efteralladar

Hemma från det coola cafésittandet och den fantastiska konserten. En sammanfattning av kvällen: Latten var överskattad, kladdkakan hade en konstig bismak, jag och Elise var supercoola i våra hängslen och Anna Ternheim var fantastisk. Kvällen slutade dock med att blodet droppade efter oss, vilket inte riktigt var planerat. Men är man hängiven så är man, och när vi till vår besvikelse inte fick träffa Anna så begav vi oss ner på stan och vandaliserade istället. Därmed vill jag byta ut gårdagens "Veckans brott" mot det som hände i kväll.

Jag hade för flera veckor sen sett affischen som gjorde reklam för Anna Ternheim-konserten på Gamla Teatern den 29 mars. Redan då tänkte jag att "Efter konserten ska jag gå hit och ta den" och jag står alltid vid mitt ord. Den lilla detaljen i sammanhanget var ju att affischen som sagt suttit uppe minst två veckor och hunnit få en hel del andra affischer ovanpå sig. Fyra lager med affischer, säkert fyrtio häftklamrar, tio stirrande förbipasserande och tjugo minuter senare stod vi i alla fall där med affischen i våra blödande händer.


Anna, Ugglan och våra blödande fingrar (och oräkneliga hål från häftklamrar)

Ett tag funderade vi på att blanda blodet också och bli blodssystrar, men det verkade lite överdrivet... Nu sitter affischen ovanför bokhyllan, min favoritplats i lägenheten!

Ruggigt trevlig kväll i alla fall, och som Anna Ternheim själv sjunger: "The best days are not planned by common sense". Det bevisade vi ikväll.

Jag har förresten knappt sagt något om konserten i sig. Den var fin. Anna hade med sig sin producent från Nashville, Dave Ferguson, som bland annat jobbat med Johnny Cash. Under hela konserten verkade de mest improvisera ihop allting. "Kan inte du dra några skämt medan jag fixar här?". De var otroligt avslappnade och bara körde på. Min bästa stund var när hon sjöng "Girl laying down" som jag blev förälskad i när hon spelade på någon musikgala för några år sen. På skiva är den inte så speciell, men live är den fylld med så otroligt mycket känsla. Ljuvligt.

/ELIN

Så här på kvällningen kom jag på hur trevligt det vore att ställa till med ett litet hemmaspa. Sagt och gjort kollade jag upp ett recept på internet för hur man gör egen bodyscrub. Vrång som jag är följde jag naturligtvis inte receptet, men jag fick ändå till någon slags sörja som jag rörde till i en liten glasskål som jag brukar ha mandlar eller jordnötter i. När jag använt bodyscruben och duschat och kände mig klar gick allting fel. Jag lyckades stöta till precis allting som står i min dusch: två duschcrèmer, två schampoon, en ansiktsrengöring, ett balsam och, såklart, glasskålen med bodyscrub. Vips stod jag där i duschen omgiven av flaskor och glassplitter.

Professionell som jag är borde jag givetvis se denna situation som ett ypperligt tillfälle att visa upp mina kunskaper som krishanterare, men jag var mest ledsen över att jag inte kommer kunna äta mandlar och jordnötter längre. Eftersom jag gärna vill kunna duscha imorgon (och alla dagar efter det för den delen) satte jag genast igång med att metodiskt ordna upp röran. Jag tog på mig ett par vinterskor och en fingervante (se Veckans outfit) och plockade ihop de stora glasbitarna och la dem i ett vadderat kuvert. Även om min dammsugare är fantastisk på många sätt (förutom att den inte kan dammsuga utan min hjälp) så anade jag att den skulle bli något förgrymmad om jag tvingade den att dricka en liter vatten, så därför la jag snällt ut en massa hushållspapper som torkade upp vattnet innan jag dammsög. Efter cirka fyrtio minuter var jag klar. Kort sagt (smart att säga det kortsagda i slutet när man redan läst den långa utläggningen) är det den mest omständiga dusch jag någonsin tagit.

Men, vi ska inte sörja de förlorade jordnötterna. Trevliga saker är på gång; imorgon ska jag och Elise först sitta på stans coolaste café och se supercoola ut och sen gå på Anna Ternheim på Gamla Teatern i Östersund. Det kommer att bli fantastiskt!

