efteralladar

Eftersom jag har outsägligt dålig fantasi just nu bad jag min vän Tua att komma på något jag kunde blogga om. Tyvärr glömde jag bort att hon är läkarstudent och hon tyckte att jag skulle skriva om mitt favoritalternativläkemedel. Kanske inte mitt första val av ämne, men ett försök är det värt.

 

För många år sen skojade vi i min familj att vi allihop har något som vi ser som mirakelmedicin som hjälper mot allt. Alvedon, C-vitaminbrustablett eller sätta huvudet över en kastrull med hett vatten; allt botar dina krämpor. Själv hade jag en period då jag alltid tog tempen på mig själv så fort jag mådde lite dåligt. Det var som att jag trodde att om termometern bara visade att jag mådde dåligt så var jag sjuk på riktigt, annars var det bara mitt hitte-på. Jag kan nog så här i efterhand erkänna att jag gärna var sjuk. Dock visade graderna aldrig att jag hade feber. Det kan ha att göra med att de gånger jag hade energi nog att springa och leta på termometern och sitta med den så långt in i käften i två minuter att kräkreflexen blev irriterad så var det ganska sannolikt att jag faktiskt inte hade feber.

 

Nu för tiden kör jag nog mest på vatten. Jag älskar vatten i alla former och tror på den helande kraften i detta kristallklara hälsoelixir. Över huvud taget dricker jag väldigt mycket vatten; jag får panik om jag är borta mer än en halvtimme utan att ha vattenflaska med mig. När jag är sjuk dricker jag ännu mer; vid feber tar jag igen förlorad vätska och när jag har magknip känns det bra att ha något svalkande som liksom fyller upp magen så att den har annat att tänka på än att ha ont.

 

Men talar man om alternativmedicin och Elin så går det inte att inte prata om fil och flingor. Fil och flingor funkar mot allt; det lugnar ner mig, det får mig att känna mig trygg och det går att äta som både frukost, lunch och kvällsmat.

 

Det jag vill ha sagt är att ibland är det vid sjukdom viktigast att göra placebo-effekten till din bästa vän. Om du vanligtvis mår bra av att äta fil och dricka vatten (jag dricker alltid ett glas vatten till filen) så kommer detta förmodligen att hjälpa ditt tillfrisknande också. Förutom om du har magsjuka. Eller laktosintolerans. Skulle så vara fallet så rekommenderar jag att du slutar vara så förjordat alternativ och går till en läkare istället. Eller Tua. Hon diagnostiserar gärna dina bekymmer.

 

Ta hand om dig.

/ELIN

...Denna någon glömde dock bort att berätta att det smakar skit. Nu för tiden vet jag det, men ändå envisas jag med att ta mig något skott varje vår; man vill ju nyttja naturens gåvor så mycket som möjligt. Som tur är så är jag huslig idag och behöver inte leva på enbart träd. Jag hyser ju som alla vet höga ambitioner att bli upptäckt som kock så därför presenterar jag idag Elins bästa recept som man kan göra i maj när man nyligen kommit hem från USA!!!

 

Recept 1: Burrito. I USA åt jag burrito sammanlagt tre gånger; en gång på den stora kedjan Chipotle, en gång på den stora kedjan Taco Bell och en gång på den väldigt mycket mindre kedjan Lindo. Hur som helst var det gott på alla ställena och jag gjorde idag egna burritos till lunch, med:

• Tortillabröd
• Svarta bönor
• Olivolja
• Gul lök
• Ris
• Lite salt, peppar, grillkrydda, spiskummin, paprikapulver eller vad du nu känner för
• Crème fraiche
• Ost
• Tomater
• Isbergssallad
• Tacosås, som jag hade tänkt göra själv, men så hittade jag en Coop Mild sås i garderoben i tvättstugan och eftersom jag är lat (men ändå har väldigt höga kockambitioner) så körde jag på den istället.

Recept 2: Till mellanmål åt jag granskott. Man plockar dem från en gran.

 

Recept 3: Nässelsopppa-middag.

