efteralladar

Den här midsommaren var nästintill identisk med mina andra midsommar och ändå var den helt unik. För den här gången fick jag inte bara titta på när kullorna och masarna rodde iväg i kyrkbåtarna, jag var en av dem som rodde. Och när stången skulle resas var jag inte bara publik när kyrkbåtsföljet bar in dekorationerna till stången; för jag var med och bar det stora lövade hjärtat som också skulle hissas.

 

De flesta av mina midsomrar har spenderats i Gropen i Leksand; jag var där när majstången gick av, jag stod med alla andra och huttrade när det var så kallt att min kompis var tvungen att stå på mina fötter för att de inte skulle frysa sönder. Därför var det något av en höjdpunkt i mitt liv när jag i fredags fick ha folkdräkt på mig och vara med och ro kyrkbåt (själva rodden gick kasst och jag kommer antagligen aldrig göra om det, men det viktiga var att jag fick sitta i båten) och sen vandra genom Leksand med ett svintungt hjärta gjort av järn.

 

När spöregnet så småningom kom gjorde inte heller det något, för jag hade fått låna en regnkappa som täckte hela mig, och jag kunde lugnt stå stilla och titta på alla andra firare som skyndade sig ut ur Gropen i samma stund som majstången kommit upp. Pricken över i:t var slutligen att regnet tilltog i styrka då vi skulle sjunga nationalsången, och stod och jag började skratta åt svenskarna som rusade bort med sina paraplyer i handen under orden "Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden"...