efteralladar

Jag lever i en såpopera. Jag har alltid gillat såpor och drama, men det fina med tv är att kunna knäppa av tvn när det blir för mycket. Att stänga av college är så mycket svårare. Jag vill poängtera redan från början att jag tycker om de här människorna, och det jag vill visa på är bara ett exempel på en väldigt påtaglig kulturkrock.

 

Min rumskompis, vi kan kalla henne Rachel, har två kompisar: Brooke och Diana. Rachel, Brooke och Diana är bra kompisar; de har bara ett annorlunda sätt att visa det på. Och när jag säger annorlunda menar jag att det är annorlunda för mig; en svensk tjej med ett oerhört odramatiskt förflutet. Eftersom mitt och Rachels rum är störst brukar de alla tre umgås här, tills de börjar bråka. Bråket börjar med att Rachel är irriterad på Diana och kommer på ett bra sätt att retas med henne. Detta funkar väldigt väl, så Diana blir arg och ignorerar Rachel och Brooke i några timmar. Rachel och Brooke å sin sida låser in sig på vårt rum och låtsas som att de inte är där (något som har ganska liten effekt eftersom Diana ändå ingorerar dem). Till slut ber någon om ursäkt och allt blir bra, så då börjar de hänga på vårt rum igen. De umgås nu alltså som vänner, dvs de skriker åt varandra och bråkar högt om viktiga saker (såsom huruvida godiset Reese's Peanut Butter Cups uttalas "Reese's" eller "Reesie's"). Då och då brister Brooke ut i ett hysteriskt gapskratt som hörs tre rum bort. Under hela den här processen har jag suttit vid min dator och fnissat förundrat åt alltihop och gjort mitt bästa för att inte bli inblandad. Hade jag varit ett skilsmässobarn hade jag antagligen legat under min säng med öronproppar och tuggat på mattfransarna.

 

Imorgon börjar allt om igen.

 

/ELIN

Idag blev det en heldag på stan. Det skulle ha varit shopping och sen Les Misérables på bio men det blev dåligt med shoppande och Les Misérables visades inte. Det blir aldrig som man tänkt sig.

 

Jag och mina vänner Lisa, Nina och Julie tog "The L" (tåget) ner på stan för att påbörja vår stora shoppingrunda. Efter fem minuter på H&M var jag och Nina illamående och gick till Starbucks istället. Jag har redan tappat räkningen på hur många gånger jag varit på Starbucks och det råder inga tvivel om att det kommer att bli många, många fler. Det är liksom svårt att undgå när de finns i varje gathörn och frestar mig med sina café mocca och brownies. Efter en timme på Starbucks (under vilken Lisa och Julie varit på Subway; ni kommer snart förstå temat* på den här historien) gick vi ut på stan igen. Men Lisa och Julie ville gå på Starbucks så vi skildes åt. Nina ville gå på H&M igen och det var här något började gå fel.

 

Det finns få ställen där jag har så låga tankar om mänskligheten som på H&M. Människor som säljer mängder av plagg utan att garantera att inga människor lidit under tillverkandet, människor som kan välja och vraka mellan tusentals superbilliga plagg för att sedan använda dem ett par gånger innan de är förbrukade. Kort sagt: jag fick ett utbrott och lät Nina gå ensam på H&M medan jag gick för att lugna ner mig. Först gick jag och köpte en bagel (på Einsteins bagels, bara det liksom!) och sen tog jag en kameratur på Chicagos Riverwalk. Plötsligt var jag fantastiskt lycklig över den mänsklighet som skapat bagels och skyskrapor, något motsägelsefull jag vet.

 

Efter turen gick jag till Lisa och Julie på Starbucks. Men eftersom klockan började bli mycket och Nina var hungrig gick vi därifrån. Lisa och Nina gick till McDonalds och medan jag och Julie väntade på dem gick jag till Dunkin' Donuts och köpte mig min femtioelfte kopp äckligt kaffe sen jag kom till USA. 

