efteralladar

Nu är ju inte jag den som skryter, men jag kan i alla fall berätta att idag var det 27 grader varmt och strålande sol. Plugga på gräsmattan, få lite färg utan att bränna sig och avsluta dagen med en iskaffe på Starbucks, det är livet det.

 

Igår var jag förresten på mitt livs första (och eventuellt enda) basebollmatch! Det var Chicagos lag Cubs som spelade. Cubs råkar vara mitt favoritlag, för innan terminen läste jag och min bror om dem på Wikipedia, och där stod det att de kallas the "Lovable Losers" för att de inte vunnit ligan på 103 år. Det lät så bedårande att de i den stunden blev mitt favoritbaseballag. Ja, ärligt talat kan jag nog säga att de är mitt favoritlag i någon sport överhuvudtaget, eftersom lagsport i allmänhet aldrig riktigt varit min grej.

 

Hur som helst, basebollmatchen var... jag vill ju inte gärna säga tråkig men jo, det var den faktiskt. Sporten i sig är ju ingen riktig actionsport (den som tittat på brännboll i tre timmar i sträck kan nog hålla med om att det finns mer stimulerande sysselsättningar) och problemet var att publiken inte var särskilt engagerad. Folk applåderade då och då, men det var inga sånger eller hejaramsor eller så. Jag fick förklarat för mig efteråt att baseball är en pastime, det vill säga man går på matcher mer för att hänga med kompisarna och dricka öl än att skrika och hoppa upp och ner för lagets skull.

 

Det är skamligt att säga det, men mitt livs första (och eventuellt enda) baseballmatch slutade med att vi gick innan den var slut. Vi gick till Taco Bell i stället, där man kan få en burrito och läsk för 20 kronor. Så man kan säga att vi lämnade en del av amerikansk kultur för att stifta bekantskap med en annan del. Cubs vann i alla fall, om någon undrade.