efteralladar

Here we come now on a dark star
Seeing demons, not what we are
Tiny minds and eager hands
Will try to strike but now will end today

(Här kommer vi på en mörk stjärna

Ser demoner, inte vad vi är

Små sinnen och ivriga händer

Kommer försöka slå men nu kommer att vara över idag)

Unikt visserligen, men totalt obegripligt. Jag skulle vilja starta en liten gissningstävling gällande hur många minuter alla tror att det tog att skriva den här texten. Särskilt i jämförelse med hur mycket pengar gruppen tjänade på låten.

1. Ett resande teatersällskap. Det värsta jag vet är när man visar en pjäs på tv. Den fantasi som krävs för att kunna njuta av teater går liksom om intet när kameran zoomar in på de hafsigt målade kulisserna. Detta är dessutom en teaterpjäs om ett teatersällskap som spelar teater. Åtta timmar lång.
2. Jesu syster eller när Gud fick en dotter. Om det finns något jag finner mer irriterande än teater på tv är när man gjort en dokumentär baserat på stillbilder. Tänk då att detta inte ens är en dokumentär, utan något slags spekulativ biblisk historia förtäljd av hon som spelade Berit i Skärgårdsdoktorn. Det är skumt. Och man undrar: Varför kände SVT ett behov av att producera detta? Och för vems skull?
3. Klubb Lida (1964) - "Underhållning för ungdom" inleds med något slags kör som kommer in i häst och vagn och sen står och sjunger stämmor i en kvart. Därefter består programmet av en massa gubbar som sitter och fikar och pratar om samhället. Samtidigt som jag vill håna denna "ungdomsunderhållning" blir jag också avundsjuk på dåtidens ungdomar som fick se underhållning som var så politisk (jämför: TV6:s '99 saker med Erik och Mackan'). Dessutom är det komiskt att de ungdomliga programledarna är Arne Weise och Bengt Feldreich från Kalle Anka på Julafton, eftersom de inte var särskilt unga ens då. På slutet kommer ett spelmanslag med fioler och folkdräkter. Ack, den som fick vara ung igen...
4. Meteorologer vi minns = Meteorologer vi inte minns = Gamla väderleksprognoser. Japp, det är 23 minuter med gamla väderleksrapporter ihopklippta till något slags "program".
5. Schack - EN ANIMERAD DOCKSERIE I ÅTTA DELAR DÄR BARN FÅR LÄRA SIG ATT SPELA SCHACK. I rest my case.
6. Djur eller hur? Nu för tiden låter vi samma kändisar vara med i alla frågeprogram och tävlingar, oavsett vad de handlar om. 1988 kunde man istället låta människor som själva har ett intresse för djur vara med i en frågesport om enbart zoologi. I 12 avsnitt. 30 minuter långa. Programledarna (Arne Weise och en snubbe som heter Carl-Uno) själva erkänner i första avsnittet att frågorna de ska ställa inte är särskilt bra. Förutom det gulliga i att programledarna har likadana fula plyschtröjor går det inte att bortse ifrån att programmet är outsägligt tråkigt.
7. The Pling & Plong show. Jag tror att det ska föreställa något slags barnprogram, men det liknar mest en ganska dåligt filmad hemvideo med en massa barn som kommer hem till en farbror i cowboyhatt (Robert Broberg) Plötsligt har farbrorn bara underkläder på sig (till och med cowboyhatten har åkt av). Ja, det är creepy.

• Felicity (Jag tänkte att jag måste se en college-serie nu när jag går på college, tills jag mindes att serien är rätt seg)
• Once upon a time (Jag gillar serien men jag har sällan lust att titta på den, vilket skulle kunna vara ett tecken på att jag inte gillar den)
• Brothers & Sisters (Jag har sett början förut och det går rätt segt allting, men jag tror fortfarande att det kommer bli roligare så småningom...)
• Bones (Det tog 6,5 säsonger innan jag insåg att Bones faktiskt inte är min grej. Nu ska jag bara se sista halva säsongen för att bli säker)
• One Tree Hill (En gammal klassiker (med mina mått) som är bra, men det är bara så hemskt många och långa avsnitt och de kommer sällan till poängen)
• Buffy och vampyrerna (Om de kallar något en kult-serie så måste jag naturligtvis se den, även om jag måste stå ut med att titta på de där himla vampyrslagsmålen som aldrig verkar ta slut)
• Karl för sin kilt (Mysig serie som jag såg när jag var yngre. Tyvärr finns det ingen textning till den fina skotska engelskan, som är lite svår att förstå efte tre månader i USA)
• Downton Abbey (Jaja, jag har väl sett det förut, men det är faktiskt nästan ett år sen jag såg första säsongen första gången så det är faktiskt hög tid att se den igen!)
• North & South (Bra kostymdrama som var lite för seriöst för mitt humör just när jag skulle titta på det, så jag kom av mig...)

1. Gilmore Girls. Min gamla favorit som jag kan utantill men som alltid lyckas med att få mig att känna mig som hemma.
2. The Vicar of Dibley (Ett Herrans liv). Den här skulle jag vilja tillägna en sju-åtta inlägg om jag kunde, men som sagt har jag slappdag och orkar inte. Det är i alla fall en otroligt rolig, skruvad brittisk tv-serie. Den gick på nittiotalet, och sent varje lördagskväll (direkt efter Karl för sin Kilt om jag minns rätt) gick det i repris när jag var i kanske tioårsåldern. Jag och mamma tyckte att det var väldigt roligt och nu har jag sett om hela serien på Netflix. Seriöst, den här serien har allt: En kvinnlig intelligent men lite hispig präst, En totalblåst tjej som bor granne med prästen, En lika totalblåst kille som är kär i den totalblåsta tjejen, En bonde som alltid pratar om att ha sex med sina djur, En gubbe som börjar alla sina meningar med "No, no, no, no, no, ....", En gubbe som blivit utnämnd till Tråkigast i Storbritannien och En rik gubbe som är pappa till den totalblåsta killen och ine tycker om kvinnliga präster (till en början i alla fall...). Egentligen räcker ju den här beskrivningen för att få vem som helst intresserad, men jag vill ändå visa ett klipp. Ni får gissa själva vem som har vilken roll:

1. Att de alltid pratar extremt mycket.
2. Att de alltid pratar väldigt snabbt.
3. Att de alltid pratar om konstiga saker som man omöjligt kan förstå ens hälften av.
4. Att den lilla staden de bor i är fylld med en massa knäppa karaktärer som alltid tjafsar men som ändå tycker väldigt mycket om varandra.
5. Att allt som är konstigt är norm.