 

Vi tog tåget till Lincoln Square (världens mysigaste område) för att gå på bio tillsammans med fyra andra från skolan. Väl framme på biografen fick vi reda på att de inte visar Les Misérables, så istället skulle hälften se den nya Tarantino-filmen medan jag och tre till såg Silverlinings Playbook (som enligt imdb tydligen döpts om till "Du gör mig galen!" på svenska...). För att ladda upp inför filmen gick vi till ... McDonalds! Och efter det gick vi till bion och köpte popcorn och en mellanstor läsk som med all säkerhet hade klassats som STOR i Sverige.

 

Filmen var väldigt bra, jag var imponerad. Jag vet inte om den kommit ut i Sverige än, men jag kan med glädje rekommendera den. Det är ett romantiskt drama/komedi med en rolig approach. Den blandar mentalsjukhus med dans med football och det blir ganska unikt till slut. Jag vill inte säga mer än så, mest för att jag nu skrivit i en halv evighet och borde göra något vettigare. Som att kolla på Vänner.

 

/ELIN

 

*Temat var Mat/Amerikanska multiföretag/Frosseri.

 

I tio års tid har jag varje kväll lyssnat på kasettband när jag ska sova. Det har varit kanske tolv band med Pippi, Bullerbyn, Traffe, Sune och Emil, som jag med tiden lärt mig utantill. Jag tycker om när det inte är alldeles tyst när jag ska sova och så har de här rösterna också blivit till en oerhörd trygghet för mig.

 

Men så i höstas flyttade jag till Jönköping utan möjlighet att ta med mig någon bandspelare. Jag försökte ett tag att somna utan att lyssna på något alls, men tomheten ekade så mycket högre än ljudet av Astrid Lindgrens, Anders Jacobssons och Peter Lundblads röster. Därför började jag istället lyssna på podcaster i min mp3-spelare istället. Jag provade med P3 Dokumentär, men att somna till dokumentärer som handlar om korrupta politiker och blodiga mord var konstigt nog ännu värre än tystnaden. Det fick bli Sommar i P1 istället. Har ni tänkt på att alla som pratar i Sommar har ett speciellt tonfall? De pratar liksom som om de utgår ifrån att alla ska finna det de säger så otroligt intressant, och det är väl också meningen med programmet.

 

Den som är överlägset mest behaglig att lyssna på är Mark Levengood. Mark har sommarpratat flera gånger, men jag har fastnat för det program han gjorde 2007. Han berättar om hur han träffade en lintott på ett badhus och en månad senare förlovade sig med honom och hur han och lintotten många år senare "råkade hiva ner en hink penispasta" på Johan Ulvessons terass och sen försökte låtsas som att det inte var de som gjort det. Men han pratar också om folk han helt enkelt tycker är dumma i huvudet och det är detta som är så befriande. Ibland när man är arg på folk vill man bara skrika ut det men på ett snällt sätt. Och eftersom Mark har en så mjuk röst och underbar accent kan han säga precis hur ondskefulla saker som helst och folk kommer ändå att tro at de lyssnar på ett mumintroll som plockar blommor på en äng.

 

När folk är trångsynta är Mark den ende som kan sätta ord på min irritation men samtidigt förstå att man inte vill något ont, utan bara få ur sig det där irriterade:

 

/ELIN

Chicagoborna är väldigt stolta över sitt dricksvatten. De tycker att det är rent, gott och helt enkelt fantastiskt i största allmänhet. Min åsikt är att det smakar badhus, luktar badhus och helt enkelt ger känslan av att vara i ett badhus.

 

Tvättstugan och de olika badrummen i Ohlson, huset jag bor i, tycker om att skicka sin klordoft ut i korridoren, så jag tänker på simning varje gång jag går ut och in ur mitt hus. Av någon anledning blir det också värre för varje dag, och dessutom varmare så snart kommer jag tro att jag lever i en bastu på badhuset och börjar slita av mig kläderna.

