efteralladar

För några veckor sen satt jag på skolbiblioteket och hittade första delen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den handlar ju som bekant om homosexuella och HIV/AIDS i början på 1980-talet och jag började tänka på något Christer Lindarw sa någon gång, jag tror det var i Stjärnorna på slottet. Han pratade om hur det var på den tiden han kom ut och hur mycket svårare det var. Han tyckte att unga homosexulla idag är så omedvetna om hur gayrörelsen har kämpat för sina rättigheter och att de borde vara mer tacksamma för det.

 

Här reagerade jag. Jag tycker visserligen att de som har kämpat och fortfarande kämpar för sexuellt likaberättigande är otroligt modiga och beundransvärda, men det de kämpade för var att homosexualitet skulle vara lika självklar och naturlig som annan sexuell läggning. Att då gå omkring och vara tacksam mot de som verkat för detta och hela tiden blicka bakåt är att göra dem en otjänst och att hålla fast vid sin identitet som avvikande minoritet.

 

Jag vet inte om jag gör mig förstådd här, men det är som om jag som kvinna hela tiden skulle gå omkring och vara tacksam mot de som kämpade för kvinnors lika rättigheter. När jag tycker att könens lika värde är en självklarhet borde jag väl försöka leva mitt liv utifrån denna självklarhet. Annars gör jag mig återigen till ett offer mot de starkare.

 

Det är som att den som är eller har befunnit sig i ett utsatt läge förväntas vara tacksam för det lilla man får medan de som har allt tar för givet att man alltid ska ha allt.

 

Jag vet inte om detta är en kontroversiell eller ens begriplig åsikt, men jag tänkte att jag slänger ut den så kan någon annan få fundera på den åt mig.

 

/ELIN