efteralladar

Jag är en sån som drar igång saker. När jag var liten fick jag idéer om lekar jag skulle leka, och så satte jag i gång och tog fram grejer och föreberedde noga. Oavsett om jag skulle bygga världens högsta legohus, gräva ner till Kina i sandlådan eller alla mina mysdjur skulle gå på bröllop så var det en massa saker som behövde tas fram. Så jag gjorde det, och när jag väl hade alla spadar framme eller alla djuren var på plats så var det helt enkelt inte lika kul längre. Jag kom på något som var roligare att göra, eller så ropade någon på mig och jag gick därifrån och glömde bort vad jag höll på med. Och så låg alla saker där och jag var tvungen att plocka upp dem igen när jag råkade hitta dem senare.

Jag är inte så mycket för att genomföra saker. Det beror på att jag har världens sämsta tålamod. Efter en minut är jag uttråkad. Så är det med den här bloggen också. Jag minns inte riktigt varför jag skulle ha den till att börja med. Det enda jag vet är att det inte var för att skriva flummiga inlägg om jordnötssmör och vädret, och även om det kan vara roande, så var det inte det jag ville uppnå. Vad nu det var. Så tills jag kommer på något vettigt att säga ska jag ligga lite lågt på bloggfronten. Kanske bara återkomma när jag har något jag måste få urr mig. Som det här till exempel:

Just nu sitter jag och väntar på min grupp till grupparbetet, och de är bara fyrtiofem minuter försenade.

Nähä, gruppmötet var visst inställt och jag har väntat i en timme i onödan.
Thank God för grupparbaten säger jag...

/ELIN

Jag gjorde just ett test på internet om hur lång tid jag har kvar att leva. Sidan hade mottot: 

När morgondagen du är så gamal som idag, ör du död.

Borde jag redan då ha börjat tveka över sanningshalten i testets resultat? I vilket fall som helst fick jag svaret att jag kommer att leva i sjuttio år till, tills jag blir 89. SUCK säger jag. Vad länge! Måste man det? Jag som går omkring och väntar på att få kola av vilken sekund som helst.

Har du haft dödslängtan någon gång? Inte så där att du hatar dig själv och vill ta livet av dig (vilket man också kan få men det är inte det jag pratar om) utan när du bara tänker "Vad skönt det vore att få lägga sig ner och dö nu". Jag har dödslängtan flera gånger om dagen. När jag går över vägen, när jag tittar ner från en balkong, när jag har föreläsning och tror att någon ska komma in och spränga hela skolan. Det beror på att jag helt enkelt ser döden som den slutgiltiga vilan. För egentligen får man aldrig annars någon egentlig vila. När man pluggar är man stressad över plugget, när man är ledig är man stressad över att vara ledig och måste hitta på något att göra. Det är alltid något som förföljer en, och enda sättet att komma undan det är att helt enkelt att stanna mitt på vägen i stället för att fortsätta för att låta bilen rätt och slätt köra över en.

Jag vet att det inte är något att skämta om, och att det är jättejobbigt när någon man känner dör, men det är inte det det handlar om heller. Det handlar om att jag som många andra i det här samhället konstant låter mig stressas och oroas av saker för att jag är osäker på om jag ska klara av dem. Och därför väntar jag på det som beskrivs som sömn och ingenting. Jag väntar på döden. Som kommer om sjuttio år. Suck

But I'm a creep,
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here

Radiohead, Creep

/ELIN

Jag har nyss lagat stuvade makaroner för första gången i mitt liv. Tyvärr åt jag upp det innan jag hann ta en bild på skapelsen, men jag har en annan färgsprakande bild på en måltid jag har lagat. Jag kan varmt rekommendera den, särskilt nu på hösten när man behöver lite färg att lysa upp tillvaron med...



