efteralladar

...Denna någon glömde dock bort att berätta att det smakar skit. Nu för tiden vet jag det, men ändå envisas jag med att ta mig något skott varje vår; man vill ju nyttja naturens gåvor så mycket som möjligt. Som tur är så är jag huslig idag och behöver inte leva på enbart träd. Jag hyser ju som alla vet höga ambitioner att bli upptäckt som kock så därför presenterar jag idag Elins bästa recept som man kan göra i maj när man nyligen kommit hem från USA!!!

 

Recept 1: Burrito. I USA åt jag burrito sammanlagt tre gånger; en gång på den stora kedjan Chipotle, en gång på den stora kedjan Taco Bell och en gång på den väldigt mycket mindre kedjan Lindo. Hur som helst var det gott på alla ställena och jag gjorde idag egna burritos till lunch, med:

• Tortillabröd
• Svarta bönor
• Olivolja
• Gul lök
• Ris
• Lite salt, peppar, grillkrydda, spiskummin, paprikapulver eller vad du nu känner för
• Crème fraiche
• Ost
• Tomater
• Isbergssallad
• Tacosås, som jag hade tänkt göra själv, men så hittade jag en Coop Mild sås i garderoben i tvättstugan och eftersom jag är lat (men ändå har väldigt höga kockambitioner) så körde jag på den istället.

Recept 2: Till mellanmål åt jag granskott. Man plockar dem från en gran.

 

Recept 3: Nässelsopppa-middag.

• "Späda" brännässlor (exakt vad detta innebär rent konkret verkar ingen på internet veta, men de ska inte vara för tjocka i alla fall).
• Smör
• Vetemjöl
• Grönsaksbuljong
• Svartpeppar
• Ägg
• Crème fraiche
• Pepparrot

Koka nässlorna i 5 minuter, häll sedan av spadet och finhacka dem. Smält smöret och stek nässlor, ha på mjöl och buljong och koka några minuter. Krydda med peppar.

 

Servera soppan genom att blanda crème fraiche med pepparrot, lägg i en klick och topppa med ett halv kokt ägg. Vill du äta en ostmacka till så är det helt okej.

 

Kort sagt åt jag väldigt god mat idag, och det var inte ens någon pasta i.

 

/ELIN

Jag skulle kunna blogga, men det gör jag uppenbarligen inte. Jag har så mycket för mig just nu; att stiga upp om morgnarna tar ju till exempel en hel del tid och kraft. Sen måste jag fokusera på filätandet efter fyra månaders uppehåll, och Netflix har ju ingen pausknapp direkt...

 

Nej då, mitt liv är inte riktigt så trist som det låter. Men jag softar och funderar och läser. Igår var jag på Ockelbo Folkbibliotek (som jag varmt kan rekommendera) och lånade fem ungdomsböcker. Jag är halvvägs igenom Ett ufo gör entré av Jonas Gardell. Jag har läst boken minst tre gånger förut, men den är exakt lika bra varje gång och den berör mig på nya och fler sätt ju äldre jag blir. Det värker i mig när jag läser om Juha som snällt ordnar in sig i klassens rangordning och Jenny som är längst ner på skalan och vet om att hon är ingenting värd.

 

Det här är boken som får mig att vilja skriva min egen bok, men som också får mig att tveka, för ingen kan bättre beskriva ungdomens tvivel och osäkerhet än Jonas Gardell. Så varför ens försöka?

