efteralladar

Efter nio timmar kom jag så hem. Efter att det överfulla tåget tagit en omväg från Stockholm via Sala och Avesta-Krylbo och stannat var tionde minut för tågmöte hämtade mina söta föräldrar mig i Sandviken (som Stockholm-Gävle tåget antagligen aldrig stannat i förut!). Att ta avsked av Södra Vätterbygdens Folkhögskola var en overklig känsla, och jag tror fortfarande att jag kommer komma tillbaka dit i januari. Det värsta är nog att det är en massa människor som kommer få gå där en hel termin till.

 

Nu sitter amerikanerna på flygplanet hem, vilket är nästan lika sorgligt som att jag har åkt ifrån SVF. Just nu är ingen där de hör hemma. Men jag ska ju ut på andra äventyr, som nog ändå på många sätt överträffar det idylliska livet på en småländsk kulle. Mer om det så småningom. Just nu fokuserar jag på att vänja mig vid de läskiga snömängderna och att stå upprätt efter ett antal nätter med för lite sömn. Julen nalkas.Och tills dess kan vi titta på det här klippet och tänka på att den här videon var hipp när låten kom ut. Skrämmande tanke.

 

 

/ELIN.