efteralladar

Ja, då var då bloggen öppnad och lite spridd här och där. Först och främst vill jag tacka för de fina kommentarerna om bloggen och om hur det låter som om jag pratar i era huvuden när ni läser. Det gör mig så glad att ni hör röster!

Idag har jag klippt mig. Det blev något Robyn-inspirerat som påminner om min brors frisyr (det var för övrigt han som föreslog att jag skulle ha det så). Jag ska försöka fixa en profilbild när jag får tid. Men just nu ska jag egentligen skriva min pm om Margaret Thatcher utifrån Contingency theory (googla det gärna för jag orkar inte förklara). Egentligen behöver den inte vara inne förrän på måndag men jag är upptagen i helgen, då jag ska bege mig till den gamla hemstaden FALUN. Klockan sex ska jag sätta mig på tåget (yey) och träffa Marre och Cecilia i Falun, därefter bege mig till mormor och morfar och sova där, innan jag ska på möte i Börlänge. Börlänge säger man i Enviken, med liksom ett engelskt uttal på g:et. Jag vet ingen som naturligt säger så, men det finns en replik vi brukar köra i vår släkt som går så här:

"Stop stop stana, stä bussn! Tilda stå'op i masbacken å pumpa chychen. Skä ända till Börlänge"

(Översättning: Stopp, stopp, stanna, stanna bussen! Tilda står uppe i Masbacken (gården min mormor och morfar bor på) och pumpar cykeln, ska ända till Borlänge).

Det var någon gubbe som sprang efter bussen som sa så. Varför vi säger det vet jag inte, men egentligen förknippar jag den här repliken mest med Falun, Frida och Human. Det var nämligen så att jag, mamma och Frida var i Falun en dag i oktober/november 2005 för att titta på Humanvetarprogrammet på Kristinegymnasiet. Jag hade dragit med Frida för att jag var intresserad, hon var måttligt intresserad, och så var vi där en kväll, och blev mer och mer exalterade för varje minut som gick. Det verkade så spännande med alltihop, med etiska dilemman och konstiga diskussioner. Våra egna diskussioner brukade bara sträcka sig så långt som till att ljuset går i raka linjer och att man har hjärnceller i ryggen (alltså, kan man tänka med ryggen, var den fråga som kom upp), alltid följt av att Frida lät som en katt eller något. Försök att säga ett långt, utdraget K så hör ni hur hon lät när hon tänkte på något spännande. Alltså, jag och Frida var exalterade och bubblande den där kvällen. Mamma har sagt i efterhand att hon tyckte att vi var helt sjuka i huvudet. Vi hoppade runt och fnissade och allt möjligt. Det var väl helt enkelt en känsla av att ha hittat rätt. På vägen hem lärde mamma oss storyn med Tilda stopp i Masbacken.

Ja, ni kanske märker att det här inlägget egentligen blev ganska långsökt. Det kanske var så att jag bara ville berätta historien om den här kvällen. En kväll som förändrade mitt liv. Och om man måste gå genom Tildor som pumpar chychar för att få fram den historien så är det väl så.

Jag vet inte vad det är med oss gamla humanare just nu. Jag är den tredje på en vecka som skriver någon slags hyllning till Human. Beror det kanske på att det om en vecka är två år sen vi var i Polen, eller är det bara så att vi saknar varandra efter den massutflyttning som skett under sommaren/hösten...

I vilket fall som helst så saknar jag er och hoppas att ni har det bra
/ELIN