efteralladar

Hemma från det coola cafésittandet och den fantastiska konserten. En sammanfattning av kvällen: Latten var överskattad, kladdkakan hade en konstig bismak, jag och Elise var supercoola i våra hängslen och Anna Ternheim var fantastisk. Kvällen slutade dock med att blodet droppade efter oss, vilket inte riktigt var planerat. Men är man hängiven så är man, och när vi till vår besvikelse inte fick träffa Anna så begav vi oss ner på stan och vandaliserade istället. Därmed vill jag byta ut gårdagens "Veckans brott" mot det som hände i kväll.

Jag hade för flera veckor sen sett affischen som gjorde reklam för Anna Ternheim-konserten på Gamla Teatern den 29 mars. Redan då tänkte jag att "Efter konserten ska jag gå hit och ta den" och jag står alltid vid mitt ord. Den lilla detaljen i sammanhanget var ju att affischen som sagt suttit uppe minst två veckor och hunnit få en hel del andra affischer ovanpå sig. Fyra lager med affischer, säkert fyrtio häftklamrar, tio stirrande förbipasserande och tjugo minuter senare stod vi i alla fall där med affischen i våra blödande händer.


Anna, Ugglan och våra blödande fingrar (och oräkneliga hål från häftklamrar)

Ett tag funderade vi på att blanda blodet också och bli blodssystrar, men det verkade lite överdrivet... Nu sitter affischen ovanför bokhyllan, min favoritplats i lägenheten!

Ruggigt trevlig kväll i alla fall, och som Anna Ternheim själv sjunger: "The best days are not planned by common sense". Det bevisade vi ikväll.

Jag har förresten knappt sagt något om konserten i sig. Den var fin. Anna hade med sig sin producent från Nashville, Dave Ferguson, som bland annat jobbat med Johnny Cash. Under hela konserten verkade de mest improvisera ihop allting. "Kan inte du dra några skämt medan jag fixar här?". De var otroligt avslappnade och bara körde på. Min bästa stund var när hon sjöng "Girl laying down" som jag blev förälskad i när hon spelade på någon musikgala för några år sen. På skiva är den inte så speciell, men live är den fylld med så otroligt mycket känsla. Ljuvligt.

/ELIN

Så här i Melodifestivaltider råkade jag hitta ett dokument med mina poäng för förra årets Eurovision Song Contest. Jag hade totalt förträngt honom i nästan ett år, men titta här på min favorit, sjukt söte Paradise Oskar i Finlands bidrag 2011.


Han är inte bara söt, han håller gitarren som om han vore frikyrklig och sjunger om klimatförändringar också. Det går inte annat än älska.

När jag ändå höll på "råkade" jag titta på Eric Saades låt också.

1. I de första raderna rimmar han "impossible" med "possible". Nobelpriset i litteratur nästa.
2. Han sjunger en hel låt om hur populär han ska bli. Bara det liksom.
3. I tävlingen var han ändå min näst största favorit. Vad ska man säga, när man ställs inför riktigt dåliga saker tyr man sig till det som är bekant och inte innehåller tre toner på samma ton (mitt försök att kritisera östeuropeisk musik).

Jag vill också passa på att kommentera mina egna kommentarer förra året. När jag kommenterar på datorn tenderar jag att skriva exakt det jag kommer att tänka på, till exempel som när vinnarnas bidrag spelades:

 

"Jaha. Då vet vi det. (Här öppnade jag kvällens första parti av spindelharpan.)"

 

Eller när Ungerns artist sjunger:

 

"Långfingerring lika stor som en muffin. Okej låt men ganska smaklöst framträdande"

 

Eller när kära Moldavien, Europas fattigaste land, som inte direkt är kända för sin smakfullhet, uppträder:

 

"70 cm höga hattar. Behöver jag säga mer? Ja det behöver jag: moldaver som rappar och en tjej på enhjuling med en tuta i örat"

 

Kan tillägga att Moldavien fick högsta betyg i kategorin "Skrattretande".

 

Och minns ni de skojiga tvillingarna från Irland; Jedward. Elins kommentar:

 

"Två albinotvillingar med en halv meter höga frisyrer och glittrande kostymer. Axelvaddar upp till öronen"

 

Bara några små tips från ett Melodifestivalproffs om hur man ska tycka.

 

Tjingeling

 

/ELIN

Du vet känslan av att komma in i ett rum som du vistas i varje dag och plötsligt ser det på ett helt nytt sätt? Det ser precis likadant ut men du är så van vid det att du aldrig tittat ordentligt (Okej, eventuellt brukar varken ni eller jag känna så ibland men jag tyckte det var en snygg metafor så låtsas i så fall). Tänk dig då att rummet inte är något rum, utan en mun. Och inte vilken mun som helst utan din egen mun. Det är som om någon möblerat om alla tänder medan du var borta på affärsresa. Tänderna står inte där de ska och du undrar om du någonsin kommer att vänja dig vid att bita ihop igen.

En gång i tiden hade jag ett underbett. Kanske inget perfekt underbett, men ändå direkt nedärvt och personligt. Sen fick jag tandvärk, och tre veckor senare har jag blivit ovan vid att bita ihop. Det är som att jag tagit ut en tandställning jag verkligen behövde, och alla tänder har bytt plats med varandra. När jag nu biter ihop gör en tand ont och halva kinden hamnar emellan över- och underkäken. Det är inte lika trevligt som det låter ska jag säga er.

