efteralladar

Förra hösten läste jag Hungerspelen samtidigt som jag pluggade romersk historia på SVF. Det var en intressant jämförelse då hungerspelen är ett förstorat gladiatorspel, och på samma sätt som hungerspel ska hålla invånarna i schack var den romerska tidens gladiatorspel en del av det 'panem et circenses' (bröd och cirkus) som innebar att om man gav invånarna lite att äta och underhållning så skulle de inte göra uppror mot kejsaren.

 

Just nu läser jag boken igen. Men nu i den kontext som innebär att jag samtidigt jobbar åt FN:s Flyktingorgan. Hur intressant det än är med historiska jämförelser och att de slängt in en massa romerska namn på karaktärer så är det mer slående hur väl Suzanne Collins beskriver vår egen verklighet. Människor som svälter där ute samtidigt som en del av befolkningen oroar sig mest över sina frisyrer och vad som var på tv igår. Låt mig ta ett exempel:

 

Igår kväll när jag var ute och värvade givare knackade jag på hos ett hus. Mannen öppnar, jag börjar rabbla min "Hej, jag heter Elin och jag kommer från FN:s Flyktingorgan..." tills han avbryter mig och säger att det är fotboll på tv. Jag ber om ursäkt för att jag störde och han stänger dörren. När dörren är stängd står jag kvar i mörkret och får en stark lust att knacka på igen och be om ursäkt för att jag bad om ursäkt. Det faktum att jag hade bett om ursäkt för att jag störde någon när han satt framför sin storbildsskärm och tittade på välbetalda män som springer över gräs efter en boll, istället för att framhärda hur otroligt akut situationen är för människor som varje dag är tvungna att lämna allt de äger för att inte bli misshandlade, våldtagna och mördade, det får mig att skämmas.

 

För även om vi inte ser ut som på den här bilden (än) så är det uppenbart vad som är viktigast i vårt samhälle. Yta, underhållning, vi själva.

 

Ja, nu har jag fått ett till jobb. Jag "jobbar" på att få ungefär ett nytt jobb i veckan så att jag ska ha något för mig. Det nya arbetet är för FN:s Flyktingorgan och innebär att jag ska försöka värva månadsgivare till det internationella flyktingarbetet. På måndag börjar jag, och jag satt nyss och kom på att jag själv ska bli månadsgivare. Jag hade klickat mig in på UNHCRs hemsida och skulle fylla i mina uppgifter, när jag kom att tänka på att om jag väntar tills på måndag kan jag värva mig själv på stan och få provision för det. Är det inte inte bland det mest självcentrerade ni har hört? Jag ska gå och ställa mig i skamvrån nu.

 

Med det här jobbet hoppas jag att få göra en bra grej och särskilt promota den akuta Syrien-frågan i Sverige som lätt glömmer en nyhet från en dag till en annan. Förutom detta så är det också väldigt coolt att jag får vara anställd av United Nations High Commissioner for Refugees och att lönekontoret ligger i Bangkok...

 

/ELIN, från sin rätta plats i skamvrån

PS. Bli månadsgivare!!! DS.

Jag har ju haft några introduktionsdagar på ett demensboende här i Söderköping. Sanningen är att jag redan verkar ha börjat ta intryck av den dementa sinnestämningen för jag har verkligen varit förvirrad de senaste dagarna. I måndags råkade jag hälla ut 3/4 liter mjölk i slasken för att jag trodde att det var vatten. I morse trodde jag att jag åt tre mackor till frukost, men när jag kom hem i eftermiddags hittade jag torrt bröd på golvet under bordet. Jag insåg att jag hade tappat macka nummer två på golvet och gått direkt på den tredje istället.

 

Något som inte har så mycket med förvirring att göra men är ett tydligt tecken på att jag börjar bli gammal hände ikväll. Jag har börjat som scoutledare i en kyrka i Norrköping. Förutom hopp och lek i skogen innebär detta att jag spenderar tre timmar på bussen och spårvagnen för att ta mig från Söderköping (som, vilket namnet hintar om, ligger söder om Norrköping) till den allra nordligaste spårvagnshållplatsen i Norrköping. Ikväll grillade vi pinnbröd. Jag insåg plötsligt att jag numera tycker bättre om gräddat pinnbröd än degigt pinnbröd. Det kanske verkar självklart för de flesta, men för mig som scout innebär detta att jag blivit gammal och tråkig. Nu går det bara utför.

