efteralladar

En månad har gått sedan jag bloggade sist. Sedan dess har jag hunnit vara på semester i Falkenberg, på scoutläger i Loo utanför Alingsås och på Liseberg (i Göteborg). Alltihop var fantastiskt på sitt sätt, men tyvärr överskuggas i efterhand mycket av hur jag kom hem. 17.35 på lördag eftermiddag satte jag mig på ett tåg i Göteborg som skulle föra mig fram till Gävle klockan 23.56. Det var ju naivt av mig att tro att den tiden skulle stämma. Strax utanför Södertälje körde tåget ner en kontaktledning (hur nu det är möjligt eftersom den satt uppe i luften) och vi blev stående i 6,5 timmar i väntan på att reparatörer skulle rensa bort den 16 000 volt starka ledningen och sätta fast ett diesellok. Slutligen kom vi iväg och åkte i säkert fem minuter innan vi stannade vid närmaste station, Järna, där vi bytte lok till något som inte drevs på diesel. Detta tog en timme. Vid 6-tiden på morgonen nådde vi Stockholms Central och min mest ödmjuka känsla för dagen. Där stod nämligen runt trettio personer (mestadels barnfamiljer) som suttit på perrongen i åtta timmar. Tågets avgångstid hade nämligen skjutits fram 30 minuter i taget hela natten så att det var omöjligt för människorna där att gå någon annanstans och få lite välbehövlig sömn eller mat. Människorna på perrong såg så miserabla ut att jag plötsligt kände mig nöjd med att ha fått sitta på ett varmt tåg hela natten servad av en tågvärd som med största sannolikhet inte hade tänkt jobba hela natten men som ändå hade ett väldigt trevligt bemötande.

 

Alltså, jag vill ju helst inte vara så generaliserande att jag säger att det är SJ som är helt urspårat (jag lärde mig en del ordvitsar under min tid i Västergötland) men det är svårt att inte kasta en del skit på företaget som borde främja Sveriges tågåkande snarare än skrämma bort folk från det.

 

/ELIN