Veckans brott: Tillkännages ej, eftersom det inte är preskriberat ännu.
Veckans outfit: Badlakan, vinterskor och en blå fingervante (gärna köpt på Ge-Kås när man var elva år gammal).
Veckans råd: När en schampooflaska håller på att falla ner från sin hylla; försök inte fånga den. Med största sannolikhet kommer flaskan att klara sig utmärkt, men glasskålen du drar ner på vägen i din beundransvärda räddning har troligtvis inte samma tur.
Veckans maträtt: Fil och flingor. Men det är det varje vecka så jag kanske inte måste poängtera det.
Veckans konsert: Anna Ternheim!

/ELIN

Jag kollade igenom gamla mail och hittade ett kedjebrev. Det är en sån där lista man ska fylla i och skicka vidare, fast man sällan läser vad föregående person skrivt eftersom det är roligare att skriva själv. Eftersom jag gillar listor så tänkte jag passa på att fylla i den nu. Jag kan tillägga att jag tagit bort alla frågor i stil med Vem hoppas du ska skicka tillbaka mailet?.

 

1. När gick du upp idag? Klockan nio, fyrtio minuter senare än jag hade tänkt. Hann inte duscha, men berätta inte det för min uppsatskompis är ni snälla. Däremot hann jag titta på ett avsnitt av Glee. Konstigt hur det finns tid för vissa saker men inte för andra...

 

2. Diamanter eller pärlor? Blä, tjejgrejer

 

3. Senaste filmen du såg på bio? Antagligen Hur många lingon finns det i världen med mormor och morfar. Länge sen alltså...

 

4. Senaste TV- program du såg? Masterchef UK. Mitt favoritprogram just nu.

 

5. Vad åt du till frukost? En tallrik fil. För ovanlighetens skull.

 

6. Vad är ditt/dina andranamn? Caroline

 

7. Din favoritmat? Spaghetti och quornfärssås

 

8. Vilken mat gillar du inte? Kåldolmar, bruna bönor, pytt i panna.

 

9. Favoritchips? Salt och vinäger. Fast jag har inte ätit dem sen jag gick på högstadiet.

 

10. Vilken är din favorit-CD för tillfället? Facit med Säkert!

 

11. Vilken bil kör du? Har inget körkort.

 

12. Favoritmacka? Jordnötssmör och hallonsylt.

 

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag kan du bara inte med? Egoism.

 

14. Vilka är dina favoritkläder? Min grå stickade second hand-tröja, min rutiga skjorta och mammas gamla jeans.

 

15. Om du fick åka vart du ville på semester? Harvard university, USA.

 

16. Favoritklädmärke? Har Myrorna ens ett eget klädmärke...?

 

17. Var vill du dra dig tillbaka? Gällnö i Stockholms skärgård.

 

18. Favorittid på dagen? Kvällen.

 

19. Var är du född? Gävle sjukhus.

 

20. Vilken är din favoritsport att se på? Friidrott

 

21. Coca Cola eller Pepsi? Vet inte vad skillnaden är.

 

22. Fotboll eller ishockey? Fotboll är roligare att spela, men båda är tråkiga att titta på.

 

23. Är du en morgonmänniska eller nattuggla? Nattuggla.

 

24. Pedikyr eller manikyr? Blä, tjejgrejer.

 

25. Några spännande nyheter att berätta för oss? Jag ska äta pasta till lunch idag! Förutom det; nej. C-uppsatsskribenter har sällan något intressant att berätta.

 

26. Vad ville du bli när du var liten? Författare.

 

27. Bästa barndomsminnet? När vi var i Galtås på Västkusten om somrarna. Vi hoppade längdhopp på stranden och man fick kura ihop sig med mormor under hennes skynke.

 

28. Varit I Afrika? Ja, Tunisien.

 

29. Nånsin rullat in någon I toapapper? Jag tror nästan det, i någon tävling på ett läger.

 

30. Varit med om en bilolycka? Nej, men en cykelolycka.

 

31. Favoritdag i veckan? Fredag.

 

32. Favoritrestaurang? Enda gången jag verkligen uppskattat en restaurang var när min bror hade tagit körkort och vi firade i Gävle. Ruggigt god chokladkaka. Kan tyvärr inte namnet på restaurangen...