 

/ELIN

Nu när jag är redo att åka hem gjorde USA ett desperat försök att få mig att åter tro på den del av mänskligheten som kallar sig amerikaner. Tidigare ikväll kom en av mina roomies (jag delar rum med nio utländska tjejer, jag är den som är mest Chicagosk av oss) tillbaka till rummet och berättade att hon råkat äta på ett veganskt café inte långt bort. Jag blev eld och lågor och var förstås tvungen att äta middag där. Det var dagens bästa beslut (vilket i och för sig inte säger så mycket, eftersom jag tagit en massa dåliga beslut idag; som att inte äta lunch förrän klockan tre och att gå flera kilometer på stan hungrig och febrig). Caféet heter Native Foods café och är en del av den ganska lilla kedjan Native Foods. Allt är veganskt, men namnen på maten fick mig att tvivla en smula. Jag åt i alla fall en Chicken Run Ranch Burger med sötpotatispommesfrites till, och efter en tugga av burgaren var jag tvungen att googla cafét för att försäkra mig om att det inte var riktig kyckling jag åt. Det var lite creepy. Men efter att ha fått den helveganska policyn bekräftad insåg jag att det inte var exakt samma konsistens som kyckling. Hur som helst var det supergott, och jag är sugen på att äta lunch där imorgon innan jag åker.

 

• Är det idag exakt åtta år sen jag kom hem från mitt konfirmationsläger.
• Står det på min tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg den 6 juni att "Skidor ska ligga i fodral". Tack SJ för den irrelevanta informationen.
• Skaffade jag Twitter igår. Jag läste på SVT att Twitter kommer vara en viktig faktor i nästa års val, så inom tio minuter hade jag ett Twitter-konto. Är man aspirerande politik-nörd så är man.
• Är jag av någon outgrundlig anledning intresserad av börskraschen 1929. Jag hatar ekonomi i största allmänhet, men just den här händelsen och dess bakgrund fascinerar mig något oerhört. När vi tittade på en darrig svart-vit dokumentär om det här på historialektionen satt jag längst fram på min stol medan 80% procent av övriga klassen höll på med sina mobiler och 20% sov. Ja, läraren sov han också, vilket säger en del.
• Höll jag i går i en fjärdedels presentation om Mexikan-Amerikaner (amerikaner med rötter i Mexiko). Jag som aldrig träffat en mexikan i hela mitt liv före den här terminen kan vid det här laget kalla mig en auktoritet på området. Typ.
• Är slutprovsveckan tydligen den stora festveckan på amerikanska universitet. Det finns gratis kaffe och godis vart man än går och biblioteket är överbefolkat (det senare är ungefär lika festligt för mig personligen).
• Är jag trött.

Ja, nu börjar det dra ihop sig hörni. Nästa måndag tar jag flyget hem (eller, flyget går till Kastrup, som jag aldrig riktigt känt mig hemma på, men ni fattar vad jag menar). Den kommande veckan är den mest fruktade veckan av dem alla, den som alla vet att de ska komma men som ingen vågar tänka på: Det är Finals week!!! Då skriver man de sista proven i alla kurser och hoppas att lärarna inte hatar en tillräckligt för att ge ett F. Själv har jag en stor presentation imorgon; en timmes gruppredovisning om mexikanskamerikansk kultur. På torsdag ska en relativt enkel hemtenta i historia lämnas in och på fredag har jag sista delprovet i internationell politik. Det ska nog lösa sig.

 

Jag har egentligen mycket att berätta om, som att jag åkte berg- och dalbana igår, eller om hur jag tittade på när fyra fulla européer försökte spela football i eftermiddags. Men jag har en stark känsla av att historierna aldrig kommer att skrivas ner. En till sak eftervärlden berövas.

 

Nyss ville min rumskompis lära sig att prata min accent. Inte mitt språk alltså, utan min brytning. De är väl för bedårande de där amerikanerna...

 

/ELIN

I morse vaknade jag av en massa facebookmeddelanden och mail som talade om att hela universitetet är stängt på grund av flooding. Hur reagerar en student på detta tror ni, jo: "Shit vad coolt!". På vägen til matsalen såg jag säkert tio personer (inklusive mig själv) som knäppte kort på den överförfriskade floden som flyter rakt igenom campus (ja, den flyter alltså där när den inte är översvämmad också):

 

Det går säkert 1,5 liter i muggen.