Eftersom ni, mina 300 000 bloggläsare, efter tre veckor vet mer om min muns anatomi än ni någonsin velat veta ska jag gå över till ett annat ämne. Jag har nämligen under några år haft en stark känsla av att jag egentligen inte är uteslutande en poptjej, utan att jag har en riktig rocker i mig. Därför har jag med jämna mellanrum kollat upp en massa rockband och lyssnat på en låt per band för att hitta min musikaliska själsfrände. Jag har till och med gjort en lista med tre kategorier: "Skit", "Något att fundera på" och "Mitt i prick". Medan den tredje kategorin förblivit tom fylls den mittersta i för fullt. Tyvärr försvinner min längtan efter rockmusik ganska snart efter att den uppstått, och därför hinner jag aldrig fundera på det jag skulle fundera på. Just nu ligger i alla fall The Verve (mest för att det är ett så snyggt namn), Arctic Monkeys och Foo Fighters högst upp på listan. Det är alltså ingen growlande hårdrock jag letar efter, utan icke-skrikande men ändå häftig rock. Okej, jag är extremt dålig på att beskriva musik, men om ni fattar vad jag menar och har några tips är jag öppen för förslag. Gärna något brittiskt band, för jag har helt utan vettiga grunder fått för mig att jag gillar brittisk musik. 

/ELIN

Finns det något som känns lika bra som att kräva ersättning från SJ för en tågförsening? Eller som i mitt fall: Två tågförseningar. De har ett system som möjliggör det och jag utnyttjar det med glädje, fastän mitt lidande av förseningarna alltid är minimalt eftersom jag aldrig har några tider att passa.

Det faktum att SJ den här gången inte ens var i närheten av att vara skyldiga till förseningarna gör det hela mer komiskt. Ett tåg har spårat ur utanför Ljusdal och rivit ner ledningar och därför leds tågen om via Sundsvall. Tjoho säger jag medan den klirrar i kassan.

Ironiskt nog sitter man först och planerar taktiskt vilken biljett man ska köpa för att komma undan så billigt som möjligt. Sen är tåget försenat och jag får tillbaka hela biljettpriset. Hade jag köpt den dyraste biljetten istället hade jag haft mer pengar att åka för i framtiden. Jag hade kunnat ta biljetten för 1000 kronor och sen haft tillräckligt med pengar för att åka till Ockelbo resten av våren. Det hade varit som bedrägeri på grundskolenivå ungefär.

Har jag förresten gjort reklam för min nya favoritteveserie? Jag har en serie som jag tittar på när den går på tv en gång i veckan, Once upon a time. Det känns bra att göra på det traditionella sättet istället för att köra igenom fyra avsnitt på raken och aldrig hinna längta efter serien. Once upon a time är en fantasy-drama-serie som går på femman på torsdagar. Den handlar om Snövit, Prinsen, Rödluvan och en massa andra sagofigurer som har fastnat i den verkliga världen och inte minns vilka de är. Varje avsnitt avslutas med att jag sitter och skriker åt en karaktär hur dum den är för att den inte gör som jag vill. Just därför måste jag vänta till slutet för att få veta om de kommer göra som jag vill.



Han som står längst bak är Vargen, och han är jätteläskig. Han manipulerar alla genom att ge dem vad de önskar sig men kräver alltid en motprestation. På så sätt är det alltid han som vinner. Se serien!

/ELIN

Följande inlägg är enbart till för att jag ska få ut mina aggressioner och ska därmed tas med en nypa salt (och peppar om man har något, men mitt svartpeppar tog slut häromdagen).

Jag har så förjordat ont i min vänstra nedre visdomstand att jag bara vill rycka ut den och slänga på närmsta förbipasserande (vilket i och för sig vore ganska svårt eftersom jag bor på tredje våningen, enbart har en parkering nedanför fönstret och dessutom bor längst in i en korridor varför folk sällan passerar förbi, men man fattar andemeningen). Mina nedre visdomständer har hållit på att växa upp i kanske tre-fyra år nu och de har ju inte bråttom precis. Ungefär en gång varannan månad svullnar tandköttet upp så att jag inte kan bita ihop och så får jag som sagt, ont. När jag var på semester förrförra sommaren svullnade tanden upp så pass att jag inte kunde äta något ordentligt på hela dagen. Jag fick svälja potatisarna hela, typ.

Till min stora förvåning är det en smula svårt att läsa en krånglig akademisk bok på engelska när man bara vill rycka ut sin tand och slänga den på någon. Därför har jag nu gjort ett uppehåll efter en kvarts pluggande och skriver av mig min vrede istället. De enda som kan trösta mig just nu är Livet i Fagervik (världens bästa tv-serie som jag skrivit om förut i samband med att jag hittade receptet på lycka) och Kalle Lind. Kalle Lind skulle kunna vara världens roligaste person och han har skrivit några upplysande böcker om Människor. Oftast babblar han bara på om en massa bortglömda människor, men ibland blir han snudd på politisk (det ska väl kallas satir) och han skriver bland annat följande:

Miljöpartiet, Miljöpartiet de Gröna, är ett svenskt parti vars medlemmar kallas miljöpartister (neutralt), naturmuppar, mossmöss, skägglavar, näbbstövlar eller skogstroll (nedsättande). Partiet bildades 1981 och beskylldes då för att vara ett "missnöjesparti". Missnöjespartier brukar man föraktfullt kalla nybildade partier som uttrycker just ett missnöje med förhållandena i samhället, till skillnad från de etablerade partierna, som bildats för att de är nöjda och glada och inte vill förändra nåt (Människor som gått till överdrift).