 

/ELIN

Mitt största problem just nu är att både Melissa Horn, Veronica Maggio och Laleh nyligen har släppt varsin skiva, vilket gör att jag inte vet vad jag ska lyssna på först. Jag vill ju inte favorisera någon, så för att göra ett välgrundat val får jag gå på en beprövad metod: välja utseende framför innehåll.

 

En gång i tiden köpte jag en Timo Räisänen-skiva enbart för att jag tyckte att den hade ett så vackert omslag. Det var den här skivan:

 

"Lappskojs, det är goda grejer det". Den meningen, som jag aldrig hade trott att jag skulle uttala, sa jag idag. Det är tragiskt att man ska börja ett arbete med att ljuga folk rätt upp i ansiktet, men vad gör man inte för pengar?

 

Jag har blivit timvikarie på Söderköpings kommun och idag hade jag min första introduktion på ett äldreboende. Jag måste säga att det gick grymt bra (förutom lögnen vid middagen då) och jag ser fram emot att få jobba mer.

 

Eftersom jag har tystnadsplikt kan jag inte säga mer om det här, så jag tänkte att jag återgår till att tala om lappskojs istället. Jag tror att det är hyfsat säkert att skriva om det, men jag ska kolla i kontraktet...

 

Jodå, det är lugnt! Alltså gör jag en lista på hur mitt uttalande var en lögn:

God natt

/ELIN

 

Benen värker, ryggen måste vara i ett speciellt läge för att må bra, jag har skavsår överallt och jag förundras över att jag ens kommit hem. Idag har jag promenerat ett halvt maratonlopp, det vill säga längre än jag någonsin har gått förut. Det som började som en liten promenad längs Göta Kanal förvandlades till en färd genom kohagar, förbi stirrande bönder och fortsatte för evigt eftersom jag inte kunde hitta en snabb väg hem. När jag äntligen tagit mig ut på stora vägen möttes jag av skylten "Söderköping 6 km". Plågsam information, men ändå sitter jag här, jag gick 2,1 mil helt och hållet på mina egna ben. Imponerande, men som sagt plågsamt.

 

Det mest fantastiska (förutom värken då) är att min mamma under den sista halvmilen helt ovetandes om mitt äventyr oroligt smsade: "Lever du?". Modersinstinkten slår det mesta.

 

En sak lärde jag mig dock idag: Östergötland är underbart vackert.

 

/ELIN

Om man har riktigt tråkigt någon gång kan man be någon hacka ens facebook-konto och mail. Då får man att göra kan jag lova! Jag har blivit hackad två gånger (plus några misslyckade försök), två personer har förlorat pengar, jag har skaffat massor av nya säkerhetslösningar, och jag har bytt lösenord sju gånger (DET om något är krävande för fantasin).

 

Men imorgon kära nyfunna vän ska jag gå och polisanmäla dig. Jag hoppas att det kommer bli lika trevligt för dig som för mig.

 

Vi hörs

/ELIN

Jag bloggar inte så mycket just nu, vilket i och för sig är konstigt eftersom jag är arbetslös och inte har så mycket annat att göra. Men alldeles nyss hände något som jag bara måste berätta om. Jag testade min nya mailadress! Och det är inte vilken adress som helst; det är min equmenia-mail. Det finns ju inget coolare än att ha en mailadress som innehåller organisationen man representerar, inget snack om saken.

 

Från och med den här hösten har jag avancerat mig upp till nationell nivå i equmenia, och sitter numera i det som kallas Scoutstaget (stag=strategisk arbetsgrupp). Detta innebär förutom mailadressen då; en massa roliga årsmöten (jag är faktiskt inte ironisk) och att jag får träffa trevligt folk och diskutera scouting mot reseersättning. Kan det bli mer fantastiskt så säg?

 

/ELIN

Nu sitter jag här i min etta i Söderköping. Förutom lägenhet har jag även ny dator, en med touchskärm. Varje gång jag använder den blir jag sugen på att åka tillbaka i tiden några decennier bara för att styla för folk med min coola dator.

