efteralladar

Just nu håller jag på att gå igenom min gamla dagbok. För att vara säker på att den finns bevarad tills jag blir gammal skriver jag in allting på datorn. Det som slår mig när jag läser allt är att jag vid 14-16 års ålder var ganska besatt vid tanken på att jag skulle dö eller bli kidnappad, att hela händelsen skulle flyttas in i en amerikansk kriminalserie och ett par ihärdiga poliser skulle läsa min dagbok för att hitta några ledtrådar om vart jag tagit vägen. Det gick så långt att jag till och med noga har placerat min tumme på en sida, ringat in det och skrivit: "Öh! Poliser! Här gör jag mitt finger-avtryck för att spara er tid:". Som om det annars hade varit svårt att identifiera mitt fingeravtryck på en bok som jag har tagit i varenda sida på.

Några väl valda citat från min dagbok:

• "Hans-Valle! Hans-Valle! Yeah Yeah Yeah!" Hans-Valle var min gymnasieklass maskot. Han var gul, allmänt hatad och försvann för evigt sedan jag och en klasskompis stoppat honom i en plastpåse och lagt honom i ett hörn i klassrummet. Jag ägnade resten av gymnasiet åt att sörja.
• "-Vad är du för ett prefix?                                                                               -Här ser du ett prefix som inte går av för konservöppnare!" Från den geniala boken Hit och dit men ganska långt bort som var godnattsaga på nyårslägret Identitet år 2005-2006. Boken handlar om några djur som själva bestämmer vad saker ska heta och vad orden betyder. Som till exempel Prefix, Konservöppnare eller Bakmaskin (nästan lika stort och vackert ord som Århundrade, fast inte riktigt). Om någon nu häpnar över vilket fenomenalt minne jag har sex år senare (sex år?!?! hur gammal är jeg egentligen...?) så kan ni sluta med det. Jag googlade.

• "I may be a fool, but at least I am a happy fool". Mitt måtto.
• "De krossade våra idéer och sågade våra argument. Men vi tycker om dem ändå, för de är det bästa som oss hänt". Sången vi skrev om våra klassföreståndare på HV-olympiaden i ettan på gymnasiet.

På en sida har jag under 2005 också listat Martinas framtidsplaner fem år framöver. Så om det är någon som inte sett till Martina på länge så är det för att hon bor i Afrika och jobbar på ett barnhem som har glasveranda.

Att läsa sin egen tonårsdagbok är 50% självinsikt och 50% psykologilektion. Jag tror att särskilt folk som har barn borde läsa något de skrev när de var tonåringar, för att förstå hur man fungerar i den åldern och varför man tänker som man gör.

Det är somliga dar som man vänder sig om
och känner hur allting försvinner
Hur man jagar och far
hur man snålar och spar
och lever så mycket man hinner