Det är risotto med quorn om ni undrade


Jag vet att jag redan har pratat om min fredagskväll, men som jag upptäckte häromdagen dyker de upp en gång i veckan, så jag måste bara berätta vad jag gjorde i förrgårkväll. Som vanligt bänkade jag mig framför Doobidoo och den här kvällen var det tema sport. Man hade tagit dit fem stycken sportstjärnor som skulle tävla som vanligt, men det mesta hade något med sport att göra. En av dessa sportstjärnor råkade vara Stefan Holm. Det kanske inte är så många som vet det, men jag hyser en stor fascination inför Stefan Holm. Eller fascination är kanske inte rätt ord, besatthet är kanske rätt ord. Jag vet egentligen inte vad den beror på, men i min familj tittar man i alla fall mycket på sport, och bland annat då friidrott. Det är också den enda sport jag kan säga mig vara intresserad av (att titta på då, inte utöva, det är en av de absolut värsta sporterna att utöva. Överhuvudtaget utövar vi ytterst lite sport i min familj, vi tittar hellre på andra som gör det) och de stjärnor jag minns sen länge och hejat på är Stefan Holm, Christian Olsson, Kajsa Bergqvist, Staffan Strand (som jag i och för sig inte hejade så mycket på eftersom han verkade jobbig och var Stefan Holms främsta konkurrent) och Robert Kronberg. Av dessa har alltid Stefan Holm påverkat mig mest. För att han är snäll, trevlig, vansinnigt fokuserad och lite nördig. Han rabblar onödiga saker precis som jag brukar göra. Även om det han rabblar är sportmeriter och jag det jag rabblar är julkalendrar och melodifestivaler...

I alla fall, det jag skulle komma fram till var Doobidoo. Han och Pernilla Wiberg var i samma lag och varje lag skulle göra ett uppträdande. Med tanke på att ingen av dem är direkta sångstjärnor kunde det bli ganska kul att titta på. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle bli så kul. Jag skrattade i en timme efteråt (nästan) och nu när jag sitter här och skriver kan jag inte heller låta bli att fnissa. Det var bara SÅ roligt! Det finns inte som enskilt klipp men här är länken:

http://svtplay.se/v/2204765/doobidoo/del_8_av_12?sb,p102925,1,f,-1

Efter 47 minuter börjar uppträdandet, och jag vet att det är få som blir lika begeistrade som jag över detta men snälla titta på det ändå. För min skull!

Sen tittade jag för övrigt på Skavlan också, och Cornelis Wreeswijk var där. Är inte han död undrar ni då? Nej, inte om man ska tro fredagens program, där han (eller någon som liknade honom) sjöng Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Och nu blir ni säkert sugna på att se detta, men den länken tänker jag inte skriva ut för då vill ni säkert titta på det i stället för Doobidoo-klippet så tji fick ni! Men det är ganska lätt att hitta på svt ändå så misströsta icke!

Tjolong
/ELIN

Jag har gjort absolut ingenting i dag. Jag läste lite i en bok förut. Jag tror jag kom till sida 2.

Det enda som är bra med föreläsningar är att de dagarna man har dem känns det i alla fall som att man har gjort något. I dag har jag alltså INTE haft föreläsning. Okej, jag har ju inte gjort ingenting: jag har ätit, läst Harry Potter (surprise, surprise), skrivit ett blogginlägg, kollat lite på internet och läst två sidor i Sitting in the hot seat: Leaders and teams for critical incident management. Ni ser, jag måste till och med upprepa mig för att det ska låta som att jag har gjort något...

Fast nu upplyste Helena mig om att det i dag är exakt ett år sen HV06 åkte till Polen, så nu måste jag ju skriva om det.

