efteralladar

På Spotify har jag en spellista som heter Nostalgisamling. Det är något slags försök att sammanfatta mitt liv genom musik, vilket är ganska misslyckat eftersom jag inte började lyssna på musik förrän jag var runt tolv. Alla låtar som hör till tiden före det är såna som jag ändå förknippar med min barndom, till exempel dem jag mimade till på Sikta mot stjärnorna på fritidsgården. Sammanfattningen är i alla fall ganska så varierande. Vi har till exempel You're beautiful med James Blunt, som många faktiskt tyckte om innan alla radiokanaler började spela den flera gånger i timmen i någon månad. Själv hörde jag den på syslöjdslektionerna på högstadiet så det är lite nostalgi. Sen har vi även Friday I'm in love med The Cure som jag gillade fram till den blev signatur till såpan Andra Avenyn. Visserligen tittade jag på Andra Avenyn, men det blev en så total krasch mellan två världar (såpavärlden och depprock-världen) att det inte gick att lyssna på den seriöst längre.

 

Och så där fortsätter det. Det är ganska häftigt att se tillbaka på hur musiksmak förändrats och (framförallt) inte förändrats under tio år.

 

Här är två låtar jag tyckte om under samma period. Först en med Bad Cash Quartet, som jag lyssnade på i åttan och var ganska stolt över att ingen annan i min klass hade hört talas om:

 

 

Under samma år gick även första säsongen av idol, och jag kan ärligt säga att jag fortfarande ryser när jag tittar på det här uppträdandet:

 

 

Två låtar, två totalt olika sammanhang och stilar, men båda får hänga med som min nostalgi för att de har extremt mycket känsla och påminner om en annan variant av mig själv.

 

När jag var runt femton lyssnade jag mycket på ett nittiotalsband som hette Popsicle. Nyss sökte jag på Popsicle på Youtube. Resultatet: först fem låtar med Popsicle, därefter femtio videor om hur man gör sin egen isglass. Femtonåriga Elin som tyckte att hon var indie hade varit stolt.

 

/ELIN