 

Jag skulle nog kunna fortsätta älta det här med badhuset ett tag, men faktum är att jag varit och köpt en skapligt lovande kopp kaffe på Starbucks och ska nu ta tag i all poesi jag måste förstå till morgondagens quiz. Jag ska också bilda mig lite genom att läsa The New York Times som jag från och med idag prenumererar på! Vi ska skriva om en artikel varje vecka för kursen i Internationell politik och det är därför jag nu har denna coola tidning posandes på mitt golv (även kallat min grönbruna heltäckningsmatta:

 

Vem hade kunnat tro att man måste åka till USA för att kunna ta till sig lite finkultur? USA, landet som lanserat sofistikerade musiker som Britney Spears, Backstreet Boys och Hannah Montana. Kanske är affärsidén att ge ut så mycket lättuggad musik att alla kommer söka sig till den högre kulturen? Jag har i alla fall kommit på att klassisk musik är väldigt avkopplande att lyssna på, och att man kan lägga in vilka känslor man vill i den.

 

Samtidigt krävdes det bara två litteraturlektioner för att jag skulle komma på det fantastiska med poesi och till och med se ett extra djupt i hela min omvärld. Med viss risk att låta en smula högtravande. Det är i alla fall häftigt att tänka sig att allt som sägs och görs, särskilt i film och litteratur, skulle ha en avsikt (eller till och med flera). Plötsligt kände jag mig lite smartare (vilket jag antagligen inte var eftersom jag satt och tittade på en amerikansk actionkomedi och försökte komma på den djupare meningen bakom varför huvudpersonen körde en röd bil och inte en blå) men det är ju tanken som räknas.

 

Nu ska jag gå och lägga mig, nöjd med tanken på musik, poesi och det faktum att många svenskar snart vaknar medan jag får sova.

 

/ELIN

Svar: Nej.

 

Hittills har jag inte druckit en enda god kopp kaffe sen jag kom till USA. Fyra olika sorters Starbucks-kaffe är provade och alla smakar bränt. Fortsätter det så här kommer mina studier att bli allvarligt lidande.

 

Med vänliga hälsningar

/I-LANDSPROBLEMET

Nu är jag egentligen på jättedåligt humör, men eftersom jag har trevliga saker att skriva om får jag försöka ändra på det.

 

Jag älskar att gå på College!!!!!!!!!!!!

 

Jag läser fyra kurser den här terminen; Interkulturell kommunikation, USA sedan 1877, Litteraturvetenskap och Internationell politik, och jag har haft en lektion i varje. Interkulturell kommunikation verkar häftigt men svårt. Det handlar mycket om att gå utanför sin bekvämlighetszon och lära sig kommunicera på andra sätt. USA sedan 1877 är en kurs i amerikansk historia från inbördeskriget och framåt. Det ska bli jätteintressant, eftersom jag inte vet ett smack om något om allt skumt presidenterna haft för sig och så. Jag borde nog förresten läsa på lite om inbördeskriget också, för att slippa skämma ut mig i klassen...

 

Litteraturvetenskapen hade jag idag, och jag blev totalförälskad i hela kursen från första stund. Litteraturkursen personifierar allt som är bra med amerikansk utbildning jämfört med svensk, självklart främst om man pratar om humanistiska ämnen. Fokus ligger på underliggande mening, orsak och verkan och studenternas egen upfattning. Vem som helst kan säga vad de tänker och det är inte rätt eller fel och läraren upmuntrar verkligen till diskussion i klassrummet.

 

Internationell politik orsakade idag min största "Åh vad jag älskar college"-upplevelse. Inte föreläsningen i sig utan det som hände när jag gick till läraren för att hoppa av kursen. Öh, det där kanske behöver förklaras. Saken är den att jag läste internationell politik i höstas på SVF och därför valde jag nu fortsättningskursen. Men på lektionen visade den sig mest handla om de lagar och organisationer som styr den internationella politiken, och eftersom jag är mer intresserad av konkreta händelser gick jag till professorn för att byta till en annan kurs.