 

Grupparbetet failade lite, för jag hittade aldrig min grupp. Jag såg filmen ensam, men det gjorde faktiskt ingenting, för den var otroligt bra! Inte bra som i "för att vara en utländsk film på ett språk jag inte förstår" utan på riktigt skitbra. Den heter Tlatelolco och handlar om studenter som kämpade mot Mexikos korrupta regering hösten 1968. Det hela slutade med en massaker på ungdomar på ett torg, men händelsen tystades ner för att Mexiko just då var värdar för OS. Filmen fokuserar på en kille ur arbetarklassen som är del av studenterna som protesterar. Han träffar en tjej vars pappa arbetar för regeringen men som själv är engagerad i rörelsen och fotograferar de övergrepp som polisen begår på studenterna.

 

Jag vet inte om det kommer gå att se filmen i Sverige, den är inte ens släppt i USA än, bara här på Chicagos Latino film-festival, men jag vill ändå rekommendera den. Den är vacker och hemsk och lite annorlunda på samma gång. På slutet hade jag tårar i ögonen.

 

/ELIN

Men det skiter jag i. Så här planerar jag att spendera min dag:

 

 

/ELIN

"Hum, jag har druckit en massa kaffe och nu har jag ont i magen. Jag vet! Om jag dricker lite mer kaffe blir det säkert bättre?

 

Shit vad jag saknar svenskt kaffe. Jag har kommit på att problemet är att amerikanskt kaffe är godast med socker i (och det anammar de med glädje!) medan svenskt kaffe är superäckligt med socker i. Jag hittade förresten en jätterolig kommentar nyss, när jag var så desperat att jag googlade på "amerikanskt kaffe" för att få lite medlidande:

 

"Att importera jänkarnas kaffekultur till Sverige är som att sälja hembränt med sammarin som champagne i Frankrike!"

 

Hihi. Jag vet att det inte är så farligt egentligen, men bor man någonstans i fyra månader och vill att det ska smaka som hemma och vara lika effektivt för pluggandet som hemma så blir man lätt besviken när det är smaklöst och smakar bränt på samma gång.

 

Jaja, så länger får jag nöja mig med det här:

 

Fördelen med att ha folk på besök är ju att man får leva ut sin drivkraft att turista. Igår var jag och Martina i Millenium Park och så lyckades jag mot alla odds släpa med henne upp i Willis Tower, USA:s högsta hus. Jag är ganska stolt över bedriften att inte bara övertala henne att gå upp, utan också få henne att betala 18 dollar för att köa i en och en halv timme innan. Men när vi till slut kom upp var det ingen av oss som ångrade sig; husets skydeck är beläget 412 meter över marken, och därifrån ser Chicagos andra skyskraport ut som leksakshus. Dessutom har de glasbalkonger där man kan stå och titta rätt ner på marken. Det var mäktigt.

 

Eftersom den egengjorda videon var en sådan succé (nomineringarna för Bästa film väller fortfarande in) så satsar jag på att framöver göra en film där jag visar hur jag bor här i Chicago. Men jag väntar nog tills det blir lite finare väder. Låt oss spela en låt för att skynda på vårprocessen en smula:

 

 

I övrigt knallar livet på. Kaffe på Starbucks om kvällarna, plugget blir allt tristare i takt med att jag inser att jag inte har någon formell nytta av kurserna jag läser här, igår var jag på ett Public Rally i aulan mot våld på Chicagos gator. Visste ni att över 500 personer mördades i Chicago förra året. I Sverige mördades drygt 300. Lite fun facts såhär på torsdagsförmiddagen (eller kvällen om man så vill).

Åh nej, nu är jag snart sen till den fantastiska historialektionen, hur ska det gå? Ja, jag har blivit en slacker och det är jag STOLT över!!!

