efteralladar

Ja, nu börjar det dra ihop sig hörni. Nästa måndag tar jag flyget hem (eller, flyget går till Kastrup, som jag aldrig riktigt känt mig hemma på, men ni fattar vad jag menar). Den kommande veckan är den mest fruktade veckan av dem alla, den som alla vet att de ska komma men som ingen vågar tänka på: Det är Finals week!!! Då skriver man de sista proven i alla kurser och hoppas att lärarna inte hatar en tillräckligt för att ge ett F. Själv har jag en stor presentation imorgon; en timmes gruppredovisning om mexikanskamerikansk kultur. På torsdag ska en relativt enkel hemtenta i historia lämnas in och på fredag har jag sista delprovet i internationell politik. Det ska nog lösa sig.

 

Jag har egentligen mycket att berätta om, som att jag åkte berg- och dalbana igår, eller om hur jag tittade på när fyra fulla européer försökte spela football i eftermiddags. Men jag har en stark känsla av att historierna aldrig kommer att skrivas ner. En till sak eftervärlden berövas.

 

Nyss ville min rumskompis lära sig att prata min accent. Inte mitt språk alltså, utan min brytning. De är väl för bedårande de där amerikanerna...

 

/ELIN