 

33. Favoritblommor? Prästkragar

 

34. Favorit-snabbmatsrestaurang? Max har bra milkshakes.

 

35. Äger du en cykel? Ja, två till och med. Cyklar aldrig.

 

36. Vem fick du senaste mailet från? Swedbank.

 

37. I vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort? Va?

 

38. Läggdags? Elva är lagom. Dock aldrig realistiskt.

 

39. Senaste personerna du delade en middag med? Elise. Vi åt fil. Supergott.

 

40. Vad lyssnar du till just nu? Fläkten i grupprummet på universitetet.

 

41. Favoritfärg? Mörkgrönt.

 

42. Hur många tatueringar har du? Inga, har inget behov av det heller.

 

/ELIN

Just nu håller jag på att gå igenom min gamla dagbok. För att vara säker på att den finns bevarad tills jag blir gammal skriver jag in allting på datorn. Det som slår mig när jag läser allt är att jag vid 14-16 års ålder var ganska besatt vid tanken på att jag skulle dö eller bli kidnappad, att hela händelsen skulle flyttas in i en amerikansk kriminalserie och ett par ihärdiga poliser skulle läsa min dagbok för att hitta några ledtrådar om vart jag tagit vägen. Det gick så långt att jag till och med noga har placerat min tumme på en sida, ringat in det och skrivit: "Öh! Poliser! Här gör jag mitt finger-avtryck för att spara er tid:". Som om det annars hade varit svårt att identifiera mitt fingeravtryck på en bok som jag har tagit i varenda sida på.

Några väl valda citat från min dagbok:

• "Hans-Valle! Hans-Valle! Yeah Yeah Yeah!" Hans-Valle var min gymnasieklass maskot. Han var gul, allmänt hatad och försvann för evigt sedan jag och en klasskompis stoppat honom i en plastpåse och lagt honom i ett hörn i klassrummet. Jag ägnade resten av gymnasiet åt att sörja.
• "-Vad är du för ett prefix?                                                                               -Här ser du ett prefix som inte går av för konservöppnare!" Från den geniala boken Hit och dit men ganska långt bort som var godnattsaga på nyårslägret Identitet år 2005-2006. Boken handlar om några djur som själva bestämmer vad saker ska heta och vad orden betyder. Som till exempel Prefix, Konservöppnare eller Bakmaskin (nästan lika stort och vackert ord som Århundrade, fast inte riktigt). Om någon nu häpnar över vilket fenomenalt minne jag har sex år senare (sex år?!?! hur gammal är jeg egentligen...?) så kan ni sluta med det. Jag googlade.

• "I may be a fool, but at least I am a happy fool". Mitt måtto.
• "De krossade våra idéer och sågade våra argument. Men vi tycker om dem ändå, för de är det bästa som oss hänt". Sången vi skrev om våra klassföreståndare på HV-olympiaden i ettan på gymnasiet.

På en sida har jag under 2005 också listat Martinas framtidsplaner fem år framöver. Så om det är någon som inte sett till Martina på länge så är det för att hon bor i Afrika och jobbar på ett barnhem som har glasveranda.

Att läsa sin egen tonårsdagbok är 50% självinsikt och 50% psykologilektion. Jag tror att särskilt folk som har barn borde läsa något de skrev när de var tonåringar, för att förstå hur man fungerar i den åldern och varför man tänker som man gör.

Det är somliga dar som man vänder sig om
och känner hur allting försvinner
Hur man jagar och far
hur man snålar och spar
och lever så mycket man hinner

För tre år sen var jag hon som visste allt. Jag hade koll på saker, och undrade man över något var det mig man gick till. Inte så att jag löste samhällets problem men jag hade koll på alla småsaker. Ni vet; när nästa lektion skulle börja, vad läraren hade sagt om uppgiften förra veckan och så vidare. Jag var Kalle med Kollen (Kalle med Kollen, för den som inte vet det, var han i Myror i Brallan som visste allt om djur och natur (till skillnad från alla andra i Myror i Brallan som inte visste något alls om djur och natur)).

