efteralladar

Så här i Melodifestivaltider råkade jag hitta ett dokument med mina poäng för förra årets Eurovision Song Contest. Jag hade totalt förträngt honom i nästan ett år, men titta här på min favorit, sjukt söte Paradise Oskar i Finlands bidrag 2011.


Han är inte bara söt, han håller gitarren som om han vore frikyrklig och sjunger om klimatförändringar också. Det går inte annat än älska.

När jag ändå höll på "råkade" jag titta på Eric Saades låt också.

1. I de första raderna rimmar han "impossible" med "possible". Nobelpriset i litteratur nästa.
2. Han sjunger en hel låt om hur populär han ska bli. Bara det liksom.
3. I tävlingen var han ändå min näst största favorit. Vad ska man säga, när man ställs inför riktigt dåliga saker tyr man sig till det som är bekant och inte innehåller tre toner på samma ton (mitt försök att kritisera östeuropeisk musik).

Jag vill också passa på att kommentera mina egna kommentarer förra året. När jag kommenterar på datorn tenderar jag att skriva exakt det jag kommer att tänka på, till exempel som när vinnarnas bidrag spelades:

 

"Jaha. Då vet vi det. (Här öppnade jag kvällens första parti av spindelharpan.)"

 

Eller när Ungerns artist sjunger:

 

"Långfingerring lika stor som en muffin. Okej låt men ganska smaklöst framträdande"

 

Eller när kära Moldavien, Europas fattigaste land, som inte direkt är kända för sin smakfullhet, uppträder:

 

"70 cm höga hattar. Behöver jag säga mer? Ja det behöver jag: moldaver som rappar och en tjej på enhjuling med en tuta i örat"

 

Kan tillägga att Moldavien fick högsta betyg i kategorin "Skrattretande".

 

Och minns ni de skojiga tvillingarna från Irland; Jedward. Elins kommentar:

 

"Två albinotvillingar med en halv meter höga frisyrer och glittrande kostymer. Axelvaddar upp till öronen"

 

Bara några små tips från ett Melodifestivalproffs om hur man ska tycka.

 

Tjingeling

 

/ELIN