• "Späda" brännässlor (exakt vad detta innebär rent konkret verkar ingen på internet veta, men de ska inte vara för tjocka i alla fall).
• Smör
• Vetemjöl
• Grönsaksbuljong
• Svartpeppar
• Ägg
• Crème fraiche
• Pepparrot

Koka nässlorna i 5 minuter, häll sedan av spadet och finhacka dem. Smält smöret och stek nässlor, ha på mjöl och buljong och koka några minuter. Krydda med peppar.

 

Servera soppan genom att blanda crème fraiche med pepparrot, lägg i en klick och topppa med ett halv kokt ägg. Vill du äta en ostmacka till så är det helt okej.

 

Kort sagt åt jag väldigt god mat idag, och det var inte ens någon pasta i.

 

/ELIN

Jag skulle kunna blogga, men det gör jag uppenbarligen inte. Jag har så mycket för mig just nu; att stiga upp om morgnarna tar ju till exempel en hel del tid och kraft. Sen måste jag fokusera på filätandet efter fyra månaders uppehåll, och Netflix har ju ingen pausknapp direkt...

 

Nej då, mitt liv är inte riktigt så trist som det låter. Men jag softar och funderar och läser. Igår var jag på Ockelbo Folkbibliotek (som jag varmt kan rekommendera) och lånade fem ungdomsböcker. Jag är halvvägs igenom Ett ufo gör entré av Jonas Gardell. Jag har läst boken minst tre gånger förut, men den är exakt lika bra varje gång och den berör mig på nya och fler sätt ju äldre jag blir. Det värker i mig när jag läser om Juha som snällt ordnar in sig i klassens rangordning och Jenny som är längst ner på skalan och vet om att hon är ingenting värd.

 

Det här är boken som får mig att vilja skriva min egen bok, men som också får mig att tveka, för ingen kan bättre beskriva ungdomens tvivel och osäkerhet än Jonas Gardell. Så varför ens försöka?

 

/ELIN

För något år sen kom jag underfund med att det receptet på lycka är så enkelt som att äta fil och flingor framför tv-serien Livet i Fagervik. Idag har jag glädjen att meddela att det finns mer än ett recept.

 

Ikväll hade jag otrolig överskottsenergi efter att ha sovit till klockan två på eftermiddagen och inte börjat vakna till på riktigt förrän mamma och pappa började prata om att gå och lägga sig. Jag behövde något att göra. Alltså tog jag på mig gummistövlarna och gick med hink i handen över åkern och ner till sjön för att pyssla om ekan. Jag hade rep med mig, och scout som jag är knöt jag ihop repstumparna med råbandsknop och satte fast båten ordendligt i ett träd. Och så var det ju också den där lilla detaljen att båten inte riktigt var i själva sjön utan snarare i vassen fem meter ifrån sjön. Detta är ju som vi alla vet ett problem, dels för att det är väldigt svårt att ro på land och dels för att den behöver vatten för att svälla och hålla sig tät. Visserligen har inte båten varit tät de senaste tio åren, men skam den som ger sig! I en halvtimme stod jag i leran vi kallar badstrand och drog i eländet. Jag gav upp ett par gånger (skam!) men till slut flöt den, och jag kunde ösa i vatten för att den ska kunna gotta sig ordentligt. Svettig och skitig gick jag hem i mina älskade gummistövlar. Vilken lycka!

 

Ja, om jag inte sa det så har jag kommit hem till Ockelbo igen...

 

/ELIN

Nu när jag är redo att åka hem gjorde USA ett desperat försök att få mig att åter tro på den del av mänskligheten som kallar sig amerikaner. Tidigare ikväll kom en av mina roomies (jag delar rum med nio utländska tjejer, jag är den som är mest Chicagosk av oss) tillbaka till rummet och berättade att hon råkat äta på ett veganskt café inte långt bort. Jag blev eld och lågor och var förstås tvungen att äta middag där. Det var dagens bästa beslut (vilket i och för sig inte säger så mycket, eftersom jag tagit en massa dåliga beslut idag; som att inte äta lunch förrän klockan tre och att gå flera kilometer på stan hungrig och febrig). Caféet heter Native Foods café och är en del av den ganska lilla kedjan Native Foods. Allt är veganskt, men namnen på maten fick mig att tvivla en smula. Jag åt i alla fall en Chicken Run Ranch Burger med sötpotatispommesfrites till, och efter en tugga av burgaren var jag tvungen att googla cafét för att försäkra mig om att det inte var riktig kyckling jag åt. Det var lite creepy. Men efter att ha fått den helveganska policyn bekräftad insåg jag att det inte var exakt samma konsistens som kyckling. Hur som helst var det supergott, och jag är sugen på att äta lunch där imorgon innan jag åker.