På hinnan inatt
ett torg gömt i mörker och dimma
Röken från tunga fabriker
och kyrkklockors slag i en vaggande timma
Vi reste till Kraków
till en stad som ville klara sig själv
och som rest sig ur sorg
till nyrika gator och ansatta torg

I parken runt stan går tankarna lugna och fria
vinden förlorar sin färg och skyltarna tänds bakom S:ta Maria
Jag släpper din hand för ett helt vanligt återfall
för att få nåt förstört
Det var fel som jag sa, det är sant som du hört
kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
Min helande tröst

Här vänder sig skyn till den som kan tro genom tegel
jag droppar en krona från bron och önskar mot flodens vibrerande spegel
Ni reste mig upp och jag lämnar en börda därhän i en främmande stad
nånting har sin början, men jag vet inte vad

Kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
Min helande tröst

Bland katolska kyrkor i Kraków
och judiska, fallna kvarter
i högerns paradmarscher uppåt
i socialismens väg ner
i slocknande vintrar och vårar
i kommande sommar och höst
kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
Min helande tröst

Min Helande tröst av Lars Winnerbäck

Den summerar ganska bra vad jag vill säga, särskilt med tanke på att den var lite av ett soundtrack för mig under resan (förutom de tio andra låtar vi allihop förknippar med den veckan). Jag reste till Kraków med en bunt nära vänner och var med om en massa emotionella saker, från att gå igenom en gaskammare till att komma in på en bar för första gången i mitt liv (Jag gick också ut från en bar för första gången i mitt liv, cirka tjugo sekunder senare). Jag kan inte direkt säga att jag saknar Polen-resan (förutom torget i Kraków, som jag kommer vara förälskad i för evigt), men den är en fin symbol för en fantastisk period i mitt liv.

/ELIN

I bland undrar jag vart det egentligen är jag har hamnat. För det första bor jag i Jämtland. Det ligger mitt i ingenstans. Det är tjugo mil till närmsta stad, tio mil till fjällen, och hundra meter ner till storsjöodjuret. Farligt värre eller?

För det andra är Östersund världens kallhål. Det blåser konstant och blir aldrig riktigt varmt. I och med att det ligger vid en stor sjö (Storsjön, haha) och som i en skål mellan alla berg och sånt så blir det någon slags kustkänsla vilket gör att det blåser. Men det för inte med sig någon värme som man brukar kunna förknippa kusten med i bland. Dessutom är det lite som att bo i England Det är lite mitt emellan hela tiden. När stora delar av Sverige hade jättemycket snö i vintras hade vi ganska lite. När resten av Sverige hade högsommar och tropiska nätter i somras hade Östersundarna kyla, regn och blåst. Kortbyxor möter långkalsonger.

För det tredje hade ju allt det här inte gjort så mycket om nu bara min lägenhet hade stängt ute kylan. Men inte då. Jag tror inte att något av mina element fungerar, fönstret är som en vindmaskin och den enda egentliga värmen jag får kommer i från klockradion, mobilladdaren och kylskåpet (ironiskt nog).

Men, som tur är så är jag inte så kall av mig och jag har ju sockor som mormor har stickat. Så nog klarar jag mig i alla fall. Och vad gör man inte för att få följa sina drömmar?




/ELIN

Som jag nämnde tidigare har jag varit i Dalarna i helgen. Det blev mest resande skulle man kunna säga, och jag hann avverka följande orter: Östersund, Bräcke, Ånge, Ljusdal, Bollnäs, Ockelbo, Gävle, Sandviken, Storvik, Hofors, Falun, Enviken, Borlänge, Rättvik, Mora, Orsa och Sveg. Visserligen var de flesta bara ställen jag passerade med tåg eller buss, men jag måste ändå säga att jag är ganska stolt över min prestation. Jag hann med att träffa Marre och Cecilia och gå och träffa mina gamla lärare. Några timmars härlig diskussion livade som vanligt upp tillvaron betydligt. Sen sov jag också hos mormor och morfar. Lördagen spenderade jag i Borlänge Missionskyrka och träffade en massa trevligt folk och pratade en hel del. En bra helg på det hela taget.

