efteralladar

Jag såg just en webbfråga som DN ställt till läsarna, i samband med en artikel om att Stockholm ska börja ta ett hårdare tag i skolorna:


Ska jag vara helt ärlig så blev jag ganska chockad. Här har jag gått och trott att Jan Björklund är en representant skickad av djävulen, och så visar det sig att en stor del av Sveriges befolkning (eller DN:s läsare, vilket i rättvisans namn inte riktigt är samma sak) håller med honom.

De kommentarer som följer på frågan menar att barn måste lära sig att ta konsekvenserna av sitt agerande. Men jag menar att straff och konsekvens är två helt olika saker. All forskning visar på att straff inte är ett bra sätt att lära ut på. Hela tankesättet med Supernanny och Behaviorism är absurt, för det lär barnen att man inte ska göra saker just av den anledningen att man ska slippa bli straffad. Istället för att tänka på de personer som drabbas av barnets agerande hamnar fokus på straffet. Barnet vet på så vis vad den inte ska göra, men inte varför föräldern/läraren anser att det inte är rätt.

Om nu elever lär sig att inte göra på ett visst sätt för att de riskerar straff, hur blir det då när de blir vuxna och ska klara sig själva? Ingen kommer att bestraffa dem när de gör något dåligt, och därför tolkar de det som att det inte är dåligt och i längden kan de i princip göra vad som helst utan att tänka på andra.

I USA har skolorna hög kontroll på skolornas elever och de eleverna lär sig hur man ska komma undan med saker utan att någon upptäcker det. Är det ett sånt samhälle vi vill ha? Där det är helt okej att ljuga, stjäla och mörda, bara man inte åker fast?

Jag hörde ett jättebra exempel på det som jag ser som skillnaden emellan konsekvenstagande och bestraffning. En klasskompis berättade att hennes barn går i en skola där man har ordentlig uppföljning av mobbning. I stället för att straffa mobbaren får denne sitta ner och skriva på en lapp exakt vad den gjort, och den som blivit utsatt får göra samma sak. Sen ska de ta hem lapparna till sina föräldrar och de ska skriva på och skicka tillbaka till skolan. På så sätt är både mobbaren och dess föräldrar medvetna om vad personen gjort och hur det upplevdes av den som blev mobbad. Nu vet ju inte jag hur bra det här systemet fungerar i praktiken, men det låter som ett väldigt intressant system för att ge mobbaren inblick i den mobbades upplevelser.

I grund och botten handlar uppfostran om att lära sig att ta ansvar för sitt handlande utan att någon står där och väntar med piskan. Det gör man genom att ge barnen en känsla för empati så att de har förmågan att tänka sig in i hur andra kan känna sig när de själva säger och gör något. Det är det som är att lära sig ta konsekvenserna för sitt agerande.

/ELIN