efteralladar

Det är mycket poltik i omlopp nu, som jag inte tänker yttra mig i. Jag ska istället berätta om det allra viktigaste som hände igår kväll. Jag vet att jag nämnt Kalle Lind otaliga gånger i den här bloggen. Ända sedan jag läste Människor det varit synd om våren 2011 (jag läste den för övrigt klockan sju på mornarna gående längs en riksväg utan att titta upp en enda gång) har Kalle Lind varit min humor-själsfrände. Kalle Lind tycker om gamla bortglömda "gubbar". Det kan vara halvgalna politiker eller självupptagna revyartister, det viktiga är att nästan ingen minns dem längre. Dem gillar han.

 

Det absolut roligaste han skrivit är ett kapitel där han berättar om varför det är synd om Cyndee Peters när hon auktionerades ut som Lucia under en gala. Hela kaptitlet är en beskrivning av det som verkar ha varit världshistoriens tristaste tv-kväll. Sjukt kul läsning.

 

I alla fall, i går twittrade jag för första gången på väldigt länge. Jag skrev: "Älskar att SVTs valvaka är en enda lång reunion av gamla politikertoppar :D". Min syster, som också älskar Kalle Lind, svarade då och sa "Du är det närmaste Kalle Lind man kommer". I detta inlägg taggades han också, vilket ledde till att han såg min systers kommentar och skrev (håll i er nu!):

 

 

Oh.

My.

God.

 

Inte bara det att han skrev till oss, utan också att han var nyfiken på mig och att jag måste vara knäpp! Är det inte helt underbart? Vi var totalt starstruck efter det. Jag glömde bort valet.

 

Självklart var jag också tvungen att berätta för honom om den broderade tavlan jag har på min vägg: