efteralladar

Jag har aldrig förstått mig på folk som blir upprörda av större världshändelser. 9/11 upplevde jag som vilken nyhetshändelse som helst, och när vi efter Tsunamin fick i uppgift i skolan att skriva av oss våra känslor skrev jag om min ilska över att svenskar bryr sig mycket mer om vad som händer med andra svenskar än med övriga människor, och att det finns så många andra hemska saker som borde få lika stor uppmärksamhet (det här skedde när jag var tretton, men synsättet har definitivt hängt med mig sedan dess). Nu idag förstår jag att det är ett mänskligt sätt att reagera på; kan vi inte identifiera oss med de som drabbas har vi svårt att känna med dem. Idag inser jag också att det fanns en stor mängd svenskar som åkt till Thailand tidigare år men just den här julen stannade hemma; många som spenderat mycket tid i Sydostasien och därför nu mycket väl kunde känna igen sig i de drabbade familjernas öde. Själv har jag aldrig varit där så för mig var det en otroligt avlägsen händelse.

Men jag tror också att vi alla har något vi kan bli berörda av, och jag vet också vad som för mig kommer på första plats.

I början var jag inte alls särskilt påverkad av det som hände på Utøya. Visserligen hade vi fyra stycken tysta minuter för terroroffren medan jag var på Världsscoutjamboreen, men det var ändå inte verkligt. Men när jag kom hem flera veckor senare började jag titta på videoklipp på internet, på nyhetsrapporteringar och minnesstunder. Plötsligt slog det mig: Det här är jag. Varenda människa som dog på den där ön är jag.

Sedan jag var liten har jag åkt på många läger, och läger är fortfarande något av det bästa jag vet och det som får mig att må som bäst. Jag vet exakt vilken frihetskänsla det innebär att under en vecka umgås med människor som man hör ihop med, som man delar en viktig aspekt av sitt liv med. Plötsligt existerar inte omvärlden, allt som finns är det som sker inom lägerområdets gränser.

Förutom min passion för att åka på läger är jag också intresserad av politik. Jag är med i ett politiskt ungdomsförbund men jag är knappast extrem på något vis; att se mig som ett hot mot samhället är det mest skrattretande jag kan tänka mig. Det är också det som är grejen med Utøya: det var Arbetarpartiets ungdomsförbunds medlemmar som blev offer. Sossar alltså. Seriöst, de flesta måste ju hålla med om att det inte finns några tristare politiker än just sossar (möjligen med undantag för folkpartister). Ändå var de måltavlan, det var dem som skulle skjutas.

Skandinaviens politiker utmärker sig genom att inte utmärka sig. De är medelklassens medelålders mellanmjölkspolitiker. De är jag.

Så även om det gått ett och ett halvt år sedan terrordåden och jag sitter på ett collegerum i USA, 6500 mil från Norge, kan jag när som helst bli som lamslagen av förtvivlan och ren förvåning över att de ungdomarna, barnen i många fall, dog för att de var på läger med sin kompisar. Läger; den tryggaste och mest fridfulla miljö jag under mina 21 år kommit i kontakt med, i ett av världens fredligaste länder. Det enda jag kan göra är att ta vara på det faktum att det trots all inte var jag och att jag till skillnad från dem har möjligheten at göra någonting för världen.

I will tell your story and keep you alive