 

I och med flytten har jag inte längre någon tv, så nu får jag nöja mig med att titta på Rederiet på SVT:s öppna arkiv. Några saker fascinerar mig i Rederiet:

 

/ELIN 

 

Det senaste halvåret har det mesta snurrat i mitt huvud. Jag som alltid haft så definitiva planer och vetat exakt vad jag velat har från dag till dag ändrat mig angående framtiden. I våras planerade jag att ta jobb som ungdomsledare, därefter bestämde jag mig för att jag ville bli assistent, och så vidare. Ena veckan skulle jag flytta till Lappland, nästa vecka blev jag erbjuden att åka till Sibirien, däremellan var jag helt inställd på först Uppsala, Västerås och Örebro. Om och om igen har jag insett hur otroligt överskattat och tvingande det är att ha total frihet att bestämma över vart man vill bo och vad man vill arbeta med.

 

I fredags befann jag mig plötsligt i Söderköping där jag tittade på en lägenhet och skrev kontrakt på den. Följaktligen följde jag min gamla vana att först hitta på vart jag ska bo och först därefter titta på kartan vart det ligger (Söderköping ligger söder om Norrköping). På onsdag flyttar jag, vilket innebär att jag bara har idag och imorgon att (förkyld och smått febrig) rota igenom mina sjutusen lådor från Östersundsflytten och se vad som inte ska med. Bland annat har jag hittills hittat ett par blårandiga dockstrumpor, vilket säger en hel del om relevansen i dessa lådor.

 

Ja, jag ville bara tala om detta och säga att ni är varmt välkomna att hälsa på mig. Förutom om det är skummisar som läser min blogg, för de är inte välkomna. Ni kan ju höra av er först, och säga om ni är skumma eller inte.

 

/ELIN

Du vet att du blivit lite knasig när du rotar runt i kylskåpet för att hitta något som väger 100 gram, enbart för att kunna mäta viktskillnaden mellan två datorer du funderar på att köpa. Jag fick till slut nöja mig med ett paket grönsaksbuljong som väger 120 gram. Sen lade jag det på axeln för att se om det skulle bli för tungt att ha i axelväskan jämfört med att inte ha ett paket grönsaksbuljong på axeln. Det gav inte exakt det resultat jag hade hoppats på.

 

Några av er kanske undrar vad jag egentligen gör just nu. Svaret på det är mycket enkelt och samtidigt väldigt komplicerat. Jag pluggar franska på distans (det är inte enkelt i sig men går snabbt att säga) och letar efter lägenhet någonstans i södra mellansverige. Det senare är komplicerat då jag inte har så specifika krav på vart jag egentligen vill bo; jag har bara delat hem med folk i ett år och är nu sugen på att bo i egen lägenhet igen och träffa lite nya människor och så. Så om ni råkar trilla över en billig hyreslägenhet mellan Gävle och, låt oss säga, Linköping kanske, så kan ni höra av er till mig.

 

/ELIN

 

Plötsligt slog det mig att populärkulturen de senaste tio åren varit väldigt fokuserade på en viss sort personer. Böcker, tv och filmer som vanligtvis är baserade på olika sorters känslouttryck har plötsligt fått vad vi skulle benämna "känslokalla" karaktärer som dragplåster. Sheldon i Big Bang Theory, Lisbeth Salander, Dr. House och Sherlock Holmes är bara några figurer som blivit stora just för att de skiljer sig i hur de reagerar och agerar jämfört med de flesta andra människor. Om de så ser på andras känslor med förvirring, likgiltighet eller ren ilska så fascineras vi av att de är "annorlunda" och framförallt så greppar åtminstone jag varje tecken på att det är det jag kallar normala. Som när Sheldon kramar Penny av tacksamhet för en servett (ni måste se avsnittet för att förstå) eller det faktum att Lisbeth Salander faktiskt blir kär; det framstår som så otroligt mycket större än om en annan karaktär hade gjort samma sak.

 

Men det som gör mig ledsen är att vi genast känner oss tvungna att diagnostisera dessa människor. Sherlock Holmes är självutnämnd sociopat, Sheldon har ingen diagnos men diskussionerna är ständigt pågående huruvida han är smått autistisk eller ej. Människor som inte reagerar med samma känslor som vi själva är alltså sjuka. Vad säger det om oss?

