efteralladar

Plötsligt slog det mig att populärkulturen de senaste tio åren varit väldigt fokuserade på en viss sort personer. Böcker, tv och filmer som vanligtvis är baserade på olika sorters känslouttryck har plötsligt fått vad vi skulle benämna "känslokalla" karaktärer som dragplåster. Sheldon i Big Bang Theory, Lisbeth Salander, Dr. House och Sherlock Holmes är bara några figurer som blivit stora just för att de skiljer sig i hur de reagerar och agerar jämfört med de flesta andra människor. Om de så ser på andras känslor med förvirring, likgiltighet eller ren ilska så fascineras vi av att de är "annorlunda" och framförallt så greppar åtminstone jag varje tecken på att det är det jag kallar normala. Som när Sheldon kramar Penny av tacksamhet för en servett (ni måste se avsnittet för att förstå) eller det faktum att Lisbeth Salander faktiskt blir kär; det framstår som så otroligt mycket större än om en annan karaktär hade gjort samma sak.

 

Men det som gör mig ledsen är att vi genast känner oss tvungna att diagnostisera dessa människor. Sherlock Holmes är självutnämnd sociopat, Sheldon har ingen diagnos men diskussionerna är ständigt pågående huruvida han är smått autistisk eller ej. Människor som inte reagerar med samma känslor som vi själva är alltså sjuka. Vad säger det om oss?

 

Bara en tanke så här på kvällskvisten efter att ha sett Sherlock Holmes-serien flera år efter planerat och givetvis gillat den ännu mer än jag anade.

 

Natti natti

/ELIN