Jag skrev förut att de flesta av mina berättelser från i helgen eventuellt skulle handla om Harry Potter. Helt fel hade jag inte...jag har snart kommit igenom sjätte boken och jag måste säga att jag är lite smått irriterad. Den sjätte boken är den jag har läst mest på engelska, och jag bara känner hur jobbigt det är att nu läsa den på svenska. Det är en massa stavfel och en del meningar som är "fel" översatta och jag börjar sälla mig till dem som tycker bättre om den engelska versionen av Harry än den svenska. Fast egentligen är det ju inte så konstigt. J.K. Rowling har ägnat något decennium åt att skriva böckerna, medan översättaren bara får några månader att skriva om hela tjottaballongen!

På tal om böcker ska jag berätta om en uppenbarelse jag fick i somras. Jag började fundera på hur miljöer i böcker ser ut i mitt huvud. Det jag kom fram till fick mig att starta en omfattande undersökning i hur andra människor ser det som händer i böcker. Undersökningen bestod i att jag frågade mamma och Martina om saken. De tyckte båda att min egen uppfattning var lite vrickad, och jag kan nog hålla med dem om att deras sätt verkade vettigare, om än svårare för mig att förstå.

Undersökningens resultat: Martina sa att hon bygger upp egna helt nya världar åt karaktärerna, det vill säga rum och natur som passar in på bokens beskrivning av hur det ser ut. Mamma däremot sa att hon inte alls brukar fokusera på sånt, hon ser alltså inte så mycket väggar och miljöer omkring figurerna.

Det jag själv hade kommit fram till, vilket föranledde undersökningen, var att jag sätter in alla karaktärer som finns i böcker, i hus och rum jag känner igen väldigt väl. Jag har hur många exempel som helst på det:

Harry Potter bor i mina grannars hus (som förresten ska säljas). Han har alla sina lektioner i mitt gamla klassrum från mellanstadiet, oavsett vad det är för ämne. Alla hans lärares kontor ser exakt ut som min mammas gamla kontor (Vi kan ju redan här fastställa att jag har extremt dålig fantasi).

Tvillingarna (i böckerna om Tvillingarna) bor i min mormor och morfars hus. De har sina lektioner i träslöjdssalen i min gamla mellanstadieskola.

När jag var yngre läste jag också Äventyrens dal, berg, slott, blabla-böckerna, och huvudpersonerna i dem bor hemma hos min farmor och farfar.

De finns alltså i dessa hus, som jag bygger om lite i huvudet för att de ska passa in med beskrivningarna i böckerna. Det intressanta är att ingen bor i mitt eget hus som jag växt upp i, men jag insåg väl att det skulle bli trångt om alla skulle rymmas i vårat hus, så jag spridde ut dem lite över min omgivning, i de hus jag varit mest i. Jag hoppas att ni fattar ungefär vad jag menar med att "de bor" i de här olika husen, och inte oroar er alltför mycket om min mentala hälsa.

Eftersom min omfattande undersökning bara omfattade tre personer, som alla svarade helt olika, får ni gärna säga hur era hjärnor tänker sig miljöer när ni läser. Jag lovar att det är ett spännande ämne att utforska medan man läser! Om ni gör det kan jag skriva min C-uppsats om det här sen.

/ELIN

Jag har nu skrivit färdigt min pm (jag måste säga att jag är lite besviken över att ingen tagit upp kampen om att det ska heta ett pm, det är ju faktiskt på gränsen till att det är som "ett apelsin"). Så nu ska jag ta ledigt i helgen och ägna mig helhjärtat åt Harry Potter, SMU och Dalarna. Det blir nog några vändor Yatzy med mormor också, om jag får bestämma...

Jag hoppas verkligen att ni klarar av att inte få ett enda inlägg från mig på tre hela dagar, jag känner ju hur beroende ni har blivit:P Som plåster på såren ska jag försöka berätta sen om något spännande jag varit med om i landskapet med de röda stugorna med vita knutar.

Nu borde jag kanske börja packa, diska och läsa de 200 sidorna Harry Potter jag måste läsa innan jag åker, för tåget går klockan sex imorgon bitti.

/ELIN


PS. Hoppas inte för mycket på min berättelse om landskapet med stugorna, för risken är att jag just då är så inne i Harry Potter och Halvblodsprinsen att det är det enda jag har något att berätta om. DS.