Nu för tiden är jag helt lost.

"Elin, vad är klockan?"
"Ingen aning"

"Elin, vet du när metoduppgiften ska in?"
"Ingen aning"

"Elin, vad sa vi på förra UR-mötet?"
"Ingen aning"

Samtidigt som det kan vara frustrerande att alltid vara ute och cykla är det också ganska avslappnande att inte veta allt. Jag slipper titta på Studentportalen och schemat hela tiden, och ingen förväntar sig att jag ska veta. Jag tar det lugnt och gör bara som alla andra: frågar den där människan som har koll på allt.

Det finns alltid viktigare saker att fundera på.

/ELIN

Jag har varit otroligt upptagen i två dygn nu. Av de senaste 48 timmarna har jag spenderat 17 i kyrkan. Resten har jag varit trött och utslagen av för mycket tankeverksamhet. I fredags kväll hade middag med Ungdomsrådet, där jag sitter, Församlingsstyrelsen och Lars, som är distriktets ungdoms- och församlingskonsulent. Det var ohyggligt trevligt att bara umgås och diskutera olika saker, och vi satt kvar till klockan tio på kvällen. Det enda poblemet med det var att jag skulle tillbaka till kyrkan nästa morgon för att ha scoutledardag, återigen med Lars. Var det ohyggligt trevligt att prata med ungdomsrådet och styrelsen så var det ohyggligt roligt att leka med scoutledarna. Vi hade utepedagogik inomhus eftersom, som konsulenten sa: "Det är ju flera meter snö ute". Vi gjorde gruppövningar, pratade om ledarskap och åt pizza och alldeles för mycket godis. En av de bästa dagarna på länge.

När jag kom hem var jag helt utpumpad av allt prat och godis, och självklart skulle jag tillbaka till kyrkan i morse klockan tio igen (klockslaget 10 verkar vara vägledande här). I förmiddags hade vi nämligen scoutgudstjänst. Vi sjöng scoutsången, jag invigde tre åttaåringar till scouter och det tindrade i föräldrarnas ögon av stolthet. Så trots att det är utmattande med sånt här ideellt arbete är det så otroligt värt det i slutänden. Förhoppningsvis känner jag så på onsdag också, när jag ska lämna in metod-uppgiften som inte är skriven än. Jag ska dessutom spendera både måndag och tisdag kväll i kyrkan också (fem dagar i rad sammanlagt, konstigt att vi inte tröttnat på varandra än) så risken är ju att skolarbetet får lida för att jag har roligt.

Du måste tro det finns nåt episkt över dig
Du måste höra stråkkvartetten, den är i dig
Måste känna skornas skav

När jag slutar springa
Hittar nåt att vara i
Där jag inte önskar att jag jämt hade en pandemi

/ELIN

Till slut insåg jag att det hade gått för långt. Det fick vara nog nu, man kan inte hålla på att ljuga för sig själv för evigt. Sanningen är ju faktiskt att jag HATAR att ha långt hår! Mitt under eftermiddagens föreläsning fick jag panik över mitt hår och rusade iväg i pausen och bokade en klipptid. Kvart i fem satte jag mig sen i frisörstolen för min mest impulsartade klippning någonsin. Det enda jag sa var "Jag vill ha bort det" och sen överlämnade jag mig helt åt frisören. Och jag insåg att när man har som enda krav att det ska bli kort är det svårt att bli något annat än nöjd (i alla fall om hon använder saxen). Ljuvligt var det i alla fall; att först få håret tvättat, klippt och sen kunna gå ut i stormen igen utan att en enda hårtest vajade i vinden.



Många av er kanske inte sett mig på länge och vet inte vad det är jag befriats ifrån, men föreställ er snömannen så har ni en talande bild.

Uuunderbart...