 

Bara en tanke så här på kvällskvisten efter att ha sett Sherlock Holmes-serien flera år efter planerat och givetvis gillat den ännu mer än jag anade.

 

Natti natti

/ELIN

Vad man skriver om när det inte finns något att skriva är inte lätt att veta. Jag gör inget i livet som ännu är klart att berätta om, jag har få flummiga funderingar att dela med mig av och jag slappar mest. Eller ja, i förrgår promenerade jag en mil, så jag kanske ska göra om det här till en sån där träningsblogg där jag skriver tider, distanser och hur peppad jag var under varje träningspass. Ärligt talat, finns det något tristare? Å andra sidan lagade jag egen pasta i tisdags också, och dessutom tittar jag på ungefär fyra avsnitt Masterchef om dagen, så det kanske känns mer aktuellt att matblogga. Eller pastamatblogga skulle det förstås bli, eftersom det i stort sett bara är pasta jag lagar. Och fil och flingor förstås.

 

Förresten börjar jag ryckas med i den där deprimerande vågen av att tröttna på sommaren och längta till att man får ha varma kläder på sig. Den känslan brukar ju hålla i sig ungefär en kvart innan man jag genomsnittlig svensk minns att höst och vinter inte alls är särskilt mysigt utan bara just deprimerande.

 

Om jag annars skulle sammanfatta vad jag sysselsätter mig med skulle det bli tre punkter:

1. Melissa Horn. Jag var högst skeptisk när hon slog igenom, eftersom jag då gillade Lars Winnerbäck väldigt mycket och tyckte att Melissa Horn kändes som ett halvdant Winnerbäck-fan som skivbolagen lät ge ut en skiva för att tjäna pengar på andra Winnerbäck-fans som köpte skivan. I sommar har jag dock insett att Melissa Horn är så mycket mer och jag lyssnar på henne non stop. Hur kan man liksom inte gilla en artist som sjunger melankoliska sånger och avslutar sitt album med en låt som heter "Det känns ännu sämre nu"?
2. Gilmore Girls. Ja, jag tittar på samma tv-serie om och om igen; jag ser de första fyra säsongerna för att jag gillar det som kommer sen, och när jag ser det som kommer sen inser jag att jag sett det för många gånger och slutar titta. Sen gör jag om samma sak igen, vilket är anledningen till att jag knappt sett sjunde och sista säsongen.
3. Hallon. Vi verkar vara de enda som har ett riktigt hallonår i år, men vi (ja, jag plockade faktiskt en gång) plockar i alla fall minst två liter om dagen och fyller frysen tills det inte går att hitta något annat i frysen.

 

En månad har gått sedan jag bloggade sist. Sedan dess har jag hunnit vara på semester i Falkenberg, på scoutläger i Loo utanför Alingsås och på Liseberg (i Göteborg). Alltihop var fantastiskt på sitt sätt, men tyvärr överskuggas i efterhand mycket av hur jag kom hem. 17.35 på lördag eftermiddag satte jag mig på ett tåg i Göteborg som skulle föra mig fram till Gävle klockan 23.56. Det var ju naivt av mig att tro att den tiden skulle stämma. Strax utanför Södertälje körde tåget ner en kontaktledning (hur nu det är möjligt eftersom den satt uppe i luften) och vi blev stående i 6,5 timmar i väntan på att reparatörer skulle rensa bort den 16 000 volt starka ledningen och sätta fast ett diesellok. Slutligen kom vi iväg och åkte i säkert fem minuter innan vi stannade vid närmaste station, Järna, där vi bytte lok till något som inte drevs på diesel. Detta tog en timme. Vid 6-tiden på morgonen nådde vi Stockholms Central och min mest ödmjuka känsla för dagen. Där stod nämligen runt trettio personer (mestadels barnfamiljer) som suttit på perrongen i åtta timmar. Tågets avgångstid hade nämligen skjutits fram 30 minuter i taget hela natten så att det var omöjligt för människorna där att gå någon annanstans och få lite välbehövlig sömn eller mat. Människorna på perrong såg så miserabla ut att jag plötsligt kände mig nöjd med att ha fått sitta på ett varmt tåg hela natten servad av en tågvärd som med största sannolikhet inte hade tänkt jobba hela natten men som ändå hade ett väldigt trevligt bemötande.