PPS. Wow, jag lyckades skriva Harry Potter tre gånger (fyra gånger) i mitt kortaste inlägg hittills. Jag är djupt imponerad! DDS(?).

Ja, då var då bloggen öppnad och lite spridd här och där. Först och främst vill jag tacka för de fina kommentarerna om bloggen och om hur det låter som om jag pratar i era huvuden när ni läser. Det gör mig så glad att ni hör röster!

Idag har jag klippt mig. Det blev något Robyn-inspirerat som påminner om min brors frisyr (det var för övrigt han som föreslog att jag skulle ha det så). Jag ska försöka fixa en profilbild när jag får tid. Men just nu ska jag egentligen skriva min pm om Margaret Thatcher utifrån Contingency theory (googla det gärna för jag orkar inte förklara). Egentligen behöver den inte vara inne förrän på måndag men jag är upptagen i helgen, då jag ska bege mig till den gamla hemstaden FALUN. Klockan sex ska jag sätta mig på tåget (yey) och träffa Marre och Cecilia i Falun, därefter bege mig till mormor och morfar och sova där, innan jag ska på möte i Börlänge. Börlänge säger man i Enviken, med liksom ett engelskt uttal på g:et. Jag vet ingen som naturligt säger så, men det finns en replik vi brukar köra i vår släkt som går så här:

"Stop stop stana, stä bussn! Tilda stå'op i masbacken å pumpa chychen. Skä ända till Börlänge"

(Översättning: Stopp, stopp, stanna, stanna bussen! Tilda står uppe i Masbacken (gården min mormor och morfar bor på) och pumpar cykeln, ska ända till Borlänge).

Det var någon gubbe som sprang efter bussen som sa så. Varför vi säger det vet jag inte, men egentligen förknippar jag den här repliken mest med Falun, Frida och Human. Det var nämligen så att jag, mamma och Frida var i Falun en dag i oktober/november 2005 för att titta på Humanvetarprogrammet på Kristinegymnasiet. Jag hade dragit med Frida för att jag var intresserad, hon var måttligt intresserad, och så var vi där en kväll, och blev mer och mer exalterade för varje minut som gick. Det verkade så spännande med alltihop, med etiska dilemman och konstiga diskussioner. Våra egna diskussioner brukade bara sträcka sig så långt som till att ljuset går i raka linjer och att man har hjärnceller i ryggen (alltså, kan man tänka med ryggen, var den fråga som kom upp), alltid följt av att Frida lät som en katt eller något. Försök att säga ett långt, utdraget K så hör ni hur hon lät när hon tänkte på något spännande. Alltså, jag och Frida var exalterade och bubblande den där kvällen. Mamma har sagt i efterhand att hon tyckte att vi var helt sjuka i huvudet. Vi hoppade runt och fnissade och allt möjligt. Det var väl helt enkelt en känsla av att ha hittat rätt. På vägen hem lärde mamma oss storyn med Tilda stopp i Masbacken.

Ja, ni kanske märker att det här inlägget egentligen blev ganska långsökt. Det kanske var så att jag bara ville berätta historien om den här kvällen. En kväll som förändrade mitt liv. Och om man måste gå genom Tildor som pumpar chychar för att få fram den historien så är det väl så.

Jag vet inte vad det är med oss gamla humanare just nu. Jag är den tredje på en vecka som skriver någon slags hyllning till Human. Beror det kanske på att det om en vecka är två år sen vi var i Polen, eller är det bara så att vi saknar varandra efter den massutflyttning som skett under sommaren/hösten...