Jag vill också citera en annan sak som Kalle Lind skriver, i Människor det varit synd om. Det handlar om att Rikard Wolff på 1990-talet var gäst i Göran Skyttes tv-program där de pratade om homosexualitet:

Här representerar Skytte vad man kalla villkorsbaserad tolerans, det vill säja att man har överseende med att andra är annorlunda så länge de låter bli att vara så jävla annorlunda. Wolff för som svar ett resonemang om rätten att vara queer. Skytte stirrar tomt framför sej och byter ämne:

"Du har sagt att homosex provocerar fortfarande. Det tycker jag är ett egendomligt påstående." Sen håller han fram en löpsedel med texten "Lesbisk tv-kyss igår" som motbevis. Skyttes något obearbetade tes är alltså att nåt som hamnar på löpsedlar inte kan vara provokativt.

Skytte - som själv jobbat x antal år på Aftonbladet - borde kunna dra sig till minnes att kvällstidningar avsevärt oftare skriver om mord, våld, kidnappningar och Kikki Danielsson (=spektakulära saker) än om att avfrosta frysen, gnugga zebraränder ur klosetten och ta bort navelludd med en tops (=vardagliga saker).

/ELIN

Det är få låtar som är lätta att ta till sig första gången man hör dem. Men Laleh har förmågan att göra musik som lyfter och svävar iväg, så att man bara rycks med på en gång. Hon gör det i November och Live tomorrow och hon gjorde det i det första framförandet av Some die young på P3 Guldgalan. Hon visar att man kan vara annorlunda och samtidigt helt fantastisk.

Njut.


/ELIN

Medan andra räknar får brukar jag sysselsätta ofrivilligt vakna minuter med att räkna händelser eller karaktärer i diverse tv-serier. Naturligtvis motverkar det sitt syfte eftersom det alltid slutar med att jag ligger i sängen och är frustrerad över något jag inte minns och inte får knäppa på datorn för att googla det aktuella problemet, för då är min sömn totalt körd. I går kväll kom min absolut lägsta punkt. Jag försökte somna genom att rabbla den ursprungliga uppsättningen karaktärer i TV4-såpan Nya Tider. Den startade 1999 och jag kunde lätt framkalla i mitt huvud både bild och namn på 13 av de 16 huvudkaraktärer som var med under den första säsongen. Två personer, Ragnar och Johan för den som undrar, såg jag framför mig men kunde inte sätta namn på. En enda person, som tydligen hette Carina, kan jag varken placera eller ens komma ihåg att hon var med i serien (fast vid närmaste eftertanke kan hon ha varit Hugos mamma och alltså Ragnars fru/ex. Tål att tänkas på).

Jag vet inte inte om det jag sysslar med just nu är skryt eller något slags terapi för att komma över det faktum att Elin när hon var åtta år gammal var så engagerad i dessa personers kärleksaffärer och lögner att hon tolv år senare inte bara minns personerna utan också vad de arbetade med, vilka som var ihop med vilka och vilka två som egentligen startade den där webbradiostationen (Det var Mischa och Klara, även kallad Charlie, för den som undrar). Efter noggrannare eftersökningar (Jo då, sånt här kan jag söka länge i) upptäcker jag att Klara, även kallad Charlie, var med i sammanlagt sju avsnitt. SJU! Och jag som minns henne så väl: Hon hade alltid håret uppsatt i två tofsar och med olikafärgade slingor: gröna, blåa och lila. Hon var coool helt enkelt.



Så här tolv år senare får jag en impuls att åka tillbaka och byta kanal. Frågan är bara vad jag annars borde ha tittat på varje vardagskväll klockan 19.30. Då vi bara hade tre kanaler är det enda jag kommer på Rapport, vilket i allmänhet inte framstår som någon höjdare för en åttaåring. Men jag får väl övertala den där ungen att det i alla fall kan komma väl till pass när de kör OÄ-tolvan i skolan. Skolarbete förstår hon sig på i alla fall!

/ELIN

Det här är en låt jag lyssnar på hela tiden. Det är Cat Stevens som sjunger, vilket är lite konstigt eftersom jag aldrig direkt brytt mig om honom förut. Men när jag nu hör den här sången handlar det inte så mycket om artisten utan om tv-serien som låten är med i. De senaste två månaderna har jag tittat på de två första säsongerna av den brittiska dramaserien Skins. Den handlar om ett gäng tonåringar som blir höga, har en massa sex och helt enkelt strular till det hela tiden. Det kanske låter konstigt, men den har en kärna av något väldigt vackert i sig, och jag rycks med och sitter framför tv:n och skriker "Nej, dumma unge, du ska inte vara med henne" eller "Fattar du inte hur underbar du är?!". Det senare skriker jag oftast till min favoritkaraktär, Cassie Ainsworth. Hon är helt otrolig, hon är sådär härligt avlägsen och flummig att hon får mig att tänka på Luna Lovegood. Vilket har lett till att jag börjat gilla filmversionen av Luna Lovegood bara för att Luna och Cassie är ganska lika varann. Fast samtidigt är det bokversionen jag förknippar det med.... Äh, jag fattar knappt själv, så strunt i det. Det jobbiga med Cassie är i alla fall att fast hon är så fantastisk så hatar hon sig själv och svälter sig och skadar sig själv.