 

Först åkte jag upp med hissen till rätt våning, men det var så läskigt att bara gå och knacka på hos en lärare så jag åkte ner igen. Sen tog jag mod till mig igen (efter att ha blivit lite retad av mina kompisar och mycket retad av mig själv) och åkte upp till sjätte våningen. Bland det första jag såg var professorns kontor så jag stack in huvudet. Han sa "Oh, Hello Elin!" och verkade jätteglad för att jag kommit för att prata med honom. Sen började jag berätta om hur jag tänkte med kursen och han bad mig berätta om min bakgrund för att förstå vilken slags kurs jag var ute efter. Vi pratade ett bra tag om kurser och internationell politik och det hela slutade med att jag inte bytte kurs utan däremot fick med mig en bok att låna om kursen jag redan läste. Det som var så fascinerande med det här var 1. hur välkommen jag var att prata med läraren 2. hur otroligt intresserad läraren är av sitt eget ämne och 3. hur mån läraren var om att jag skulle hitta den kurs som var rätt just för mig.

 

Efter den här skoldagen skuttade jag fram. Tegelhusen, diskussionerna och nedgrävandet i olika ämnen omsluter mig och bildar collegelivets magiska värld.

 

/ELIN

Okej, nu kör vi. Trådlöst nätverk är fixat av den snälle mannen på IT-avdelningen som kunde säga "Vad heter du?" på svenska. I denna tund borde jag egentligen jaga runt hela internet och halva campus efter kurslitteratur, men jag har ju så otroligt mycket bloggande att ta igen så det andra får göras sen.

 

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Kanske att det är väldigt konstigt att det just nu är Idrottsgala i Sverige fast klockan bara är kvart över två på eftermiddagen hos mig.

 

Idag började jag på college, vilket är ashäftigt. Kanske inte lektionerna i sig än så länge, men att gå emellan de bruna tegelhusen och se på folk som stressar mellan lektioner och undrar om de ska hinna få någon mat idag. Okej, det där kanske inte lät så fantastiskt, men allt är bara så amerikanskt (ett uttryck som vi använt otaliga gånger sen vi kom hit, bara för att poängtera att saker faktiskt är extremt amerikanska i Amerika). Tegelhusen som alla ser likadana ut, ekorrarna som springer överallt, de massiva mängderna läsk, pizza och hamburgare som öses över en var man än går.

 

Två gånger har vi varit nere på stan i Chicago. Jag bor i stan men det är ändå en mil till själva stadskärnan där alla skyskrapor och fancy affärer finns. Där finns också Millenium Park och Bönan. Bönan är et stort konstverk helt gjort i rostfritt stål som står mitt i parken. I den kan man spegla sig i olika vinklar och dessutom knäppa kort på sin egen spegelbild stående framför skyskraporna. Vi var där häromkvällen med en grupp av nya studenter, mest internationella, men också några amerikaner. Det var meningen att vi skulle åka skridskor men eftersom det regnade var det ingen som var särskilt sugen på det.

 

 

 

Eftersom jag an en gang sitter vid en amerikansk dator:

 

Jag har funderat pa att skaffa ett par horlurar.

 

Men eftersom jag hor sa daligt kanske jag snarare borde ha horapparat.

 

Jag borde verkligen ga till lakaren och kolla upp mitt problem med att hora.

 

Hoppas att det dar kunde lysa upp dagen for Elise i det morka Jamtland.

 

/ELIN

Jag vill till att borja med be om ursakt for det kassa spraket i det har inlagget, men vad vore ett forsta inlagg i USA utan A, A och O (aven kallade de dar tre som vi i Skandinavien ar de enda som har vett nog att anvanda).

