ELIN