 

/ELIN

Okej, nu gäller det. Detta är ett stort ögonblick i mitt liv. Jag har gjort en video med klipp från min spring break-resa som jag vill visa. Den är amatörmässig och kanske roligast för mig själv att titta på, men här är den i alla fall:

 

 

/ELIN

• Bestäm några få platser du vill se. För många sevärdheter gör dig stressad och om du begränsar antalet platser har du mer tid för att gå runt och bara titta på miljöerna.

• Bestäm på förhand vilken sorts turist du ska vara. De viktigaste valen står mellan

1. Superturisten som knäpper kort på allt den ser, eller

2. Turisten som smälter in. På Harvard hade jag en viss möjlighet att smälta in. Att se ut som en universitetsstudent är ingen gigantisk ansträngning när man är universitetsstudent. Dock finns det en viss risk att den fina fasaden spricker när personen i fråga ställer sig framför ett träd och filmar sig själv samtidigt som hon pratar på ett för åhöraren obegripligt språk.

1. Den kunniga turisten som har köpt alla guideöcker, vet allt innan resan och går på alla guidade turer, eller

2. Den blåsta turisten som ser en av Washingtons mest kända byggnader och inte vet vad det är, och vet att hon vill åka till Harvard men inte vad som finns där.

• Gör vad som faller dig in. I Boston var det jättekallt ute, så jag gick in i en kyrka en stund bara för att värma mig. Kyrkan visade sig vara gammal och jättevacker, och det var en rolig orgelman där som spelade ”The way you look tonight” istället för en psalm.

• Strunta i vad man ”ska” göra i en viss stad och hitta på exakt vad du känner för istället. Om du känner att det viktigaste som finns att göra i New York är att gå till Central Park, sitta vid ett schackbord och äta söta nötter, bara för att det är vad de gjorde i din favoritbok när du var tretton, då är det exakt vad du ska göra. Det kommer du minnas länge efteråt.

• Var kreativ. Som sagt var det kallt i Boston, jag hade lämnat mössan hemma och vantarna glömde jag i New York (i den finare versionen gav jag bort dem till en hemlös). Jag frös alltså. Men plötsligt kom jag på att jag har ett par fina hörlurar som jag fått i julklapp av mina snälla syskon. Jag tog på mig dem; plötsligt var öronen varma och Elin glad igen.

• Undvik den lokala kollektivtrafiken så långt det är möjligt. Få saker slår att gå omkring i en ny stad. Dina fötter kommer vilja döda dig vid slutet av dagen, men ditt huvud och din kamera kommer tacka dig.

• Kolla upp i alla fall lite grann innan. Visst att du ska se nya saker, men att inte veta om att Harvard ligger i en helt annan stad än Boston är bara puckat. Dessutom är det onödigt att gå flera kilometer extra bara för att du inte visste att det inte finns en gångbro från Boston till Cambridge.

• Insup atmosfären. Mina bästa ögonblick under resan var att sitta vid Lincoln Memorial, Central Park och på Starbucks bredvid Harvard University och bara titta på folk.

• Tro inte på folk som säger att resa ensam är livsfarligt. Det kan vara farligt om du inte tänker till, men annars är det hur lugnt och fint som helst, och du har chansen att göra de där konstiga nördiga sakerna som ingen annan skulle ställa upp på.

 

/ELIN

I övrigt är New York kanse inte direkt tyst, men det är definitivt mindre läskigt än jag trodde. Det är folk överallt, bilarna beter sig hövligt, och precis som Jossan och Robin (min syster och hennes pojkvän, även kallade mina NY-buddies) säger så fungerar allting väldigt väl i den här stan. Det blir sällan kaos helt enkelt.