 

Jag vill till att fortsatta med saga att eftersom flera manniskor har tyckt att jag borde blogga mer under USA-tiden (samtidigt som jag upplever mer och darmed har mindre tid) forvantar jag mig ocksa att folk ska lasa mer, kommentera mer, beratta for alla sina kompisar om mig och helt enkelt tycka lite battre om mig. Deal? Okej. Det faktum att det ar valdigt fa som vill chatta med mig klockan fem pa morgonen svensk tid gor att bloggen blir ett annu viktigare medel for kommunikation.

 

Jag sitter just nu i entren till mitt nya hem: Ohlson House, North Park University, Chigaco, Illinois, United States of America. Eftersom jag inte kan fa igang det dar himla Wi-Fi sitter jag vid en av universitetets datorer. Jag kom till North Park i onsdags kvall genom att:

• Ga upp klockan tjugo over fyra pa morgonen.
• Fa skjuts till Gavle av mina foraldrar.
• Aka tag i sju timmar till Kastrup i Danmark.
• Vanta i tva timmar.
• Flyga i nio och en halv timme. Helt galet otroligt snyggt att flyga med konstant solnedgang over Norges fjordar, Island, Gronland, Kanada och till sist det otroligt enormt stora Chicago med skyskrapor och miljontals ljus.
• Vanta i en timme pa flygplatsen. En enda person betjanade 50 personer som vantade pa att fa sina fingertryck kollade och att fa nagra korkade fragor om vad man skulle gora i Amerika.
• Vanta en halvtimme pa att fa aka buss.
• Aka buss till North Park.

Vid det har laget var klockan tre pa natten svensk tid vilket gjorde att samtalet jag hade med hon som tog emot mig i huset var allmant snurrigt.

 

Sa till slut somnade jag i en sang som pa kort tid gick fran att se ut som en gympasalsmadrass till att likna en sjukhussang:

 

 

 

Jag har ju sisadar en miljon andra saker att beratta, men eftersom jag ar, om an extremt o-jetlaggad, sa anda valdigt trott av alla nya saker, sa maste jag ga och sova i min sjukhussang. Jag kan ju passa pa att hosta lite for att gora det hela mer trovardigt.

 

/ELIN

 

PS. Om nagon ser att jag skrivit nagot extra skojigt tack vare att jag saknar tre bokstaver far ni garna rapportera detta till mig. Varfor kommer jag inte pa just nu. Ni kan ju ocksa hora av er om allt jag sa var obegripligt DS.

 

Natti natti, eller god morgon. Vilket ni foredrar.

Jag skulle gärna vilja säga något om det faktum att jag åker till USA på onsdag. Men det kan jag inte. Faktum är att jag funderat så mycket på det här i ett år att det inte känns verkligt längre. När jag föreställer mig folk som åker iväg som utbytesstudenter eller som bara ska vara borta länge tänker jag mig att de har stora känslor av att "Nu ska jag iväg på ett stort äventyr" och att allt bara ska vara stort. Men jag går här hemma och äter min fil och mina makaroner, och vad skulle vara så speciellt med just den här veckan av fil- och makaronätande?

 

Det hela kommer bli verkligt, stort och fantastiskt det ögonblick jag tillsammans med mina klasskompisar kliver på flyget i Kastrup på onsdag eftermiddag och lyfter för färden över atlanten.

 

Så allt jag kan göra tills dess är att packa och lyssna på svensk musik:

 

And I sailed across an ocean
On All American Winds
on my way towards something
-something my eyes had never seen

And if your world is mine
and if your words are mine
and if your blood is mine
- how could I ever leave it behind?

 

/ELIN

• Nyårsfesten hos Tua i Uppsala var legendarisk. Vad som utmärkte den särskilt var att värdinnan Tua kom hem först när jag redan varit där i två timmar, att vi höll en tyst minut för Titanic (dock avbruten av gapskratt) och att jag fick ett tredimensionellt fyra-i-rad av Tua. Tack så mycket!
• Jag hittade 106 torkade blåbär i min skolväska i förmiddags.

Japp, det var ungefär allt. Om en vecka åker jag till Chicago. Kom gärna och hälsa på.