efteralladar

Jag lever i en såpopera. Jag har alltid gillat såpor och drama, men det fina med tv är att kunna knäppa av tvn när det blir för mycket. Att stänga av college är så mycket svårare. Jag vill poängtera redan från början att jag tycker om de här människorna, och det jag vill visa på är bara ett exempel på en väldigt påtaglig kulturkrock.

 

Min rumskompis, vi kan kalla henne Rachel, har två kompisar: Brooke och Diana. Rachel, Brooke och Diana är bra kompisar; de har bara ett annorlunda sätt att visa det på. Och när jag säger annorlunda menar jag att det är annorlunda för mig; en svensk tjej med ett oerhört odramatiskt förflutet. Eftersom mitt och Rachels rum är störst brukar de alla tre umgås här, tills de börjar bråka. Bråket börjar med att Rachel är irriterad på Diana och kommer på ett bra sätt att retas med henne. Detta funkar väldigt väl, så Diana blir arg och ignorerar Rachel och Brooke i några timmar. Rachel och Brooke å sin sida låser in sig på vårt rum och låtsas som att de inte är där (något som har ganska liten effekt eftersom Diana ändå ingorerar dem). Till slut ber någon om ursäkt och allt blir bra, så då börjar de hänga på vårt rum igen. De umgås nu alltså som vänner, dvs de skriker åt varandra och bråkar högt om viktiga saker (såsom huruvida godiset Reese's Peanut Butter Cups uttalas "Reese's" eller "Reesie's"). Då och då brister Brooke ut i ett hysteriskt gapskratt som hörs tre rum bort. Under hela den här processen har jag suttit vid min dator och fnissat förundrat åt alltihop och gjort mitt bästa för att inte bli inblandad. Hade jag varit ett skilsmässobarn hade jag antagligen legat under min säng med öronproppar och tuggat på mattfransarna.

 

Imorgon börjar allt om igen.

 

/ELIN