 

Vad har vi gjort då? Jo, igår gick vi Broadway ända ner till vattnet och tog Staten Island-färjan förbi Frihetsgudinnan. Eftersom det var disigt tog jag en sisådär trettio kort på Manhattans skyline för att få den ultimata bilden. Den fick jag aldrig, och Jossan började efter ett tag varna mig för att filmen i kameran skulle ta slut. Före färjan hann vi med att gå till Ground Zero också, eller snarare stå utanför Ground Zero och titta på det som såg mer ut som en byggarbetsplats än som ett monument över USA:s största tragedi. När mina fötter och ben för länge sedan hade hunnit dö av smärta efter promenaderna (bara från mitt hotell ner till färjan är det cirka 6 kilometer, och vi gick en held del kors och tvärs också) gick vi på Brooklyn Bridge också.

 

Till slut fick jag halta hem och lägga mig i min säng och äta av det underbara påskgodiset som min snälla syster köpt och tagit med från Sverige. Med som present har jag också fått fyra av mina favoritpennor som min mamma brukar sno åt mig när hon åker på konferens. Vad snälla de är!

 

Idag har vi mest gått på stan i regnet, bara för att återigen dö i på sängen bredvid påskägget och med Bones på datorn. På kvällen gick vi och åt burritos och sen bara promenerade på Times Square. Nu ska jag knyta mig och vila ut för morgondagens äventyr i Central Park.

 

 

 

/ELIN

Som TV-nörd förkippar jag mest amerikanska serier med olika tv-serier. Just nu sitter jag i Washington DC och tittar på Bones som utspelar sig i...ja just det, Washington DC! Igår såg jag en skylt med texten Smithosonian Insitute. Jag var överlycklig i flera sekunder innan jag kom på att forskningscentret i Bones heter Jeffersonian och inte Smithosonian. Jag får trösta mig med att seriens insitiut med största sannolikhet är baserat på verklighetens institut.

 

I kväll kommer jag fram till New York, och där kommer jag gå omkring och fantisera ihop referenser till Vänner och Felicity, just för att det är sånt jag gör.

 

Hjälp!!!! I Bones åkte de just på en väg där det ser ut precis som det gör på vägen utanför cafét där jag sitter. Det här börjar bli spooky...

 

När jag ändå sitter här och nördar kan jag passa på att prata lite om Bones. Jag är helt fascinerad av denna serie; karaktärerna är så intelligent skrivna och serien har inte bråttom med att tvinga fram något. I slutet av fjärde säsongen sitter man fortfarande och väntar på att huvudpersonerna ska bli ihop, men istället för att de pratar förhållanden med sina vänner som de folk gör i alla andra serier har de två stycken psykologer som sitter och analyserar förhållandet tillsammans. Det är humor.

 

Yo, nu ska jag ut på gatorna igen och göra stan osäker!

 

/ELIN

Oj, var ska jag börja?

 

Jag har aldrig känt mig mer bortkommen än när jag gick in på ett hotell i centrala DC med en packryggsäck på ryggen, svettig och skitig efter att ha suttit på ett tåg i 17 timmar. Men känslan var värd det när jag kom in på mitt rum. Åh, underbara rum. På ett sätt är jag lite dum som börjar veckan på topp; med finaste rummet, solsken och Lincoln Memorial. Men samtidigt vill man ju börja bra också, så att humöret är på topp redan från början.

 

Att åka tåg var också en rolig upplevelse. Jag valde att äta middag på tågets restaurang, och det var en erfarenhet i sig. Servitörerna (ja, det fanns servitörer!) var noga med att fylla upp borden, vilket innebar att vi var fyra helt främmande människor som satt och åt en hel middag tillsammans. Det var två medelålders män och en medelålders kvinna och de var alla något slags experter på att åka tåg så de pratade tåg hela middagen. Men de gav mig också tips om vad jag borde göra på min resa, något som var väldigt värdefullt.

 

På eftermiddagen idag gick jag på min stora turisttur. Först gick jag till ett stort vitt hus som jag var osäker på vad det var (och nej, det var inte Vita Huset, ha ha ha) men som senare visade sig vara Capitol. Sen gick jag den långa långa vägen till Lincoln Memorial. Det var den plats jag sett mest fram emot att se, och det var helt magiskt att se den ikoniska platsen på riktigt. Det var där Martin Luther King Jr höll sitt tal och det är där Jenny och Forrest återser varann i den klassiska scenen i Forrest Gump. Jag bara satt och satt, tittade och tittade, och ville aldrig gå därifrån.