I vilket fall som helst så saknar jag er och hoppas att ni har det bra
/ELIN

Igår tog jag ett viktigt steg i min frigörelseprocess. Det var så att säga "Ett litet steg för människan och ett stort steg för mänskligheten". Steget bestod i att jag köpte mig en burk med jordnötssmör. Det kan verka lite konstigt, men jag ska förklara historien bakom det:

För några år sen, kanske åtta eller så, så köpte min mamma och pappa en burk med jordnötssmör. Jag och mina syskon åt av detta jordnötssmör och kände det som om vi kommit till himmelen. En väldigt onyttig och gomfastklistrad himmel, men ändå. Det var SÅ gott! Men när burken var slut ville de inte köpa mer jordnötssmör för att det inte var nyttigt. Flera gånger sen jag flyttade hemifrån har min blick dragits till jordnötssmöret i affären, men mitt samvete (som i det här fallet har min mammas röst) sa åt mig att det var onyttigt och att jag inte skulle köpa det. Men igår när jag var på Konsum (Jag är ju medlem i Konsum och då vill man gärna vara lite solidarisk (För er som inte sett/kommer ihåg Macken: det är ett citat från Macken)) så tog jag alltså det stora steget och köpte mig en burk ekologiskt jordnötssmör. När jag kom hem bredde jag lite på mackan och det smakade ljuvligt! Det smakade som Snickers, förutom att det totalt fastnade i gommen, vilket var ganska irriterande.

Det var meningen att jag skulle knäppa kort på burken, men så kom jag på att det skulle kunna uppfattas som reklam för Green Choice Creamy Pea nut butter och så kan vi ju inte ha det. Därför bredde jag på det på en macka i stället, som jag nu är tvungen äta upp. Osis...

Vid det här laget kanske ni har märkt att jag gillar parenteser. Det beror på att när jag skriver så skriver jag som jag pratar, och när jag pratar så kommer jag hela tiden på en massa inlägg jag vill göra som ofta avviker från ämnet, och i skrift blir det ofta till parenteser. Det är helt enkelt något man får vänja sig vid om man ska läsa vad jag skriver. Det är en del av tjusningen med mig!

/Elin

Nu kommer jag att skriva något väldigt kontroversiellt, och jag vet att många inte håller med om min åsikt och kanske till och med tycker att jag är sjuk i huvudet som kan tycka så. Men det är min åsikt och i en demokrati måste alla ha rätt att tycka som de vill.

Sanningen är att jag älskar tentor. Uppsatser, prov, femtimmars salstentor, you name it. Japp, nu slutar ni nog läsa den här bloggen för evigt.

Nej, men det är faktiskt sant. Missförstå mig inte nu, jag älskar inte att plugga, inte att plöja mig igenom flera hundra sidor på engelska där en massa mossiga teoretiker som suttit inomhus för mycket ger sina miljoner åsikter om hur livet kanske är. Men jag gillar examinationer. För det första älskar jag att skriva, så när jag väl tog mig för att sätta mig vid datorn och börja skriva min pm (ja, det heter faktiskt en pm, konstigt men sant (eller sann?)) idag så kunde jag inte slita mig, utan jag ville bara sitta och formulera mig och omformulera mig och rätta till små ord som inte verkar ha någon betydelse men som gör allt när man tittar på helheten.

För det andra så finns det inget bättre än stämningen under ett skriftligt prov. Det är tyst, alla är lite nervösa, man har sina fjorton vässade pennor med sig (okej, det var kanske mest på högstadiet, vi stora barn får ju skriva med bläck) och så säger läraren eller tentaövervakaren att nu får ni börja! Man kastar sig över provet, funderar på att titta på alla frågorna, men bestämmer sig för att ta dem i ordning utan att hetsa upp sig över svaren man inte kan. Ungefär tre kvart senare: man tittar upp från sitt prov, det mesta man kunde som ett rinnande vatten har nu runnit ur en. Nu kommer den verkligt spännande biten. Jag sitter alltid i minst en timme extra och bara funderar över frågorna jag inte är säker på. Jag dricker lite vatten, tittar ut genom fönstret (jag älskar att sitta vid fönster på prov och eftersom jag är näst först i klasslistan brukar jag få göra det också) och visualiserar anteckningarna som ligger i väskan och läroböckerna som ligger hemma. Vad stod det på den där sidan? Vilka fyra saker var det de tog upp om den där teorin?