Hannah Murray aka Cassie Ainsworth


Evanna Lynch aka Luna Lovegood

Det briljanta (och självklara, när man tänker efter) är att karaktärerna som är 15, 18 eller 19 år gamla spelas av skådespelare som faktiskt är 15, 18 eller 19 år gamla. Vilket gör det ungefär tusen gånger trovärdigare än när de tar in folk som är mycket äldre för att spela ungdomar. Mina två favoritexempel på det senare är Antwon Tanner som var 28 när high school-serien One Tree Hill startade, och 29-åriga Gabrielle Carteris som spelade 16 i Beverly Hills.

Nu skulle jag i alla fall vilja visa klippet där karaktärerna sjunger Cat Stevens Wild world. Men eftersom det är det sista som händer i första säsongen skulle det vara en ganska stor spoiler, så ni (fast mest jag) får nöja er med att lyssna på låten istället.




Och så en rekommendation (en riktigt otippad sådan): Titta på Skins!



/ELIN

Jag kom bara att tänka på en av de saker som berör mig mest i Harry Potter och undrar om det även är med i filmen, någon som vet? Jag känner mig i alla fall ibland som Luna Lovegood när jag läser det här:

Luna had decorated her bedroom ceiling with five beautifully painted faces: Harry, Ron, Hermione, Ginny and Neville. They were not moving as the portraits at Hogwarts moved, but there was a certain magic about them all the same; Harry thought they breathed. What appeared to be fine golden chains wove around the pictures, linking them together, but after examining them for a minute or so, Harry realized that the chains were actually one word, repeated a thousand times in golden ink:

friends...friends...friends...friends...

Harry felt a great rush of affection for Luna.

För övrigt är julen bra. Jag har fått många julklappar: Två filmer, den enda Harry Potter-boken jag inte redan hade (därav kom jag på citatet), en berlock föreställande en dalahäst, en hemstickad mössa, en krånglig bok på engelska som jag aldrig kommer lyckas ta mig igenom och lite annat. I dag har dock mest varit en slappdag och jag och min bror har spelat dataspel hela dagen medan mamma har lagt pussel och pappa har sovit framför tv:n. Allt var bra tills jag fick reda på att jag måste skriva omtenta om mindre än två veckor, vilket innebär att jag måste ta mig upp till Östersund direkt efter nyår. Jippie...

/ELIN

Jag har nyss vaknat efter att ha varit uppe till tre inatt för att jag hade filmkväll med Elise. Senare idag ska jag försöka ta mig hem till mina föräldrar (vilket jag fortfarande inte berättat för mina föräldrar). Men innan dess måste jag skriva färdigt min litteraturuppgift. Det är alltså en del jag måste göra med gröt i huvudet idag men det brukar ju gå så...

Här kommer andra och sista delen i min lista över skådespelare jag hatar. Bapapa ba ba baaa:

Skådisar som skrämt mig så mycket att jag aldrig kan se dem igen utan att bli rädd (dvs att de kanske är för bra skådespelare för sitt eget bästa):

1. Sofia Helin. Ni vet, hon som har huvudrollen i Masjävlar (och Arn för den delen, men det har jag inte sett). Det var inte där hon skrämde mig, utan jag såg i somras en barnserie där hon är med, Svaleskär. Där är hon så obehaglig att jag inte kan se henne mer utan att bli obehaglig till mods.

2. Kris Marshall. Han är söt och rolig i Love Actually men så har han fräckheten att vara superläskig och hur bra som helst i Doktor Zhivago så att jag kommer hata honom för evigt.

3. Thomas Gylling. Kanske snarare programledare än skådespelare, men han var i alla fall hur läskig som helst i barnprogrammen 100 kilo godis och Mosquito på nittiotalet. Jag undvek dem så gott jag kunde. Kan ni klandra mig?

 

 

4. Per Ragnar. Alltså, jag är ledsen, men om man tar rollen som psykopaten som spränger en hel tv-serie i luften i en tid då även lågstadieungar tittar på såpor, då får man räkna med att vissa kommer ha traumatiska minnen resten av livet.

 

Det här klippet är ju helt fruktansvärt! Tänk då att jag var åtta år när jag såg det för första gången. Hej ärrad för livet. Och så det där eländiga visslandet i signaturen efteråt! Sjukt.

/ELIN

Här kommer en av mina egenkomponerade listor. Jag har jobbat på den här länge och kommit fram till att skådespelare som jag hatar kan delas upp i två kategorier. En mer uppenbar och en annan som mer handlar om att få ärr för livet. Jag börjar med den första kategorin så ni hinner smälta den innan nästa kommer: Därför presenterar jag Bapa ba ba ba baaaa! (En fanfar om ni undrar):

Skådisar jag inte tål:

1. Andie MacDowell. Fyra bröllop och en begravning hade antagligen varit en av mina absoluta favoritfilmer utan hennes ”Is it still raining?” Hon är helt enkelt en kass skådespelare.