 

Till sist reste jag mig i alla fall och kikade lite på Vita Huset innan jag haltade hem till hotellet i mina kassa skor.

 

Nu ligger jag på min mjuka säng framför tv:n. Jag ska strax gå ut och köpa hem lite kinamat som jag ska äta framför tv:n (eller mer troligt, framför Gilmore Girls på datorn).

 

Dagens bilder:

 

Jag vet inte om jag berättat det förut, men imorgon ska jag åka på mitt livs första och sista Spring Break! Jag skulle skriva om det för några dagar sen, men så blev jag sjuk. Jag hade konstigt ont i magen konstant i två dygn, och jag ville inte så att säga jinxa spring break genom att hurra för det när jag var orolig för att inte kunna åka alls. Men imorgon vaknade jag pigg och glad så nu är allt fantastiskt! Solen skiner, jag promenerade snabbare än bilarna på vägen til mataffären och yoghurten smakar underbart. Ja, det var alltså en beskrivning av att jag är på gott humör...

 

Nåväl, åter till spring break. Jag har alltså vårlov, mitt i terminen, och jag ska till skillnad från ALLA jag känner inte gå åka söderut. Inte söderut som i Florida, Texas, Mexiko eller Louisiana i alla fall. Jag tänkte mer att istället för att ha en kall vårvecka i Chicago kan jag ju lika gärna ha en kall vårvecka på Östkusten. Därför tar jag imorgon tåget till Washington DC, och sen bär det av till New York och därefter Boston. Jag hoppas verkligen att jag ska ha tid och ork att skriva lite när jag är borta, men eftersom jag inte klarar av det ens när jag är hemma och gör ingenting alls ska vi nog inte ha för höga förhoppningar.

 

Förresten läser jag en annan blogg just nu (en sån där som publicerar tolv inlägg om dagen) och där läste jag att alla bloggare får ta emot elaka kommentarer. Jaha, tänkte jag, och blev lite besviken. Är jag ingen riktig bloggare? För jag har aldrig fått några elaka kommentarer... Eller jo, förresten, en gång var det en anonym Gävlebo som tyckte att jag hade fel rubrik på ett inlägg. Ouch, den visste var den tog.

 

Ja ja, man kan inte få allt här i livet. Men känner ni någon elak människa så får ni gärna tipsa denne om min blogg så att jag kan dra in lite spydigheter och bli "riktig" bloggare.

 

Nu är det dags att packa för Spring Break! Allt jag vet om Spring Break kommer från Gilmore Girls-avsnittet Girls in bikins, boys doin' the twist. Vi får väl se om min upplevelse blir samma som Rory's. Förutom att de åker bil ett helt gäng till Florida och ligger på stranden hela dagarna blir det nog precis likadant.

 

/ELIN

1. Amerikaner kallar det här godiset Swedish fish:

Igår gjorde vi en utflykt till en kyrka. När jag skriver 'kyrka' så lovar jag att ni inte tänker på något som liknar det jag nu ska försöka (men totalt kommer misslyckas med att) beskriva. Kyrkan i fråga heter Willow Creek och är USA:s tredje största kyrka med i genomsnitt 24 000 besökare i veckan. När du kommer in i kyrkan tror du inte att det är en kyrka du kommit in i, snarare ett köpcentrum. Det finns café, en enorm restauranger och rulltrappor (personligen var jag mest imponerad av att det fanns rulltrappor, antagligen för att det inte finns såna i Ockelbo och därför symboliserar det något stort och världsvant).

 

Jag försökte ta flera kort på kyrkan, men tyvärr blev inget av dem särskilt bra, så istället fick jag sno en bild från internet.