 

Igår sa jag hej då till North Park och alla de fina människor jag lärt känna där. Det blev någon slags kedjereaktion, när en person började gråta började vi andra gråta för att det var jobbigt att titta på den som grät. Det var en sånd där jobbig dag då jag först sov för lite, sen flyttade ut före klockan åtta på morgonen, gick på examenshögtid, sa hejdå till cirka trettio personer, släpade en resväska, en stor ryggsäck och en axelväska tvärs över stan och slutligen dog i en säng på ett hostel med godis till middag och Gilmore Girls på datorn. Sa jag att jag var förkyld med feber hela dagen också?

 

Nu bor jag på hostel en natt till innan jag tar mitt pick och pack och åker hem. Idag har jag gått på stan i några timmar. Jag mår inte så bra idag heller, och när jag kom hem för en timme sen hade jag köpt en massa saker att ta med hem, men jag kan inte riktigt förstå hur det gick till, för jag var ganska borta hela tiden.

 

Här är mitt (halvdana) försök att sammanfatta min termin. Givetvis i form av en lista:

 

Fem låtar jag kommer att förknippa med Chicagotiden:

1. Ba ba med Miss Li, som jag lyssnat mycket på sedan jag och Nina tittade på I rymden finns inga känslor.

2. Spring med Two Door Cinema Club, som jag lyssnade på under Spring Break.

3. Do you hear the people sing? och alla de andra låtarna från Les Misérables. Shit vad jag älskar den filmen!

4. Vårens första dag med Laleh.

5. Fuck you med Lily Allen. Perfekt för att få ur sig sina aggressioner utan att bli aggressiv.

Fyra flummiga händelser:

1. Mitt i en konversation om något helt annat säger min koreanska vän Ji Won ”When you get married you should invite me!”.
2. I måndags var det ”Puppy Break” på skolan. De tog helt enkelt dit fyra stycken hundar som studenterna kunde gosa med. Jag tror att det var någon slags stressrelief-grej, eftersom det var första dagen på finals-veckan, men det var otroligt komiskt.
3. När min SVF-klass var på besök i Wisconsin och vår lärare gav oss en kvarts föreläsning om hans vapen och vilket som är bäst till att döda vad. Vi var rädda.
   
4. I fredags var jag på mitt livs första och sista riktiga collegefest. Det var precis som på film. Efter en stund kom sex arga poliser och slängde ut alla studenter ur lägenheten medan de skrek att vi var idioter. Det var AWESOME!!!
   

Fem saker jag inte kommer att sakna med North Park/Chicago/USA:

1. Att dela badrum med ett okänt antal okända människor. Det blir väldigt snabbt snuskigt i duschen.
2. De kassa lakanen som blir knöliga varje natt. Underlakanet sätts fast med resår (värdelös resår) och istället för påslakan har man bara ett löst lakan under en filt.
3. Hur människor definierar sig själva utifrån raser. Raser inom människosläktet är inte biologiskt befintliga, men ändå är det så man delar upp folk i USA. Jag har också blivit mer mottaglig för ett sådant tankesätt under min tid här, vilket skrämmer mig.
4. Att ingen kan uttala mitt namn. Så sent som i morse blev en kille på ett café helt fascinerad när jag sa vad jag hette och hur det stavades.
5. Alla övertrevliga butiksbiträden. I eftermiddags var jag in en snabbis på en affär. Jag gick kanske tio meter in, vände och gick ut igen. Under den tiden hann tre olika personer med att heja på mig, fråga hur jag mådde och om jag behövde hjälp. Förstår ni inte att jag är svensk och inte vill prata med folk?!?!

