efteralladar

Jag skulle gärna vilja säga något om det faktum att jag åker till USA på onsdag. Men det kan jag inte. Faktum är att jag funderat så mycket på det här i ett år att det inte känns verkligt längre. När jag föreställer mig folk som åker iväg som utbytesstudenter eller som bara ska vara borta länge tänker jag mig att de har stora känslor av att "Nu ska jag iväg på ett stort äventyr" och att allt bara ska vara stort. Men jag går här hemma och äter min fil och mina makaroner, och vad skulle vara så speciellt med just den här veckan av fil- och makaronätande?

 

Det hela kommer bli verkligt, stort och fantastiskt det ögonblick jag tillsammans med mina klasskompisar kliver på flyget i Kastrup på onsdag eftermiddag och lyfter för färden över atlanten.

 

Så allt jag kan göra tills dess är att packa och lyssna på svensk musik:

 

And I sailed across an ocean
On All American Winds
on my way towards something
-something my eyes had never seen

And if your world is mine
and if your words are mine
and if your blood is mine
- how could I ever leave it behind?

 

/ELIN