 

7000 personer får plats i kyrksalen. Sjukt stort.

 

Jag skulle kunna försöka fortsätta beskriva detta enorma ett antal stycken till, men dels kommer det aldrig gå att göra rättvisa och dels har min mamma sagt att jag måste sova om nätterna. Så jag är ledsen. Är någon särskilt intresserad av mina superlativ ackompanjerade av ord som "sjukt" och "stört" får ni gärna höra av er så kan jag improvisera ihop något på ren känsla.

 

/ELIN

1. I USA måste man faktiskt leta efter choklad i mataffären. Hittar man inte choklad i en svensk mataffär är man dum i huvudet. Men sanningen är att USA, detta mäktiga land känt för sina sötsliskiga kombinationer och flottiga mat, är i seriöst behov av ett chokladuppvaknande.

 

2. (Nerd alert) Jag har aldrig känt mig så nära Ture Sventon i hela mitt liv som jag gjort den här helgen, och det säger en hel del. Precis som i Arabiska Öknen lider de en Fruktänsvärd Temmelbrist i Chicago. När jag googlade hittade jag bara ett bageri som säljer semlor, Swedish Bakery, och när jag var där verkade semlorna vara slut!!! Så här får det bara inte gå till.

 

3. Och så till den värsta punkten, och här börjar jag på allvar oroa mig för USA:s framtid.. Varenda gång jag går ut ur universitetets matsal tänker jag exakt samma tanke: "Var det på dagis eller på lekis jag lärde mig att ställa min disk i diskbackar?". På North Park ställer man nämligen inte tallrikar för sig och bestick för sig så att det bara är att köra in i diskmaskinen, utan varje (vuxen) elev hivar ner allt de har i stora plastlådor. När jag säger allt menar jag verkligen ALLT. Visserligen finns det papperskorgar där man kan slänga servetter och överbliven mat, men vem behöver sånt när man bara kan slänga ifrån sig skiten och springa? 

 

Visst vet jag att amerikaner tycker om att anställa folk för varje liten (för en svensk snudd på obefintlig) syssla, men blotta tanken på att det finns människor där i diskrummet som står och plockar upp gafflar och bagels ur en röra av chokladmjölk, apelsinjuice och dressing får mig att rysa i hela kroppen. För så antar jag att de gör, om nu inte USA har hittat på en ny diskmetod där man bara kan slänga in stora plastlådor i diskmaskinen och allt kommer ut rent och torrt.

 

Hur en skola hanterar sin disk kanske inte verkar vara något att bli upprörd över, men det här är egentligen en symbol för hur amerikanska ungdomar behandlas. De gör bara saker för att de måste och samhället låter dem vänta med att växa upp tills allra sista minuten. Ta collegelivet till exempel: det är utformat så att man kan betala pengar till skolan och sen behöver man i teorin aldrig gå utanför skolans väggar på fyra år. Skolan ger dig mat, städar din toalett, den har ett gym om du vill träna, den anordnar aktiviteter så att du har någon att hålla i handen när du går utanför universitetsområdet. Dessutom delar 100-200 personer i varje hus på ett litet kök, så du förväntas inte behöva laga mat. För mig är det ganska pinsamt med en 22-åring som aldrig har lagat mat, jag vet inte vad ni tycker. Sist men inte minst får man inte ha någon av det motsatta könet på rummet efter klockan 12 på vardagar och 2 på helger (jag och mina kompisar har för övrigt kommit på att homosexualitet är den bästa lösningen på det problemet)

 

Alla dessa faktorer gör att amerikanska ungdomar blir vuxna senare än de hade mått bra av. Vissa måste arbeta och betala skolan själva, men de vars föräldrar har tillräckligt mycket pengar behöver inte betala en räkning, koka ett ägg eller lyfta ett finger för att klara av vardagslivet förrän de är 22 år gamla.

 

/ELIN