 

Fyra saker jag tycker är bättre i USA än i Sverige:

1. Priset på mat. Det är så härligt att man bara kan gå ut och äta eller köpa lite take out när man känner för det. På andra sidan gatan från mitt collegerum får man supergoda nudlar för 40 kronor, och på Taco Bell kostar en burrito runt 15 kronor. Och då är det gott på riktigt också. Dessutom får man när man köper mat att ta med hem ofta något extra på köpet, till exempel bröd som man inte beställt. När man köper pizza får man något skumt slags söta kanelbakverk som man doppar i glasyr (och ja, det är för sött, men det är tanken som räknas).

2. Att folk klär sig mycket mer avslappnat. Mjukisar är helt okej. Någon sa att ”i Sverige skulle en tjej aldrig gå omkring i hoodie till vardags, förutom när hon tränar” och det ligger något i det. Häromdagen när jag hade lektion hade en tjej på sig ett par tunna, slitna mjuksibyxor, en urtvättad blekgrön tröja med något slags broderier, och badtofflor. Det här var en helt vanlig snygg tjej, men i Sverige hade hennes kläder klassats som ”white trash” eller något sånt.

3. Vädret. Visserligen var vintern väldigt kall och blåsig här i Chicago, men när våren väl kom så kom den på riktigt. Faktum är att jag inte riktigt märkte av det jag brukar kalla vår hemma, utan det blev 20 grader varmt nästan på en gång. Att kunna sitta ute och plugga i bara linne i april känns lyxigt.

4. Det går att småprata mer med folk utan att de tror att jag vill ha dem som min nya bästa kompis. Folk pratar mer och det är trevligt, oftast. Dock har de en tendens att prata även när jag som svensk tycker att det är onödigt. De ber om ursäkt för att nästan ha gjort något fel, och de ber folk att flytta på sig även när de inte är i vägen. Medan man i Sverige puttar lite på någon för att få den att flytta på sig säger amerikanen ”Excuse me” tre meter innan hen ska gå förbi.

 

Fem saker jag lärt mig:

1. Även om man läst engelska i femton år och spenderat ett år med amerikaner är det fortfarande så otroligt mycket bekvämare att läsa texter på svenska. Du kan förstå något teoretiskt på engelska, men först när du läser samma sak på svenska kan du greppa det helt och hållet.
2. Hur gräs luktar. Alltså, inte nyklippt gräs på sommaren, utan sånt som folk här tycker om att dra upp i hjärnan. Jag är osäker på hur jag ska använda den här nya lärdomen.
3. Att vara svensk blir så mycket viktigare när du kommer utanför Sverige. Det här kanske verkar uppenbart för vissa, men det är inte förrän jag varit utomlands ett längre tag som jag insett hur mycket den svenska kutluren har präglat mig. Jag är så sjukt patriotisk just nu.
4. Muffins är goda. När jag ätit muffins i Sverige har de alltid varit torra, men banana nut-muffinsen som fanns på skol-cafét var helt fantastiska.
5. Det är ett sånt fantastiskt privilegium att vi får studera helt gratis i Sverige. På North Park betalar studenter runt 200 000 kronor per år bara för att få en universitetsexamen, och jag har känt mig lika bortskämd varje gång jag pratat om det här med min rumskompis, som jobbar 30 timmar i veckan under skolveckorna och ändå måste ta paus från skolan varannan termin för att jobba ihop pengar till nästa. Ta vara på den fina gåvan som en fri skolgång innebär, mina vänner.