 

 

2. Adam Sandler har också förstört en del filmer för mig. Han pratar konstigt, ska alltid stå i centrum och vara gulligt knäpp i filmer. Blä.

 

3. Hälften av skådisarna i Mamma Mia: Pierce Brosnan, Christine Baranski och Julie Walters. Brosnan är tillgjord och en fånig sångare och de andra två är helt enkelt för skrikiga. Och det sårar mig eftersom jag älskar Mamma Mia.

 

4. Chase Parker som spelade lille Benjy i Sunset Beach. Som tur är visade sig Benjy inte vara barn till någon av sina föräldrar så han skrevs snart ut ur manus. Visst att det är svårt att hitta bra barnskådisar, men den skitungen var verkligen under all kritik. Åh vad jag hatade honom...

 

5. George Stults. Sannolikt den absolut sämsta skådis som någonsin setts på tv. Spelar Lucys fånige man Kevin i Sjunde himlen och egentligen kanske jag borde skylla på det bristfälliga manuset men det vore en för stor eloge till George Stults. Ett tag var Kevin och Lucys pussar det värsta jag visste. Varje gång de blir sams (de bråkar minst ett par gånger varje avsnitt) pussar de varandra fint på munnen och ler fånigt. Det här är dessutom något av det fånigaste klipp jag har sett. Har jag sagt att det är fånigt också?

 

6. Johnny Depp. Okej, det där skrev jag mest för att få provocera hälften av jordens befolkning, men jag förstår verkligen inte poängen med honom. I min värld är han bara konstig.

 

Nästa lista är ännu bättre och kommer inom kort!

 

/ELIN

 

Efter tentan i torsdags köpte jag vegetarisk sushi och dyr glass och gick hem och satte mig bekvämt tillrätta framför en (vad jag trodde) mysig tv-serie som jag lånat på dvd från biblioteket. Serien heter Doktor Zhivago och är totalt fruktansvärd. Om jag säger så här, jag har aldrig förut sett någon film där jag varit tvungen att krama mina gamla gosedjur konstant i två timmar. Den är inte läskig som om det var en skräckfilm, men den utspelar sig under ryska revolutionen och det kryllar av tragik och folk som hänger i takbjälkar. Den börjar med att alla mår helt okej. Sen blir allt värre och värre för varje sekund som går. Spoiler alert, men jag måste bara berätta hur den slutar:

Det finns två huvudpersoner, och båda gifter sig med sin bästa kompis fast de egentligen hör ihop med varandra. Sen finns det en äcklig maktgalen gubbe som är ute efter att få den kvinnliga huvudpersonen, spelad av Keira Knightley. Alltså finns det 5 stycken viktiga karaktärer i filmen. Låt mig berätta hur deras öden ser ut:

• Keira Knightleys man slaktar först en massa människor för att deras grannar eventuellt gjort något han inte tycker om och skjuter sig sen i huvudet.
• Doktor Zhivagos fru blir deporterad och syns aldrig till mer.
• Doktor Zhivago får en hjärtattack och dör innan han fått träffa sin stora kärlek (Keira Knightley) för sista gången.
• Äckliga maktgalna gubben blir mördad för att han är en äcklig maktgalen gubbe.
• Keira Knightley blir fängslad och förvinner för gott för att hon har mördat äckliga maktgalna gubben.

Och så ser vi i den sista scenen hur nöjd Keira Knightleys karaktär är för att hennes femårige son är föräldralös och inte blir fasttagen av polisen. Hans liv kommer nog bli fantastiskt.

Efter Doktor Zhivago ville jag lugna mitt stackars hjärta och tände lampan och knäppte på Astrid Lindgrens jul. I reklamen innan filmen spelade de filmmusiken till Kalle Blomkvist lever farligt. Det  var mer spänning än jag kunde tåla och jag var tvungen att stänga av igen. Något hispig kanske.

Filmhelgen utvecklades åt det positiva hållet när Elise kom hit igår och vi hade vår femte filmkväll. Då vi delar en fetisch för barnfilmer visade jag henne större delen av Ture Sventon, som hon till min stora förskräckelse aldrig hade sett förut. Den fick mig att minnas hur underbart det är med VHS-filmer. För att kunna se avsnitten i rätt ordning var vi tvungna att första titta på början av ett band (som givetvis inleddes med schweiziska tanter som rider islandshästar på Island) för att sedan byta till ett band som börjar med de sista nio minuterna av ET, följt av Ture Sventon, Den otroliga vandringen och ett Madicken-avsnitt (Spöket i brygghuset för den som undrar). När vi hade sett de Ture Sventon-avsnitten kunde vi byta tillbaka till det förra bandet igen och se slutet på Ture Sventon varvat med översminkade hallåor och reklam för Expedition Robinson 1997. VHS-filmen: en underbar uppfinning...

Så ska jag ikväll försöka hinna med att se två otroligt bra filmer: The Reader och Juloratoriet, som jag lånat på biblioteket alldeles gratis!