 

Alltså, jag vill ju helst inte vara så generaliserande att jag säger att det är SJ som är helt urspårat (jag lärde mig en del ordvitsar under min tid i Västergötland) men det är svårt att inte kasta en del skit på företaget som borde främja Sveriges tågåkande snarare än skrämma bort folk från det.

 

/ELIN

 

 

Igår intog jag kvinnans rätta plats och stod i köket i fem timmar. Mitt forna hemland hade nationaldag och det var viktigt för mig att vörda detta, så därför lagade jag mat som jag bjöd mamma och pappa på. Först fick de burgare gjorda på quinoa och svarta bönor och därefter Citron- och marängpaj, båda ackompanjerat av Coca Cola. Det var mest av allt pajen (och minst av allt colan) som tog outsägligt lång tid att tillaga. Tre olika lager, varav en maräng som jag vispade i 45 minuter innan jag gav upp och hällde skiten som den var på pajen. Gott blev det i alla fall. Vid middagen hade jag ställt fram röda, vita och blå servetter, en dator som visade en vajande amerikansk flagga samt en chokladask med frihetsgudinnan på. Inte helt konventionellt nationaldagsfirande kanske, men man gör ju så gott man kan.

 

 

Till efterrätten visade jag även 500 av mina USA-bilder, som det tog nästan två månader innan jag kom mig för att visa.

 

God bless America

 

/ELIN

 

Den här veckan avverkar jag hela sommarens behov av dagsverken genom att flytta runt papper från en låda till en annan på min ömma moders företag. Sen på måndag bär det av till Elise i Östersund för att se till den forna hembygden. Då jag nästan aldrig varit i Östersund på sommaren (därav uppfattningen att Östersund är en alltigenom kall och vindpinad plats) kommer det att bli spännande att se staden i sin sommarskrud.

 

Ikväll har jag och mor och far haft en så genuin sommarkväll som det bara är möjligt. Först var vi på motionsbingo i Mörtebo. Det är riktig tradition; man går runt byn med en bricka i handen, prickar av siffror, försöker undvika att bli uppäten av myggen och har chansen att vinna en burk konserverad frukt! Pricken över i:t är att de bjuder på kaffe. Kan det blir bättre? Därefter bar det av hem för att se på Allsång på Skansen (som för övrigt verkade ha valt bara allsånger med tusen verser ikväll, kan det vara för att man skulle slippa se så mycket av artisterna måntro?) och till sist Morden i Midsomer, som jag måste erkänna är helt okej trots fel polis. Efter en sån här kväll går det inte att förneka att sommaren är här.

 

/ELIN

 

Och nej, vi vann ingen frukt.

 

 

 

Den här midsommaren var nästintill identisk med mina andra midsommar och ändå var den helt unik. För den här gången fick jag inte bara titta på när kullorna och masarna rodde iväg i kyrkbåtarna, jag var en av dem som rodde. Och när stången skulle resas var jag inte bara publik när kyrkbåtsföljet bar in dekorationerna till stången; för jag var med och bar det stora lövade hjärtat som också skulle hissas.

 

De flesta av mina midsomrar har spenderats i Gropen i Leksand; jag var där när majstången gick av, jag stod med alla andra och huttrade när det var så kallt att min kompis var tvungen att stå på mina fötter för att de inte skulle frysa sönder. Därför var det något av en höjdpunkt i mitt liv när jag i fredags fick ha folkdräkt på mig och vara med och ro kyrkbåt (själva rodden gick kasst och jag kommer antagligen aldrig göra om det, men det viktiga var att jag fick sitta i båten) och sen vandra genom Leksand med ett svintungt hjärta gjort av järn.

 

När spöregnet så småningom kom gjorde inte heller det något, för jag hade fått låna en regnkappa som täckte hela mig, och jag kunde lugnt stå stilla och titta på alla andra firare som skyndade sig ut ur Gropen i samma stund som majstången kommit upp. Pricken över i:t var slutligen att regnet tilltog i styrka då vi skulle sjunga nationalsången, och stod och jag började skratta åt svenskarna som rusade bort med sina paraplyer i handen under orden "Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden"...

