Om att se det stora i det lilla
För mig har populärkultur alltid varit mer än bara ytlig underhållning, och på senare tid har jag blivit ännu mer medveten om vilken stor betydelse tv och musik kan ha, särskilt för tonåringar. En av huvudrollsinnehavarna i Glee, Corey Monteith, dog nyligen av en överdos och på facebook såg jag den här kommentaren:
In a time where the media turned a case of accidental death into a dramatic case of racial violence, let us, for Corey's sake, pause for a moment today, and remember what Glee has taught us; love the person, not the outside, never be afraid to be your weird and wacky self, always have a song in your heart, and don't EVER stop believing!!!
Omvärlden kan se Glee som en dryg tonårssåpa med sång som inte är synkad till munrörelserna (jag kan erkänna mig skyldig till att störa migdet sistnämnda) men för den som tar serien till sig kan det vara den som får en att kämpa vidare och se det goda i andra människor.
Om ni undrar vart jag har tagit vägen så har jag först besökt Elise i Östersund, sen tagit Inlandsbanan ner till Dalarna och mormor och morfar och slutligen varit på en loppisrunda i Gävle. En något ovanlig loppisrunda där jag blev meddragen på Body Shop och IKEA, blä. Men jag fick i alla fall gratis mat. Alltid något. På lördag åker jag på semester.
Simma lugnt!
/ELIN
Kommentarer
Trackback