/Eder tillgivne vän
Vilhelm Vessla

Kom just hem från en superinspirerande föreläsning. Sju timmar lång och jag var inte okoncentrerad en sekund. Det handlade om Appreciative Inquiry som går ut på att fokusera på de positiva egenskaperna och möjligheterna istället för att bara prata om problem. Vi fick knappt sitta stilla alls utan roterade i klassrummet, hade intervjuer med folk i klassen vi inte pratat så mycket med tidigare och spånade tillsammans i klassen fram hur kursen skulle kunna förbättras. Otroligt lärorikt och motiverande.

Men oavsett om föreläsningarna är intressanta eller inte är jag oftast som mest kreativ under just föreläsningar. Och då handlar det ofta inte om ämnet som läraren pratar om. Det är under föreläsningarna jag gör listor, får uppslag till min roman som kommer ut år 2071 och i vintras skrev jag mina julklappsrim under en föreläsning i sociologi. Så fick jag idag inspiration till en analys. I morse vid frukosten slötittade jag nämligen på 90210 (remaken av Beverly Hills 90210 som gick på 90-talet) på tv och i slutet av avsnittet fick man se en kille (Liam heter han visst, efter lite eftersökningar) dra bort ett skynke i sitt hem och avslöja att han bygger en båt. Jag vet inte om det bara är jag som har tittat för mycket på tv men innehåller inte amerikanska tv-serier lite för många killar som bygger sin egen båt? Jag har sett två andra serier där detta återkommer och efter lite smsande fick jag reda på ännu en. Alltså, följande serie visar en kille/man som arbetar hårt på att bygga sin egen båt:

1. 90210: Liam Court
2. Gilmore Girls: Luke Danes
3. Dawson's creek: Pacey Witter
4. Navy CIS: Jethro Gibbs

Alltså till frågan: Vad är poängen med att bygga sin egen båt?! Jag har aldrig täffat någon i verkliga livet som bygger sin egen båt. Fast när man tänker efter så har jag heller aldrig träffat någon som har varit gift åtta gånger eller blivit gravid med sin dotters man två gånger heller, så där ligger såporna också före. Men dessa serier måste ändå ha ett syfte med att karaktären i fråga bygger en båt. Där börjar min analys (om ni väntar på att jag ska byta ämne till något intressant kan ni sluta läsa nu, för jag kommer älta det här ett tag). För att få svar på frågan måste jag jämföra de fyra karaktärerna:

1. Liam. Känner inte honom riktigt men han beskrivs som en mystisk badboy.
2. Luke är en grinig men godhjärtad man med många hemligheter.
3. Pacey är en skämtare som får dåliga betyg och har ett hemligt förhållande med sin lärare vid sexton års ålder.
4. Gibbs är sträng och bär på en massa hemligheter.

Börjar ni se ett mönster så är det bara för att jag gjorde ett mönster. Men man kan tydligt se att alla fyra karaktärerna har en hård, tuff yta men undan för undan visar de en massa mjuka sidor också. Och att bygga en båt är då ett sätt att visa det. Någon som kan bygga något själv är stark och klarar sig bra på egen hand. Men troligtvis är det tänkt att båten även ska användas i framtiden. En människa med en liten båt (det handlar oftast inte om atlantångare här) är en filosof och äventyrare, en som vill se sig om och inte har några problem med att åka omkring på vattnet med bara sin tankar som sällskap. Sen kan vi också se vad konsekvensen av båtbyggandet blir: Luke tar med sin dotter på en tur på havet och Pacey åker runt i båten hela sommaren med sin stora kärlek. Båten blir alltså ett sätt att umgås med den de älskar. Under den hårda båtbyggarytan fanns en kärleksfull sida.

Karaktärerna är som sagt något mystiska till sättet, och i åtminstone tre av fallen är det också en ganska stor grej när de avslöjar att de bygger en båt. Det är tydligen något man håller hemligt för alla tills rätt tillfälle kommer. Och även när vi fått veta att han bygger en båt hålls mystiken vid liv genom alla frågor som uppstår: Varför bygger han en båt? Tänker han sticka iväg någonstans? Om han lägger ner så mycket tid på den där båten måste det väl finnas en viktig anledning?

En analys går att vrida åt vilket håll man vill men det här är min analys och om ni har andra åsikter får ni säga dem och tills dess är mina ord allas lag.

/ELIN

Mina damer och herrar, jag har den stora glädjen att meddela att jag har funnit receptet på lycka! Att det var så enkelt, så billigt, hade jag aldrig trott, men det är sant. Jag upptäckte det igår kväll efter att jag stängt av datorn för dagen. Det kurrade i min mage och samtidigt var jag otroligt ivrig att titta på DVD-filmen som jag hämtat ut samma eftermiddag. Därför gjorde jag mig en filtallrik (en av de bästa jag gjort i mina dar om jag får säga det själv) och satte mig med den i fåtöljen framför första säsongen Livet i Fagervik. Och så var lyckan gjord. Här är receptet så att ni kan göra det själva:

• Filmjölk
• Flingor
• Solroskärnor
• DVD-spelare
• TV
• Ett någorlunda bekvämt underlag att sitta på
• Första säsongen av Livet i Fagervik

Sen mår man sådär riktigt mysigt och pirrande härligt bra.

