Planen: Åka på hajk med mina scouter eller åka till Stockholm på styrelse- och stagshelg.
Resultatet: Stanna hemma med dunderförkylning och sova till tolv på dagen.
Det är en sån där dag då jag är apatisk halva dagen och tittar på serier, tills det plötsligt klickar till i mig och jag blir hyperflummig. En hyperflummig Elin innebär att jag går omkring i min lägenhet i pyjamas och kör en improviserad monolog på engelska och gör konstiga miner i spegeln. Till slut gick jag ut på en promenad. Problemet var bara att jag hade pyjamaströja på mig och håret stod åt alla håll. Det var runt femton grader varmt ute och jag tog på mig vinterjacka och yllebasker för att se proper ut. Fördelen med det var att jag i baskern kände mig konstnärlig och det blev en konstnärlig promenad. När jag gick förbi kyrkan började jag känna det som att världen var en tredimensionell tavla. Det var nog för att jag kände vinden fläkta mot mitt ansikte men ändå var löven på träden blick stilla. Det var som när tiden stannar på film och huvudpersonen kan gå runt och titta på allt och till och med flytta på saker och allt fortsätter vara stilla. När jag såg andra människor förväntade jag mig nästan att jag skulle vara osynlig, en iakttagare snarare än en deltagare.
Här någonstans bör jag påpeka att jag knappt hade ätit något men druckit två enorma koppar kaffe. Och eventuellt var jag febrig (om inte annat blev jag väl det av jackan och baskern). Men om det är det som krävs för att jag ska bli en konstnärlig drömmare så får det väl vara så.
När jag går omkring i Söderköping som idag får jag lust att citera min vän Söderman i Saltkråkan:
Gubben Söderman:
Ja, nu kommer sommargästerna. De är som Egyptens gräshoppor.
Farbror Melker:
Jaså du Söderman, du tycker inte om sommargäster du?
Gubben Söderman:
Jo nog tycker jag om dom. Men nästan hela rasket är ju Stockholmare, och resten är ju egentligen bara skräp de också!
Det är fint att så många uppskattar Söderköping på sommaren, men när de är här och myllrar tar de stan ifrån mig. Nu på hösten är det alldeles dött överallt, men inte på något sätt mindre vackert. Husen står kvar, träden har fått tusen nya färger, och jag kan njuta av det helt ensam.
So the morning came
And swept the night away
As I was looking for
A way to disappear
Amongst the quiet things
And all these empty streets
I found a way, I found a way
To reappear
I found a way, First Aid Kit.
/ELIN