Till slut tröttnar till och med jag, jag chansar och skriver något som ser bra ut. Så lämnar jag in och provet är slut. Under tiden har jag suttit och sett mina klasskompisar hämta fler papper att skriva på. Detta betyder att de som sitter kvar i klassrummet lika länge som jag behöver mer än de tio papper som man får från början. Jag använder högst tre. Detta betyder att de som sitter kvar i klassrummet lika länge som jag faktiskt skriver under hela tiden. Under den tid som jag dricker vatten, tittar ut genom fönstret och visualiserar skriver de tenta. Häpnadsväckande. Om det är jag eller de som är häpnadsväckande har jag inte klurat ut än. Men eftersom det brukar vara jag som är lite fläng gissar jag på att det är jag.

Nu mina vänner, ni som inte är känsliga och lyckades hänga med ner till slutet, är det dags för mig att sova. För i morgon är det en stor dag. Jag ska som vanligt gå på föreläsning, och sen ha ångest över pm:n (jag lovar, det heter så) och sen inte kunna slita mig från pm:n.
Tack och god natt

/Eder tillgivne vän - Vilhelm Vessla

Att blogga är extremt beroendeframkallande, har jag märkt. Inte att skriva precis, men att som nybörjare klura ut hur man fixar designen. Varje gång jag lyckas lösa en ny gåta blir jag så HÄR glad:

T.ex. när jag kommer på hur man infogar en bild i ett logginlägg...(Ni får ursäkta den ett år gamla höstbilden med den ett år gamla frisyren). Men på grund av denna nya hobby har jag väldigt svårt för att göra det jag ska. Just nu borde jag laga mat för att sen sitta och skriva pm resten av dagen, men av någon anledning har jag glömt det. Jag var så upptagen med att hitta den perfekta gröna färgen till bakgrunden (vilket jag misslyckades med, men ni får försöka föreställa er en mer smaragdgrön bakgrund än vad den är nu).

Förresten, jag borde väl köra en dagens också! Fast eftersom jag kör den på kortet ovan, blir det en något inaktuell dagens: Jacka: Gekås, Vantar: Köpta på loppis av mormor, Jeans: Arv från Storasyster, Skor: Gåva från Jan-Jons-Lisa, som var piga på gården där farmor och farfar bodde förut, som gav dem till min farmor, som inte kunde ha dem, som gav dem till min mamma, som låtit mig låna dessa dyrbara klenoder.

Det var allt svammel jag hade just nu, så nu ska jag ta och göra mig lite lunch.

/ELIN

Man kan lugnt säga att jag inte riktigt lever upp till förväntningarna av vad en ung människa (till och med fortfarande tonåring) ska göra en fredagskväll. Inte bara sitter jag hemma och tittar på tv istället för är ute och festar, utan jag tittar dessutom på Doobidoo istället för Idol. Men jag tycker helt enkelt inte att Idol är särskilt roligt. Det är samma slags karaktärer varje år: unga, snygga och kanske lite småtråkiga människor som hoppas och hoppas och totalt verkar ha glömt vad som hänt med de allra flesta som vunnit idol: ingenting.

Nej, tacka vet jag Doobidoo. I går tävlade Shirley och Ola Svensson mot två andra (?). Shirley Clamp är så sjukt rolig, för dels är hon fruktansvärt tävlingsinriktad och dels är hon helt enkelt lite efter...Titta på gårdagens avsnitt av Doobidoo så fattar ni vad jag menar.

Fredagskvällen fortsatte med Skavlan (som inte har riktigt lika hög pensionärsstämpel men som är bland det intressanta och bäst gjorda tv-programmet som finns enligt min mening). De pratade om barn igår, och en del handlade om huruvida en man förlorar sin maskulinitet när han leker med sina barn och går på babysim. Susanne Bier, regissör, tyckte absolut att det var så, och att ett barn inte behöver "två mammor"(!). Stefan Sundström, musiker, och Karl Ove Knausgård, författare, höll med om en del, att det kunde kännas som att manligheten blev lite svagare.