 /ELIN

 

• Är det idag exakt åtta år sen jag kom hem från mitt konfirmationsläger.
• Står det på min tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg den 6 juni att "Skidor ska ligga i fodral". Tack SJ för den irrelevanta informationen.
• Skaffade jag Twitter igår. Jag läste på SVT att Twitter kommer vara en viktig faktor i nästa års val, så inom tio minuter hade jag ett Twitter-konto. Är man aspirerande politik-nörd så är man.
• Är jag av någon outgrundlig anledning intresserad av börskraschen 1929. Jag hatar ekonomi i största allmänhet, men just den här händelsen och dess bakgrund fascinerar mig något oerhört. När vi tittade på en darrig svart-vit dokumentär om det här på historialektionen satt jag längst fram på min stol medan 80% procent av övriga klassen höll på med sina mobiler och 20% sov. Ja, läraren sov han också, vilket säger en del.
• Höll jag i går i en fjärdedels presentation om Mexikan-Amerikaner (amerikaner med rötter i Mexiko). Jag som aldrig träffat en mexikan i hela mitt liv före den här terminen kan vid det här laget kalla mig en auktoritet på området. Typ.
• Är slutprovsveckan tydligen den stora festveckan på amerikanska universitet. Det finns gratis kaffe och godis vart man än går och biblioteket är överbefolkat (det senare är ungefär lika festligt för mig personligen).
• Är jag trött.

Ja, nu börjar det dra ihop sig hörni. Nästa måndag tar jag flyget hem (eller, flyget går till Kastrup, som jag aldrig riktigt känt mig hemma på, men ni fattar vad jag menar). Den kommande veckan är den mest fruktade veckan av dem alla, den som alla vet att de ska komma men som ingen vågar tänka på: Det är Finals week!!! Då skriver man de sista proven i alla kurser och hoppas att lärarna inte hatar en tillräckligt för att ge ett F. Själv har jag en stor presentation imorgon; en timmes gruppredovisning om mexikanskamerikansk kultur. På torsdag ska en relativt enkel hemtenta i historia lämnas in och på fredag har jag sista delprovet i internationell politik. Det ska nog lösa sig.

 

Jag har egentligen mycket att berätta om, som att jag åkte berg- och dalbana igår, eller om hur jag tittade på när fyra fulla européer försökte spela football i eftermiddags. Men jag har en stark känsla av att historierna aldrig kommer att skrivas ner. En till sak eftervärlden berövas.

 

Nyss ville min rumskompis lära sig att prata min accent. Inte mitt språk alltså, utan min brytning. De är väl för bedårande de där amerikanerna...

 

/ELIN

Nu är ju inte jag den som skryter, men jag kan i alla fall berätta att idag var det 27 grader varmt och strålande sol. Plugga på gräsmattan, få lite färg utan att bränna sig och avsluta dagen med en iskaffe på Starbucks, det är livet det.

 

Igår var jag förresten på mitt livs första (och eventuellt enda) basebollmatch! Det var Chicagos lag Cubs som spelade. Cubs råkar vara mitt favoritlag, för innan terminen läste jag och min bror om dem på Wikipedia, och där stod det att de kallas the "Lovable Losers" för att de inte vunnit ligan på 103 år. Det lät så bedårande att de i den stunden blev mitt favoritbaseballag. Ja, ärligt talat kan jag nog säga att de är mitt favoritlag i någon sport överhuvudtaget, eftersom lagsport i allmänhet aldrig riktigt varit min grej.

 

Hur som helst, basebollmatchen var... jag vill ju inte gärna säga tråkig men jo, det var den faktiskt. Sporten i sig är ju ingen riktig actionsport (den som tittat på brännboll i tre timmar i sträck kan nog hålla med om att det finns mer stimulerande sysselsättningar) och problemet var att publiken inte var särskilt engagerad. Folk applåderade då och då, men det var inga sånger eller hejaramsor eller så. Jag fick förklarat för mig efteråt att baseball är en pastime, det vill säga man går på matcher mer för att hänga med kompisarna och dricka öl än att skrika och hoppa upp och ner för lagets skull.

 

Det är skamligt att säga det, men mitt livs första (och eventuellt enda) baseballmatch slutade med att vi gick innan den var slut. Vi gick till Taco Bell i stället, där man kan få en burrito och läsk för 20 kronor. Så man kan säga att vi lämnade en del av amerikansk kultur för att stifta bekantskap med en annan del. Cubs vann i alla fall, om någon undrade.