För er som inte vet vad Livet i Fagervik är så är det en TV-serie som sändes på SVT 2008-2009. Den handlar om en liten advokatfirma i småstaden Fagervik som löser fall som handlar om allt från rån av glassbilen, till en kvinna som tagit 80 körlektioner och fortfarande är kass på att köra bil. Huvudkaraktärerna är advokaten Johan och hans sekreterare Annika, som medan de hjälper folk med sina vardagliga juridiska problem har en spirande romans på gång. Det är det hela. Det är inget storartat, inget konstigt (okej, lite konstigt kanske, jag kommer till det sen), bara livet.

De roligaste (och kanske konstigaste) scenerna är den där kvinnan med körlektionerna ska visa hur bra hon är på att köra bil med fyra personer i baksätet (advokaten, advokatsekreteraren, kvinnans man och körlärarens fru måste givetvis följa med i bilen), den med gubben som sågar av sin brors flaggstång för att den låter illa och när det kommer fram att det manliga moderata kommunalrådet och det manliga socialdemokratiska oppositionsrådet har en affär med varandra. Detta är underhållning på hög nivå. Och extremt charmigt och mysigt. Jag satt hela kvällen igår och slapp ur mig små högljudda pip när mysigheten blev för mycket och var tvungen att uttryckas i pip. 

/ELIN

Jag fyller halvår idag (tack tack för alla gratulationer!). Denna stora dag firade jag med att ta mitt livs första påtår av kaffe hemma hos faster, som jag ibland får för mig är min mest hängivna bloggläsare. Tydligen känner hon också en människa som hon beskriver för folk som en "Elin-typ", vad nu det är... Jag tror att det var en komplimang så jag ska försöka ta åt mig.

I övrigt har Ockelbo-vistelsen flutit på lugnt och stillsamt. Förutom att jag till sist måste erkänna att jag INTE tycker om Narnia-böckerna. Jag är ledsen allihop, men jag tycker att de är ganska torra och tråkiga. Jag vet att de ska föreställa min stil, att det är barnböcker som har ett speciellt budskap och alltihop, men ofta tycker jag inte att de säger så mycket och när de gör det så gillar jag inte det de säger. Det är kollektiva bestraffningar och ojämställdhet och otroligt mycket krig. Allting påminner mycket om Gamla Testamentet där man precis som i många nutida krig målar upp fienderna som monster som förstört jorden och som man nu måste döda för att få tillbaka det goda i livet. Sånt klarar jag inte av. Det enda jag gillar är de två första böckerna, Min morbror trollkarlen och Häxan och lejonet, men det är mest för att de har intressanta berättelser med många spännande moment. Det tycker jag att de andra saknar. Nu ska jag komma till erkännandet att jag inte har läst de tre sista böckerna i Narnia-serien, men jag gör som man gör i Narnia: drar alla över en kam.

/ELIN

Hade tänkt skriva ett inlägg om den gångna helgen, då jag tittade på hela Pelle Svanslös-julkalendern iklädd svans, guidade en skeptisk person runt stan, gick på Dollarstore för första gången och åt en massa skräpmat, men det bidde inte riktigt så. Tiden räckte inte till. Därför får jag nu istället berätta att jag idag har intervjuat två personer för ett skolarbete, har disk som når upp över öronen och ska på Ungdomsråd i kväll. Av någon anledning låter de första grejerna intressantare än det jag gjort idag. Men ska ju inte alltid ha kul heller.

När jag ändå babblar så kan jag passa på att nämna min farmor som fyller 85 år idag, Grattis Farmor! Hon läser säääkert min blogg...

Jag vill även göra reklam för Ockelbobygdens julstjärna, som kommer ut varje vinter i min hemort. Jag skrev idag klart en artikel som om ni har tur ni kan upptäcka med undertecknad som författare. Den handlar om istiden kan man säga, och tiden emellan två istider. Wow, nu sätter jag något slags svammelrekord. Jag lovar att artikeln (som faktiskt inte har istiden som huvudtema) är något tydligare än de texter jag skriver ner här, låter bli att läsa igenom och sen postar, fritt för hela världen att titta på.

Nu kom jag på något att skriva om!!!!! Något otroligt viktigt som verkligen borde tas upp oftare i samhället. Jag pratar såklart om Batman. Jag och hon den skeptiska tittade på båda Batman-filmerna i lördags kväll: Batman begins och The dark knight. Till skillnad från alla andra tycker jag att den första Batman-filmen är så otroligt mycket bättre än den andra. Den har en handling, den är behaglig att följa med i och den har intressanta vändningar och frågor som den ställer en inför. Dessutom har den Katie Holmes som hjältinna och hon är en av mina absoluta favoritskådespelare. Det enda den andra filmen har är Heath Ledger. Om han inte hade dött månaderna innan premiären hade inte lika mycket folk sett den och den hade nog inte heller setts som lika bra. För faktum är att filmen är ganska ofokuserad. Eftersom Jokern (Ledgers karaktär) är helt galen och oförutsägbar har filmen inte heller någon sammanhängande handling och den dessutom slutar den konstigt. Och då har jag inte ens nämnt att de har bytt ut skådespeleraren till den kvinnliga huvudrollen så att det är en som visserligen är bra, men tusen gånger mer menlös än Katie Holmes.

