efteralladar

Förra hösten läste jag Hungerspelen samtidigt som jag pluggade romersk historia på SVF. Det var en intressant jämförelse då hungerspelen är ett förstorat gladiatorspel, och på samma sätt som hungerspel ska hålla invånarna i schack var den romerska tidens gladiatorspel en del av det 'panem et circenses' (bröd och cirkus) som innebar att om man gav invånarna lite att äta och underhållning så skulle de inte göra uppror mot kejsaren.

 

Just nu läser jag boken igen. Men nu i den kontext som innebär att jag samtidigt jobbar åt FN:s Flyktingorgan. Hur intressant det än är med historiska jämförelser och att de slängt in en massa romerska namn på karaktärer så är det mer slående hur väl Suzanne Collins beskriver vår egen verklighet. Människor som svälter där ute samtidigt som en del av befolkningen oroar sig mest över sina frisyrer och vad som var på tv igår. Låt mig ta ett exempel:

 

Igår kväll när jag var ute och värvade givare knackade jag på hos ett hus. Mannen öppnar, jag börjar rabbla min "Hej, jag heter Elin och jag kommer från FN:s Flyktingorgan..." tills han avbryter mig och säger att det är fotboll på tv. Jag ber om ursäkt för att jag störde och han stänger dörren. När dörren är stängd står jag kvar i mörkret och får en stark lust att knacka på igen och be om ursäkt för att jag bad om ursäkt. Det faktum att jag hade bett om ursäkt för att jag störde någon när han satt framför sin storbildsskärm och tittade på välbetalda män som springer över gräs efter en boll, istället för att framhärda hur otroligt akut situationen är för människor som varje dag är tvungna att lämna allt de äger för att inte bli misshandlade, våldtagna och mördade, det får mig att skämmas.

 

För även om vi inte ser ut som på den här bilden (än) så är det uppenbart vad som är viktigast i vårt samhälle. Yta, underhållning, vi själva.