Udda former av nostalgi
1. Wifi-nostalgi. Jag skaffade min mobil i januari i år, under de första veckorna i Chicago. Under det här året har alla wifi jag varit inne på sparats i telefonen för att kunna användas igen, och jag upptäckte häromdagen att dessa fungerar perfekt som en krönika över det gångna året. Till exempel har jag ett wifi som heter Hooters, och när jag tänker tillbaka så inser jag att jag faktiskt aldrig varit på Hooters, de hade bara ett wifi som var tillgängligt utanför resataurangen, så därför stod jag och mina kompisar där utanför i iskylan och försökte googla fram närmsta café, vilket i sin tur slutade med att vi kom till det mest spejsade matstället nånsin, där servitriserna fick betalt för att vara oförskämda mot kunderna och där de sålde såväl drinkar och souvenirer som tuggummi.
Samma sak gäller nätverket AmtrakConnect, ett virtuellt minne av att jag faktiskt åkte tåg till Washington DC, New York, Boston och sen hem igen. Jag hade nog aldrig kommit ihåg det om det inte stod i mobilen... Så där fortsätter det. Till och med Inlandsbanan och scoutlägret jag var på i somras har fått varsin plats i min telefon. Och där får de förbli.
2. Egotrippsnostalgi. Igår kväll bestämde jag mig för att spendera en stund med att läsa högt hur Harry Potter and the half blood prince. Inte för att jag kände mig ovanligt litterär eller saknade Harry och han upptåg, utan för att jag var så grymt sugen på att höra mig själv prata engelska! Ödmjukhet i all ära, men jag gillar verkligen min engelska accent som den låter i huvudet. Den är av naturliga orsaker till största del amerikansk, även om jag en stund igår även försökte läsa på brittisk engelska. Det lät inte riktigt lika elegant. Snarare som att jag försökte driva med någon, förslagsvis en engelsman, eller bara någon som försöker prata fint. Det var i alla fall trevligt att läsa högt på engelska igen, efter månader av torka.
3. Partiledarnostalgi. Det här kräver en viss ålder för att det verkligen ska ha effekt. Häromkvällen plöjde jag igenom dokumentärserien Ordförande Persson, om Göran Perssons tid som statsminister. Samtidigt som jag förundrades över a) att man kan få mer respekt för en politiker samtidigt som man börjar hatar honom och b) att vi har haft en socialdemokratisk statsminister som kom bättre överens med George Sadisten Bush än med Miljöpartiets språkrör, så fick jag syn på gamla partiledare som var aktiva när jag var liten. Det faktum att jag inte brydde mig ett skvatt om politik gjorde att jag på den tiden hade en relation till dessa människor som jag aldrig skulle kunna få idag. Bo Lundgren, Lars Leijonborg, Alf Svensson. Vilka herrar! Titta på dem ni också, och känn hur mysigt det är.