 

Just nu händer det faktiskt saker i mitt liv, och även om dessa saker kanske är roligare att läsa om så gör de också att jag inte riktigt hinner skriva så mycket. Förra helgen var jag på equmenias riksstämma i Göteborg, där jag träffade en masa vänner, diskuterade och röstade om olika frågor. Riksstämman förtjänar ungefär tio inlägg till, för så bra var den, men det blev bara en snabbgenomgång. På väg hem från Götet mötte jag upp med min Collegelinjen-vän Nina i Stockholm, och vi hängde där ett par dagar och turistade (tittade på vaktavlösningen på slottet och åt kanelbullar och drack kaffe utanför stadshuset) innan vi åkte hem till Ockelbo. Här i Ockelbo kan man också säga att vi turistade; jag visade henne Rönnåsen med sitt klapperstensfält och utkiksplats varifrån man ser hela Ockelbo och ända bort till havet. En annan dag var vi också till Älgparken som ligger bara ett par kilometer från mitt hus, men det var första gången jag var där trots att det funnits i sex år. Pinsamt.

 

Sista dagen regnade det konstant, så då stannade vi inne och försökte göra en musikvideo till Darins låt "Why does it rain?". Lättare sagt än gjort upptäckte vi och gav up efter att ha gjort de första 15 sekunderna. Igår åkte Nina hem, och där skulle min upptagna tillvaro kunna ta slut, om det inte vore för att jag ska åka till Tua i Leksand imorgon och hänga där fram till Midsommar. Det kommer bli fantastiskt!

 

/ELIN

Eftersom jag har outsägligt dålig fantasi just nu bad jag min vän Tua att komma på något jag kunde blogga om. Tyvärr glömde jag bort att hon är läkarstudent och hon tyckte att jag skulle skriva om mitt favoritalternativläkemedel. Kanske inte mitt första val av ämne, men ett försök är det värt.

 

För många år sen skojade vi i min familj att vi allihop har något som vi ser som mirakelmedicin som hjälper mot allt. Alvedon, C-vitaminbrustablett eller sätta huvudet över en kastrull med hett vatten; allt botar dina krämpor. Själv hade jag en period då jag alltid tog tempen på mig själv så fort jag mådde lite dåligt. Det var som att jag trodde att om termometern bara visade att jag mådde dåligt så var jag sjuk på riktigt, annars var det bara mitt hitte-på. Jag kan nog så här i efterhand erkänna att jag gärna var sjuk. Dock visade graderna aldrig att jag hade feber. Det kan ha att göra med att de gånger jag hade energi nog att springa och leta på termometern och sitta med den så långt in i käften i två minuter att kräkreflexen blev irriterad så var det ganska sannolikt att jag faktiskt inte hade feber.

 

Nu för tiden kör jag nog mest på vatten. Jag älskar vatten i alla former och tror på den helande kraften i detta kristallklara hälsoelixir. Över huvud taget dricker jag väldigt mycket vatten; jag får panik om jag är borta mer än en halvtimme utan att ha vattenflaska med mig. När jag är sjuk dricker jag ännu mer; vid feber tar jag igen förlorad vätska och när jag har magknip känns det bra att ha något svalkande som liksom fyller upp magen så att den har annat att tänka på än att ha ont.

 

Men talar man om alternativmedicin och Elin så går det inte att inte prata om fil och flingor. Fil och flingor funkar mot allt; det lugnar ner mig, det får mig att känna mig trygg och det går att äta som både frukost, lunch och kvällsmat.

 

Det jag vill ha sagt är att ibland är det vid sjukdom viktigast att göra placebo-effekten till din bästa vän. Om du vanligtvis mår bra av att äta fil och dricka vatten (jag dricker alltid ett glas vatten till filen) så kommer detta förmodligen att hjälpa ditt tillfrisknande också. Förutom om du har magsjuka. Eller laktosintolerans. Skulle så vara fallet så rekommenderar jag att du slutar vara så förjordat alternativ och går till en läkare istället. Eller Tua. Hon diagnostiserar gärna dina bekymmer.

 

Ta hand om dig.

/ELIN