När jag ändå talar så här publikt vill jag passa på med en åthutning till Vädret. Skärp dig!! Jag har inte skor som passar det väder som rått de senaste två veckorna: Blankis med ett lager av vatten på. Jag har ett par skor som funkar bra på is, som det är ett enormt hål i på sidan, och ett par som är nästan hela men väldigt hala. Använder jag det ena paret kommer jag hem med dyngsura strumpor och använder jag de andra kommer jag hem med blåmärken på kroppen. Alltså Vädret, antingen håller du det kallt eller så smälter du bort all is i ett svep, men bestäm dig för det ena och håll dig till det! Att man måste tjata jämt...

/ELIN

- Jag tror jag vill ha tumavtryck på min kista. Som små gubbar. Vad tror du om det?

 

- Va?! Kistan du ska begravas i eller den du fått av din mormor?

 

- Begravas i. Du ska ju se på Plus har jag sagt! Vet inte vad jag vill ha i kistan, men jag kommer nog på nått. Men jag vill ha blommor i alla fall. Många blommor. Eller massa murgröna...

 

- Varför ska du ha tumavtryck? Nu är du både morbid och smaklös...

 

- Men alltså på utsidan. Så folk på begravningen får göra tumgubbar. Lite skojigt. Sen kan man ha halm eller nåt på kistan. Fast det verkar lite konstigt.

 

- Konstigt? Det menar du inte...

 

- Fast i så fall som en kärve eller nåt. Fast det verkar ju inte heller så kul. Om man inte gillar kärvar.

 

- Det här är den konstigaste konversationen någonsin...

 

/ELIN

Jag såg just en webbfråga som DN ställt till läsarna, i samband med en artikel om att Stockholm ska börja ta ett hårdare tag i skolorna:


Ska jag vara helt ärlig så blev jag ganska chockad. Här har jag gått och trott att Jan Björklund är en representant skickad av djävulen, och så visar det sig att en stor del av Sveriges befolkning (eller DN:s läsare, vilket i rättvisans namn inte riktigt är samma sak) håller med honom.

De kommentarer som följer på frågan menar att barn måste lära sig att ta konsekvenserna av sitt agerande. Men jag menar att straff och konsekvens är två helt olika saker. All forskning visar på att straff inte är ett bra sätt att lära ut på. Hela tankesättet med Supernanny och Behaviorism är absurt, för det lär barnen att man inte ska göra saker just av den anledningen att man ska slippa bli straffad. Istället för att tänka på de personer som drabbas av barnets agerande hamnar fokus på straffet. Barnet vet på så vis vad den inte ska göra, men inte varför föräldern/läraren anser att det inte är rätt.

Om nu elever lär sig att inte göra på ett visst sätt för att de riskerar straff, hur blir det då när de blir vuxna och ska klara sig själva? Ingen kommer att bestraffa dem när de gör något dåligt, och därför tolkar de det som att det inte är dåligt och i längden kan de i princip göra vad som helst utan att tänka på andra.

I USA har skolorna hög kontroll på skolornas elever och de eleverna lär sig hur man ska komma undan med saker utan att någon upptäcker det. Är det ett sånt samhälle vi vill ha? Där det är helt okej att ljuga, stjäla och mörda, bara man inte åker fast?

Jag hörde ett jättebra exempel på det som jag ser som skillnaden emellan konsekvenstagande och bestraffning. En klasskompis berättade att hennes barn går i en skola där man har ordentlig uppföljning av mobbning. I stället för att straffa mobbaren får denne sitta ner och skriva på en lapp exakt vad den gjort, och den som blivit utsatt får göra samma sak. Sen ska de ta hem lapparna till sina föräldrar och de ska skriva på och skicka tillbaka till skolan. På så sätt är både mobbaren och dess föräldrar medvetna om vad personen gjort och hur det upplevdes av den som blev mobbad. Nu vet ju inte jag hur bra det här systemet fungerar i praktiken, men det låter som ett väldigt intressant system för att ge mobbaren inblick i den mobbades upplevelser.

I grund och botten handlar uppfostran om att lära sig att ta ansvar för sitt handlande utan att någon står där och väntar med piskan. Det gör man genom att ge barnen en känsla för empati så att de har förmågan att tänka sig in i hur andra kan känna sig när de själva säger och gör något. Det är det som är att lära sig ta konsekvenserna för sitt agerande.