Jag ska inte ens gå in på det faktum att Biers uttalande kränker homosexuella föräldrar, utan gå direkt på det jag störde mig så enormt på. För det första: vad i hela fridens namn är maskulinitet och manlighet? Är det att dricka öl från burken, att försörja sin familj och att för sina barn bara vara han som kommer hem på kvällarna och slänger sig i soffan? I så fall vet jag inte om det är något att direkt sträva efter att bibehålla. Faktum är att vi på många sätt är kvar på exakt samma ställe som vi var för hundra år sen. Häromdagen tittade jag på Rachael Ray (ja, jag vet att jag tittar för mycket på tv) och det var en snubbe där som skrivit en bok om hur man får ett lyckligt äktenskap. Bland annat sa han att om mannen gör något bra, till exempel bär in matkassarna från bilen, då är det viktigt att kvinnan tackar mannen, för mannen har ett behov av att få känna sig som en stor och stark björn. Stor och stark björn! Hallå, den där snubben behövde inte ens anstänga sig för att prata som om han var direktskickad från stenåldern! Jag kunde lätt förklara detta fenomen med att det är ju USA vi pratar om, vissa saker ligger de lite efter med, ända tills i går kväll, då tre skandinaviska, relativt unga människor satt och oroade sig över den hotade maskuliniteten det medför att umgås med sina barn.

Jag blir besviken och rädd när jag ser sånt. För de här stereotypiska bilderna av manligt och kvinnligt sätter upp så stora hinder för människor. När någon går utanför normen kommer någon strax och säger "så där kan du inte göra, för du är tjej" eller "så där får du inte göra, du är ju kille". Att leva i ett jämställt samhälle innebär inte bara att kvinnor ska ha lika hög lön som män, det innebär också att det ska vara lika okej för en man ska kunna gråta utan att kallas bög och att killar inte ska vara rädda för att vara duktiga i skolan.

Ja, det var alltså min fredagskväll med Svt. Men vad fick ni andra för intryck, ni som tittade på Idol på TV4 eller Snålvatten och jäkelskap på TV4+? Eller nåt annat...

/ELIN

Okej, det första inlägget. Designen ligger just nu på noll, men eftersom jag inte har några läsare kan jag tycka att det faktiskt inte spelar någon roll. Så varför då skaffa en blogg om man inte har några läsare? Självklart hoppas jag på att i framtiden få någon läsare, men först ska jag undersöka om jag har något att säga och om jag inte har det är det ju onödigt att jag prackar på mina kompisar (och eventuellt någon annan som gått vilse) något jag inte ens själv tycker är intressant.

Den här bloggen skapades den 4 oktober, och sen dess har inget mer än Välkommen till min nya blogg! har skapats. Och ärligt talat är det det enklaste inlägget att skriva. På gymnasiet sa mina lärare att man ska skriva med tanke på vilka som ska läsa texten sen. Jag tror att det är det som är mitt problem, och det är därför jag inte riktigt kommer igång med bloggandet. Beroende på vilka som ska läsa bloggen vill jag vara olika mycket personlig. Drömmen är att kunna vara så personlig som möjligt, att visa vem jag verkligen är. Men det är också oerhört sårbart och skrämmande att göra så. Det är därför jag måste lära mig den svåra balansgången mellan att vara för personlig och att vara tråkig.

I dag har jag i alla fall haft den första sovmorgonen på hela veckan. Jag har haft föreläsningar tidigt måndag-torsdag, vilket har lett till att jag varit dödstrött och på dåligt humör i fyra dagar, vilket har lett till att jag inte orkat plugga, vilket i sig har lett till att jag blivit stressad och på dåligt humör...livet är en ond cirkel. Men i morse fick jag som sagt sova så därför har jag i dag fått lite gjort och satt mig in i åtta av de tio perspektiven på ledarskap. Hurra

/ELIN