Så: Batman begins får en 5 poäng av 5 möjliga medan The dark knight får 3 poäng av 5 möjliga. I sommar kommer en uppföljare. Om den följer samma mönster blir det nog en 1-poängare...

/ELIN

Sveriges bästa textförfattare.

När jag ser dig ser jag eld i dig
Du som kan förändra allt
Du har idéer, planer tror allt går om man vill
Samlar, demonstrerar

Du som låser upp bojor för hur man borde va
Tänker framåt och tittar i jorden, välkomnar alla
Står på barrikaden, tvåtusentalssuffragett
Rosa Parks sa aldrig att det ska va lätt

När du kommer och brinner säger de: "Skriv ett förslag.
Om två år och några månader kan du få svar"
När det är du som borde leda oss
Det är ni som borde leda oss
Led mig fel om ni vill men under min livstid
Kan jag nån gång bli ledd av nån som tror på nånting

När jag ser dig ser jag hur jag var
Innan för många hade förklarat hur det fungerar

Säkert – Riot


Och så en till (gash vad bra!!):

Krispigt i luften
Börjar bli kväll
Unkna lukten av två som låtsas
Det är okej att vara själv

"Hur har du haft det?"
Du vet som det är
Som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

Kan du inte vara tyst nu?
Kan du inte vara tyst nu?

Varje ord du säger kan driva oss isär
Jag vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här
Ord är som napalmbomber
De ödelägger land
Jag vill inte höra vad du har att säga
Bara hålla din hand

Kan du inte vara tyst nu?
Kan du inte vara tyst nu?

Säkert – Tyst nu

/ELIN

Igår tittade jag på Till det som är vackert med Alicia Vikander och Samuel Fröler. Den handlar om en tjej från förorten som kommer i kontakt med klassisk musik och blir förälskad. Det är ett socialrealistiskt drama och jag blev väldigt imponerad av Lisa Langseth som både skrivit manus och debuterar som regissör. Jag fick verkligen en känsla av att filmen utspelade sig i verkligheten och inte i någon påhittad filmvärld. Det är scener på en mataffär och ett bibliotek och det speglar verkligen det svenska samhället. Sen är ju Alicia Vikander i rollen som Katarina också helt otrolig. Hon spelar psykiskt instabil och är kall men samtidigt extremt känslosam. Jag gillar också att hon inte ser sminkad ut utan har synliga födelsemärken och munsår. Ett bra betyg på Till det som är vackert och jag ser fram emot att se Alicia Vikanders senaste film Kronjuvelerna. Kanske något att önska sig i julklapp...

Idag har jag klippt håret och beställt två par nya superfräsiga glasögon. Jaså, vill ni se bilder? Ja men det klart att ni ska få! Här är ena paret (den blå klisterlappen ska inte sitta på när jag får dem):



Och här är det andra paret, som råkar vara exakt likadana som min brors glasögon:


Som en helt ny (aningen mysko) kvinna!

/ELIN

Jag har en Elin-dag idag. Det innebär i stora drag att jag sitter i sängen med pyjamas hela dagen och tittar på en massa tv-serier och hittar ny musik. Hittills måste jag säga att det går riktigt bra. Jag har sett Vänner, Gilmore Girls och One Tree Hill och dessutom lyssnat på helt otroligt bra musik som min spanska scoutvän Alexa gett mig. Russian Red är hennes och nu också min favorit. Lyssna särskilt på The sun the trees. Och samtidigt kan jag drömma mig tillbaka till en dag i augusti när jag stod på en liten scen gjord av lastpallar som drottningen stått på några dagar tidigare och sjöng ABBA-låtar i en mick samtidigt som mina kollegor arbetade och stirrade på mig. Det kanske låter som en konstig koppling men efter att min karaoke-stund var över stod vi och kollade upp annan svensk och spansk/valencisk musik på spotify. Så så konstigt var det inte.

Nej nu ska jag nog ta och gräva ner mig i något visuellt som det tar timmar att ta sig upp ifrån igen. Det står mellan Vänner och Matrix-trilogin. Hum, tufft val.

/ELIN

Imorgon när kriget kom handlar om sju australiensiska ungdomar som åker bort och campar i vildmarken i fem dagar. När de kommer hem igen har en fiende armé intagit landet och tillfångatagit deras familjer. Hundar och får ligger döda på gårdarna och den vanliga trafiken har bytts ut mot pansarvagnar och militärgröna lastbilar. De sju tonåringarna måste bli rationella och fundera på vad de ska göra, dels för att slippa bli fast och dels för att hindra fiendernas framfart.

Det bästa med de här böckerna är att de beskriver verkliga människor. De är inga allvetande actionhjältar som tar varje motgång med en axelryckning. De frågar sig gång på gång vad som är rätt och fel, och vad som ger dem rätten att döda andra människor. Jag har läst psykologi, om Posttraumatisk stress och det är fascinerande hur man ibland får se att de verkligen är det de lider av. Det är mardrömmar, hysteri och oro om vartannat. 

På sju dygn (det känns som att sju är ledordet här), sedan jag kom hem, har jag hunnit läsa drygt tre och en halv av de sju böckerna. Ganska bra om jag får säga det själv. Jag gråter, skräms och skrattar (dock inte så ofta). Dessutom har jag ätit ett halv kilo frukostflingor... Nu ska jag spela alfapet!