/ELIN

Elin, som nu officiellt är en rocker, presenterar härmed sin första lista över de 5 bästa rocklåtarna just nu! Detta sker utan inbördes ordning, särskilt eftersom listan troligtvis kommer ändras till imorgon.

1. Roscoe med Johnossi
2. Pictures of you med The Cure
3. Wild World med Cat Stevens
4. Grace med The View (Tack Cecilia!)
5. It's been hurting all the way with you Joanna med Moneybrother

Och ingen får klaga på min lista, för jag är nybörjare! Det är som att mobba en ettåring som bara kan gå med stöd. Men jag kan tillägga att det var en 10 låtar lång lista innan jag insåg att jag faktiskt inte gillade de fem sista låtarna. Ge mig lite tid bara så kan jag få fram fem till.


/ELIN

För två veckor sen presenterade jag vilka som är mina Plan B, C, D och E vad gäller framtida yrken. Jag har sedan dess insett att jag missade en massa potentiella yrken (möjligtvis för att jag var på ett mer seriöst humör då än nu), och jag presenterar härmed en ny lista:

Flummiga jobb jag vill ha bara för att de låter coola (även kända som Plan Å, Ä och Ö)!

1. När jag var yngre (ni kanske tror jag pratar om Elin som sjuåring här, men ska vi vara helt ärliga talar vi snarare om högstadietiden) var jag helt övertygad om att jag skulle bli kallskänka när jag blir stor. Det berodde på att Stina i Saltkråkan, en av mina stora idoler, skulle bli kallskänka:

- När jag blir stor ska jag bli KALLskänka.

- Vad gör man när man är kallskänka?

- Det vet jag inte.

- Varför ska du bli det då för?

- För min mamma är det, och det är bra att va KALLskänka.

 

Man behöver ju inte så mycket mer motivering än så, eller hur? Än idag är jag inte säker på vad jobbet som kallskänka innebär (nägot med kalla saker i en restaurang) men säger Stina att det är bra så är det bara att lita på henne.

 

2. När jag blev lite äldre upptäckte jag vilken fin natur de har på Irland och i Skottland, så då bestämde jag mig för att jag skulle bli fåraherde. Det verkade så fridfullt att bara ha sina får och vandra omkring i de gröna dalarna. Jag menade inte heller att jag skulle åka till Irland eller Skottland (jag blandade ofta ihop dem och mindes aldrig om det var i Skottland eller Irland jag tvunget skulle bli herde) ett par veckor eller så, utan jag skulle spendera mitt liv där. Tänk er att leva fritt, bara ha sina får, sitt tält och den obligatoriska herdestaven som mest är i vägen. Man kanske till och med har en liten åsna att rida omkring på.

 

När jag pratar om det här märker jag att jag tagit intryck av två kulturella fenomen: Enid Blyton-böcker (I Äventyrens berg rider de på åsnor i Wales. Inga får eller herdestavar dock. Kan bero på att de inte är fåraherdar) och Brokeback Mountain (Inga åsnor eller herdestavar men hundratals med får). Undrar vad den minst sagt konservativa Enid Blyton hade sagt om hon visste att jag liknar hennes böcker vi Brokeback Mountain...

 

3. Nu har jag ju blivit vuxen och drömmer inte om så triviala saker som kallskänka och fåraherde längre. Nu har jag bestämt mig på riktigt: Jag ska bli Notfiskal! Jag var på församlingens årsmöte förra söndagen och där röstade de bland annat igenom vilka som skulle sitta i musikgruppen. I musikgruppen har de två stycken notfiskaler och när mötet var slut förhörde jag två av tanterna i musikgruppen. Efter att ha fått reda på att notfiskalen är den som ser till att alla noter finns till hands bestämde jag mig. Jag ska göra en karriär inom notfiskaliet (notfiskalyrket? notfiskeriet?). Det låter inte som något överdrivet roligt jobb i sig, men tänk er rubriken på CV:t:

Notfiskal åt kungliga symfoniorkestern under tre års tid.

 

Man behöver i princip ingen begåvning överhuvudtaget och ändå har man en så fancy titel. Som hittat.

 

/ELIN