"The best days are not planned by common sense"
Hemma från det coola cafésittandet och den fantastiska konserten. En sammanfattning av kvällen: Latten var överskattad, kladdkakan hade en konstig bismak, jag och Elise var supercoola i våra hängslen och Anna Ternheim var fantastisk. Kvällen slutade dock med att blodet droppade efter oss, vilket inte riktigt var planerat. Men är man hängiven så är man, och när vi till vår besvikelse inte fick träffa Anna så begav vi oss ner på stan och vandaliserade istället. Därmed vill jag byta ut gårdagens "Veckans brott" mot det som hände i kväll.
Jag hade för flera veckor sen sett affischen som gjorde reklam för Anna Ternheim-konserten på Gamla Teatern den 29 mars. Redan då tänkte jag att "Efter konserten ska jag gå hit och ta den" och jag står alltid vid mitt ord. Den lilla detaljen i sammanhanget var ju att affischen som sagt suttit uppe minst två veckor och hunnit få en hel del andra affischer ovanpå sig. Fyra lager med affischer, säkert fyrtio häftklamrar, tio stirrande förbipasserande och tjugo minuter senare stod vi i alla fall där med affischen i våra blödande händer.
Anna, Ugglan och våra blödande fingrar (och oräkneliga hål från häftklamrar)
Ett tag funderade vi på att blanda blodet också och bli blodssystrar, men det verkade lite överdrivet... Nu sitter affischen ovanför bokhyllan, min favoritplats i lägenheten!
Ruggigt trevlig kväll i alla fall, och som Anna Ternheim själv sjunger: "The best days are not planned by common sense". Det bevisade vi ikväll.
Jag har förresten knappt sagt något om konserten i sig. Den var fin. Anna hade med sig sin producent från Nashville, Dave Ferguson, som bland annat jobbat med Johnny Cash. Under hela konserten verkade de mest improvisera ihop allting. "Kan inte du dra några skämt medan jag fixar här?". De var otroligt avslappnade och bara körde på. Min bästa stund var när hon sjöng "Girl laying down" som jag blev förälskad i när hon spelade på någon musikgala för några år sen. På skiva är den inte så speciell, men live är den fylld med så otroligt mycket känsla. Ljuvligt.
/ELIN
Jag hade för flera veckor sen sett affischen som gjorde reklam för Anna Ternheim-konserten på Gamla Teatern den 29 mars. Redan då tänkte jag att "Efter konserten ska jag gå hit och ta den" och jag står alltid vid mitt ord. Den lilla detaljen i sammanhanget var ju att affischen som sagt suttit uppe minst två veckor och hunnit få en hel del andra affischer ovanpå sig. Fyra lager med affischer, säkert fyrtio häftklamrar, tio stirrande förbipasserande och tjugo minuter senare stod vi i alla fall där med affischen i våra blödande händer.
Anna, Ugglan och våra blödande fingrar (och oräkneliga hål från häftklamrar)
Ett tag funderade vi på att blanda blodet också och bli blodssystrar, men det verkade lite överdrivet... Nu sitter affischen ovanför bokhyllan, min favoritplats i lägenheten!
Ruggigt trevlig kväll i alla fall, och som Anna Ternheim själv sjunger: "The best days are not planned by common sense". Det bevisade vi ikväll.
Jag har förresten knappt sagt något om konserten i sig. Den var fin. Anna hade med sig sin producent från Nashville, Dave Ferguson, som bland annat jobbat med Johnny Cash. Under hela konserten verkade de mest improvisera ihop allting. "Kan inte du dra några skämt medan jag fixar här?". De var otroligt avslappnade och bara körde på. Min bästa stund var när hon sjöng "Girl laying down" som jag blev förälskad i när hon spelade på någon musikgala för några år sen. På skiva är den inte så speciell, men live är den fylld med så otroligt mycket känsla. Ljuvligt.
/ELIN
Kommentarer
Trackback
